Jag tänkte skriva ett litet inlägg riktat till folk som tycks tro att de har monopol på sin egen tro. Det är egentligen inget inlägg utan bara jag som redovisar två citat, där det första kommer från Koranen och det andra från en av Islams främsta teologer. Men naturligtvis är det omöjligt för mig att sluta skriva när jag väl kommit någon vart ...
Denna artikeln blev uppdaterad den 15:e januari 2011. Jag skrev till det om talibaners sufism och bin Ladins och han anhängares hat gentemot dem. Jag ändrade även titel från "Konfessionsexklusivitet på sophögen!" till "Muslimer som hatar muslimer", då de nya titeln tycks mig mycket mer passande med tanke på innehållet.
Denna artikeln blev uppdaterad den 15:e januari 2011. Jag skrev till det om talibaners sufism och bin Ladins och han anhängares hat gentemot dem. Jag ändrade även titel från "Konfessionsexklusivitet på sophögen!" till "Muslimer som hatar muslimer", då de nya titeln tycks mig mycket mer passande med tanke på innehållet.
I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!
Säg: "Ni som förnekar sanningen!
Jag dyrkar inte vad ni dyrkar.
Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar!
Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar,
och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar.
Säg: "Ni som förnekar sanningen!
Jag dyrkar inte vad ni dyrkar.
Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar!
Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar,
och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar.
Ni har er tro - och jag har min tro!"
- Koranen sura 109
O ovise! Du kallar mig ogudaktig.
Jag har en tro som är starkare än din.
Ty ingen har en tro orubbligare än min.
Om jag är gudlös, vem förmår då kalla sig muslim?
Jag har en tro som är starkare än din.
Ty ingen har en tro orubbligare än min.
Om jag är gudlös, vem förmår då kalla sig muslim?
- Ibn Sina
Slutligen kan jag säga att de som främst förstört Islam mest är inte terrorister i stil med Al-Qaida etc, utan salafister och wahhabister. Och tråkigt nog är det dessa som ropar högst om att de sitter inne med sanningen. Men det är väl oftast så att de som har ett behov av att ropa högre än alla andra är de som inte själv litar till sin egen tro. Dessutom är salafister och wahhabister överrepresenterade bland terroristerna ... något som tål att tänkas på lite grand. Och synnerligen intressant här är att den bland västerlänningar så hatade muslimen Ayatollah Khomeini kallade wahhabisterna för en mindre och avskyvärd saudisk sekt. Men samtidigt är det omöjligt att dra alla över en kam. Givetvis finns det både wahhabister och salafister som är lika godhjärtade som vem som helst kan vara, och även bland sufier finns det fruktansvärda dödsmaskiner; talibanernas andlige ledare, Mulla Mohammed Omar (fd statsöverhuvud för det talibanstyrda Afghanistan), var t ex initierad i Naqshbandi-orden, en av de mest välkända sufiordnarna som finns.
Men rörande Mulla Omar och Naqshbandi-orden så är det iaf inte omtvistat huruvida han växte upp såsom initierad i denna sufi-orden, men det omtvistade är om han omfamnade wahhabismen senare i sitt liv. De torde isåfall ha skett under den period talibanerna, ganska motvilligt faktiskt, lät bin Ladin och hans anhängare få fristad i landet. bin Ladin hade ju blivit persona non grata i samtliga andra muslimska länder han tidigare levt i och sökt asyl i (t.o.m. Saudiarabien ville inte längre ha med honom att göra.) pga sitt aggressiva leverne, arroganta religiösa övertygelse, allmänt separatistiska drag (hans sätt att bo med sina anhängare i egna tältläger med tillhörande privat arabisk/wahhabistisk milisbevakning och -träning gav lätt funderingar kring han egentliga motiv med sitt liv i länderna ifråga han sökte tillflykt till av ländernas säkerhetspolis och politiska makthavare) och, otacksamt nog, försök att bland sig i inrikes- och utrikespolitiken hos de länder som gav honom uppehållstillstånd och beskydd - vilket även det ökade makthavarnas misstankar kring hans egentliga intentioner - ty att beblanda sig med t ex de lokala afghanerna och deras kultur var han verkligen inte särdeles angelägen om.
Istället såg han ner på dem och deras kultur, religiösa seder och allmänna livsföring. Inte bara i Afghanistan betedde han sig så, utan även i t ex Sudan - även om han hjälpt dem med viktiga vägbyggen så kunde han aldrig hålla sig från att ständigt fastna med sitt skägg i brevlådan (brevlådan i detta fall ska ses som en symbol för de aktuella staternas politiska affärer.) Dessutom var hans anställda huvudarbetare aldrig sudaneser själv utan just saudier som delade hans wahhabistiska "rättrogna" värderingar. Det var t ex inte heller ovanligt att han försökte få just de som beskyddade honom att omvända sig från de hädiska muslimsk inriktningar som inte var just saudisk hårdför wahhabism, alternativt att de arabiska wahahbisterna tyckte så illa om t ex afghanernas omfattande samröre och historiska och genomgripande länk med sufism, att de ansåg det vara nödvändigt att föra fram en bild av Mulla Omars eventuella konvertering till "den rätta vägen” - dvs. saudisk wahhabism.
Afghanistan är traditionellt sett ett land där sufism, särskilt de av Deobandi accepterade formerna, och ordnarna, Naqshbandi, Chisti, Qadiri och Suhrawardi har en synnerligen stor och levande förankring bland de breda folklagren, och har dessutom fostrat några av sufismens största namn.
Även bland talibanerna spelar sufism en stor roll. Så visst kan Mulla Omar ha varit sufi, men blivit förhärdad under kriget mot Sovjetunionen, och sedan desillusionerad under det efterföljande inbördeskriget mellan olika muslimska fraktioner. Men att han gått från att vara sufi, med de erfarenheter och upplevelser av Guds levande natur och närvaro det skänker, till att vara bokstavstrogen wahhabist ter sig synnerligen motsägelsefullt och osannolikt. Min teori är som sagt att bin Ladin och hans kumpaner använt honom, och han påstådda konvertering från att vara "avgudadyrkande sufi" till att komma att tillhöra de "rättfärdigas" skaror, i rent propagandasyfte för att dra dit fler saudiska wahhabister till Afghanistan med längtan efter jihad i sina hjärtan.
Men alla wahhabister och salafister är som sagt inte uteslutande ondskan personifierad. Personligt sett har jag två bekanta salafister som är otroligt sympatiska, varma och tillmötesgående. Men överlag är det motsatta förhållandet rådande. Dvs. sufismen kallas inte kärlekens religion för inget, och det är inte så underligt med tanke på att de strävar efter att öppna sina hjärtan och polera det från alla lägre begär som hindrar dem från att leva ett liv i fullkomlig frihet och utan att ha några hinder som hindrar dem från att erfara Guds egenskaper rent personligt.
Salafister och wahhabister å andra sidan strävar nästan bara efter att utfärda förbud. Om ni inte tror på mig, ta och läs på vilken salafihemsida som helst och se att de i stort sett uteslutande redovisar artiklar och svar titl frågor om sådant som är förbjudet och väcker något de anser vara Guds vrede. Det de glömmer är att Gud börjar varje vers med sina namn ar-Rahman och ar-Rahim, dvs den barmhärtige och nådfulle. Inte någonstans i Koranen eller bland de 99 Guds namn kallas han hat - nej, han kallas al-Wadud (kärlek), al-Jamil (skönhet), al-Muizz (den oövervinnelige), al-Jalil (den majestätiske) och an-Noor (Ljuset) etc etc.
Så var finns Guds stöd eller ens plats för salafisternas hat och rädsla (Saudiska wahhabister eller andra salafister, t.o.m. västerländska sådana med västerlandets skolsystem (Dvs. inkluderande läskunnighet, tolkningsförmåga och annat som behövs för att kunna läsa och ta till sig även muntligt förmedlat material, till skillnad och som apologi för u-länders analfabetiska och omvärldsokunniga barn utan adekvat skolgång)? Det går ju därför inte att skylla på att de inte kan bättre. Och i detta fall är det av särskilt intresse att förstå att de muslimska grupperingar de hatar mer än något annat är just sufier (Vilket bara det också år underligt eftersom sufier r muslimer och vilken muslim kan med stöd från Koranen hitta något försvar för just deta ha mot just trosfränder?). Inte för att de kritiserar deras praktik eller tolkningar, utan för att de misstolkat deras praktik och tolkningar. Istället för att gå till sufiernas egna källor (som finns publicerade var som helst) så lyssnar de hellre på en salafist eller wahhabist som spyr sin egen egoistiskt influerade galla över sufierna. Så vad är de rädda för? är de rädda för kärlek? Är de så egoistiska att de vill känna att de minsann tillhört de utvaldas skara eftersom de levt så extremt efter de regler som av wahhabiter/salafister satts upp?. Det är ju inget annat än som Jehovas vittnen isåfall ...
Rumi skrev ett poem som nog kan tänkas ge er läsare upphov till några tankar om vad dessa hatande och egoistiska halv-människors handlingar nog kan skänka för konsekvenser.
Men rörande Mulla Omar och Naqshbandi-orden så är det iaf inte omtvistat huruvida han växte upp såsom initierad i denna sufi-orden, men det omtvistade är om han omfamnade wahhabismen senare i sitt liv. De torde isåfall ha skett under den period talibanerna, ganska motvilligt faktiskt, lät bin Ladin och hans anhängare få fristad i landet. bin Ladin hade ju blivit persona non grata i samtliga andra muslimska länder han tidigare levt i och sökt asyl i (t.o.m. Saudiarabien ville inte längre ha med honom att göra.) pga sitt aggressiva leverne, arroganta religiösa övertygelse, allmänt separatistiska drag (hans sätt att bo med sina anhängare i egna tältläger med tillhörande privat arabisk/wahhabistisk milisbevakning och -träning gav lätt funderingar kring han egentliga motiv med sitt liv i länderna ifråga han sökte tillflykt till av ländernas säkerhetspolis och politiska makthavare) och, otacksamt nog, försök att bland sig i inrikes- och utrikespolitiken hos de länder som gav honom uppehållstillstånd och beskydd - vilket även det ökade makthavarnas misstankar kring hans egentliga intentioner - ty att beblanda sig med t ex de lokala afghanerna och deras kultur var han verkligen inte särdeles angelägen om.
Istället såg han ner på dem och deras kultur, religiösa seder och allmänna livsföring. Inte bara i Afghanistan betedde han sig så, utan även i t ex Sudan - även om han hjälpt dem med viktiga vägbyggen så kunde han aldrig hålla sig från att ständigt fastna med sitt skägg i brevlådan (brevlådan i detta fall ska ses som en symbol för de aktuella staternas politiska affärer.) Dessutom var hans anställda huvudarbetare aldrig sudaneser själv utan just saudier som delade hans wahhabistiska "rättrogna" värderingar. Det var t ex inte heller ovanligt att han försökte få just de som beskyddade honom att omvända sig från de hädiska muslimsk inriktningar som inte var just saudisk hårdför wahhabism, alternativt att de arabiska wahahbisterna tyckte så illa om t ex afghanernas omfattande samröre och historiska och genomgripande länk med sufism, att de ansåg det vara nödvändigt att föra fram en bild av Mulla Omars eventuella konvertering till "den rätta vägen” - dvs. saudisk wahhabism.
Afghanistan är traditionellt sett ett land där sufism, särskilt de av Deobandi accepterade formerna, och ordnarna, Naqshbandi, Chisti, Qadiri och Suhrawardi har en synnerligen stor och levande förankring bland de breda folklagren, och har dessutom fostrat några av sufismens största namn.
Även bland talibanerna spelar sufism en stor roll. Så visst kan Mulla Omar ha varit sufi, men blivit förhärdad under kriget mot Sovjetunionen, och sedan desillusionerad under det efterföljande inbördeskriget mellan olika muslimska fraktioner. Men att han gått från att vara sufi, med de erfarenheter och upplevelser av Guds levande natur och närvaro det skänker, till att vara bokstavstrogen wahhabist ter sig synnerligen motsägelsefullt och osannolikt. Min teori är som sagt att bin Ladin och hans kumpaner använt honom, och han påstådda konvertering från att vara "avgudadyrkande sufi" till att komma att tillhöra de "rättfärdigas" skaror, i rent propagandasyfte för att dra dit fler saudiska wahhabister till Afghanistan med längtan efter jihad i sina hjärtan.
Men alla wahhabister och salafister är som sagt inte uteslutande ondskan personifierad. Personligt sett har jag två bekanta salafister som är otroligt sympatiska, varma och tillmötesgående. Men överlag är det motsatta förhållandet rådande. Dvs. sufismen kallas inte kärlekens religion för inget, och det är inte så underligt med tanke på att de strävar efter att öppna sina hjärtan och polera det från alla lägre begär som hindrar dem från att leva ett liv i fullkomlig frihet och utan att ha några hinder som hindrar dem från att erfara Guds egenskaper rent personligt.
Salafister och wahhabister å andra sidan strävar nästan bara efter att utfärda förbud. Om ni inte tror på mig, ta och läs på vilken salafihemsida som helst och se att de i stort sett uteslutande redovisar artiklar och svar titl frågor om sådant som är förbjudet och väcker något de anser vara Guds vrede. Det de glömmer är att Gud börjar varje vers med sina namn ar-Rahman och ar-Rahim, dvs den barmhärtige och nådfulle. Inte någonstans i Koranen eller bland de 99 Guds namn kallas han hat - nej, han kallas al-Wadud (kärlek), al-Jamil (skönhet), al-Muizz (den oövervinnelige), al-Jalil (den majestätiske) och an-Noor (Ljuset) etc etc.
Så var finns Guds stöd eller ens plats för salafisternas hat och rädsla (Saudiska wahhabister eller andra salafister, t.o.m. västerländska sådana med västerlandets skolsystem (Dvs. inkluderande läskunnighet, tolkningsförmåga och annat som behövs för att kunna läsa och ta till sig även muntligt förmedlat material, till skillnad och som apologi för u-länders analfabetiska och omvärldsokunniga barn utan adekvat skolgång)? Det går ju därför inte att skylla på att de inte kan bättre. Och i detta fall är det av särskilt intresse att förstå att de muslimska grupperingar de hatar mer än något annat är just sufier (Vilket bara det också år underligt eftersom sufier r muslimer och vilken muslim kan med stöd från Koranen hitta något försvar för just deta ha mot just trosfränder?). Inte för att de kritiserar deras praktik eller tolkningar, utan för att de misstolkat deras praktik och tolkningar. Istället för att gå till sufiernas egna källor (som finns publicerade var som helst) så lyssnar de hellre på en salafist eller wahhabist som spyr sin egen egoistiskt influerade galla över sufierna. Så vad är de rädda för? är de rädda för kärlek? Är de så egoistiska att de vill känna att de minsann tillhört de utvaldas skara eftersom de levt så extremt efter de regler som av wahhabiter/salafister satts upp?. Det är ju inget annat än som Jehovas vittnen isåfall ...
Rumi skrev ett poem som nog kan tänkas ge er läsare upphov till några tankar om vad dessa hatande och egoistiska halv-människors handlingar nog kan skänka för konsekvenser.
If thou wilt be observant and vigilant,
thou wilt see at every moment the response to thy action.
Be observant if thou wouldst have a pure heart,
for something is born to thee in consequence of every action.
thou wilt see at every moment the response to thy action.
Be observant if thou wouldst have a pure heart,
for something is born to thee in consequence of every action.
- Rumi
Kanske borde dessa hatande ursäkter till muslimer börja dagen med att inkludera denna dikt av Rumi i sin morgonbön? ja, det blev en till dikt av honom, men Rumi går ju inte att avstå från i vilket fall som helst, och särskilt inte när jag ju här också skriver om just Afghanistan. Rumi föddes visserligen i Afghanistan och det är kanske där hans största inflytande finns kvar idag, men han begravdes i den turkiska ”sufistaden” Konya, var även bl a den berömde spanska sufin Ibn Arabi, den indiska Shah Jalal och persern Iraqi levde perioder av sina liv.
Dikten, som kan ses som vara i bönform, handlar om att bli förmögen att avstå från att tänka på sådant som får oss att fjärma oss från Gud och istället be om att få slippa allt det som hindrar vår uppmärksamhet inåt. Det handlar givetvis om mer än just det jag skrivit om ovanstående, om hur muslimer hatar muslimer och för krig mot varandra - och mot andra - utan handlar även om att vi bör göra allt för att finna den kärlek till, och från, Gud som strålar från vårt hjärta, och låta det lysa genom allt vi gör. Att då upptäcka hur denna kärlek så självklart kommer hindra oss från att uppleva dess motpart - hat! För visst vill vi väl ändå alla vi normalt mentalt och emotionellt begåvade människor leva ett liv genomsyrat av kärlek istället för hat, rädsla eller avund t ex ...
Dikten, som kan ses som vara i bönform, handlar om att bli förmögen att avstå från att tänka på sådant som får oss att fjärma oss från Gud och istället be om att få slippa allt det som hindrar vår uppmärksamhet inåt. Det handlar givetvis om mer än just det jag skrivit om ovanstående, om hur muslimer hatar muslimer och för krig mot varandra - och mot andra - utan handlar även om att vi bör göra allt för att finna den kärlek till, och från, Gud som strålar från vårt hjärta, och låta det lysa genom allt vi gör. Att då upptäcka hur denna kärlek så självklart kommer hindra oss från att uppleva dess motpart - hat! För visst vill vi väl ändå alla vi normalt mentalt och emotionellt begåvade människor leva ett liv genomsyrat av kärlek istället för hat, rädsla eller avund t ex ...
Oh Beloved,
take me.
Liberate my soul.
Fill me with your love and
release me from the two worlds.
If I set my heart on anything but you
let fire burn me from inside.
Oh Beloved,
take away what I want.
Take away what I do.
Take away what I need.
Take away everything
that takes me from you.
take me.
Liberate my soul.
Fill me with your love and
release me from the two worlds.
If I set my heart on anything but you
let fire burn me from inside.
Oh Beloved,
take away what I want.
Take away what I do.
Take away what I need.
Take away everything
that takes me from you.
- Rumi
