Cynism och relativism

Den intelligenta människans förbannelse. Elitistiskt? Förvisso! Men ack så sant ... Den stora majoriteten människor därute, oavsett var de lever, är fångar under vår barnsäkra utvecklingskork. För visst är den barnsäker? Det finns ju inget sätt för oss att lossa på den. Det lilla barnet kan heller inte öppna en barnsäker kork förrän den nått en viss mognads- och styrkenivå. Men vår barnsäkra kork är bara symbolisk, och i de flesta fall är vi inte ens medvetna om att den finns där. Vi tror att det är så här livet ska se ut - att leva i lidande, att vara medveten om att vi har nått så långt vi kan nå i vårt liv, att vi springer i cirklar hela tiden, att inga nyheter längre kan påverka oss, etc. Att allt vi samlat på oss inte är mer än vad låten Hurt ovan talar om för oss: "My empire of dirt."

Den barnsäkra kork jag talar om är relativismens kork, och t.o.m. nihilismens kork. Ty det är dithän de flesta i sin cynism hamnar förr eller senare. Dessa två låtar beskriver på ett utmärkt sätt människans upplevelse av fullständig meningslöshet och uppgivenhet inför densamma. Att inget egentligen har något djup, och om det har det så något som vi själva väljer att applicera på det. Ingenstans finner vi något absolut, något som är av universell karaktär. Benedictus XIV var också av denna övertygelse när han sa: "We are building a dictatorship of relativism that does not recognize anything as definitive and whose ultimate goal consists solely of one’s own ego and desires."

Det säger sig själv att en sådan relativism inte kan leda till något positivt, åtminstone inte i enlighet med mig och vad mina religiösa och filosofiska förebilder förespråkar. Här ser vi istället stora varningstrianglar uppsatta på relativismens uttryck. Ty relativism leder ofrånkomligen till nihilism. Höjden av nihilism är att gå ut på gatan och skjuta slumpvist förbipasserande fotgängare med ett gevär skrev surrealisten André Breton. Vad han egentligen menade kommer vi nog aldrig att förstå, även om hans bekantskap med Georges Bataille gör det hela något mer oroväckande. Dock slapp vi lyckligtvis åskåda några slumpvisa gevärsmassakrer. De kom emellertid lite senare ... Här kanske jag ska tillägga att Bretons uttalande var lite oroväckande profetiskt om vi har den käre Galningen Amon Göths beteende, dvs. slumpvist balkongskjutande av judar - såsom det bekantgjordes i filmen Shindlers list - i åtanke.

Men var mer? jo, i relativismens och nihilismens högborg - Västeuropa och USA. Det är också dit hela världen pekar, och även stora delar av Västeuropa och USA själv, är medvetna om att de lever i yttersta dekadens och moraliska förfall. Och ändå kan vi inte ens trösta oss själv, ty, enligt puckelryggen Kierkegaard för den känslan av nihilism och relativism med sig en förlust av tröst, att låta sig lugna sig lugna ner sig. Och det av något helt vanligt, något trivialt. Det fungerar inte nu längre - allt är blasé helt enkelt ...

Att vi inte har något bot mot denna relativistiska och nihilistiska pesthärd som breder ut sig visar på att vi förlorat kontakten med traditionen. Traditionen stängde effektivt igen behållaren med den barnsäkra korken (ungefär som sagan Svärdet i stenen, där bara den värdige klarar av att frigöra svärdet. Men ytterst få av oss kommer någonsin att mogna mer än så. De kommer alltid att se världen som, om de blivit begåvade med ett mått intelligens, orsak och verkan, lidande, naturens grymhet, den starke vinner, alltets meningslöshet. Men den intelligente kan ta sig vidare från denna mognadsnivå och anträda nästa för den lyckas äntligen få upp den barnsäkre korken – och är alltså inget barn längre utan har mognat. Han är nu redo att skapa en helhet i sig själv. Som ovan så nedan säger Smaragdtavlan, och jag anser att traditionen måste förverkligas både utom en och inom en. Inom en kan man uträtta underverk, men om man bara fokuserar på omvärlden är risken stor att man slutar som en bitter gammal gnällig gubbe som aldrig fått göra sin röst hörd annat än som förkortade insändare i tidningarnas debattsidor.

Det är samma sak här, fast inget hokuspokus utan en vanlig utveckling och mognad.) Den forna helhet som präglat samhället har råkat i nöd och lämnat oss med endast några atomistiska spillror utan tolkbart sammanhang i många fall - och, ibland, några rekonstruktioner (omedvetna såklart) av det förgångnas geni. Vi har förlorat något väldigt värdefullt helt enkelt (och att det är värdefullt tycks vi undermedvetet veta om med tanke på hur vi jämt och ständigt söker efter traditionen och andliga sanningar långt från oss här i Västeuropa - i mellanöstern till fjärran östern.). Och det är egentligen inte så lätt att återuppbygga det eftersom det aldrig kan bli exakt så igen. Ettusen år av mörker sätter sina markanta spår, det är helt garanterat. Fast femtonhundra år är väl en mer realistisk siffra då vissa gnostiska grupper fortfarande fanns i omlopp då.

Den hopplöshet och dekadens musikerna i dessa videos sjunger om, eller den hopplöshet och meningslöshet de förmedlar, är inte något speciellt för dem. Nej, det har blivit större och större inom den amerikanska musikmarknaden. Och inte bara där, utan även i filmer. En storfilm som Lost in Translation hade ju aldrig kunnat få sådant genombrott för t ex 20 år sedan. För då var vi inte riktigt medvetna om vår känsla av meningslöshet. Men idag slår man dessutom mynt av det …

Men finns det någon väg ut? Vem är värdig nog att dra loss svärdet ur stenen, som jag skrev ovan, eller vem har vuxit sig tillräckligt stark för att pilla bort den barnsäkre korken? Och framför allt: vad finns det egentligen för den cyniske som redan tror sig veta allt och inte blir förvånad, överraskad, eller engagerad av något? Ken Wilber kallade denna über-cyniker för kentaur, för att det var både en människa och ett vilddjur som lät sig styras av sina drifter. Det är givetvis svårt att få någon så hård att mjukna, men framför allt så handlar detta ju inte om extern stimuli, utan intern sådan. Upptäcktsresan ska inte företas på Borneo utan i hans egen hjärna. Och fastän många transpersonella psykologer är traditionalister utan att veta om det fortskrider utforskningen från det omedvetna till själens domäner och slutligen till det gudomligas.

Vad som sker på dessa nivåer är man tämligen oense om. Men de menar alla att det handlar om hur man ska förhålla sig till medvetandets födelse. Den antika världens gnostiker var även de medvetna om detta och använde följande tre termer för att karakterisera fenomenet: protennoia, epinnoia och pronoia. Protennoia karakteriseras av att tanken inte hunnit bli en tanke än, och protennoia betyder före tanken. Epinoia glider på tanken och är alltså den manifesterade tanken, den som ständigt surfar på manifestationen. Pronoia är också en förtanke, men en förtanke som håller sig precis vid tankens begynnelse. Detta är komplicerade saker som är svåra för icke-meditatörer att ta till sig.

Men det förklarar även det ljus många meditatörer, helgon och bedjande personer kan uppleva emellanåt: protennoia säger: ”I am first thought, the thought that is in light.” Det betyder då alltså att den första tanken existerar i ljus. Men hur då? Jo, varje elektrisk impuls i hjärnan avfyrar en liten ljusglimt. Så varje tanke föds i ljus. Genom att stänga av så mycket ovidkommande stimuli som möjligt i sin meditation kan man bli förmögen att uppleva dessa blixtar. Men det är ju inte huvudmålet med detta. Målet är att kunna styra vilka tankar man ska ha, och vilken betydelse de ska ha för en och ens liv. På detta sätt kan man välja bort negativa tankar innan de ens blivit medvetna tankar och på så sätt kan dessa tankar inte påverka oss i negativ riktning. Vi bli mer och mer herrar över våra liv. Man kan även välja positiva tankar, och följa upp dem. För, som Buddha sa: ”Vi är vad vi tänker, och vi tänker vad vi är.” Så vi har kommit en bra bit från den apatiske cynikern utan några värderingar eller mål som vi såg i början av artikeln. På detta sätt har vi blivit vad Péledan säger är övermänniskor. Och nu börjar vårt arbete med att omskapa oss själva: ”the first duty of the superior man, once he becomes conscious of himself, is to sculpt his moral being.”

I Västeuropa har det sedan länge varit mycket stor sekretess kring den psykologi som kunde vara till hjälp. Men de former som hade anknytning till traditionen var inte psykologin - även om den i sin grund har det - utan det handlade här i Västeuropa om alkemi, inre och yttre. Men framför allt inre. Och ceremoniell teurgi; oftare benämnd magi (vilket inte har något med att trolla fram kaniner ur hattar att göra.) I Västeuropa, och vissa delar av Östeuropa har dessa spillror av traditionen fortsatt att praktiseras och filosoferats över. Vissa ordenssällskap verkar ha haft en lång historia som börjar bli dunkel vid 1600-talet. Annars ser det ofta ut som att det är mindre cirklar som växer upp kring en mästare, och att dessa i sin tur ger upphov till andra cirklar. Antingen direkt, eller genom att någon annan finner deras litteratur och bestämmer sig för att pröva sina vingar.

Den Västeuropeiska esoteriska vägen kanske kräver allt för mycket av kandidaten. Man måste vara, eller se till att bli, väl bevandrad i dess historia och terminologi etc. Att följa en annan tradition framstår då som lite lättare. Men samtliga traditioner är egentligen lika svåra, särskilt den andliga eller esoteriska delen. Den tradition som torde ligga oss närmast om hjärtat och vara lättast för oss att förstå och appropriera torde vara Islam (jag vet inte riktigt om kristendom är en tradition så som den har manifesterat sig, därför håller jag den utanför). Det kanske ni inte förstår, men jag brukar säga att varje muslim per definition är kristen, dvs. de tror i allt väsentligt på Kristus ungefär som en gnostiker trodde på Kristus (dvs. utan övertro som återuppståndelse etc.). Gnosticismen finns dessutom tydligt representerad i Islam som dels en religiöst påbjuden kunskapsdrift, och dels genom sufismen, och det är sufismen som skapar helheten. Och dessutom har Islam redan funnits i Europa under medeltiden. Slutligen får vi inte glömma bort hur lik den fornnordiska moralen är den Islamiska. Så det hade varit intressant att se hur ett svenskt Islam hade yttrat sig, Om bara Salafiterna och Wahhabiterna kan hålla sig borta så kan det bli en intressant blandning mellan traditionellt Sverige och traditionellt Islam. Varför inte en stavmoské ;-)

Men det är ju de meditativa traditionerna, med dess djupgående och förädlande verkan de har på människan jag framför allt är ute efter. Men samtidigt vet jag att detta inte kan existera utan sin exoteriska motpart. Inte på ett fullständigt sätt i alla fall. Men ovanstående exempel på den cyniske relativisten eller nihilisten, dvs. kentauren, måste ju förändras när den börjar med de traditionella esoteriska övningarna och skrifterna. Där den tidigare människan var helt egocentrerad analyseras och bryts nu egot ner så att den förstår och ser mer av verkligheten än tidigare. Även empatin förändras. Först kan barnet bara hysa känslor för sina föräldrar och syskon. Sedan börjar den ta med släktingar och grannar, vänner. Sen kan det omfamna en hel skola framför en annan skola, och ett helt land och en hel etnisk grupp. Men när de transcenderar detta förmår han omfamna hela världen, med både människor och djur och växter.

Men detta innebär att en människa inom Islam - Profeten Muhammed t ex - som hade utvecklats långt bortom den cyniska nihilisten kunde uttala sig riktigt altruistiskt och empatiskt. Ganska långt från en barsk krigare i den skoningslösa öknen. Det kan skådas i bl a följande yttrande: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” Muhammed började sin karriär som Brahmin men tog upp kshatriya när han fann sig tvungen att slåss. Sedan kombinerade han de båda rollerna som både brahmin och kshatriya. Han fortsatte i Melkizadeks traditionella fotspår helt enkelt.

Så, Islam är ett alternativ till val av tradition. Det finns fler ju längre man fjärmar sig från medelhavet. För att ta ett långt språng så hamnar vi i Indien med sin Hinduism bl a. Detta myller av gudomligheter torde tilltala varje nordbo som vuxit upp med positiva bilder av de fornordiska gudasagorna. Det är framför allt yoga och meditation som är hinduismens traditionella esoterism. Brahminer utan sådan erfarenhet håller kanske inte med, men det var, och är, dess yogier som historiskt och legendariskt forskat i och publicerat människans inre natur med metoder för att nå dem på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt.

Buddhismen med dess vipassanna är en helt annan femma. Meditationen är så tätt kringgärdad med den extrinsikala religionen att det är svårt att se var den ena tar slut och den andra börjar. Särskilt i Kina är buddhismen intressant med tanke på Shaolintempel och andra kopplingar till kampkonsterna. Där utbildas de ”intagna” till att bli både mästare på kampkonst, liksom officianter inom rituell buddhism. Det är således både präst och soldat på samma gång. Skillnaden mellan prästkasten och krigarkasten har här suddats ut.

Men poängen med att räkna upp dessa olika religioner med dess olika esoteriska ingångar är att förklara att traditionen alltid måste innehålla en helhet, och att denna helhet ofta brister pga. avsaknad av just esoterisk praktik och teori. Många traditionalister idag ser det som viktigare att endast förhålla sig till de exoteriska, extrinsikala delarna av traditionen. Men det är ju först då det är helt som det kan bli heligt, och varje genuin tradition är ju helig per definition. Detta visar också hur svårt det kan vara att rekonstruera en gammal halvt, eller helt, utdöd tradition såsom Romarrikets religion och samhällsapparat, eller vikingatidens motsvarighet.

Men den håglöshet och tristess som är kännetecken på den så samhälls- och individfarliga relativismen och nihilismen måste vara något av det första som bekämpas inför inledandet av en traditionalistisk fristad i cyberrymden - som jag sett vissa bloggare därute börjat så smått med. Det är en positiv motkraft och det är ju genom bloggar och forum man kan sprida sitt budskap. Fast man kanske inte vet vem som läser det, så kan dessa bli influerade av ens tankar, och sen sprida de vidare till sina vänner.

Jag är benägen att hålla med om att vi idag fjärmar oss mer och mer från Sanningen och tillåter oss att flyta med i en heraklitisk flod, en illusionernas maya, en naturens samsara. Detta är något som även Guénon och Evola uppmärksammat i sina verk The Crisis of the Modern World och Revolt Against the Modern World. Benedictus XIV menar att boten till denna åkomma står att finna i att centrera sitt liv kring Kristus, och Thomasevengeliet förtydligar genom att citera Kristus som menar att vi måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Kristus, är själva navet i förgänglighetens virvelvind. Vad Muhammed hade att säga om förbipassering och resande står att finna i mina artiklar om gnosticism och Muhammed.

Det låter kanske något ensidigt, men som perennisk traditionalist kan jag utan problem byta ut Kristus mot något annat, eftersom det ju ändå är samma sak vi menar i sin essens. Bakom alla kulturella och på annat sätt betingade föreställningar finns det endast en sanning, och den är likadan överallt: Evig Visdom – Sophia Perennis.

Äntligen ur fängelset

Golden Dawn och transpersonell psykologi

Jag har tidigare skrivit om transpersonell psykologi och lovade i den artikeln att ta upp ämnet igen vid ett senare tillfälle. Nu har detta tillfälle kommit, och jag tar upp ämnet igen. Fast denna gång är det inte uteslutande transpersonell psykologi, utan jag jämför två transpersonella system med ett esoterisk system. Inledningsvis kan man säga att syftet var att se hur nära dessa beteendevetenskapliga system var det esoteriska. Det finns nog många som menar att transpersonell psykologi är ett modernt fenomen, men jag menar ju att själva kärnan är av tidlös traditionell karaktär. Och att det är därför denna jämförelse låter sig göras. Det kan som sagt verka långsökt att jämföra nutida beteendevetenskap med ett magiskt/esoteriskt system som är mer än hundra år gammalt – och brukar tekniker och teorier som är betydligt äldre än så.

Fast det handlar om så till synes skilda teorier kan man jämföra dem med varandra. Inte direkt för att se hur teoretiskt sett lika de är varandra, utan för att åstadkomma en sk semantisk chock. Jag tog upp detta fenomen i en tidigare artikel som behandlade förståelse, och huruvida den var möjlig eller ej vid studiet av esoteriska teorier. Och här har vi en jämförelse som skapar en semantisk chock. Men jag menade även i den artikeln att man måste låta jämförelsen vara likadan, dvs. man måste jämföra samma teori med varandra. Och även om det inte finns samma namn på fenomenet i en viss teori, så bör man döpa den till det. Dvs. man bör kalla de teorier som är liknande för samma sak rakt genom

Här använder jag mig av fyra referenspunkter för att låta min jämförelse vara funktionell. Det är tal om hur de tre olika systemen ser på vissa psykologiska fenomen och hur de beskriver att de fungerar. Medvetande, självet, delpersonligheter och utvecklingsprocess är de fyra olika beröringspunkter jag valt som har likheter med varandra. Jag skulle naturligtvis kunna väja helt andra namn och helt andra fenomen/teorier såsom t ex synen på kärlek etc. men eftersom det är beteendevetenskapliga system med en terapeutisk vinkel det är tal om, och där det esoteriska systemet har samma funktion, så fann jag det viktigare att fokusera på hur vi utvecklas psykologiskt, och vad det är som utvecklas. Dvs. det är ju medvetandet, självet och delpersonligheterna vårt psykologiska vara består av och det är dem som ska utvecklas enligt den transpersonella psykologin och esoterismen.

Jag kommer att börja varje del med en kort förklaring på vad det är för system och sen går jag igenom systemets syn på medvetandet, självet, delpersonligheterna och utvecklingsprocessen. Efter att jag tagit upp de tre olika systemen avslutar jag med en sammanfattande analys i syfte att frambringa den sk semantiska chocken. Dvs. det är då trådarna knyts samman och den nya förståelsen uppträder.

Vad är psykosyntes?

Psykosyntes är en metod för psykologisk utveckling och självförverkligande för dem som vägrar att bli slavar åt sina inre spöken eller yttre påverkan, för dem som vägrar att passivt ge efter för det psykologiska spel som pågår inom dem, utan istället är beslutna att bli herrar över sina egna liv.

Psykosytesen är inte något lättdefinierbart psykologiskt system, utan har flera syften och delar. Den kan används för så skilda saker som psykologisk och andlig utveckling, men kan även användas som en metod för att integrera utbildning med elever, organisationssyfte med organisation och medarbetare, en tolkningsram inom konststudier, etc. Därför är det svårt att se det som ett slutet system där allt görs enligt en färdig mall. I sin helhet ses det mer som en livsfilosofi, ett förhållningssätt eller en attityd.

Psykosyntesen skapades emellertid av en italienare vid namn Roberto Assagioli (1888 – 1974) som var medicine doktor och psykiater. Han var ursprungligen en anhängare av Freud och den freudianska psykoanalysen, men bröt med denne eftersom han ansåg att psykosyntesen fokuserade alltför mycket på psykets problem, och mindre, eller inte alls, på de delar av oss som var av positiv, utvecklande och andlig karaktär. Hans psykosyntes är ett resultat av dels psykoanalys, men även av religiösa mystiska och esoteriska teorier.

Medvetandet

Psykosyntesen förklarar sin modell över medvetandet med det sk ovaldiagrammet. Detta är en modell som delar upp medvetandet i tre huvudsakliga delar: det lägre (det förgångna), det normala (det aktuella) och det högre (det framtida). Både det lägre och det högre tenderar oftast att vara omedvetet. Det lägre är begärens, det primitivas och det patologiskas hemvist, medan det högre är tillhållet för den högre inspirationen, extas, kärlek, godhet och något som är större än den enskilda personligheten. Det högre inbegriper även en föreställning om en inre guide. Det normala medvetandet, liksom det högre medvetandet, styrs av ett själv - det lägre självet i det normala och det högre i det högre.

Självet

Psykosyntesen anser att alla människor har ett själv. Detta själv kan vara antingen ett högre eller ett lägre själv. Att vara medveten om sig själv, att äga självmedvetandet – och på så sätt veta vad man gör när man gör det – är det personliga, eller lägre självet. Det högre självet är ett mer transcendent tillstånd som karakteriseras av en egoupplöst känsla, att vara en del av andra människors själv, universum och även det gudomliga. Detta själv är ren tystnad, ett klart genomskinligt medvetande. Det enda sätt på vilket människan kan närma sig psykosyntes är genom att förverkliga medvetandet om det högre självet. Detta högre själv, liksom det lägre, finns alltid i centrum av medvetandet.

Delpersonligheter

Psykosyntesen beskriver våra personlighetsdrag som delpersonligheter. Vi är alla en person, men vi har många olika delar av denna personlighet. Det kan finnas hur många sådana som helst. Dessa delpersonligheter kan upplevas som både negativa och positiva, men ses som neutrala från ett större perspektiv. Oavsett deras karaktär styr dessa oss, oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej. Orsaken till att vi har delpersonligheter kan bero på att vi tidigare skapat olika sätt att agera på, men sedan, när dessa situationer försvunnit, glömt bort dem. Dessa personligheter lever emellertid kvar. Kunskapen om delpersonligheterna leder i slutändan till en upptäckt av självet, det som finns kvar när allt annat försvunnit. Man måste arbeta med att medvetandegöra dessa för att skapa en helhet.

Utvecklingsprocess

Psykosyntesens utvecklingsprocess inkluderar ett personligt och ett transpersonellt tillvägagångssätt. Det personliga måste föregå det transpersonella. Man måste här bli medveten om vad som styr personligheten; både omedvetet och medvetet, även om fokus förläggs till det omedvetna. Först då kan vi kontrollera dem och avidentifiera oss med dem. Detta leder till upptäckten av det sanna självet var man ser vad man egentligen är. Först efter denna upplevelse kan skapandet och återbyggandet av en ny, bättre, personlighet åstadkommas. Detta kan genomföras antingen genom att följa en högre, gudomlig vilja, ”The Spirit within or by the will of God.”, eller genom att skapa ett idealsjälv som skall vara vägledande för skapandet av den nya personligheten. Men det är endast genom att arbeta man kan närma sig detta högre själv.

Integralpsykologi

Jag har redan skrivit en hel del om transpersonell psykologi och dess huvudideolog Ken Wilber, så jag kommer bara att kortfattat återbeskriva det här. Integralpsykologin strävar efter att sammanfoga den mångfasetterade verkligheten i en enkel modell. Wilber tar avstamp från spektrummodellens hierarkiska utvecklingsnivåer och försöker finna motsvarigheter i övriga utvecklingsteorier världen över. Dessa behöver inte vara andliga, utan inkluderar etablerad utvecklingspsykologi såsom den företrädas av Piaget, Eriksson och Kohlberg. Integralpsykologin försöker skapa ett förståeligt universum där människans individuella medvetande ses som delaktig, och inte endast som yttre fysiska fenomen. Även historiska och evolutionära utvecklingsmodeller har inkorporerats i den integralpsyklogiska modellen. Medvetandet sammankopplas i modellen med hjärnan, men även med bl.a. kultur, sociala system, neurobiologi och astronomi.

Integralpsykologi är en term som dess grundare Ken Wilber flitigt använder sig av. Det är en term som kommit at bli i stort sett synonymt med honom själv och spridit sig över jorden tillsammans med Wilbers övriga teorier. Ken Wilber är en amerikansk transpersonell teoretiker som påbörjade sin transpersonella bana samtidigt som han avbröt sina doktorandstudier för att skriva boken The Spectrum of Consciousness. Denna, Wilbers mest kända bok, ligger till grund för Wilbers övriga teorier, och därför även för integralpsykologin. Wilber har fått en enorm berömmelse och även blivit erbjuden fina akademiska titlar och tjänster, men alltid tackat nej eftersom han anser att detta kan korrumpera hans egen världsbild. Han har skrivit mer än ett dussin böcker och hundratals artiklar. Han har kallats medvetandets Einstein.

Medvetandet

Integralpsykologin beskriver medvetandet genom spektrummodellen (1). Denna modell delas in i tre delar. Det är det förpersonliga, det personliga och det transpersonliga, eller det lägre, det normala och det högre. Dessa är indelade i kronologisk ordning, där det lägre föregår det högre. De förpersonliga delarna är outvecklade delar och kan uttryckas genom narcissism, neuros och rasism. De personliga delarna är det mogna självmedvetande som de flesta människor uppnår i vuxen ålder. Den transpersonliga delen går bortom detta vardagliga och innefattar ett större och djupare medvetande där kroppen och dess egenskaper inte längre är det som styr. Denna del tar även del i något som beskrivs som ett gudomligt medvetande och ett universellt synsätt.

Självet

Integralpsykologin ser självet som, om inte fristående från medvetandenivåerna, så åtminstone tillfälligt integrerad i dessa. Självet är det som rör sig genom dessa. Men självet är beroende av dessa nivåer eftersom det uttrycker dem. Primärt är självet människans centrala uppfattning om sig själv, den essentiella identiteten. Självet har olika karaktärer. Det är tal om: navigation, varthän självet skall röra sig; metabolism, att smälta och assimilera upplevelser; vilja, att uttrycka den relevanta nivån; försvar, att beskydda identiteten.

Delpersonligheter

Eftersom vissa delar av utvecklingen kan bli patologiserade betyder det även att vissa delar av medvetandet antingen går helt förlorade eller stannar kvar vid en lägre nivå. Men självet klättrar ändå vidare, trots denna förlust av potential. Dessa delar stannar kvar vid den nivå som självet lämnade dem vid. Dessa små delar av självets helhet blir små personligheter med egen vilja och uttryckssätt.

Man har alltså dessa små »barbarerna« som springer omkring i källaren med sina impulser som kräver att de ska bli omhändertagna, att de ska vara universums medelpunkt, och de kan bli riktigt otrevliga om man inte tar hand om dem. De skriker och tjuter och klöser, och eftersom man medvetet inte ens vet om att de finns där, tolkar man det här inre tumultet som depression, tvångstankar, ångest eller några andra neurotiska symptom som kan bli hur egendomliga som helst.

Det är dessa små delar av personligheten som saboterar vidare utveckling. Många delar av vårt medvetande är fastlåsta i vårt undermedvetna, och eftersom vi var en helhet vid födseln, åtminstone vad gäller potential, hindrar dessa oss från att åter bli en helhet. För att åter kunna växa måste man återknyta bekantskapen med dessa bortträngda delar och göra dem bättre. Först då kan självet åter bli en helhet som kan sträva efter att inkludera ytterligare en helhet.

Utvecklingsprocess

Integralpsykologin ser utvecklingsprocessen som ett resultat av självets väg uppför medvetandets olika nivåer. Från det prepersonella till de transpersonella. För att kunna utvecklas måste självet ha identifierat sig med, och assimilerat, varje nivå den befinner sig på. Först efter att ha utfört detta kan självet börja strävan mot något nytt, att differentierar sig från de föregående strukturerna. Sedan möts självet av en ny nivå, och samma procedur måste upprepas. (2) Problem kan uppstå om någon assimilering inte lyckas eftersom dessa äldre strukturer då kommer att stanna kvar och hindra identifiering med den nya strukturen. Utvecklingen går från de lägsta och mest narcissistiska utvecklingsnivåerna, till de mest transcendenta och egoupplösta motsvarigheterna. Majoriteten av människorna kommer emellertid inte längre än till de normalt vuxna nivåerna. För att kunna utvecklas ytterligare krävs meditation eller annan mystisk/esoterisk praktik. Utvecklingen går genom helheter till helheter, där de lägre helheterna inkorporeras i de högre för att slutligen, vid de högsta nivåerna, vara många helheters helhet.

Golden Dawn

För att förstå bakgrunden till en orden som The Hermetic Order of the Golden Dawn, eller den Gyllene Gryningens Hermetiska Orden, krävs det att man har någorlunda kunskaper om den s.k. västerländska esoteriska traditionen. Denna traditions historia sträcker sig från antiken fram till idag, men blev inte enhetlig förrän vid början av renässansen. Även om dess filosofi och läror innefattar vad som vid en ytlig blick kan tyckas vara så olika traditioner som alkemi, gnosticism, teosofi, teurgi, kristen mystik, hermetism och kabbalah så ska man förstå att samtliga dessa andliga discipliner delar samma existentiella uppfattning.

Denna uppfattning karakteriseras av en tro att sann kunskap om människan, universum och Gud endast kan uppnås genom personliga andliga upplevelser. Denna kunskap om tillvarons innersta väsen brukar oftast beskrivas med det grekiska ordet Gnosis, vilket betyder kunskap. Detta skall ses som uttryck för, vad religionspsykologerna Allport & Ross benämnde intrinsikal religiositet och skall ses i motpol till den extrinsikala motsvarigheten vilken karakteriseras av dogmatisk tro.

Golden Dawn gjorde sitt första framträdande på den engelska ockulta scenen 1888. Men redan då hade orden varit operativ ett år, och medlemskapet uppgick till ca 60 initierade. Grundarna var alla höga frimurare med intresse för det esoteriska. Deras namn var Samuell Lidell MacGregor Mathers, William Robert Woodman och William Wynn Westcott. Woodman utnämndes till deras ledare, kanske främst pga. sin ålder, och efterträddes efter sin snara död av Mathers, den verklige arkitekten bakom orden.

Golden Dawn växte sig strax kraftig nog att attrahera flera prominenta personligheter, bl.a. nobelpristagaren i litteratur W B Yeats, societetsdamen Annie Horniman, skådespelerskan Florence Farr (Yeats och G B Shaws älskarinna), Arthur Edward Waite (författare) och Aleister Crowley (poet, författare, ”världens ondaste man” och profet).

Efter några år av lugn tillväxt uppmärksammades orden offentligt genom att ett par, Theo och Laura Horos, nästlat in sig genom att ge sken av att inneha de högsta graderna. Paret Horos roade sig nämligen med att initiera unga kvinnor på det högst osedliga sätt, något som det viktorianska London inte såg med blida ögon på. Det blev en rättegång där Golden Dawns namn skrapades i smutsen och ordensmaterialet blev offentliggjort i domstol. Något som naturligtvis skakade om orden i dess grunder.

Den slutgiltiga splittringen kom emellertid inte förrän senare, i och med att Aleister Crowley gjorde raketkarriär till övriga medlemmars förtret. Både fallet Horos och Crowley hade skapat ett missnöje som låg och pyrde, och i samband med en misstro mot ordens ursprungliga materials autencitet, krävde vissa medlemmar ett nytt ledarskap. Detta material ansågs vara ett resultat av det bedrägeri som startade orden, nämligen en uppenbart påhittad korrespondens med tyska hemliga mästare och upphittade chiffermanuskript som möjligtvis var förfalskade. Detta material satt Mathers hårt på och vägrade lämna ut, varför Londontemplet gjorde revolt och avsatte Mathers, som satt säkert i Paris med sitt eget tempel. Crowley blev bemyndigad av Mathers att ta ledarskapet och ordna in de upproriska engelsmännen i ledet. Detta misslyckades och splittringen blev definitiv. Som om inte detta räckte blev Crowley övermodig och krävde materialet och ledarskapet av Mathers som i sin tur vägrade och uteslöt Crowley. Därpå avslöjade Crowley flera av ordens ritualer och ceremonier i sin egen tidskrift Equinox.

Mathers dog 1918 varefter ledarskapet övertogs av hans hustru Moina (filosofen Henri Bergsons dotter). Därefter levde orden vidare i England under Waite under namnet Stella Matituna ytterligare några år tills medlemmen Israel Regardie slog sista spiken i kistan genom att publicera allt material han kunde komma över. Flera olika ordenssällskap emanerade från Golden Dawn, bl.a. Builders of the Adytum, The Society of the Inner Light och A.’.A.’..

Golden Dawn bestod av tre delar där Golden Dawn egentligen endast var en yttre orden. Efter att medlemmarna genomgått den yttre gradens fyra, eller fem, gradinitiationer kunde de bli insläppta i den inre orden, R.R. et A.C (Roseae Rubeae et Aureae Crucis), var det egentliga praktiska esoteriska arbetet utfördes. Bortom denna inre orden fann även, i teorin, ytterligare en orden, S. S., eller A.’.A.’., men den sågs som omöjlig för dödliga att erhålla tillträde till. Orden, som helhet, hämtade inspiration till sin lära och struktur från bl.a. äldre rosenkreutziska ordnar och läror, såsom Gold- und Rosenkreutz, Asiatiska bröderna och Societas Rosicruciana in Anglia, men även från kabbalah, alkemi och kristen mystik.

Medvetandet

Golden Dawns modell över medvetandet, kallat förnimmelsesfären, är indelad i tre huvudsakliga delar. Dessa delar kallas Nephesch, Ruach och Neschamah; dvs. det lägre, det vardagliga och det högre medvetandet. Nephesch beskrivs som begärens, passionernas och det ondskefullas grund. Neschamah innefattar transcendenta aspirationer, högre vilja och högre själv. Det beskrivs som en del av något som är större än oss själv; som den del som vidrör, och är del av, deras uppfattning av Gud. Ruach är deras beteckning på det vardagliga medvetandet, dvs, människans normala upplevelse om sig själv och sin omvärld.

Självet

Golden Dawn använder sig sällan om termen själv, utan mer frekvent termen Genius. I medvetandet finns, som ovan sagts, olika delar av medvetandet. I Ruach finner vi självmedvetandet och i Neschamah det högre självet, personens Genius. Golden Dawn använder sig av ett religiöst språkbruk, där det gudomliga, och omskrivningar för detta, skall tolkas symbolisk eller allegoriskt för delar av personen själv (3). Därför är skildringarna av det högsta gudomliga även beskrivningar av det högre självet. Ritualistisk sett ger Golden Dawn uttryck för en syn på självet som ett centrum inom förnimmelsesfären. Detta centrum kan röra sig i fyra riktningar: mot transcendens, mot degeneration; mot analys och mot assimilation. Alla dessa delar är del av självet.

Delpersonligheter

Golden Dawn använder sig inte av termen delpersonligheter, men är av uppfattningen att vår förnimmelsesfär består av flera olika delar. Dessa delar kan vara mer eller mindre medvetandegjorda, men utövar oavsett detta ändå sitt inflytande. Dessa delar kan vara av två karaktärer, dels uttryck för mer universella principer i form av gudar, element, zodiaktecken, planeter och sefirot, och dels i form av lägre demoniska motsvarigheter. I varje fall finns en tillhörande ängla- eller demonhierarki. Dessa delar, eller dessa gudar etc., ansågs inte som fristående autonoma väsen, utan som ett resultat av människans ideal (4). Samtliga är en del av förnimmelsesfären och initianden bör sträva efter att medvetandegöra dess inflytande för att på så sätt skapa en helhet. Först då denna medvetna helhet förverkligas kan delarnas inflytande förhindras.

Utvecklingsprocess

Golden Dawn använder sig av två modeller för att förklara utvecklingsprocessen. Det är dels en modell som grundar sig på en esoterisk psykologi, och dels en som grundar sig i gradernas symbolik. Men egentligen hör dessa två modeller ihop och den förra är en mer övergripande förklaring på den senare. Golden Dawn hänvisar till olika gudomligheter och deras attribut, såsom element etc., men menar att dessa skall ses som externa symboler för inre personliga principer. Människan är kontrollerad av dessa, särskilt de lägre, men utan att vara medveten om det. För att kunna närma sig transcendens måste deras influenser medvetandegöras. Detta medvetande om det lägre bidrar till att dessa krafter kommer att kontrolleras och användas i utvecklingsprocessen. Man bör istället fokusera på de högre aspekterna, snarare än de lägre, och låta dessa vara vägvisande. Genom de olika graderna arbetar man med principer som korresponderar med en specifik utvecklingsnivå. Det är först då dessa medvetandegjorts som vidare utveckling kan ske. Detta innebär att de tidigare gradernas innehåll inte försvinner, ur förnimmelsesfären, efter att en grad har passerats, utan de blir en del av en ständigt expanderande helhet.

Sammanfattning

Medvetandet

Psykosyntesen, integralpsykologin och Golden Dawn kategoriserar samtliga medvetandet i tre huvudsakliga kategorier: det finns ett lägre, ett vardagligt och ett högre medvetande. De beskriver det lägre medvetandets innehåll med snarlik terminologi. Det handlar om begär, det ondskefulla och det patologiska. Integralpsykologin är den enda som här talar om outvecklade medvetandenivåer även om alla tre menar att denna del tillhör det förgångna. De högre aspekterna av medvetandet beskrivs även de likartat. Framför allt talas det om aspirationer mot de högre tillstånden som karakteriseras av positiva föreställningar såsom kärlek och godhet. De beskriver även att det högre är en del av något större än den enskilda människan, något gudomligt. Detta blir särskilt tydligt i ljuset av Golden Dawn som menar att de högre nivåerna vidrör Gud och de lägre det demoniska. Det vardagliga medvetandet beskrivs även som något som vi alla lever i varje dag, men som kan styras av antingen det lägre, eller det högre. Jag menar att det är ett uttryck för en syn som speglar människans splittring mellan å ena sidan längtan efter självförverkligande och att göra vad som är gott, och å andra sidan degeneration, att följa minsta motståndets lag, att avlägsna de mentala spärrar vi har. Golden Dawn uttrycker det som att antingen välja att låta sig styras av det högre självets vilja, dvs. Guds vilja, eller att låta sig kontrolleras av ondskans makter, vilket på ett träffande sätt förklarar även de transpersonella teoriernas grunduppfattning.

Självet

Samtliga teorier innefattar en tanke om ett själv. Alla talar även om att detta själv kan vara av olika karaktär, antingen ett lägre eller ett högre själv. Integralpsykologin säger inte detta rent ut, utan menar att det är medvetandenivåerna som styr – är det lägre sådana, så styr det lägre. Men, som ovan beskrivits, torde det handla om en liknande sak. Psykosyntesens beskrivning av självet har mer gemensamt med integralpsykologins och Golden Dawns högre nivåer än vad dessa senare har gemensamt med psykosyntesen. Psykosyntesen ser självet som mer fristående, medan de andra anser att självet styrs av nivåerna. Psykosyntesen, i sin beskrivning om självet är lik Golden Dawns redogörelse för det gudomliga och Neschamas innehåll. Både integralpsykologin och Golden Dawn anser att självet har olika inneboende karaktärer, såsom assimilisering, analys, transcendens och degeneration. Självet befinner sig i centrum och kan välja riktning beroende på vilken nivå det befinner sig på. Om det styrs av Nepheshs (det förpersonliga) eller Neschamas vilja (det transpersonliga) bestäms dess möjligheter för uttryck.

Delpersonligheter

Psykosyntesen använder sig av termen delpersonligheter, vilket inte integralpsykologin eller Golden Dawn gör. Alla tre anser däremot att det finns olika delar av oss, och att dessa, mer eller mindre, kan styra vår verklighetsuppfattning. Både psykosyntesen och integralpsykologin för fram tanken på att dessa kan vara delar av vår tidigare verklighetsuppfattning som blir kvar på en lägre, eller mindre utvecklad, nivå. Dessa lägre delar kallas uttryckligen demoner av Golden Dawn, och barbarer, metaforiskt sett, av integralpsykologin. Men psykosyntesen och Golden Dawn anser att delarna av vår personlighet inte alltid behöver vara av lägre kvalitet, utan kan vara delar av oss själv som är friska, men bör medvetandegöras för att kunna utvecklas. Alla är dock av uppfattningen att våra olika delar kan, och bör, utvecklas. Annars är risken stor för att de lägre delarna skall ta kontrollen över oss och hindra ett självförverkligande. Endast Golden Dawn strukturerar dessa delar i kategorier som element, zodiaker, planeter och sefirot/kelipot, medan psykosyntesen och integralpsykologin inte anser att de kan struktureras. Golden Dawn anser förvisso att ovanstående kategorier endast är dessa föreställningars essentiella princip, det kan finnas många olika uttryck för dessa principer. Integralpsykologins strukturering sträcker sig endast till nivåerna, som förvisso kan vara av fyra olika karaktärer.

Utvecklingsprocess

Samtliga tre system talar om att utvecklingsprocessen går från det lägre till det högre. Alla säger även att det endast är genom att arbeta praktiskt en utveckling kan ske. Denna praktik skiljer sig inte närmare, men psykosyntesen verkar premiera ett psykologiskt tillvägagångssätt, medan integralpsykologin och Golden Dawn föredrar mystiska/esoteriska tekniker. Alla tre omtalar även att en vidare utveckling inte kan ske om tidigare nivåer lämnats orörda, eller halvfärdiga. Psykosyntesen och Golden Dawn menar att man kan använda sig av idealmodeller som vägvisare för transcendensen, medan integralpsykologin inte nämner något sådant. Golden Dawns idealmodeller är emellertid mer strukturerade och fasspecifika än psykosyntesens. Samtliga tre omtalar att den alternativa metoden, att låta det högre, eller det gudomliga, vara vägvisande, även är en effektiv metod. Det måste emellertid realiseras för att fungera. Golden Dawn och integralpsykologin hävdar att varje steg inte endast passeras, utan snarare inkorporeras till en större helhet. Detta är något som psykosyntesen inte verkar mena. De menar dock att vi skall gå från delar till en helhet och att alla delar är del av en helhet, vilket förvisso liknar övriga teoriers uppfattning.

Slutord

Bortsett från resultatet av jämförelsen mellan dessa fyra olika beröringspunkter finns det något annat man kan säga om de två transpersonella teorierna, som kanske inte är helt och hållet uppenbart för de som söker terapi eller inspiration hos dem. Det jag vill säga är att både psykosyntesen och integralpsykologin i grunden är både esoteriska och religiösa system – trots deras förklädnad i en beteendevetenskaplig skrud. Så likheten med Golden Dawn, och egentligen vilket traditionellt esoteriskt system som helst, eller holistisk religion, är uppenbar och definitiv.

Det är esoteriska system: Det esoteriska präglar varje nivå av dessa former varför jag måste säga att de faktiskt är esoteriska system. Och som esoteriska system förstås de lättare i en esoterisk kontext snarare än i en mer etablerad, och allmänt accepterad, beteendevetenskaplig sådan. De psykologiska delarna ska egentligen inte ses som övergripande, utan mer som förklaringsmodeller. Det finns alltså ingen egentlig skillnad mellan de psykologiska teorierna och de esoteriska, förutom rörande deras namn.

Det är religiösa system: Den redovisade teorin baserad på att de transpersonella systemen alltid strävar mot något som kan jämföras med det gudomliga. Allt beteende skall riktas mot detta mål. Vidare måste alla delar av människan även inspireras från detta gudomliga. Därför måste jag säga att det nästan är system som producerar en dyrkande mentalitet. Det är självklart inget negativt utan visar mest på religionens betydelse trots att de inte menar sig vara religiösa.

Dessutom kan jag säga att de transpersonella teoriernas praktiska tillämpningar delar de relevanta beteendevetenskapliga uppfattningarna. Men innebär detta då att de faktiskt vilar på beteendevetenskaplig grund? Jag skulle inte vilja säga det, utan snarare vilja säga att de vilar på religiös och esoterisk grund. Men de kan förvisso ses som delaktiga i en beteendevetenskap, men på samma sätt kan även beteendevetenskapen sägas vila på religiös och esoterisk grund. Jag skulle egentligen även vilja ifrågasätta beteendevetenskapens beteendevetenskapliga grund eftersom, som jag visat, den korresponderar i alla relevanta delar till Golden Dawns uppfattningar i frågan. Golden Dawn är dock inte unik i detta, utan den esoteriska utvecklings- och organisationsmodellen kan spåras tillbaka till skriftspråket begynnelse – som jag även låtit er läsare ana i mina slutkommentarer. Och det finns mycket mer att hämta för den vetgirige som inte låter sin drift att skapa unika idéer styra.

Detta kan leda till frågan om beteendevetenskapen inte förlorat mycket genom att ignorera äldre läror, esoteriska eller inte. Men jag har mina misstankar om att deras, beteendevetarnas, uppenbara arrogans i frågan beror på religionsförakt och misstankar mot esoteriska/mystiska system. Samtidigt får man inte glömma bort dagens enorma bildningsförakt, där det ses som viktigare att ”hitta på” praktiska tillämpningar för att uppnå status som teoribildare än att undersöka tidlösa modeller och sammanfoga dessa med den moderna världens insikter.

Jag är av uppfattningen att dagens beteendevetenskap kan lära sig väldigt mycket genom att undersöka dessa äldre modeller, men då måste dessa forskare naturligtvis glömma bort sin vidskeplighet och arrogans, och faktiskt komma till insikt om att visdom kan inhämtas på de mest underliga ställen. Ingenting är egentligen nytt och unikt, det mesta är endast bortglömt.

Slutligen skulle jag återigen vilja accentuera betydelsen av beteendevetenskapens egentliga ursprung. Det är en tämligen utbredd uppfattning att dagens stora teoretiker ses som uppfinnare av stora ting, men eftersom dessa endast, omedvetet och ignorant, upprepar vad tidigare människor sagt, så måste man ifrågasätta deras resultats betydelse. Jag är av uppfattningen att mänskligheten i stort kan lära sig väldigt mycket genom att, i större utsträckning, återgå till, och undersöka, tidigare teorier angående det mänskliga livet, både sociologiskt och psykologiskt. Om man kunde återknyta till äldre visdom, genom att låta den moderna vetenskapen vara det hermeneutiska verktyget, skulle helt visst en större förståelse åstadkommas. Det blir förvisso inga nobelpris, för man kommer inte på något nytt, men mänsklighetens tacksamhet torde vara pris nog. Min sista uppmaning till läsaren blir då: sluta förakta bildning och tillåt den moderna världens delar att bli en helhet tillsammans med den förgångna tidlösa visdomen!

Fotnoter

(1) Wilber anser att medvetandets spektrum, dvs. hur medvetandet kan transcendera, är allmängiltigt, och oberoende av mystisk/esoterisk praktik. Religionsfenomenologin Rawlinson har dock utfört en vidsträckt undersökning av en väldigt stor del av världens mystiska/esoteriska traditioner och kommit till en annorlunda slutsats. Han menar att dessa traditioner kan, i sin soteriologi, ses som allt annat än enhetliga och delar upp fältet i fyra delar, delade av två axlar. Den vertikala axeln graderar struktur, där det vänstra är det stillsamma. Den horisontella axeln graderar struktur, höger är mest strukturerad. Wilbers spektrummodell kan placeras i det lägre högra hörnet och är således stillsam och strukturerad. Vilket inte är så konstigt eftersom Zen, Wilbers favoritmystik, även tillhör denna kategori enligt Rawlinson (Wilber själv anser sig tillhöra ostrukturerade stillsamma delar, trots problemet med sin redovisning av ett stillsamt strukturerat system. Övre högre hörnet är strukturerad och explosiv. Magi, alkemi och tantra lever här. Voodoo och shamanism tillhör den vänstra övre delen och är därför explosiv och ostrukturerad, medan den lägre vänstra delen, den ostrukturerade stillsamma varianten är hemvist för mer stillsam mystik.

(2) En kollega till Wilber, Dan Brown, beskriver detta snarlik i sin undersökning The Stages of Meditation in Cross-Cultural Perspective. Även Brown beskriver processen med en modell på tre steg. A-B-C. Vid nivå A avbryts den varande strukturen och vid B observeras den nya nivån. Vid C sker en omorganisation. Att både Wilbers och Browns modeller klart liknar Kuhns paradigmmodell omtalas inte, inte heller finns Kuhn med i någon litteraturlista. Men ett försvar kan naturligtvis vara att dessa trestegsmodeller omtalas även i tidigare mystiska traditioner. Brown hänvisar t.ex. till Mahamudra, en kommentar till meditationsstadier från den Buddhistiska Mahayanatraditionen. Förövrigt kan även Lewin anses vara en del av denna tripp-trapp-trull-princip vid utveckling. Hans tre berömda stadier Unfreeze, Moving och Refreeze har påtagliga paralleller med ovanstående.

(3) Detta betyder inte att de ansåg att allt var ett resultat av människans egna tankemödor och fantasi, det fanns tillfällen då de ansåg övernaturliga fenomen som verkliga. Vid ett tillfälle hade en medlem konstruerat en ritual för att bota sin fru från influensa, och rapporterade att sjukdomen manifesterades framför honom som ”…a most foul shape, between a bloated big-bellied toad and a malicious ape.” Efter att ha förintat denna manifestation och lämnat rummet såg han flera svävande eldbollar kring sig, men misstänkte hallucinationer. Mathers gav följande besked angående bollarnas illusoriska natur: ”No.”

(4) Att Gud har skapat människan och människan gudarna är inte någon unik idé för Golden Dawn. Det omtalade redan vid vår tideräknings begynnelse. Den Valentinska skriften Filippusevangeliet, som hittades vid Nag Hammadi 1945, beskriver förhållandet på samma sätt: ”…in the beginning god created man and woman. Now they create god. In the world humans make gods and worship their creation. It would be better if the gods worshiped them.”

(5) Som jag har beskrivit så ansåg inte Golden Dawn att dessa övernaturliga föreställningar skulle tolkas som fristående autonoma väsen, utan främst som delar av dem själva. Detta är inte heller en unik idé för Golden Dawn, utan har beskrivits tidigare. Tydligast är kanske Greven av Gabalis förklaring: ”…a sage governs himself by the interior Stars, and the Stars of exterior Heaven serve only to give him a more certain Knowledge of the Aspects of the Stars of the Interior Heaven, which is in each Creature”.

Transpersonell psykologi

Jag planerar att skriva lite mer om sk transpersonell psykologi framöver, eftersom detta är ett av mina intressen, och tänkte därför presentera ämnet på ett någorlunda lättförståeligt sätt. Särskilt kommer jag att koppla detta till den perennialism och traditionalism jag tidigare låtit er ana i vissa av mina texter, särskilt de komparativa delarna. Detta eftersom jag finner klara likheter mellan den transpersonella psykologin och traditionalismen. Dvs traditionalism såsom Guénon, Evola och Schuon menade, och transpersonalism i form av integralism á la Ken Wilber. Men det är även ett sätt för mig att få med den beteendevetenskap jag lovade att ta upp i min bloggpresentation …

Men likheterna kan hittas hos bl a, eller framför allt, Wilber som talar om ett elitistiskt, eller aristokratiskt, ledarskap som ska grundas i en mystisk upplysning. Han talar om evolutionens betydelse, inte endast genetiskt, utan även samhälleligt, mystiskt och med avseende på medvetande, moral och intelligens. Och han är en klar perennialist, som menar att religionens mystiska och esoteriska föreställningar är av universell karaktär. Men han har samtidigt en väldigt positiv framtidssyn där han menar att fåtalets upplysning kommer att bli allmängods i den framtida übermänniskan … Ibland tycker jag mig se ett visst repressivt drag då han talar om de människor som inte nått upp till de evolutionära höjder de kan nå upp till. De är grottmänniskor som inte bör få en chans att utöva inflytande. Men det är förvisso klara likheter till traditionalisternas tankar, och inget han bör kritiseras alltför hårt för.

Ursprunget till det vetenskapliga studiet av det transpersonella kan påträffas bland de tidiga psykologerna såsom Jung och James, Maslow och Taylor, Assagioli och Huxley. Den kan även spåras tillbaka till 1800-talsfilosoferna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson, men även bland de psykadeliska och motkulturella rörelserna under 50- och 60-talen. Framför allt inleddes den transpersonella eran vid utgivningen av det första numret av The Journal of Transpersonal Psychology. Först nu kunde studiet av det transpersonella närma sig det vetenskapliga fältet.

En av den transpersonella psykologins viktigaste uppgifter beskrivs som att försöka förstå, genom att använda så många metoder som är lämpligt, människans kapacitet för andlighet och självtranscendens. Själva termen transpersonell beskriver dock ett försök att utveckla en sekulär och vetenskaplig terminologi för studiet av fenomen som historiskt och vanligtvis blivit förstådda inom vissa religiösa och andliga traditioner. Transpersonella upplevelser kan då vara ”Experiences in which the sense of identity or self extends beyond (trans) the individual or personal to emcompass wider aspects of humankind, life, psyche, and cosmos”. Enligt en undersökning av fyrtio definitioner på termen transpersonell uppgavs att den transpersonella psykologins uppgift uppfattas av transpersonella forskare som att studera människans högsta potential, förståelse för och realisering av, enhetliga, andliga och transcendenta upplevelser. Medan transpersonella discipliner riktar sig till studiet av ovanstående och liknande fenomen, där man försöker beskriva och tolka betydelsen av den transcendenta datan.

Den som emellertid myntade begreppet transpersonell var den humanistiska psykologins grundare Abraham Maslow.. Hans definition skiljer sig inte från de ovanstående, men förtjänar ändå, för den historiskt intresserade, att återges:

“The main reason I’m writing is that the in course of our conversations, we thought of using the word ’transpersonal’ instead of the clumsier word ’transhumanistic’ or ’transhuman’. The more I think of it, the more this word says what we are all trying to say, that is, beyond individuality, beyond development of the individual person into something that is more reclusive than the individual person or which is bigger than he is.”

Orsaken till att Maslow intresserade sig för det transpersonella berodde på att han, under sin forskning angående självförverkligade personer, kom i kontakt med rapporter som tydde på upplevelser och värderingar som inte kunde placeras i det vanliga psykologiska facket, eller i det humanistiska systemets tolkningsramar. Skillnaden var att personen, efter att ha haft en transpersonell upplevelse, såg världen på ett annorlunda, mer öppet, accepterande och omfattande sätt, där det personliga självet inte längre kunde vara universums mittpunkt.

Tecken på transpersonella egenskaper kunde vara värderingar såsom helhet, perfektion, genomförande, rättvisa, livlighet, värdefullhet, enkelhet, skönhet, godhet, unikhet, ansträngningslöshet, lekfullhet, sanning och effektivitet. Dessa värderingar relaterades till sig själv och gick bortom egot. De ansågs som lika viktiga för den mentala hälsan som vitaminer för den fysiska motsvarigheten.

Transpersonalister menar att skillnaden mellan de olika formerna av psykologi är hur de ser på personligheten. Den vanliga, mainstreampsykologin, ser personligheten som bestående av personlighetsdrag och dynamik, medan den humanistiska psykologin ser den som holistisk, med betoning på emotionell helhet, kreativitet, uttrycksfullhet och full av tillväxt- och potentialmöjligheter. Den transpersonella psykologin går utanför personligheten, men som ändå influerar personligheten och menar sig skapa optimal mental hälsa och välmående.

Den transpersonella psykologins forskningssubjekt är de människor som rapporterat transpersonella upplevelser. Det kan röra sig om mystikers, från olika kulturer, beskrivningar om sitt liv, mystiska handböcker från olika mystiska och esoteriska system, undersökningar av människor som genomgår ett mystiskt system såsom meditation eller annan form, och egna transpersonella upplevelser (den transpersonella forskaren antas praktisera mystiska tekniker).

Behöver den psykologiska utvecklingen avklaras innan man kan anträda de andliga, eller transpersonella, nivåerna? Svaret på denna fråga skiljer sig beroende på vilken definition av andlighet man använder sig av. Wilber har genom längre tvärkulturella och metaanalytiska undersökningar beskrivit de fem vanligaste definitionerna, vilka jag redovisar nedan, vilka förvisso förutsätter att en andlig utveckling verkligen är möjlig. Men, som ”religionshistoriker”, anser jag att Wilbers definitioner har en allmängiltig kvalitet, om man anser att mystikers beskrivningar av en andlig utveckling är en källa för empirisk kunskap.

Men enkelt uttryckt menar han att kravet på psykologisk tillväxt endast krävs i vissa definitioner. Nämligen om andlighet ses som toppen på de psykologiska utvecklingslinjerna. Men eftersom han menar att det finns tecken på att personer som nått höga andliga nivåer, med hjälp av t.ex. meditation, ändå inte nått fullt så långt inom de moraliska eller kognitiva linjerna, blir han tveksam. Och eftersom höjdpunktsupplevelser kan uppträda under vilken utvecklingsnivå som helst krävs inte heller någon psykologisk utveckling. Det är endast om dessa höjdpunktsupplevelser skall integreras i livet som utveckling krävs. Och om andlighet anses som en fristående utvecklingslinje krävs det inte heller, eftersom den är just fristående.

De fem olika definitionerna på andlighet är:

Andlighet involverar de högsta nivåerna av varje utvecklingslinje. Detta är en väldigt vanlig tolkning av termen andlighet eftersom den inbegriper de högsta nivåerna på varje utvecklingslinje. Detta är ett hierarkiskt synsätt där olika stadier följer på varandra. Här betyder termen andlighet helt enkelt de tranpersonella, transrationella och postkonventionella nivåerna på varje relevant utvecklingslinje. Det kan vara tal om vår högsta kognitiva kapacitet såsom transrationell intuition, våra högst utvecklade emotioner såsom transpersonell kärlek, våra högsta moraliska aspirationer såsom transcendent medkänsla för alla varelser, och vårt högst evolverade själv såsom det transpersonella självet eller det överindividuella vittnet.

Andlighet är summan av utvecklingslinjernas högsta nivåer. Denna definition liknar den ovanstående, men det finns en skillnad. Liksom ovanstående definition hävdar denna definition att varje utvecklingslinje har högre nivåer, postkonventionella, transrationella etc. Men skillnaden är att varje människa kan uppnå olika nivåer på olika linjer. Därför kan en människa uppnå andliga nivåer på, kanske två av tio utvecklingslinjer, och en annan människa, sju av tio. Därför är andlighet summan av det antal linjer man kan nå toppen av.

Andlighet är i sig själv en separat utvecklingslinje. Till skillnad från de två ovanstående definitionerna finns det de som inte ser andlighet som toppen på en, eller flera, utvecklingslinjer. De menar att andlighet i sig själv är en utvecklingslinje, en linje som går igenom olika stadier precis som de lägre personliga och psyklogiska utvecklingslinjerna gör. Enligt denna definition finns det lägre liksom det finns högre andliga nivåer.

Andlighet är en attityd (som öppenhet eller kärlek) som man kan ha oavsett nivå. Detta är den vanligaste definitionen på andlighet. Men de problem detta medför är att t.ex. kärlek kan vara av olika slag. Det finns altruistisk kärlek och det finns egocentrisk kärlek, betyder det då att egocentrisk kärlek är andlighet? Och kan en person som befinner sig på en prekonventionell nivå verkligen vara öppen då han inte kan anta andra roller?

Andlighet involverar helt enkelt höjdpunktsupplevelser, inte stadier. Även detta är en vanlig definition. Höjdpunktsupplevelser är oftast förändrande, högre, medvetandetillstånd som är tillfälliga. De involverar inte stadier. Men vid en djupare analys finner man att dessa höjdpunktsupplevelser är kopplade till olika utvecklingsstadier, och dessa i sin tur uppvisar utveckling genom olika stadier. För att integrera en höjdpunktsupplevelse krävs det att man utvecklas.