Sann framgång och motivation

Vissa stora ledare eller väldigt framgångsrika människors beteende och tillvägagångssätt för att nå sin position har alltid varit något av ett mysterium för oss. Vissa menar att det beror på att de är psykopater, allmänt hänsynslösa eller egoistiska, andra att det beror på tur, ödet/karma eller Guds favorisering. Det finns alltså väldigt många teorier rörande hur man ska nå framgång, och då dessa teorier bara är ett fåtal av alla som finns, och dessutom inte har någon vetenskaplig uppbackning kan vilken företagsam och skrupulös man eller kvinna som helst fortsätta denna trend genom att verka som motivationsguru, vilket jag nu tänk göra.

Det viktigaste för att kunna förändra sitt beteende är emellertid beteendevetenskapen överens om, och det är ett fenomen som kallas imitation. Att imitera någon för att på så sätt erhålla dess egenskaper är inget nutidens motivations- och idrottspsykologer uppfunnit (fast de brukar föra fram det på det sättet); nej det är en uråldrig företeelse vars bruk man finner stöd för redan så långt tillbaka som till stenåldern. Man har bl a funnit grottmålningar och hällristningar som i vissa fall är skapade för många 1o.ooo-tals år sedan. Och bland de folkslag som fortfarande lever som jägare-samlare agerar man på sätt som arkeologer och antropologer tror är likadant som under människans första levnadstid. Dvs det handlar om att imitera ett djur för att få del av dess essensiella symboliska kraft. Idag försöker kanske inte en företagsledare finna sin inre Tigerkraft utan det är som sagt tal om att imitera en företagsledare de beundrar, eller för gitaristen, en gitrist de beundrar, och på samma sätt förhåller det sig bland andra grena där det finns möjlighet att bli bättre och överträffa sig själv. Idrottsmannen imiterar sin förebid och författaren likaså. Men hur det egentligen ska gå till är inte så lätt som dessa motivationsgurus försöker ge sken av utaan det krävs mycket mer av klienten. Tyvärr är dessa självbenämnda "mästare" bara mästare på att hitta det enklaste och snabbaste sättet att tjäna pengar på utan att besitta någon form av ingående praktisk eller historisk kunskap. Nej, det finns en hemlighet bakom det som de är fullständigt omedvetna om, i alla fall rörande dess mer totalt omvandlande förmågor och löften. Så nu tänker jag vara så generös att jag tänker dela med mig av denna hemlighet, en hemlighet inte ens förespråkarna för den sk Law of Attraction-teorin och New Thought-rörelsen besitter några djupgående kunskaper om. Så håll till godo, men var ändå medvetna om att nedanstående hemlis an mening Och en mening med så mångfascetterad betydelse kan egentligen endast förstås av den med praktisk erfarenhet av det. Men här kommer den, så var beredda och spetsa era öron och ta på er glasögonen:

dvs. det fungerar endast under extrem meditativ djupavslappning kombinerat med fokuserade visulisationer samt förhöjd emotionell styrka.

* men var tysta nu, för denna hemlighet tar motivations- och framgångsguruerna tiotusentals kronor i betalt för - för en privatperson. För företag är det svindlande summor *

Men man kan undra om de, särskilt företagen, hade betalat lika mycket om de fått reda på att metiderna var direkt hämtade från esoteriska traditioner såsom ritualmagi, yoga, tantra, sufism, och att det säkert finns fler som känner till att liknande metoder lärdes ut av en homosexuell halvpedofilisk gubbe som brukade hänga sin fru upp och ned i sin garderob medan han fick ut. Dessutom blev han utsparkad från Italien (av självaste Il Duce, och då har det gått långt ...) eftersom han iscensatte de mest orgiastiska bisexuella orgierna på regelbunden basis med sig själv, sina anhängare samt traktens damer (1). Det är alltså detta företag utan att ha någon aning om betalar för ... (2)

Nåja, nu till själva poängen. Jag tänker ta med två exempel för er som hyser önskemål om att förbättra sig själv, beroende på vad era preferenser är och vilka mål ni har i framtiden. Exemplen är två personer som båda hade nått USA's allra högsta höjder, dock inom varsin sfär - som de båda sidorna av ett mynt. Det är dels den fd amerikanske presidenten Theodore Rooseveldt, och dels den amerikanske gangstern Al Capone. Jag kommer dessutom redovisa ett citat från var och en av dem där de berättar hur man ska nå framgång. Det är samma andemening och ingen kan tvivla på dessa herrars extrema framgång.

Roosevelt: "Tala mjukt och ta med dig en stor käpp."

Capone: "Men kommer långt med ett vänligt ord, men ännu längre med ett vänligt ord och en kulspruta."

Fotnoter:
(1)
Herrn i fråga hette Alexander Crowley, men pga sin beundran (omitation) av sin ordensledare inom Golden Dawn, och sin megalomani bytte namn till det mer traditionellt klingande namn Aleister.

(2) Inte heller känner de motivationsgurus, motivations- och idrottspsykologer till vartifrån dessa tekniker härstammar från utan ser sig som moderna uppfinnare av unika teorier. Sanningen är emellertid att esoterismen lärt ut likadana tekniker sedan urminnes tider. Den enda skillnaden var att det då var en del av en holistisk tradition, och inte som idag, ryckt ur ett sammanhang. Att nutidens sådana terapiformer endast, statistiskt sett, på sin höjd ger resultat främst under själva terapitiden, och efter den som längst ca 2 år, är ett resultat av det. De esoteriska lärorna som förutsätter ett livslångt engagemang med dagliga övningar som blir mer och mer avancerade och djupgående samt regelbunden kontakt med sin läromästare visar att deras resultat är av klart överlägsen kaliber. Därför är det inte ovanligt att mästare från dylika Traditionella läror kan producera hundratals böcker under sin livstid och det är ett bra empiriskt bevis på det. Det finns dessutom fortfarande länder vars politiska och ekonomiska aristokrati genomgår sådan träning från barnsben - men trots det exporteras västerländsk motivations- och idrottspsykologi till dessa länder. Man kan fråga sig varför? Jag menar, vad finns det för mening med att lära ut en fjuttig atomistisk del av ett redan existerande holistiskt system till en Tradition som redan äger och har fulländat dem? Västerlandets skenheliga hybris upphör aldrig att förvåna.

Jaha, så hur tänkte grekerna då?

När jag nu två gånger tagit upp grekiska kvinnor som ämne här, kanske det kan vara dags att lämna denna ensidiga fokusering och behandla något mer allmängiltigt grekiskt drag. Dvs. både de grekiska kvinnornas och männens medvetande, eller sinnesliv. Som ni kommer att se finns det inte så stora skillnader mellan deras perceptionsförmåga och vår. Men när det kommer till behandlingen av informationen skiljer sig vi naturligtvis åt. Och de fokuserade på andra personlighetsdrag än de vi idag tycker är viktiga. Men sådant kommer alltid att vara föremål för tidsbundna trender, även om jag är av uppfattningen att mycket av grekernas teorier är av tidlös karaktär.

Man vet inte mycket om den grekiska bronsålderns, den s.k. heroiska tidsåldern (2800 – 1100 f.Kr). Det mesta materialet härrör från arkeologiska fynd samt sagor, varav de mest kända är Homeros verk. Från denna tidsålder härstammar även de Homeriska verken och trots dessa verks uppenbara rationalism kan man ändå finna irrationella religiösa fenomen här. Särskilt två sådana fenomen kommer här att beskrivas. Tolkningen av dessa fenomen kommer senare att förändras, men detta är den Homeriska tolkningen. Men man kan kanske säga att nedanstående två medvetandetillstånd ligger till grund för mycket av grekernas religiösa liv.

T o m i en så pass rationell litterär källa som Iliaden kan man finna spår av grekernas rent personliga uppfattningar och förnimmelser av gudarnas interventioner. Gudarna anlände inte i person, likt en blixt från klar himmel, utan medförde ett förändrat medvetande (i de fall då gudarna visade sig för människan kunde ingen annan än just mottagaren av visionen skåda något). De uttrycker detta förändrade medvetande med termen ”ate” och menar att detta är ett resultat av gudarnas ingripande. Då de var under inflytande av detta medvetande kunde de inte handla rationellt utan sveptes med och förblindandes. Liksom grekerna kan även detta hända oss, vi har väl alla varit med om att svepas med av starka känslor och undra efteråt varför vi gjorde så. Vi skyller emellertid inte på några gudar som grekerna gjorde, utan tolkar det ofta utifrån psykologins teori angående det undermedvetna.

Ett annat medvetandetillstånd som gudarna kan skänka människan är ”menos”. Till skillnad från ate är menos inte någon tillfälligt sinnesförvirring, utan här rör det sig om en mer positiv gåva. Menos är kraften som ges av guden till människan, kanske särskilt under ett slag. Denna styrka som skänkts är inte av fysisk karaktär - musklerna blir inte större – det är snarare modet och beslutsamheten som blir större, samtidigt som han får en påtaglig förnimmelse av övermänsklig styrka. Detta kanske kan liknas med nordbornas bärsärkraseri. I likhet med nordborna kunde även grekerna be om att få denna gåva, men den kunde även utdelas spontant. I våra dagar man kanske likna tillståndet med det t ex en moder blir överväldigad av då hon se sitt barn bli överkörd av en traktor, och med övermänsklig styrka lyfter traktorn och halar fram barnet.

I den senare Arkaiska tidsåldern trodde man fortfarande att ovanstående förändrade medvetandetillstånd hade gudomligt inflytande. Men tolkningarna kom att bli mer pessimistiska. Man menade att människan inte hade mycket att säga till om angående gudarnas vilja – de var ständigt offer för gudarnas nycker och kunde aldrig veta hur dagen skulle bli. Människan var således hjälplöst beroende av högre makter. Aiskylus beskriver det alldeles förträffligt i tragedin Perserna:

Kan någon dödlig undgå
Ett försåt lagt av himlen?
Vem förmår väl foten lyfta
Till så högt och spänstigt språng?

Dessa makter var avundsjuka och kunde, om människan lyckades för bra med sina tilltag, skänka ytterligare en gåva – hybris. Gudarnas avundsjuka ’phthonos, var den främsta orsaken till att hybris uppkom och detta ledde till tanken att det övernaturliga och, särskilt Zeus, var en slags rättvisans instrument. På detta sätt förändrades uppfattningen att gudarna var ett medel för att nå framgång och ära, de kunde både hjälpa (menos) och stjälpa (ate) människan, till att bli en skräckens religion där gudarna kunde straffa människan, inte bara direkt utan även indirekt genom att låta de efterkomna ta sina föräldrars ansvar.

Tanken om ate kom även att förändras och blev nu sammankopplad med moraliska teorier. Ate blev därför ett straff – ett straff som en följd av hybris. Från att ha varit en personlig upplevelse kom nu även ate att påverka större händelser, man kopplade således bort medvetandeförändringen och tolkade olika katastrofer som ett utslag av ate. Det blev således ett uttryck för olycka och för t ex invånarna i Troja blev den ökända trähästen ett tecken på ate. Man anser även att givaren av ate förändras från att vara en gudom till att bli en Daemon, en illvillig sådan. Det fanns olika typer av Daemoner, illvilliga och goda, de goda blev sammankopplade med människan redan från födseln och kvaliteten på ens karaktär var beroende på denna. Om man var vacker, skicklig etc. ansågs man ha fått en bra Daemon (eudaemon) och kunde därför företa sig nästan vad som helst med stor lycka, men om det var fråga om en svag Daemon (kakodaemon) spelade det inte så stor roll vad än man gjorde eftersom det ändå skulle gå i stöpet.

De tidigare omnämnda förändrade medvetandetillstånden blev under Sokrates tid på jorden mer förenklade, åtminstone i teorin. Platon kom senare att hävda att galenskap var något av det mest lyckosamma en individ kunde råka ut för. Naturligtvis syftade han inte på det som vi i våra dagar menar är galenskap – d v s mentala sjukdomar. Den dårskap som var gynnsam hade gudomligt ursprung och blev tilldelad människan, antingen vid födseln eller vid olika tidpunkter i livet. Denna galenskap kunde uttrycka sig på fyra olika sätt, beroende på vilken gud som orsakade dem: profetisk, rituell, poetisk och erotisk galenskap. Men galenskapen kunde vara mer än detta, den kunde vara verklige galen, där den drabbade var offer för gudarnas straff, men i de fall då den inte ansågs negativ var den ett resultat av gudarnas välvilja. Men även de riktigt galna betraktades med vördnad eftersom de ansågs vara i kontakt med det gudomliga.

Det finns anledning att i större detalj förmedla vad dessa olika typer av galenskap hade för betydelse. Den profetiska galenskapen tillhörde till största delen oraklen, Pythia och andra. Efter att ha försatt sig själv i trans kunde dessa orakel lämna över sin kropp åt en gudom som då tog denne i besittning. Sedan förmedlade detta väsen kryptiska svar på frågor som senare tolkades. Man vet inte vad detta hade för betydelse för oraklet själv, rent personligt, men dessa spelade en stor roll för massan eftersom de levde i en osäker tid där behovet av lyckade prediktioner kunde göra det lättare för dem att handskas med verkligheten. Den rituella galenskapen kunde drabba fler än ett enstaka orakel.

Under de Dionysiska festerna kunde ett förändrat medvetande drabba merparten av deltagarna. Det som eftersträvades här var att uppleva en frihet, både en andlig och en köttslig frihet.

Den poetiska galenskapen var till viss del lik den profetiska, men den drabbade endast poeterna. Och till skillnad från oraklerna blev dessa inte besatta av guden (i detta fall muserna) utan det var endast meddelandet som kom över dem. Dessa muser ansågs förmedla en sanning, en sanning om både det förgångna och framtiden. De profetiska och poetiska galenskaperna har som sagt viss likhet, och det finns även en viss likhet mellan den rituella och den erotiska galenskapen.

Den erotiska galenskapen är den som kan ta oss med storm och för en stund glömma vardagen, på samma sätt som menaderna extas, och innefattar både en gudomlig nåd samtidigt som en mer djurisk kraft. Men denna galenskap kunde inte bara leda till hämningslöst sex utan kunde även föra fram greken till att transcendera hindret mellan människa och det gudomliga. Detta var den kraft som kunde få grekerna att närma sig sin idealbild. Så det fanns uppenbarligen ett sätt för dem att komma från gudarnas herradöme, att slippa loss från träldomen.

Ett annat förändrat medvetande som drabbade samtliga greker var drömmarna. Grekerna hade tre olika synsätt angående dessa. Ibland ansåg de att drömmarna var en objektiv verklighet, lika konkret som den vakna verkligheten. Andra gånger menade de att drömmar kunde vara ens själs upplevelser, d v s att själen lämnade kroppen under sömnen. En tredje version säger att drömmarna kunde bli föremål för tolkning medelst komplicerar symbolism. Vissa menar att dessa tre synsätt var olika steg på en psykologisk evolutionsstege, d v s ursprungligen såg de drömmarna som en annorlunda verklighet för att sedan mena att de var just drömmar, men att dessa kunde tolkas för att få fram ett budskap från det övernaturliga. Dessa drömmar var betydelsefulla för grekernas religiösa liv eftersom de här kunde komma i kontakt med det gudomliga och erhålla varsel, förutsägelser etc. Dessa betydelsefulla och direkta drömmar var emellertid endast tillgängliga för kungar. Den resterande pöbeln fick hålla till godo med symboliska drömmar som tolkades med en drömbok. Man kunde använda sig av olika religiösa tekniker för att erhålla dessa stora drömmar, t ex genom fasta, bön, sömn vid heliga platser etc. Under den klassiska tiden började man tolka drömmarna ifrån en mer psykologisk vinkel och blev således mer rationella, men samtidigt fortsatte de mer irrationella tolkningarna.

Förutom att mena att det var gudar som var upphovet till dessa förändrade medvetandetillstånden hävdade man även att människan hade en inre helig kraft – själen. Orsaken till att man trodde på själen berodde på drömmarna. Man upplevde i drömmar att man färdades omkring i världen på samma sätt som i vaket tillstånd, men den sovande kroppen befann sig på samma ställe. Därför ansåg man att något i kroppen kunde lämna den. Eftersom själen lämnade kroppen, och den sovande kroppen liknade en död kropp, antog grekerna att det även var möjligt att själen lämnade kroppen efter döden för att söka sig en ny kropp.

Så avslutningsvis kan man säga att även om grekernas självmedvetenhet var ganska pessimistisk ibland, dvs. de såg sig som offer för gudarnas nyckfulla vilja, så går det ändå att se det som en källa för, och vägvisare mot, motivation. Det var ju idealbilden de strävade mot - den självbild som kunde få dem att lösgöra sig från gudarnas tyranni. Man kan kanske säga att detta var ett sätt att närma sig hoi aristoi (ursprunget till våra dagars ord aristokrati, men betydde då de få. De som med egen kraft kämpat sig upp till toppen. Det är motsatsen till hoi polloi, de många, dvs. pöbeln.). Att närma sig denna kunde lösgöra menos, och förhindra för mycket ate. Bortsett från att det även lär oss att inte bli för egenkära, för då kommer hybris som ett brev på posten. Men ändå beskrivs själen som något som är fritt från gudarnas påverkan