Kali yuga eller ej?

Inom hinduistisk teologi är det vanligt att man delar upp världens utveckling i olika tidsåldrar, ungefär som de gamla grekerna gjorde med sina delar av guldåldern, silveråldern, bronsåldern och järnåldern. Det är givetvis tal om ett degenererande förhållande där guldåldern var den tid då gudarna levde i harmoni med mänskligheten. Kanske tom något som Mircae Eliades menade med Homo Religiosus, eller så vill jag föreställa mig att han såg det. Det är i alla fall populärt bland traditionalisterna att relatera till både grekernas, likväl som hinduernas, tidsåldrar och hävda att vi idag lever i det mörkaste av det mörka – nämligen kali yuga/järnåldern.

Hinduerna hade också samma syn på tidsåldrarna, och dess degenerativa karaktär. Det ’r tal om Satya yuga, då människan, i likhet med grekernas guldålder levde i harmoni med gudarna, för att senare bli mer och mer dekadenta, världsliga och fjärran från kontakten med det gudomliga. Om det en gång var så att vi levde i harmoni med det gudomliga så lever vi verkligen inte i det nu, när materialismen i nästan allt är det överskuggande klimatet. Just överskuggande passar verkligen bra här ty det är ju ljuset det blockerar med sin skugga …

Vi lever alltså idag i grekernas järnålder och hinduernas kali yuga – enligt allmänt vedertagen konfessionell teori.

Men, det är inte alla hinduer som har sådana teorier, det finns vissa namnkunniga swamis som hävdar att kali yuga faktiskt har passerat och att vi fjärmat oss den materialistiska åldern redan under 1700-talet (då industrialismen gjorde sitt intåg intressant nog) och återfötts i dwapara yuga, där elektricitet och atomenergi för oss från medeltidens mörker till en period av större materiell bekvämlighet och snabbare långväga kommunikation (allt från telegrafi till internet). Det kan väl ses som en förberedelse för den därpå följande tidsåldern som transformerar denna materiella kommunikation med en andlig motsvarighet, dvs. telepatiska förmågor etc. och så spinner han vidare på detta temat än igen. Men utdraget återges i sin helhet här nedan.

Swamin jag talar om hette Sri Yukteswar och blev känd för en större publik genom Paramahamsa Yoganandas Autobiography of a Yogi där Yukteswar var Yoganandas älskade guru. Yukteswars yuga-teorier publicerades i en serie från 1932 – 1933, så de är tämligen fjärran från våra dagars nyandlighet.

Sri Yukteswar

“Sri Yukteswar discovered the mathematical application of a 24,000-year equinoctial cycle to our present age. The cycle is divided into an Ascending Arc and a Descending Arc, each of 12,000 years. Within each Arc fall four Yugas or Ages, called Kali, Dwapara, Treta, and Satya, corresponding to the Greek ideas of Iron, Bronze, Silver, and Golden Ages.

My guru determined by various calculations that the last Kali Yuga or Iron Age, of the Ascending Arc, started about A.D. 500. The Iron Age, 1200 years in duration, is a span of materialism; it ended about A.D. 1700. That year ushered in Dwapara Yuga, a 2400-year period of electrical and atomic-energy developments, the age of telegraph, radio, airplanes, and other space-annihilators.

The 3600-year period of Treta Yuga will start in A.D. 4100; its age will be marked by common knowledge of telepathic communications and other time-annihilators. During the 4800 years of Satya Yuga, final age in an ascending arc, the intelligence of a man will be completely developed; he will work in harmony with the divine plan.

A descending arc of 12,000 years, starting with a descending Golden Age of 4800 years, then begins for the world; man gradually sinks into ignorance. These cycles are the eternal rounds of maya, the contrasts and relativities of the phenomenal universe. Man, one by one, escapes from creation's prison of duality as he awakens to consciousness of his inseverable divine unity with the Creator.”

Vi kan om vi vill ...

"Varför skulle något vara för bra för dig? Har du någonsin hejdat dig och tänkt efter just vad du är? Du är Det Helas manifestation, och har fullständig rätt till allt som finns."
-W.W.Atkinson

Det kanske inte är något vi alltid tänker på. Särskilt inte när vi går omkring och tänker på vår ovärdighet, hur usla vi är och hur gärna vi håller oss till det som vi inte är helt bekväma med. Men om vi kontemplerar de olika urkunderna som finns så ser vi att detta är en tanke som funnits med oss väldigt länge. Se t ex på första Mosebokens vers 26 och 27: "Gud sade: Vi ska göra människor som är vår avbild." och "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Nya Testamentets Första Korintierbrev 11:17 skriver att: "han [människan] är en avbild och avglans av Gud." Sedan fortsätter Paulus i 3:16 med en betydligt mer bestämd uppmaning att "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?"

Det är inte bara i Bibeln vi hittar sådana tankar, de kan även hittas i den tredje abrahamitiska religionen Islam. Koranen menar förvisso inte bara att Gud finns inom oss, utan att Gud finns överallt vi ser (2:115: ” … vart ni än vänder er finner ni Guds anlete … ”). Och om Gud är överallt vi ser, innebär det ju att det är Gud som ser. Detta uttrycks också av en av Islams mera ökända sufier, persern Mansur al-Hallaj, på åttahundratalet. Han menade att skillnaden mellan världen och Gud bara var en illusion. Han menade tom att han själv var Gud: ”Jag är Gud!”. Detta ska naturligtvis inte ses som att han menade att han var en Gud, utan är en naturlig fortsättning på ovanstående citat från Koranen – dvs om allt man ser är Gud innebär det också att allt är Gud och naturligtvis att man själv också är Gud. Detta skrev även spanjoren Ibn Arabi om i Visdomens försegling: ”Den som ser Honom är ingen annan än Han …”

Men för att fortsätta på temat så talar även de icke-abrahamitiska religionerna om den inneboende gudomligheten. Buddhismen säger att vi alla har en inre buddha-natur – det är bara att bli medveten om den. Hinduismens upanishader säger att Sanningen är självet, och självet är vi själva. Självet är Brahman, och Brahman är ju motsvarigheten till Gud.

Så om vi är Guds avbild, om Guds ande bor i oss, om allt vi ser är Gud och vi själva är Gud, varför är vi då fortfarande så försiktiga, så rädda för att skapa det goda vi alla uppenbarligen har rätt till. Så varför förtvivla längre. Om vi har all allsmakt inom oss, varför inte åtminstone försöka göra vårt lilla liv till ett lite bättre liv?