Behovet av Riktiga Hjältar – eller: idealbildernas uppbyggande karaktär …

Jag har vid ett flertal tillfällen berört ämnet idealbild tidigare här i denna blogg. Så det kan vara på tiden att jag tar upp det igen, fast denna gång lite mer uteslutande om just idealbilderna och vilken betydelse de kan ha. Sett från ett strikt Traditionalistiskt perspektiv naturligtvis där uppfattningen om att dåtidens sanningar även har betydelse för oss idag, just här, och vidare i framtiden … tidlösa sanningar helt enkelt, vars inneboende betydelse transcenderar varje generations och modeflugas värderingar och synsätt. Det är en traditionalism där själva varat konserveras snarare än att springa sig halt efter tidens flyktiga skentillvaro. Just här är kanske Koranen (103) tydlig nog:

Vid den flyende tiden!

Människan förbereder helt visst sin egen undergång,

Utom de som tror och lever ett rättskaffens liv

Och råder varandra att hålla fast vid sanningen

Och råder varandra att bära motgång med tålamod.

Till att börja så måste jag omedelbart angripa synen på begreppet hjälte. Det handlar utifrån denna artikel inte på något sätt om idoler, förebilder eller andra moderna företeelser. Inte heller det mindre laddade (fast något förminskande) ”vardagshjälte.” nej, här talar jag om de riktiga hjältarna, de hjältar som vi kan läsa om i sagor, legender och myter. Det är St Mikael som dräper draken, Herkules tolv underverk, Davids kamp mot jätten Goliat, Kung Salomos vishet, Akilles hjältemod (och akilleshäl …) samt Sigurd Fafnesbanes seger över draken Fafner. Mfl.

Men även om detta är hjältar det handlar om, sk Heroer, så står idealbilder och hjältar även att finna bland historierna om profeterna. Det är då tal om t ex Jesu liv, sett från evangelisternas berättelser om honom. Det är profeten Muhammed och hela det liv han levde, som noga skärskådats och återrapporterats från den tiden till våra dagar, och det är Siddharta Gautama Buddha, från sitt liv som prins i överflöd till eremit, asket och religionsstiftare. I alla fall så som legenderna om dessa män återförts …

På dessa sätt finns det ingen skillnad mellan en profet och en äkta hjälte eftersom berättelserna om deras liv pekar på kvaliteter i stort sett samtliga huvudpersoner i slika texter är innehavare av. Men den främsta skillnaden är att hjältarna oftare för fram en, eller ett fåtal, åtråvärda egenskaper, medan profeterna exemplifierar det gudomliga med hela sitt liv.

Så, för att kunna distansera oss från de sämre och degenererade hjälteformerna föreslår jag istället en lingvistisk krumbukt där vi återgår till det grekiska språkets Heroer. Det innebär att jag inte hämtar inspirations från engelskan när jag t ex skriver att en Hero har för uppgift att inspirera oss till stordåd eller liknande.

Våra dagars hjältar är inga Heroer; de är istället, för det mesta, musiker och skådespelare, men kan även vara författare, politiker eller idrottsstjärnor. Av dessa är det väl mest idrottstjärnorna som torde klara av att vidareföra något av den forna glansen. De värsta formerna av nutida idealbilder torde väl kriminella vara, även om något av den kriminelles strålglans försöks tas fram hos t ex musiker och artister.

Men för att en förebild ska vara en Hero krävs lite mer än att bara sprida ett uppbyggande karaktärsdrag. Det krävs att de lever ett liv i enlighet med en större del av kardemumman än vad som kan ses i summan. Vi måste därför bestämma vad en Hero är, vad den består av.

Det kan vi enklast klara av om vi förmodar att en Hero, enligt antikens sätt att se det, är en människa som har så klart och starkt lysande goda karaktärsdrag att de kan ses som vara av gudomligt ursprung. De gamla grekerna var, som jag skrivit om tidigare, av uppfattningen att de styrdes av gudarnas viljor. Gudarna i sig bärare av gudomliga karaktärsdrag. Även om de i många fall hade väldigt tydliga mänskliga och därför tvivelaktiga, eller mer eller mindre moraliskt depraverade, karaktärsdrag så var de till yttermera visso emellertid representanter för karaktärsdrag som i sitt ursprung kunde ses som helt rena och moraliskt oomkullrunkeliga. Samtidigt är det inte så underligt att de fungerar som det gudomliga ljusets speglar eftersom de i sitt ursprung sågs som halvgudar, dvs. de ansåg ha både en gudomlig och en dödlig natur. Med tanke på att de heroiska dragen är gudomliga är det väl inte så underligt eller svårt att förstå …

Dessutom, i alla fall i de flesta fall, kan en nutida ”idol” etc. endast sällan ses som hjälte med tanke på att han är levande. I vissa fall blir emellertid vissa skådisar eller musiker som förlorat sina liv ändå offer för en beundran. Och i än större grad än förut hänger sig nu återrapportörerna och beundrarskarorna med att välja ut de bjärtast lysande karaktärsdragen. Detta ska ses i ljuset av grekernas dyrkande av Heroer som var döda, antingen i en fjärran tidsålder, eller för inte så länge sedan. Men viktigare var att de för grekerna inte var i livet just då. Så det var ju en myt, de fanns inte på riktigt, bara nästan – i deras minne. Därför kunde de lättare bli förebilder och deras egenskaper föras upp till det gudomliga.

Men för att återgå till vad en Hero är uppbyggd av så hävdade jag att det var gudomliga attribut, eller karaktärsdrag. De flesta religiösa källor behandlar sådana på ett eller annat sätt, men tydligast blir det kanske först om vi närmar oss Islams 99 attribut på Gud. Där ser vi att ”Guds personlighet” kan bestå av så nobla karaktärsdrag såsom t ex sanning, mod, rättvisa, styrka, givmildhet, förlåtelse, visdom, kärlek, skönhet etc.

Utifrån detta är det lätt att se varför en Hero blir en Hero och vad det är i honom som skiner tillräckligt starkt för att göra honom till Hero. Det visar också att även Heroerna, och Heroinerna, i all sin prakt, bara är speglingar av det gudomliga; att de har vissa karaktärsdrag av gudomlig natur som är så uppförstorade att de nästintill definierar hela personligheten.

Men det visar även att våra dagars musiker, artister etc. dvs. våra dagars hjältar, inte på något sätt kan mäta sig med traditionens Heroer. Musikerna speglar i stort sett endast ett karaktärsdrag, och det är talang. I vårt sjukligt individualiserade samhälle är det också sådana drag som fokuseras på, snarare än att projicera tålamod, vänskap etc. och om de ibland lyfts fram så tar oftare negativa kvaliteter täten. Dessvärre kommer deras beundrare att inspireras även av dessa eftersom de redan fått upp ögonen för dem pga deras egenskap som bärare av det gudomliga.

Men det visar även varför vi fascineras så av förebilder i livet, oavsett om det är äkta Heroer eller bara modeflugor långt från den traditionella tidlösa världen. För även om dessa musiker, politiker etc bara har en enda gudomlig spegling så lever vi i ett så andligt fattigt klimat att detta enda ljus lyser upp så kraftigt att vi inte kan göra annat än att se dem som ideal, eller åtminstone avundas dem, tom dyrka dem som vissa gör.

Skönhet är som bekant ett gudomligt attribut och som beteendevetenskapen visar så tenderar vi att ge vackra människor större betydelse än vad de faktiskt har. Samma sak är det om de har några andra gudomliga återspeglingar som vi märker av. Det kan t ex vara tal om en väldigt mäktig man, för makt är också ett gudomigt attribut.

Men idag har de traditionella myterna förlorat sin betydelse, inte ens äldre sagor – som, till sin uppbyggnad, är inspirerade av äldre heroiska myter – läses längre i någon större utsträckning. Bröderna Grimms sagor, och tom Elsa Beskows mer moderna, har bytts ut mot Max pekbok och Enid Blytons karaktärslösa äventyrsberättelser. Även fantasylitteraturen har förlorat sin anknytning till det traditionella och blivit allt för ensidigt. Förmodligen för att författarna inte hade någon större insikt om hur myternas karaktärer bör vara uppbyggda.

Men för att visa hur dessa idealbilder är konstruerade ska jag som sagt jämföra med guds 99 namn och sen ytligt gå genom olika nivå på en Hero, från musikern, politikern till den äkta Heroiska mannen och slutligen profeterna – som förkroppsligar det gudomliga. Och om vissa har haft svårt för att se hur t ex Jesus förkroppsligar Gud så blir det enklare att se när man jämför så som jag här gör.

Jesus ägde naturligtvis samtliga av dessa drag, så egentligen känns det överflödigt att ta med honom. Men om vi går vidare neråt till en hjälte som Beowolf så ser vi att han ägde Mod, Skönhet, rättvisa, förlåtelse, visdom etc etc. Så många av dessa 99 karaktärsdrag blir tydliga i hans historia. De andra, de nu levande, eller döda, artisterna etc, äger färre sådana klart lysande drag. John Lennon kan vi ta som exempel. Han sågs även som ägare av visdom, men också rättvisa som bekant. Generositet fanns också med. Men inte så många som profeterna eller heroerna. För här närmar vi oss den mänskliga sfären, och då blir det omedelbart svårare att glömma bort det faktiska (som hans missbruk tex).

När det gäller Jesu liv är det kanske inte så underligt att kyrkofäderna valde att lyfta fram evangelisternas berättelser om hans liv istället för att fokusera på mer esoteriska eller moraliska traktat såsom de kommer till utryck i apokryferna och de gnostiska skrifterna.

Kanske de ansåg att det redan fanns vishetstexter i det gamla testamentet och att det inte behövdes i det nya. För ett av evangelierna menar ju att Jesus sa att Jag är livet sanningen och vägen. Om man ska tolka detta på ett hyfsat enkelt sätt så ser man bör följa Jesus, men vilken Jesus - är det hans lära eller hans kropp som åsyftas. Är det tom tal om hans relation med det gudomliga? I alla fall går det att se att Jesus i sitt liv ständigt gav prov på att vara i besittning av gudomliga attribut. De flesta kristna tycks anse att det var Jesu köttsliga kropp som skulle följas, och inte en eventuell lära, dold eller uppenbarad.

En Hero eller en profet är såsom ett stearin ljus, men medan resten av mänskligheten kan tänkas bestå av väldigt många olikt formade och stöpta stearinljus, så har profeterna ytterligare något som resten sakna: dvs. en ljuslåga. Det är den ljuslågan som ger dem gudomlig status, det är den som får dem att bli speglingar av det gudomliga. Detta medför även att kan se vilket av ljuset som är ett tänt ljus. Det spelar ingen roll hur fint stöpta, eller hur långa, grova – eller vilka preferenser nu ett ljus kan ha på ett annat – det enda som lyser kraftigare än allt annat materiellt är just ljuslågan.

Det är givetvis endast en liknelse, men den gör att man blir i stånd att förstå varför en profet har kunnat omdana historien på så märkbart och varaktigt sätt. Vi talar fortfarande om personer som möjligtvis var profeter, och de levde för 5000 år sedan, vi talar fortfarande om Jesus som levde för 2000 år sedan och vi talar fortfarande om Muhammed som levde för 1400 år sedan. Det är inte bara så att det gudomliga ljuset, dessa brinnande karaktärsdrag profeterna blir begåvade med, lyser under den samtida generationen, utan det ljuset förmår lysa till oss i alla de berättelser vi hör om dem, och alla de böcker vi läser om dem.

Om tvåtusen år kommer vi inte att minnas John McClane, hjälten från filmen Die Hard längre – och det trots att hans karaktär visade upp vissa drag av gudomlig karaktär såsom mod, sköbnhet (många människor tyckte han var såååå sexig), styrka etc. men då det endast rörde sig om en i nutiden författad karaktär så förmår den inte ge oss det ljus vi i vårt inre är gjorda för att reagera till. Inte heller framställde filmen det onda med frånbjudande och fula karaktärsdrag och utseenden. Den tysktalande skurken Hans ägde större karisma än vad John gjorde.

Men i legender är nästan alltid Heroens motståndare otroligt ful, beklädd med möglande vårtor och dessutom har han påtagligt ofta en svans (jämför med Hans i filmen som sagt, så förstår ni hur omkullvänt ont och gott och bilden av de två är idag.). Och han är feg, illvillig och krypande. Dvs. han borde vara som trollen var för de forntida människorna. För även ondska har sitt sätt att inspirera oss med deras karaktärsdrag. Därför kan det bli extra viktigt att studera ämnet så noga så att man kan bli varse vilka delar som redan är besmittade och vilka som är i farosonen, särskilt hur det ser ut när man är under attack. Och då är det ju bara att göra som Heroen, och hoppas att de gudomliga dragen man utvecklat i sig är tillräckligt starka.

Trots det går det att filmatisera traditionella myter även idag som får oss på en mottaglig nivå. Den animerade Beowolf t ex är helt befriad från hollywoodytlighet och är i stort sett bara en filmatisering av myten om Beowolf. Viss behandling har den naturligtvis genomgått för att få den på vita duken. Men i huvudsak förmedlar den vad den förmedlade för legendens åhörare för tusen år sedan.

Hela heroismen är i allt väsentligt en sk totemkult, där de strävar efter att utveckla inneboende kapaciteter som symboliseras genom t ex olika djur, växter, vattenfall etc. som inom det totemistiska sättet att se det. Det är samma sak när vi ser att de olika dragen är gudar ur ett panteon, en astrologisk himmel med planeter, zodiaktecken och element. eller som i monoteismen delar av Gud. Därför tjänar de en stor roll för oss som inspiration för att dels ge oss större insikt i oss själva och våra medmänniskor och vår värld, men kan även visa oss hur vi ska göra för att utveckla oss till att bli bättre människor. Om vi förstår hur kraftigt lysande dessa Heroer kunde vara, och om vi kan se vilka egenskaper det var – och kanske tom identifiera några av dem i oss själva – så kan vi bli i stånd att förändra oss, förädla oss. Att bli lite mer än människor.

För visst bär vi alla, de flesta iaf, på många av de heroiska dragen. Vi kan identifiera dem i oss, även om de kan vara små och marginaliserade ibland pga att vi inte brukat dem – eller ens varit medvetna om dem. Men så snart vi ser dem där, då kan vi ta upp dem i oss själva och bli dem. Och det är inte bara så at vi blir mer människor då, utan vi tar då även del av denna tidlösa visdom, vi blir en del av historien genom att medvetandegöra dessa heroers drag inom oss själva. De lever vidare i oss på så sätt, och är verkligen odödliga. Men det är inte bara dem jag talar om, för dessa drags ursprung är ju som sagt delar av Gud själv. Så genom att göra oss hela på nytt blir återtar vi vår plats som delar av Gud själv. Vår helhet blir vår helighet.

Kali yuga eller ej?

Inom hinduistisk teologi är det vanligt att man delar upp världens utveckling i olika tidsåldrar, ungefär som de gamla grekerna gjorde med sina delar av guldåldern, silveråldern, bronsåldern och järnåldern. Det är givetvis tal om ett degenererande förhållande där guldåldern var den tid då gudarna levde i harmoni med mänskligheten. Kanske tom något som Mircae Eliades menade med Homo Religiosus, eller så vill jag föreställa mig att han såg det. Det är i alla fall populärt bland traditionalisterna att relatera till både grekernas, likväl som hinduernas, tidsåldrar och hävda att vi idag lever i det mörkaste av det mörka – nämligen kali yuga/järnåldern.

Hinduerna hade också samma syn på tidsåldrarna, och dess degenerativa karaktär. Det ’r tal om Satya yuga, då människan, i likhet med grekernas guldålder levde i harmoni med gudarna, för att senare bli mer och mer dekadenta, världsliga och fjärran från kontakten med det gudomliga. Om det en gång var så att vi levde i harmoni med det gudomliga så lever vi verkligen inte i det nu, när materialismen i nästan allt är det överskuggande klimatet. Just överskuggande passar verkligen bra här ty det är ju ljuset det blockerar med sin skugga …

Vi lever alltså idag i grekernas järnålder och hinduernas kali yuga – enligt allmänt vedertagen konfessionell teori.

Men, det är inte alla hinduer som har sådana teorier, det finns vissa namnkunniga swamis som hävdar att kali yuga faktiskt har passerat och att vi fjärmat oss den materialistiska åldern redan under 1700-talet (då industrialismen gjorde sitt intåg intressant nog) och återfötts i dwapara yuga, där elektricitet och atomenergi för oss från medeltidens mörker till en period av större materiell bekvämlighet och snabbare långväga kommunikation (allt från telegrafi till internet). Det kan väl ses som en förberedelse för den därpå följande tidsåldern som transformerar denna materiella kommunikation med en andlig motsvarighet, dvs. telepatiska förmågor etc. och så spinner han vidare på detta temat än igen. Men utdraget återges i sin helhet här nedan.

Swamin jag talar om hette Sri Yukteswar och blev känd för en större publik genom Paramahamsa Yoganandas Autobiography of a Yogi där Yukteswar var Yoganandas älskade guru. Yukteswars yuga-teorier publicerades i en serie från 1932 – 1933, så de är tämligen fjärran från våra dagars nyandlighet.

Sri Yukteswar

“Sri Yukteswar discovered the mathematical application of a 24,000-year equinoctial cycle to our present age. The cycle is divided into an Ascending Arc and a Descending Arc, each of 12,000 years. Within each Arc fall four Yugas or Ages, called Kali, Dwapara, Treta, and Satya, corresponding to the Greek ideas of Iron, Bronze, Silver, and Golden Ages.

My guru determined by various calculations that the last Kali Yuga or Iron Age, of the Ascending Arc, started about A.D. 500. The Iron Age, 1200 years in duration, is a span of materialism; it ended about A.D. 1700. That year ushered in Dwapara Yuga, a 2400-year period of electrical and atomic-energy developments, the age of telegraph, radio, airplanes, and other space-annihilators.

The 3600-year period of Treta Yuga will start in A.D. 4100; its age will be marked by common knowledge of telepathic communications and other time-annihilators. During the 4800 years of Satya Yuga, final age in an ascending arc, the intelligence of a man will be completely developed; he will work in harmony with the divine plan.

A descending arc of 12,000 years, starting with a descending Golden Age of 4800 years, then begins for the world; man gradually sinks into ignorance. These cycles are the eternal rounds of maya, the contrasts and relativities of the phenomenal universe. Man, one by one, escapes from creation's prison of duality as he awakens to consciousness of his inseverable divine unity with the Creator.”

Ondskans utveckling inom Kabbalah

Verkligen dags att släppa skrivkrampen som haft mig i ett hårt grepp det senaste halvåret. Så därför klämmer jag till med en text om hur den kabbalistiska synen på ondskan i världen ser ut. Helt enkelt en rak och vanlig text utan några större krumbukter. Och eftersom det var länge sedan jag skrev så får jag ursäkta om den är något trist …

Många lärda genom tiderna har försökt förstå sig på ondskans problem, dess aktivitet samt natur. Särskilt problematiskt har det varit då man försökt bilda sig en uppfattning om ämnet inom en religiös kontext – där tro är baserad på Gudskonceptet, som på alla sätt är perfekt. Hur kunde ett universum styrt av en allsmäktig och absolut god Gud innehålla ondska, och hur kunde ondskan vidmakthålla sin makt i denna världen? De religiösa filosoferna har framfört flera förklaringar angående detta, men det finns i huvudsak två idéer. Dessa idéer angriper problemet från olika utgångspunkter. Dessa benämns på följande sätt: den optimistiska, respektive den pessimistiska utgångspunkten.

Den optimistiska synen baseras på en neoplatonsk teori angående ondskans natur och ursprung. De menade att det gudomliga ljuset emanerade neråt för att i olika steg etablera olika världar, världar som i nedstigande led blev mörkare och mörkare. När dessa utstrålningar nått det slutgiltiga steget i processen slocknade ljuset fullständigt och blev till materia. Det är denna materia som de neoplatonska filosoferna identifierade med ondska. Dock ansågs det ej att detta onda var ett steg i den gudomliga emanationen utan helt enkelt frånvaro av ljus, och således icke-existerande, eller ett icke-vara. Det finns ingen diskrepans mellan påståendet att världen var helt igenom god, eftersom ondskan inte hamnade i någon existerande kategori. Detta anses vara en monoteistisk teori.

Den pessimistiska synen var hemmahörande framför allt hos gnostikerna och uttrycktes i deras doktrin angående de två motsatta krafterna. Här ansågs ondskan vara en verklig, och verkligt destruktiv, kraft vilken var fundamentalt motsatt till den himmelska gode gudens vilja och varande. Därför ansåg gnostikerna att universum var uppdelat i två skilda delar, vilka ständigt låg i fejd med varandra. Vår världs Gud och skapare, Demiurgos, ansågs vara ond och det var den rättfärdige mannens uppgift att befria sin heliga själ från den onda gudens herravälde. Detta skulle ske med hjälp av den gode guden. Detta är en väldigt dualistisk syn eftersom den separerar varje del av ondskan från den goda sfären.

Dessa två syner på problemet med ondskan var dock ej de enda, och det fanns inget som hindrade filosoferna från att kritisera båda synpunkter.

Den traditionella judendomens monoteistiska synpunkt, som den uttrycks i både Torah och Talmud, opponerade kraftigt mot den pessimistiska gnostiska dualismen eftersom den motsade den judiska uppfattningen om en enda Gud. Men samtidigt var den även motståndare till den optimistiska neoplatonska läran. Framförallt eftersom Judendomen erkände ondskans existens samt dess verkningar. Judendomen åberopar istället en mellanväg där Gud, medelst sin egen vilja, skapade ondskan som ett instrument för sitt syfte. Universum anses vara gott eftersom det är ett verk av en enda och god Gud, men ondskan finns där för människan; så att denne skall kunna utöva sin fria vilja. De onda krafter som leder människan bort från Gud, de anklagande änglar som finns och de förgörande änglar som mördar och lemlästar, de är alla skapade av Gud och agerar samtliga enligt hans instruktion. Därför är detta ett instrumentalistiskt synsätt som förvisso erkänner ondskan men ej dess autonomi. Ondskan ses endast såsom varandes föremål för Guds vilja.

Under medeltiden kom uppfattningen angående ondskan att förändras aningen. Nu ansågs inte längre den neoplatonska läran vara så felaktig och det går att uppfatta ett närmande mot detta synsätt. Man anser inte längre att ondskan har någon verklig, oberoende existens, samtidigt som man attackerar den pessimistiska uppfattningen att det finns fler onda ting i denna värld än goda. Ondskans inflytande degraderas till att endast ha en relativ natur och man fråntar den dess gudomliga samhörighet. Detta eftersom Gud endast ansågs producera existens, och all existens var god. Ondskan var ju av en negativ karaktär och därför kunde ej handling tillskrivas den. Bevis på att alla existens var god fann man i följande bibelcitat:

"Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott".

De tidiga kabbalisterna syn på ondskans aktivitet skilde sig inte nämnvärt från den traditionella judiska synen. Men de anpassade det till deras kabbalistiska doktrin angående emanationerna samt det sefirotiska systemet. Godhetens och ondskans ursprung spårade de till de två sefirot Chesed och Geburah; godheten emanerade från Chesed och ondskan från Geburah. Det är människans onda dåd som drar till sig uppmärksamheten från sefiran Geburah. Detta eftersom vi är uppbyggda enligt den sefirotiska modellen (livets träd). De onda gärningar vi utför drar till sig uppmärksamheten från domens sefira Geburah och detta resulterar i att Gud blir medveten om dådet. Denna medvetenhet bidrar till en gudomligt sanktionerad hämndaktion vilken utlöser handlingar såsom förgörelse och mord. Rabbi Ezra beskriver händelseförloppet i en kommentar till Höga visan på detta sätt:

"For man comprises all the spiritual matters (the sefirot), and when man pursues a good path an attribute of good is emanated upon him (an emanation from Hesed), and this is called ’a good angel.’ But when he pursues an evil path an atribute of evil is emanated upon him (an emanation from Gevurah), and this is called ’the angel of death".

Men då det gällde frågan om ondskans natur och existens följde kabbalisterna den filosofiska uppfattningen och särskilt då den neoplatonska. De menade att ondskan i själva verket inte var ond, utan hemmahörande i de gudomliga regionerna, och därför existerade inte heller ondskan i praktiken. De attackerade även den gnostiska dualistiska uppfattningen och påstod att ondska inte är något annat än frånvaro av Gud. Till och med ondskan visste hur den skulle följa godhetens väg. Dessa tidiga kabbalister sammanflätade judisk tro med den neoplatonska, tillsammans med sina egna kabbalistiska läror.

Den kabbalistiska Sefer ha-Zohar framförde en annan lära. Denna var mer likt den gnostiska dualistiska doktrinen. Samtidigt presenterade den ondskan som en strömning av mäktiga krafter, som hade destruktivt inflytande på både de övre och undre världarna. Relationen mellan det gudomliga och det onda beskrivs som präglat av hätsk fientlighet. Detta är ett klart närmande mot den gnostiska synen. Termen Sitra Ahra (1) i sig självt påvisar denna starka dualism då det ju handlar om en sida vilken är i opposition gentemot en andra sida. Sitra Ahra är den sida var det gudomligas fiender står att finna – nämligen demoner, djävlar och Satan själv. Dessa entiteter kallas även för ’andra gudar’ och dyrkan av sådana är uttryckligen förbjudet i Torahn. Förutom dessa finner man även ormen som har nästlats sig in i människans hjärta; men även kroppen anses tillhöra denna sfär. Själen däremot tillhör den heliga sidan och det gudomliga.

Men författaren till Zohar hade ej för avsikt att helt bryta från den traditionella, mer neoplatonska uppfattningen. Därför drog han sig för att presentera mer extremt dualistiska slutsatser. Zohar är därför en stundtals motsägelsefull bok där ondskan ibland beskrivs som en autonom entitet med egen vilja och liv, och ibland som något som endast är utsänd av Gud i enlighet med hans vilja.
(1) Sitra Ahra är hebreiska för ’den andra sidan’. Dess motsvarighet ’den heliga sidan’ är Sitra de-Kadushah.

grekerna och tro, var det blind tro eller rationell?

Det finns som bekant en hel del gamla grekiska myter som verkar mer eller mindre sannolika och osannolika. Ibland gränsar de till det absurda i så stor utsträckning att man börjar funder på om de verkligen trodde på dem själv, eller om de mer såg dem som sagor. Så därför ska jag försöka visa lite på hur grekerna såg på sina myter, och därigenom tränger vi djupare in i deras psyke och kanske tom förstår oss själva lite mer, och hur vi förhåller oss till skvaller t ex … Jag ska börja med att redogöra för varför grekerna trodde på sina myter eftersom detta är en förutsättning för att kunna diskutera hur denna tro såg ut. Insprängt bland mina rader finns det möjlighet att även frågan om kommer att besvaras. Även om jag anser att det är en omöjlig fråga att besvara eftersom människorna som individer alltid har varit just individer

Varför

Under antiken var läskunnigheten tämligen utbredd, inte endast bland männen i samhällets toppskick utan även bland kvinnor och, i vissa fall, även bland dem som befann sig i den sociala sfärens utkanter. Grekerna i allmänhet läste sina texter utifrån en tro att det verkligen var en sanning som förmedlades. Detta kan bero på hur dessa texter författades. Bl a historieskrivarna var kända för att frångå bruket av aktiv källkritik och redogjorde gärna, utan att hänvisa till sina källor, material som kunde betona deras teser. Detta gjordes med den avsikten att läsarna skulle tro på vad som förmedlats.

Det som dessa författare egentligen menade att de förmedlade var en tradition och inte källor. Denna tradition sågs som sanningen helt enkelt eftersom den existerat en längre tid och var således en auktoritet. De använde sig förvisso av källor, men redovisade inte dessa. Det var istället författaren som ville ses som auktoriteten och källorna. Han var själva Ordet och således oantastlig.

För de läskunniga var detta naturligtvis en orsak till att de valde att tro. D v s eftersom de var övertygade om att författaren inte hade för avsikt att föra fram lögner. Men kanske framför allt eftersom de i författaren och det författade materialet såg en auktoritet. De trodde på berättarnas förmåga att förmedla sanningen och sanningen ansågs inte vara något oomkullrunkeligt utan var beroende på uttolkaren. Därför lade författaren så stor vikt vid att ses som auktoriteter eftersom det då automatiskt medförde en sanning. Man tvivlade inte på vad andra sa – om de var respekterade. På detta sätt fanns det en relation mellan sanning och makt. D v s en som är sedd som en auktoritet blir således betraktad som en förmedlare av sanning.

Förutom dessa, kanske mer indirekta, skäl till att tro på myter finns det uppenbara fall där en utveckling av tron vuxit fram. Grekerna lärde sig att tro på myterna redan från barnsben eftersom deras mödrar och barnmorskor berättade dessa för dem. Dessa blev mer realistiska eftersom dessa ofta berättade med stor inlevelse, som tillsammans med gråt naturligtvis påverkade barnens uppfattning om myternas autencitet. Mödrarna och barnmorskorna berättade om gudarna, skrämde dem med spöken och berättade även sentimentala myter.

Då barnen vuxit upp och blivit medborgare kanske mycket av denna tidigt inlärde tro försvunnit, men man hade andra metoder för att hålla tron vid liv. Den offentliga teatern samt litteraturen är exempel på sådana forum. Man använde sig här av tre funktioner för att få lyssnaren att tro på myterna som berättades: 1. Att utveckla ett rigoröst resonemang (d v s de försökte få lyssnaren att förstå att man var seriös och inte sade vad som helst). 2. Röra lyssnaren genom retorik, (retorikerna spelar på lyssnarens känslor genom att vara entusiastiska, charmerande etc.). 3. Eller genom att referera till Homeros eller någon annan antik poet. (för att imponera på lyssnarna).

Myterna måste vara sanna, för hur kan någon berätta om något som inte är sant, något som inte existerat. Sanningen kan förvisso förändras, men det är omöjligt att tala om något som inte existerar. Om myterna är falska är det bara ett tecken på att de är inexakta, inte att de är falska helt och hållet. Ursprungligen var de kanske sanna, men eftersom de berättats så många gånger har fel smugit in sig. Oavsett om myterna är falska eller inte är irrelevant för berättaren och nedtecknaren eftersom det ansågs respektlöst att hävda att andras myter var falska.

Det kan väl sägas att grekerna trodde på sina myter eftersom de gärna ville se auktoriteter som förmedlare av sanningen, men även eftersom de hade blivit lärda att tro på dessa myter. Detta var en inlärning som hölls vid liv genom litteratur och teaterbesök även i vuxen ålder.

Hur

Ovanstående talar om varför grekerna trodde på sina myter, men det nämns inte något om hur denna tron såg ut. Trodde verkligen alla greker på dessa myter eller fanns det vissa som trodde mer än andra? Inledningsvis måste det betonas att inte alla greker trodde på dessa myter, och det var inte heller tal om någon blind tro. De flesta greker ansåg inte att myterna skulle tolkas bokstavligt, de ville istället jämföra myternas innehåll med den samtida upplevda verkligheten. Det var kanske framför allt de bildade delarna av samhället som tolkade myterna på detta sätt. I övrigt var vidskepelse ganska utbredd bland hoi polloi.

Det var således endast de som blivit utbildade som kände till myternas finare detaljer, resten hade bara fragmentarisk kunskap – d v s de kände till aktörernas namn och natur och kanske lite om deras äventyr etc. Det var särskilt under den hellenistiska perioden som mytologin blev föremål för de lärdas tolkningar. Folket däremot, tolkade fortfarande myterna hade fortfarande vidskepelsen till grund för sina tolkningar

I och med ovanstående, d v s de lärde tog över myterna, blev tolkningarna mer historiska och vetenskapliga, på detta sätt ’rengjorde’ de myterna och tog vara på det essentiella och djuptolkade detta i relation med särskilt samtiden, medan det osannolika i myten kanske inte betonades. De lärda kritiserade som sagt myterna, men detta berodde inte på att de trodde att de var falska. Det var snarare tal om något slags primitiv källkritik, där de försökte röna ut den bas som ansågs sann, eller mest rimlig.

Genom detta spekulerade i myterna bland de bildade uppkom det ideologiska eller retoriska bruket av myter – d v s de kom att verka som en idealbild att sträva efter. Här spelade myternas hjältar en stor och betydande roll. Det fanns de som tvivlade på gudarnas existens, men aldrig någon som tvivlade på hjältarnas existens. Detta eftersom man inte kände till gudarna och kunde således inte referera till dem rent personligt. Men hjältarna däremot var vanliga människor – förvisso med gudomlig inspiration och hjälp.

De mytologiska hjältarna blev transformerade till vanliga människor med en personlig historia som liknade den mänskliga. Detta gjordes för att ta bort gudarnas interventioner – inte för att man inte trodde på dessa, utan för att göra dem till förebilder som vanliga människor kunde se upp till och försöka efterlikna.

De rördes inte av sådant som motsade deras egna upplevelser – det var ju någon annans erfarenheter – trodde man. Men samtidigt ville man inte visa sig obildad. Om något var för osannolikt, inte religiöst osannolikt, men verkligt osannolikt, var man i allmänhet skeptisk. Det finns två grekiska tolkningsskolor: de som kritiserar utifrån en historisk grund, och de som kritiserar och tolkar allegoriskt - d v s majoriteten av filosoferna.

Alla myter antogs vara sanna om inte någon kritiker lyckats falsifiera dem. Detta enligt tanken att det samtida är det verkliga (d v s det man sett och upplevt själv) och om det finns sånt i myterna som är som nu så måste det vara sant. Men det osannolika kan bero på att man ännu inte upplevt det – fast det existerar. Människan existerar nu och har alltid existerat – det går att observera – gudarna kan inte observeras. Hjältarna däremot var människor, och eftersom människor alltid funnits har även hjältarna funnits.

Jaha, så hur tänkte grekerna då?

När jag nu två gånger tagit upp grekiska kvinnor som ämne här, kanske det kan vara dags att lämna denna ensidiga fokusering och behandla något mer allmängiltigt grekiskt drag. Dvs. både de grekiska kvinnornas och männens medvetande, eller sinnesliv. Som ni kommer att se finns det inte så stora skillnader mellan deras perceptionsförmåga och vår. Men när det kommer till behandlingen av informationen skiljer sig vi naturligtvis åt. Och de fokuserade på andra personlighetsdrag än de vi idag tycker är viktiga. Men sådant kommer alltid att vara föremål för tidsbundna trender, även om jag är av uppfattningen att mycket av grekernas teorier är av tidlös karaktär.

Man vet inte mycket om den grekiska bronsålderns, den s.k. heroiska tidsåldern (2800 – 1100 f.Kr). Det mesta materialet härrör från arkeologiska fynd samt sagor, varav de mest kända är Homeros verk. Från denna tidsålder härstammar även de Homeriska verken och trots dessa verks uppenbara rationalism kan man ändå finna irrationella religiösa fenomen här. Särskilt två sådana fenomen kommer här att beskrivas. Tolkningen av dessa fenomen kommer senare att förändras, men detta är den Homeriska tolkningen. Men man kan kanske säga att nedanstående två medvetandetillstånd ligger till grund för mycket av grekernas religiösa liv.

T o m i en så pass rationell litterär källa som Iliaden kan man finna spår av grekernas rent personliga uppfattningar och förnimmelser av gudarnas interventioner. Gudarna anlände inte i person, likt en blixt från klar himmel, utan medförde ett förändrat medvetande (i de fall då gudarna visade sig för människan kunde ingen annan än just mottagaren av visionen skåda något). De uttrycker detta förändrade medvetande med termen ”ate” och menar att detta är ett resultat av gudarnas ingripande. Då de var under inflytande av detta medvetande kunde de inte handla rationellt utan sveptes med och förblindandes. Liksom grekerna kan även detta hända oss, vi har väl alla varit med om att svepas med av starka känslor och undra efteråt varför vi gjorde så. Vi skyller emellertid inte på några gudar som grekerna gjorde, utan tolkar det ofta utifrån psykologins teori angående det undermedvetna.

Ett annat medvetandetillstånd som gudarna kan skänka människan är ”menos”. Till skillnad från ate är menos inte någon tillfälligt sinnesförvirring, utan här rör det sig om en mer positiv gåva. Menos är kraften som ges av guden till människan, kanske särskilt under ett slag. Denna styrka som skänkts är inte av fysisk karaktär - musklerna blir inte större – det är snarare modet och beslutsamheten som blir större, samtidigt som han får en påtaglig förnimmelse av övermänsklig styrka. Detta kanske kan liknas med nordbornas bärsärkraseri. I likhet med nordborna kunde även grekerna be om att få denna gåva, men den kunde även utdelas spontant. I våra dagar man kanske likna tillståndet med det t ex en moder blir överväldigad av då hon se sitt barn bli överkörd av en traktor, och med övermänsklig styrka lyfter traktorn och halar fram barnet.

I den senare Arkaiska tidsåldern trodde man fortfarande att ovanstående förändrade medvetandetillstånd hade gudomligt inflytande. Men tolkningarna kom att bli mer pessimistiska. Man menade att människan inte hade mycket att säga till om angående gudarnas vilja – de var ständigt offer för gudarnas nycker och kunde aldrig veta hur dagen skulle bli. Människan var således hjälplöst beroende av högre makter. Aiskylus beskriver det alldeles förträffligt i tragedin Perserna:

Kan någon dödlig undgå
Ett försåt lagt av himlen?
Vem förmår väl foten lyfta
Till så högt och spänstigt språng?

Dessa makter var avundsjuka och kunde, om människan lyckades för bra med sina tilltag, skänka ytterligare en gåva – hybris. Gudarnas avundsjuka ’phthonos, var den främsta orsaken till att hybris uppkom och detta ledde till tanken att det övernaturliga och, särskilt Zeus, var en slags rättvisans instrument. På detta sätt förändrades uppfattningen att gudarna var ett medel för att nå framgång och ära, de kunde både hjälpa (menos) och stjälpa (ate) människan, till att bli en skräckens religion där gudarna kunde straffa människan, inte bara direkt utan även indirekt genom att låta de efterkomna ta sina föräldrars ansvar.

Tanken om ate kom även att förändras och blev nu sammankopplad med moraliska teorier. Ate blev därför ett straff – ett straff som en följd av hybris. Från att ha varit en personlig upplevelse kom nu även ate att påverka större händelser, man kopplade således bort medvetandeförändringen och tolkade olika katastrofer som ett utslag av ate. Det blev således ett uttryck för olycka och för t ex invånarna i Troja blev den ökända trähästen ett tecken på ate. Man anser även att givaren av ate förändras från att vara en gudom till att bli en Daemon, en illvillig sådan. Det fanns olika typer av Daemoner, illvilliga och goda, de goda blev sammankopplade med människan redan från födseln och kvaliteten på ens karaktär var beroende på denna. Om man var vacker, skicklig etc. ansågs man ha fått en bra Daemon (eudaemon) och kunde därför företa sig nästan vad som helst med stor lycka, men om det var fråga om en svag Daemon (kakodaemon) spelade det inte så stor roll vad än man gjorde eftersom det ändå skulle gå i stöpet.

De tidigare omnämnda förändrade medvetandetillstånden blev under Sokrates tid på jorden mer förenklade, åtminstone i teorin. Platon kom senare att hävda att galenskap var något av det mest lyckosamma en individ kunde råka ut för. Naturligtvis syftade han inte på det som vi i våra dagar menar är galenskap – d v s mentala sjukdomar. Den dårskap som var gynnsam hade gudomligt ursprung och blev tilldelad människan, antingen vid födseln eller vid olika tidpunkter i livet. Denna galenskap kunde uttrycka sig på fyra olika sätt, beroende på vilken gud som orsakade dem: profetisk, rituell, poetisk och erotisk galenskap. Men galenskapen kunde vara mer än detta, den kunde vara verklige galen, där den drabbade var offer för gudarnas straff, men i de fall då den inte ansågs negativ var den ett resultat av gudarnas välvilja. Men även de riktigt galna betraktades med vördnad eftersom de ansågs vara i kontakt med det gudomliga.

Det finns anledning att i större detalj förmedla vad dessa olika typer av galenskap hade för betydelse. Den profetiska galenskapen tillhörde till största delen oraklen, Pythia och andra. Efter att ha försatt sig själv i trans kunde dessa orakel lämna över sin kropp åt en gudom som då tog denne i besittning. Sedan förmedlade detta väsen kryptiska svar på frågor som senare tolkades. Man vet inte vad detta hade för betydelse för oraklet själv, rent personligt, men dessa spelade en stor roll för massan eftersom de levde i en osäker tid där behovet av lyckade prediktioner kunde göra det lättare för dem att handskas med verkligheten. Den rituella galenskapen kunde drabba fler än ett enstaka orakel.

Under de Dionysiska festerna kunde ett förändrat medvetande drabba merparten av deltagarna. Det som eftersträvades här var att uppleva en frihet, både en andlig och en köttslig frihet.

Den poetiska galenskapen var till viss del lik den profetiska, men den drabbade endast poeterna. Och till skillnad från oraklerna blev dessa inte besatta av guden (i detta fall muserna) utan det var endast meddelandet som kom över dem. Dessa muser ansågs förmedla en sanning, en sanning om både det förgångna och framtiden. De profetiska och poetiska galenskaperna har som sagt viss likhet, och det finns även en viss likhet mellan den rituella och den erotiska galenskapen.

Den erotiska galenskapen är den som kan ta oss med storm och för en stund glömma vardagen, på samma sätt som menaderna extas, och innefattar både en gudomlig nåd samtidigt som en mer djurisk kraft. Men denna galenskap kunde inte bara leda till hämningslöst sex utan kunde även föra fram greken till att transcendera hindret mellan människa och det gudomliga. Detta var den kraft som kunde få grekerna att närma sig sin idealbild. Så det fanns uppenbarligen ett sätt för dem att komma från gudarnas herradöme, att slippa loss från träldomen.

Ett annat förändrat medvetande som drabbade samtliga greker var drömmarna. Grekerna hade tre olika synsätt angående dessa. Ibland ansåg de att drömmarna var en objektiv verklighet, lika konkret som den vakna verkligheten. Andra gånger menade de att drömmar kunde vara ens själs upplevelser, d v s att själen lämnade kroppen under sömnen. En tredje version säger att drömmarna kunde bli föremål för tolkning medelst komplicerar symbolism. Vissa menar att dessa tre synsätt var olika steg på en psykologisk evolutionsstege, d v s ursprungligen såg de drömmarna som en annorlunda verklighet för att sedan mena att de var just drömmar, men att dessa kunde tolkas för att få fram ett budskap från det övernaturliga. Dessa drömmar var betydelsefulla för grekernas religiösa liv eftersom de här kunde komma i kontakt med det gudomliga och erhålla varsel, förutsägelser etc. Dessa betydelsefulla och direkta drömmar var emellertid endast tillgängliga för kungar. Den resterande pöbeln fick hålla till godo med symboliska drömmar som tolkades med en drömbok. Man kunde använda sig av olika religiösa tekniker för att erhålla dessa stora drömmar, t ex genom fasta, bön, sömn vid heliga platser etc. Under den klassiska tiden började man tolka drömmarna ifrån en mer psykologisk vinkel och blev således mer rationella, men samtidigt fortsatte de mer irrationella tolkningarna.

Förutom att mena att det var gudar som var upphovet till dessa förändrade medvetandetillstånden hävdade man även att människan hade en inre helig kraft – själen. Orsaken till att man trodde på själen berodde på drömmarna. Man upplevde i drömmar att man färdades omkring i världen på samma sätt som i vaket tillstånd, men den sovande kroppen befann sig på samma ställe. Därför ansåg man att något i kroppen kunde lämna den. Eftersom själen lämnade kroppen, och den sovande kroppen liknade en död kropp, antog grekerna att det även var möjligt att själen lämnade kroppen efter döden för att söka sig en ny kropp.

Så avslutningsvis kan man säga att även om grekernas självmedvetenhet var ganska pessimistisk ibland, dvs. de såg sig som offer för gudarnas nyckfulla vilja, så går det ändå att se det som en källa för, och vägvisare mot, motivation. Det var ju idealbilden de strävade mot - den självbild som kunde få dem att lösgöra sig från gudarnas tyranni. Man kan kanske säga att detta var ett sätt att närma sig hoi aristoi (ursprunget till våra dagars ord aristokrati, men betydde då de få. De som med egen kraft kämpat sig upp till toppen. Det är motsatsen till hoi polloi, de många, dvs. pöbeln.). Att närma sig denna kunde lösgöra menos, och förhindra för mycket ate. Bortsett från att det även lär oss att inte bli för egenkära, för då kommer hybris som ett brev på posten. Men ändå beskrivs själen som något som är fritt från gudarnas påverkan

Grekiskt kvinnoideal

När man väl är på G är det lika bra att skriva ytterligare ett inlägg idag. Denna gång på nytt om de gamla grekerna, ett ämne som fascinerar mig som sagt. Särskit deras syn på kvinnorna. Sist skrev jag om hetärer, och denna gång ska det vara om kvinnorna i gemen. De var ju inte så positivt inställda angående kvinnorna ibland, vilket kan vara ganska kul att läsa, även om jag inte håller med dem – kvinnoälskare som jag är.

Men många greker var förtjusta i kvinnorna och visade det i sina skrifter. Tidig Homerisk poesi och aristokratisk lyrik hyllade kvinnans roll som hustru och moder samtidigt som de prisade hennes skönhet och intelligens. Kvinnorna sågs här som vuxna moraliska varelser som, förutom vid gudomliga ingripande, i likhet med män kunde handla både rationellt och hade stor moralisk integritet.

Men andra yttringar inom den arkaiska litteraturen uppvisade en annan, mer misogyn bild av kvinnan. Särskilt Hesiodos och Semonides har gett uttryck för denna uppfattning.

Hesiodos skriver om skapelsen av den första kvinnan i sitt verk Theogonien där hon har skapats av gudarna som ett straff för männen. Denna skapelse blir här sammankopplad med död, sjukdom och tvånget att skapa arvingar till denna ondskans väsen som ytterligare kommer att skapa osämja och girighet. Allt detta döljs bakom kvinnans vackra och förföriska fasad.

Kvinnan framställs som totalt oanvändbar ekonomiskt sett, men kan trots allt, som alla gåvor från gudarna, även emellanåt ha positiva egenskaper. Han beskriver hur hon är skapad som en jungfru, är ett under att beskåda men är trots allt något ont. Hon framställs som en oundviklig fälla för männen och en stor plåga. Hon gillar rikedom och avskyr fattigdom. Hesiodos liknar henne med en drönare som sitter i sin beskyddade cell och äter maten som andra har slitit för.

I hans Verk och dagar beskrivs kvinnan som en odödlig gudinna, med en åtråvärd skepnad. Hon har kunskap om textilarbete men även stor charm för att göra henne till ett objekt för smärtsam och utmattande åtrå. Förutom detta har hon även fått en hunds skamlöshet och tjuvens förädiska egenskaper.

Semonides framställer inte kvinnan bättre i sina texter. Han skrev om uppkomsten av kvinnornas stammar och betonade deras dåliga egenskaper såsom lathet, frosseri och otrohet. Men han liknade de inte vid människor utan med djur. T ex griskvinnan som smutsig sitter bland dynghögarna och blir fet. Åsnekvinnan som är otroligt lat och aldrig vill arbeta, men däremot äter hon mannen ur huset, och så fort hon får chansen är hon otrogen mot mannen med hans bästa vänner. Stokvinnan är väldigt renlig och tvättar sig flera gånger om dagen, dränker in sig i parfym och bär smycken och juveler. Hon anses vara en trevlig hustru, men inte för en bonde, endast för kungar.

Men Semonides hade dock ett ideal och det var bikvinnan. Han såg inte något fel med henne. Tvärtom så var den mannen lycklig som hade henne. Hon gör så att livet leker och hon sladdrar inte med sina väninnor angående sex.

Man kan fråga sig hur lika deras beskrivningar är dagens kvinnor. Finns det någon parallell egentligen? Man ska ju inte generalisera sägs det, men i vissa fall, liksom ofta annars, står sig de gamla grekernas tankar med dagens liv. Men det var naturligtvis lättare för dem att generalisera angående sina kvinnor med tanke på att de så sällan träffade dem, trots att de var gifta så levde de ju i mycket isär.

Teokrati i Kina

Idag är det nästan tvångsmäsigt beteende att tänka sig teokrati som jämställt med Islam, men då glömmer många bort att teokratiska stater varit mer än vanligt i förr-i-tiden. Traditionella stater har frodats, och dött ut, precis som alla andra stater under vår historia. Men istället för att fokusera på de mest välkända exemplen - Islamiska och antika Romerska teokratier, så kan det vara kul att titta på vad våra vänner i Mittens rike hade för verklighet.

Under Han-dynastins splittrade regering med palatsintriger, korruption och maktkamp var det inte lätt att vara medborgare. Förutom ovanstående problem led folket av sviterna från naturkatastrofer som slog hårt mot jordbruket och tillsammans med hård beskattning såg många bönder ingen annan utväg än att ge sig ut på rövarstråt. Landet var på väg mot katastrofens rand och tiden var mogen för en massrörelse.

Folket såg sig om efter en ljusning i tillvaron, något centralt att samla sig kring, och detta uppmärksammades av tre bröder. Dessa tre bröder, Chang-bröderna, beslutade sig för att bygga upp en rörelse, en rörelse som kunde vara ett alternativ till den korrumperade Han-regimen och återföra landet till den forna gyllne eran.

De grundade en organisation som skulle växa till en massrörelse med omspännande inflytande. Denna organisation var inte endast religiös till sin natur, utan hade även militära och administrativa funktioner. Organisationen var hierarkiskt uppbyggd, med de tre bröderna som ledare – med pompösa titlar som Himlens, Jordens respektive Mänsklighetens generaler. Det var således tal om en teokratisk stat.

Chang-bröderna var bekännande Daoister och fann inspiration från Huang-Lao, en Daoistisk intellektuell strömning bl a sammankopplad med Lao-tzu, men i synnerhet inspirerades de av Tai Ping Jing. Här fann de en profetia som skulle komma att verka som själva rörelsens ryggrad. Texten förutsåg världens slut och den därpå följande gyllene eran. Denna era skulle börja med att en person iklädd gult skulle krönas till kejsare och inaugurera den universella harmonins, den kosmiska öppenhetens och den stora fredens tidevarv. Chang-bröderna ansåg att detta skulle ske år184.

Tai Ping Jing anses vara den äldsta Daoistiska skriften. Den har emellertid inte blivit författad av en person utan flera har genom tiderna bidragit med sin del. Texten är religiös med en klar frälsningslära och inte avsedd för vanligt folk, d v s den får endast överföras till en prins med hög aktning. P g a denna omständighet sänder himlen med jämna mellanrum en vis man, eller vis lärare, till jorden som har till uppgift att informera den sittande regenten om lärdomarna ur Tai Ping Jing.

Det religiösa innehållet i texten är ofta tekniskt till sin natur i form av instruktioner för meditationer. Där finns även kapitel om odödlighet. Särskilt stor vikt läggs vid visualisationer, och då särskilt visualisationer på kroppen och de inre organen. Adepten bör här se sin kropp som skinande vit och utan någon form, som formlös luft. De inre organen ska däremot visualiseras som om de vore av jade. Senare ska dessa inälvor fyllas med influenser från de fem elementen. Det beskriv många olika tekniker baserade just på förhållandet kroppen/inälvorna, ofta med korrespondens till planeter, de fem elementen o s v. Syftet är att uppnå hälsa och förlängt liv, men ur religiös synpunkt kanske framför allt för att uppnå enhet.

Förutom de religiösa inslagen behandlas även moraliska och etiska problem. Särskilt betonas plikten att dela med sig. Men det är inte någon materiell givmildhet som eftersträvas, åtminstone inte i första hand. Det som åsyftades var att dela med sig av sina spirituella erfarenheter och det kunde inte nog betonas hur viktigt detta var. Det var en synd att bryta mot detta, en synd som innebar att inte endast syndaren skulle bli bestraffad, utan även dennes ättlingar. Självfallet hotades även de materiella egoisterna på liknande sätt.

Även andra regler fastställs i texten. Det finns vissa handlingar som särskilt bör undvikas: avsaknad av fromhet, att tigga, att äta avföring och urin samt att misslyckas med att producera barn. Barn får heller inte avlivas, särskilt inte döttrar. Detta beror på att varje man uppmanades att ha två hustrur i enlighet med yin/yang-teorin, d v s yang-man-jämn/yin-kvinna-udda. Även kyskhet fördömdes och alkoholintag uppmuntrades inte.

Det som däremot påbjöds var att leva ett långt liv, men det var endast under Tai Ping eran som verkliga åldringar kunde produceras. Men för att bli långlivad fanns det vissa krav som måste uppfyllas. Man måste leva ett moraliskt liv och reflektera över sina synder eftersom synderna ansågs vara orsaken till sjukdom. Hygien var viktigt liksom rätt diet. Man kunde även använda sig av den kinesiska medicinen, såsom akupunktur etc. Att lyssna på musik var även positivt eftersom de fem tonerna påverkade de inre organen på ett kreativt sätt. Det ansågs även vara bra att meditera över enheten.

Tillbaka till de strävsamma Chang-bröderna. Dessa reste runt och missionerande sin frälsningslära och utförde helbrägdagörelser. De uppmanade de nyfikna att bekänna sina synder under en offentlig ceremoni för att på så sätt få syndernas förlåtelse och bli befriade från sina sjukdomar. Då tillräckligt många konverterat sände bröderna ut fler missionärer och med tiden hade de lyckats få ett medlemsantal på hela 360 000 anhängare. För att hålla ihop alla dessa anhängare krävdes det naturligtvis en skicklig administration. Bröderna delade upp deras territorium till 36 distrikt med 10 000 eller fler individer, ledda av en fang (ledare eller magiker). Dessa underchefer tillsatte även de sina mellanchefer. Hela denna rörelse kallas för Tai Ping Dao.

Det efterlängtade året 184, då den gyllene eran skulle införas, nådde de religiösa och revolutionära förväntningarna sitt klimax. Chang-bröderna beslutade sig för att försöka uppfylla profetian med vapenmakt. De 360 000 anhängarna lindade gula tygstycken runt sina huvuden och marscherade ut i krig mot Han-dynastin. Färgen var gul eftersom Han-dynastins färg var grönt och den himmelska färgen gult; upproret kom därför att kallas det gula turban upproret. Upproret krossades dessvärre i sin linda eftersom de hade blivit infiltrerade av anhängare till regeringen. Dessa meddelade myndigheterna och tio dagar innan attacken skulle genomoföras anföll regeringsstyrkor. Detta medförde att flertalet av rebellerna blev tillfångatagna och avrättade. Av de tre bröderna var det bara den äldste som undkom. Trots sitt misslyckande lyckades ändå upproret att försvaga Han-dynastin tillräckligt mycket för att den skulle gå under. General Tsao Tsao som krossade upproret anställde de bästa rebellerna i sin elitarmé och byggde upp en egen dynasti – Wei-dynastin. Under all blodspillan kom även Tai Ping Jing, själva inspirationen till allt detta, att förstöras. Den sammanställdes inte förrän på 600-talet och då endast fragmentariskt.

Hetärerna i mitt hjärta

Det gamla Grekland är något som faschinerat mig länge och jag har tänkt skriva en del om en hel del från denna fantastiska epok i mänsklighetens historia. Jag har emellertid tänkt börja med deras flickor, deras glädjeflickor närmare bestämt - hetärerna. Visst var de "bara" prostituerade, men samtidigt var de mycket mer än vad vi i dag kallar prostituerade. Det närmaste vi kan komma en jämförelse är väl de japanska geishorna.

Det torde vara allmänt bekant att kvinnorna i det gamla Grekland inte hade det så lätt. De gifta kvinnorna spenderade nästa all sin tid inom husets väggar. Vissa forskare talar om ett särskilt kvinnnorum, ett gynaikeidon, men andra förkastar denna teori fullständigt. Bl a beroende på att man inte funnit några som helst arkeologiska belägg för den saken. Men kvinnorna var som sagt hemma. Där arbetade de tillsammans med hushållets slavar. Särskilt ägnade de sig åt textilarbete såsom att väva och spinna.

Men det var inte alla grekiska kvinnor som tvingades att obildade tillbringa livet i hemmets skyddade vrå. De kvinnor som hade annan stats- eller nationstillhörighet hade möjlighet att röra sig fritt, välja partner och uttrycka sig i konsterna. Dessa kallades hetärer och även om de befann sig utanför någon Athensk status och ansågs tillhöra de prostituerade befann de sig högst på denna sociala skala, och vissa kunde t o m leva tillsammans med höga statsmän. Ett exempel är Aspasia som levde tillsammans med Perikles. Även om hon åtnjöt ett osedvanligt gott rykte blev hon ändå smädad av komediförfattarna som kallade henne prostituerad och bordellvärdinna. De borgerliga Athenarna var inte heller särskilt förtjusta över Perikles val av en hetär till partner och önskade att han hellre valt en gosse eller åtminstone behandlade sin Athenska hustru illa.

Hetärernas fysiska skönhet var tillsammans med deras intellektuella och konstnärliga bildning deras varumärke och bidrog till deras attraktionskraft. En berömd hetär - Fryne - stod t o m modell för åtskilliga Afroditestatyer, men man kan förmoda att fler gjort samma sak. Angående deras intellektuella utbildning kan sägas att de hade möjligheten till denna, men det var inte alla som valde att nyttja denna möjlighet.

Viktigast var kanske deras skönhet tillsammans med en inlärd förmåga att behaga männen. Vissa hetärer omtalades för sin skönhet, medan andra blev berömda för sin intelligens och sinne för kultur - Fryne respektive Aspasia. Hetärernas primära funktion var som sagt att behaga männen, detta gjordes ofta vid männens symposium där de uppträdde som sällskapsdamer. De kunde även arbeta i en bordell eller på gatan. Det var inte ovanligt att hetärerna, då de blev äldre och miste sin attraktion, startade upp egna bordeller eller skolor, där de lärde upp unga flickor till utbildade hetärer.

Hetärerna kunde skrapa ihop ofantliga rikedomar genom åren och det finns exempel på att de betalat resandet av pyramider och monument. Fryne t ex skänkte en staty av sig själv av guld och ädla stenar som restes på självaste Delfi bland generaler och andra höga män. Men även om hetärernas frihet och rikedom kan verka vara mer fördelaktigt än de gifta kvinnornas situation så finns det inga indikationer på att någon gift kvinna ville vara hetär, men däremot tvärtom.