Den Daoistiska kanon (Daozang), eller samling av heliga och normativa texter, kan kanske inte direkt jämföras med de flesta andra religioners motsvarigheter. Kristendomens kanon t ex består av gamla och nya testamentet, medan Daozang består av mer än 1000 skrifter – även om vissa menar att endast en text är relevant: Dao de Ching. Dessa skrifter har dock ej alltid varit avsedda att förmedla en religiös auktoritet – om man nu kan säga att Daoismens essens går ut på att förmedla en auktorativ syn.
Orsaken till att den är så omfattande anser jag bero på att Daoisterna inte velat förmedla en dogmatisk syn på religionen, utan snarare, i likhet med gnosticismen, ansett att varje adept som uppnår personlig kontakt med det gudomliga blir en auktoritet med en skyldighet för de efterkommande att skriva ner sina erfarenheter. Detta eftersom de menar att den största auktoriteten är Gud/Dao och den som har uppnått personlig kännedom om denne ska kanske inte betraktas som Gud/Dao eller en ha gudomlig auktoritet men som en förmedlare av något gudomligt.
Det var först under 400-talet som dessa Daoistiska skrifter samlades och det skedde efter kejserligt påbud. Det hade förvisso redan cirkulerat heliga skrifter, som t ex Tai Ping Ching, men ingen hade försökt sammanställa alla viktiga manuskript förrän nu. Det var den Daoistiska mästaren Lu Hsiu-Ching som fick detta uppdrag och han blev färdig år 471. Det var dock inte den enda utgåvan. Genom åren har flera sammanställningar av Daoistiskt material gjorts och den sista blev utgiven 1977 i Taiwan med ett omfång av 60 volymer.
Innehållet i Daozang består av flera olika ämnen, t ex självbiografier, medicin, magiska ritualtexter, mytologisk geografi, hälsorelaterat material, antologier, hymner, I Ching texter, olika meditationstekniker, moraliska funderingar och alkemiska traktat.
Enkelt uttryckt kan det sägas att Daozang är indelad i två delar, de tre grottorna (tung) samt de fyra tilläggen (fu). Dessa delar är sedan i sin tur även uppdelade. Angående de tre grottorna så kan det finnas skäl att misstänka att denna översättning inte är helt korrekt. Tung kan förvisso betyda just grotta, och det finns de forskare som hävdar att orsaken till att de blivit benämnda grottor beror på en idé att författarna till dessa texter var eremiter som bodde i just grottor. Men då tung även kan betyda mystisk eller outgrundlig kanske man frångår den egentliga betydelsen och missar själva kärnan, men vem som har rätt är inte jag rätt person att bedöma. Den sistnämnda tolkningen verkar emellertid mest logisk.
De tre grottorna är av tidigare datum än de fyra tilläggen. Orsaken till att man delat upp dessa textsamlingar i just tre sektioner anses bero på Buddistiskt inflytande. Men även om Buddismen var inflytelserik i detta avseende så är det inte omedelbart särskilt uppseendeväckande. Man kan tänka sig att Buddismens kanon, Tripitaka (den trefaldiga korgen), varit den främsta källan till inspiration, men så är inte fallet. Denna har naturligtvis tre uppdelningar, men de handlar om olika aspekter av den Buddistiska läran (predikningar, regler samt kunskap) vilket markant skiljer sig från de tre grottornas uppdelningar, inte i inriktningar, utan i Daoistiska skolor. Om man istället konsulterar de Buddistiska ’vagnarna’ (yanas), kan man lättare beskåda sambandet.
Förutom uppdelningen i tre sektioner finns det en ytterligare uppdelning; denna gång i hela tolv underavdelningar. De tre grottorna hade blivit inspirerade inte av den Buddistiska kanon utan av dess Yanas, men så förhåller det sig inte här. De tolv underavdelningarna har därmed blivit inspirerade av den Buddistiska kanon. Men naturligtvis finns det en skillnad. Buddisternas uppdelning baserades på olika genrer av Buddhas predikningar och tar inte upp regler, tekniker etc. Detta tar däremot Daoisterna upp i sin motsvarighet. På detta sätt kan man säga att Daoisterna endast blev inspirerade av principen med de tolv uppdelningarna och hämtade inspirationen till själva ämnena annorstädes – om de alls hämtade inspiration utifrån.
De tre grottorna och deras tolv underavdelningar är inte det enda Daozang består av. Som jag tidigare nämnt existerar även fyra tillägg (szu fu). Dessa tillägg anses av vissa vara av tidigare datum än de tre grottorna, men blev inte hopsamlade förrän, minst, hundra år efter den första katalogiseringen av de Daoistiska skrifterna. Tilläggen har trots detta, paradoxalt nog, ändå till uppgift att verka som ett förtydligande och fördjupande av de tre grottornas innehåll. De tre första tilläggen hör till dessa tre grottor. Men det fjärde då? Detta tillägg står för sig själv och, p g a sitt innehåll – de Himmelska Mästarnas Daoism, anses det vara ett tecken på att denna gren av Daoismens blivit socialt accepterad.
Daos betydelse för Daoismen
Inom den kinesiska filosofin är Dao ett centralt och basiskt begrepp. Det kan ha flera olika betydelser som varierar från en filosofiskola till en annan. Konfucius efterföljare har sin tolkning och daoisterna sin. Det är endast daoisternas tolkning som är relevant för denna lilla skrift.
Bokstavligt betyder Dao ”väg”. Men det finns flera andra vidare förklaringar – ”väg att följa”, ”metod”, ”doktrin” osv.
Historiskt sett har termen Dao, inom daoismen, haft olika betydelser. Under Chou-dynastin kom det att betyda ”det korrekta, eller naturliga, sättet något görs på”. Men även att ”visa vägen” och ”guide” osv. Men Dao kan även vara något som är större än en filosofisk term; Kungar ansågs vara i besittning av Dao, och även stater kunde ha Dao om den var väl styrd.
Från dessa något förvirrade förklaringar kom Dao att betyda ”sättet på vilket hela universum fungerar” (faktiskt eller som ett idealtillstånd). Dvs, Dao är den bakomliggande ordningen eller lagen som gör att universum fungerar såsom det gör – att det fungerar ’naturligt’. Det var den odifferentierade första orsaken, eller som Dao De Jing uttrycker det: ”Jordens och Himlens begynnelse”.
På detta sättet kom Dao att bli föremål för religiös dyrkan, eller vördnad, då det ju var den ultimata sanningen bakom, eller inuti, oss själva och allt vi upplever.
Men Daoisterna gör en skarp åtskillnad mellan det som är ”av himlen” (naturligt) och det som är skapat av människan. Det senare anses som artificiellt och de anser att Dao är ickehandling (wu-wei), frånvaron av medveten mänsklig handling.
Det finns olika Dao: kungarnas och magikernas Dao. Det var en mäktig kraft som dessa mäktiga män brukade för att få världens tre sfärer (himlen, jorden och människan) att kommunicera med varandra; det kungliga Dao, vilken existerade endast för att härskaren rituellt skulle återskapa den naturliga ordningen i det himmelska Dao, eftersom det konstant var hotat av kaotiska krafter. Men ytterst sett finns det naturligtvis endast en Dao.
Här kommer begreppet De in i bilden. De ansågs i de tidigaste litterära källor beteckna en energi inom en härskare som gjorde så att den kunde grunda, eller fortsätta en dynasti. Förutom sin funktion som psykisk kraft hade De även en moralisk aspekt. Den som hade De hade prestige, effektivitet och status. Men för att få tillgång till, och stärka, sin De måste man ägna sig åt självförnekelse, generositet osv.
De anses vara själva Daos lokalisation. Det är vad allt får då det blir till, och att bli till är att fungera i enlighet med Daos alla krav. Ickehandling är Dao och att finna Dao är De. Därför existerar det ingen åtskillnad mellan de båda termerna. De verkar vara ett fragment av det gudomliga i det mänskliga psyket då det sägs att himlen skapade De i människorna. De är därför en liten del av himlen inuti individen. Senare kom himlen att bli synonymt med Dao.
Idén om Dao fanns också inbäddad i tanken om Yin och Yang. Den ursprungliga betydelsen av Yin och Yang verkar referera till ett bergs skuggiga respektive solbelysta sluttningar. Men den symboliska betydelsen är att dessa två termer beskriver två aspekter av Dao, i den bemärkelse att Dao står för den naturliga ordningen. På detta sätt får Dao en skuggig aspekt samt en belyst aspekt; en kall, passiv aspekt, respektive en varm och aktiv aspekt osv; slutligen, en feminin och en maskulin aspekt.
Inom den daoistiska mysticismen har även Dao en viktig roll. Dao, som ansågs vara den ursprungliga och eviga entiteten, existerade före alla synliga ting, inklusive de s.k. Ti, dvs den officiella religionens högsta gudomar, ex. Shang-ti (det Högstas Herre) och T’ien-ti (Himlens Herre). Dao ansågs av mystikerna vara bortom sinnenas räckhåll och således omöjligt att förnimma. Men från denna ”intighet” föddes den synliga världen och särskilda fenomen producerades. Dao ansågs vara formlöst, gränslöst och namnlöst, därför var Dao inte ett namn för dessa mystiska herrar utan en praktisk referens.
En av dessa herrar var den legendariske Lao-tze. Hans filosofiska system var grundat på två koncept: det om en evig princip utan några som helst attribut samt det om en högsta enhet. Men daoisternas Dao tar på sig många aspekter, å ena sidan är det transcendent, dvs gentemot fenomenvärlden, där mångfald och förändring härskar, och å andra sidan är det inneboende i allt eftersom det manifesterar sig själv i, och penetrerar, de varelser som det ger liv och ordning åt.
Dao ger liv åt, och föder, alla varelser, och det står i Dao De Jing att Dao är en feminin princip, världens moder. Här har uppenbarligen Dao en De eftersom Daos De är den närande sidan som beskyddar och för varelserna till mognad. Dao kallas även för ”dalens ande” och det ”mystiska feminina”. Att Dao skulle vara feminint anses vara länkat till tomhet, symboliserande både frånvaron av förnimbara kvaliteter hos Dao samt mystikerns, eller den vise mannens, mentala tomhet.
Daoisterna fördömer all diskursiv kunskap eftersom de anser att den skapar mångfald i sinnet, och sinnet ska istället ägna sig åt att omfamna enheten, dvs uppnå enhet med Dao. Denna enhet bibehålls genom att mystikern bemästrar sina sinnen och sina passioner. Det finns en hel del metoder för att detta ska ske, bla är den daoistiska alkemin vida känd. Men det har även utvecklats metoder som påminner om den indiska pranayaman, samt andra tekniker, meditationer och visualiseringsövningar. Sinnesorganen anses vara apparater genom vilka den vitala principen flyr om de inte kontrolleras. Passionerna och känslorna orsakas av försvagad vital och spirituell kraft. Man rekommenderar även ett visst mått av självförnekelse, men det syftar snarare till att skapa ett harmoniskt bruk av sinnena, inte att förtrycka dem. Daoisten ska vara väldigt försiktig med inblandning i händelsers förlopp. Detta kallas wu-wei och innefattar inte ett absolut ickehandlande, utan att försätta sig i en attityd av respekt för händelsers, och andra tings, autonomitet. Genom detta ickehandlande gör daoisten inte något annat än att anpassa sig till Dao, vilket själv alltid är utan handling, men ändå för fram allting.
Det är nödvändigt att gå den spirituella vägen för att uppleva Dao. Detta görs inte utifrån en tro på att Dao är en gudomlighet, men det är ändå ett objekt för religiösa känslor.
Denna väg har beskrivits inneha ett antal steg. De första innebär att man måste rena sig, och det måste ske eftersom Dao i sig själv är beslöjad i vårt medvetande eftersom vår civilisations artificialiteter har smutsat ner vårt sinne. Lao-tze beskriver dock inga särskilda steg man måste ta utan nöjer sig med att rekommendera de nyfikna att helt enkelt leva på ett sådant sätt att de kommer att ”omfamna enheten”. Chuang-tzu beskriver däremot mer omfattande. Bla beskriver han i detalj de stadier som leder till union med Dao och till extas.
Det är genom att identifiera ens vitala rytm med de naturliga krafterna som man kan delta i universums oändlighet och fortbestånd. På detta sätt uppnår man ett överlägset liv, vilket inte längre är biologiskt; således lever man Daos verkliga liv.
