Jag har i min presentation på denna blogg beskrivit att dess innehåll icke allena ska innefatta mitt vanliga orerande, utan även innehålla citat från skrifter jag finner läsvärda. Det var ett tag sedan jag redovisade några sådana citat så nu har turen kommit till Nya Testamentet, närmare bestämt Paulus första Korintierbrev (13:1-13) som jag idag läste och blev inspirerad av. Tolka varför jag redovisar det som ni vill, jag vet knappt själv. Bara att sann kärlek är svår att finna, och ännu svårare att behålla. ”The hardest truths don’t have a why: often true love will just die, and leave a grief to haunt the lonely nights and days.” som den svenskättade musikern Nils Lofgren sjunger i sin låt Black Books.
I Traditionella samhällen var människan väldigt uppfylld av kärleken, de drömde om den redan från barnsben. Att den höll för det mesta var kanske inte så underligt om man kontemplerar det faktum att de levde i små samhällen, där alla var måna om varandras lycka. Om något par grälade för ofta, fanns alltid de närmaste medmänniskorna där till hands för att ge råd, vara en medmänniska för den som behövde samt försöka reda ut det, och för att visa dem vad kärleken var och hur den kunde hållas vid liv.
Idag lever vi inte så i vårt individualistiska samhälle. Här är vi hemsökta och förförda av vårt eget ego, och dess minsta nycker. Och som bekant tål aldrig ett ego någon form av kränkning. Sedan är det naturligtvis upp till var och en hur mycket man kan låta sitt ego styra. Svartsjuka, ilska, eller bara dåligt humör kan blåsa bort fort för många, men för andra stannar det kvar och besmittar hela det emotionella livet som en gång gav upphov till den kärlek, de känslor som en gång grodde.
Och detta är bara vi själv och våra egon. Våra sk medmänniskor lever ju ävenledes enligt liknande preferenser och ger sina förhoppningsvis välmenande råd utifrån sina egna erfarenheter. Så hur kan den forna Traditionella kärleken och sammanhållningen egentligen överleva idag utan gemenskapens stöd? Särskilt när de behövandes råd ges av människor som är i lika stort behov av råd, som i lika hög grad styrs av sina egna egons plötsliga infall och nycker? I nöd och lust, heter det i äktenskapsceremonin, men har vi inte glömt bort nöden också? Har vi fullständigt kommit att ignorera att allt går i cirkulära rörelser. Där ena stunden är ett lyckorus för att sedan, ibland, bytas ut mot elände och vrede? Är det inte just då särskilt viktigt att försöka hålla kvar vid vad som en gång sammanfogade en, istället för att leta efter någon som för stunden är mer charmerande, lustigare eller attraktivare? För även dessa har ju sina negativa sidor, som förr eller senare helt visst kommer att visa sig. Ska man då byta partner så fort ett oväder bryter ut, istället för att kura ihop under stormen och veta att efter regn kommer solsken – så som det alltid varit och alltid kommer att vara?
När allt annat, som Paulus skriver, är färgängligt, då är det bara kärleken som lever för evigt, ty kärleken förgås aldrig som han skriver. Egentligen inte ens efter den sk tagit slut. För visst tänker vi tillbaka med kärlek till de som varit våra i det förgångna; visst finns det fortfarande kärlek i våra hjärtan för dem – trots att vi kanske för stunden valt att ge det mesta av den till en annan?
Varför då inte leva i den, försöka iaf att leva i den och ge den en chans? Vad kan någonsin ett plötsligt infall, en köttslig attraktion, eller bara en fis på tvären betyda jämfört med detta? Jag tror att vi är så vana vid att byta allt hela tiden, från TV-apparater, datorer, kläder, bilar etc, så att även människor vi bär med oss i våra hjärtan även de kan bytas ut så snart vi ser något som har några för stunden mer uppmärksammade bättre egenskaper. Kärlek är emellertid blind och, för att parafraseras gruppen U2, så vill man egentligen inte se verkligheten när man är berusad av den (låten Love is Blindness.). Därför är det så lätt att se en ny människa som ett föremål för ens åtrå, ens kärlek och så lätt glömma bort den tidigare. Men denna blindhet, denna ovilja att se bortom det ytliga, kan ju aldrig skänka någon varaktig lycka, endast ett evigt ekorrhjul av ombyte och förnyelse av något som man ser som trasigt. Men det trasiga är ju sällan föremålet i sig, utan det trasiga är ens egen uppfattning av kärleken.
På något sätt har vi kommit att förändra uppfattningen av kärlek från kärlek till ren lust, till en sexuell eller rent praktiskt attraktion. Men kärlek är ju så mycket mer än så, och det är inte endast vi människor som förmår uppleva och utleva den. Många djur lever i monogama förhållanden livet ut och dör av sorg när sin partner försvinner. Vem av oss gör så idag? Jag tvivlar på att ens någon av oss idag känner en sådan saknad efter en förlorad partner, kanske mer och större en saknad efter en ny partner istället för den gamle försvunne. Visst, vi ska väl inte sörja för evigt, men att börja tänka på en ny partner så snart den förra försvann är kanske att ta i lite grand, och dessutom att helt förminska och förringa betydelsen av kärleken. Frågan är om ens en äkta kärlek då egentligen funnits? Visst jag är ju en obotlig romantiker, men ändå …
Att kunna hålla fast vid denna första attraktion, denna första gnista, den upptända eld i ens bröst och minnas den och den stunden även vid senare sk prövningar; är inte det just det som kärlek, den sanna kärleken, går ut på? För hur kan man kalla kärlek för kärlek om man byter ut föremålet för den mot en ny så snart man väl känner lust till det? Är det egentligen kärlek då? Är det egentligen inte bara lust då?
Detta är inte riktat mot någon särskild, så om du tar åt dig, du som läser detta och har haft erfarenheter av mig, så tänk inte så. Detta är ett rent allmänt inlägg om hur lite människor idag värderar kärleken till varandra, det egentligen mest värdefulla man kan dela med varandra. Dessutom är det så många idag som lämnar varandra för minsta lilla sak, som hur lätt som helst hade kunnat repareras.
Ja, så nu är det dags för själva citatet, trots att jag lovade att ni skulle slippa mitt vanliga orerande. Men man är som man är: så här står jag, och kan inget annat, som Luther en gång sa.
Paulus:
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
