Jag har länge tänk att skriva ner mina funderingar om ett annat samhällssystem än det nuvarande, ett ganska radikalt och paradigmbrytande samhällsystem jämfört med vårt faktiskt. Men ändå inte, iaf inte om man har de antika högkulturerna i åtanke, eller de kulturer som fanns innan dess (vilka vi förvisso inte vet jättemycket om, men kan spekulera i).
Den form av samhällsystem jag tänker på kallas teokrati. Det är alltså ett samhälle där tankar om Guds inre liv ska vara den styrande måttstocken för hur samhället ska utformas, och därmed hur vi ska leva. Det är självklart en väldigt provocerande tanke för de flesta som inte förmår skilja mellan diktatur och teokrati, dvs. att de får dånvimpen så snart de hör ordet teokrati och genast associerar det med diktaturer liknande de vi finner i Iran och Saudiarabien t ex. Men, det är inte teokratier i realiteten, endast teokratier i deras egen sjuka fantasi.
Inte heller tänker jag på endast en religion, som många kritiserat mig för när de hört mina tankar om teokrati. Dvs. att de genast får kristendomen i huvudet (ett ganska vanligt beteende bland religionskritiker – som inte kritiserar religion utan framför allt kritiserar gamla testamentets ytligaste och vulgäraste gudsbild och glömmer bort att det finns så många fler tolkningar, och så många fler religioner …) och angriper idéerna utifrån det perspektivet. Hur skulle dagens sekulära och upplysta population kunna fortskrida om de tvingas bli kreationister, frågar de … Men, som sagt, det är ju bara idioti då jag inte förespråkar kreationism utan naturvetenskap så som den fungerar idag.
Så det enda sättet att kunna smälta denna text på är genom att läsa den förutsättningslöst och utan fördomar.
Den form av teokrati det är tal om är inte en modern missbildad teokrati i form av Iran etc. utan bygger på de Traditionella (Traditionalism är en religionsfilosofisk hållning främst förespråkad av René Guénon) samhällena så som de, till viss del, såg ut t.o.m. medeltidens början. Dvs. Egypten, Grekland och Romariket var alla traditionella samhällen, liksom gamla Kina, Indien, Persien och andra tidiga muslimska samhällen etc.
Dessa samhällen präglades av en central kärna som i sin materiella form försökte efterlikna det gudomliga. Så, handlade dessa samhällen om en överpräst som i sitt storhetsvansinne gapade ut den ena ordern efter den andra? Nej, det gjorde det inte! Det handlade om att efterlikna det gudomliga livet, att, så att säga, föra ner det gudomliga till det vardagliga – eller att gudomliggöra det vardagliga. Egentligen både ock!
Detta betyder att varje form av organisation, nationen likväl som dess mindre delar, ska vara uppbyggda i enlighet med det gudomliga livet. Det ska finnas en central kärna som inbegriper de övriga, mer perifera, delarna. Varje kärna i varje mindre del ska ha kontakt med kärnan i varje större del och slutligen med Gud – cirklar i cirklar så att säga. Det är nationens centrala styre som ska åstadkomma denna kontakt, och utifrån denna föra ner det gudomliga till varje mindre kontaktyta. Dvs. varje mindre del ska vara utformad som de större delarna. Varje del ska ses som en helhet i en större helhet.
Till det yttre kommer en religiös gemenskap att prägla samhället i form av t.ex. kristendomen, dvs. det exoteriska ramverket. Under detta kommer det esoteriska att ta vid. Det är här bl.a. meditation lärs ut och dessa metoder använder det yttre religiösa ramverket för sin tolkningsprocess. Dvs. man måste tolka sina framsteg inom meditation för att överhuvudtaget kunna göra några framsteg. Det yttre ramverket kan mycket väl vara baserat på en enda religion, men det går lika bra att även tillåta islam, buddhism etc. Samma sak blir det då.
Hur ska då teokratin införas? Genom revolution? Nej, självklart inte, då blir det bara diktatur i längden eftersom det inte finns tillräckligt många utbildade människor. Det ska börja i mindre skala, som det redan göra i vissa delar av världen, genom att företag och skolor anammar dessa teorier. Till slut kommer tillräckligt många att ha genomgått ett sådant system för att de, och andra, ska se fördelarna med det. Då kan de börja omforma den nationella politiken.
Först genom att tänka långsiktigt och införa en ny skolplan innefattande daglig meditation baserad på traditionella initiatoriska metoder (och regelbunden relevant terapi såsom transpersonell terapi) och som följer i gradvist växande omfång elevernas utveckling. Dessa meditationer ska även införas på företag och studiegrupper så alla omfattas av dessa insatser.
Skolämnena kommer att vara samma som idag, med det undantaget att en klassisk utbildning (antikens historia och mytologi, teologi, antika språk etc) får ett initialt företräde. Detta eftersom alla ska ha en gemensam, och tidlös, referensram. Detta behövs för att kunna tolka och mer effektivt appropriera de senare praktiskt tillämpbara ämnena – som inte kommer att komma förrän vid universitetsnivå, helst efter kandidatnivå. Här kommer även att läras ut en genomgripande idéhistoria så att vi undviker att ständigt uppfinna samma saker – som vi gör idag! – utan istället kan ta avstamp i de gamla effektiva uppfinningarna och effektivisera dem betydligt mer.
Dessa sk tidlösa ämnena är betydligt viktigare än vad man kan tänka sig. Det handlar t ex inte om att bara kunna lära sig många olika språk. Det handlar istället om att dessa språk, och det de förmedlar, lär oss ett större sätt att tänka på. Det innebär att vårt medvetande expanderar eftersom vår kognitiva struktur förstoras. Det gör den eftersom t ex språkens grammatik innehåller element som inte finns i vårt nutida språk (och då lär man sig fler sätt att tänka på) och dess innehåll, det språken förmedlar, skänker oss mäktiga tidslösa arketyper runt vilka vi kan bygga en större, hållbarare referensram.
Vad är vinsterna med teokrati? Kommer välfärden så som vi ser den idag att öka? Nej, den kommer att minska. Helt enkelt eftersom de vi anser vara välfärd idag inte längre kommer att anses vara välfärd då. Våra behov förändras efter långvarig meditation och konsumeringshysterin försvinner. Samma sak är det med ägandet. Det som hände är att vi, genom den andliga och psykologiska utvecklingen meditation och relevant terapi ger upphov till, kommer att känna en större trygghet i oss själva så vi inte behöver den tomma tillfredställelse ett köp av något onödigt ger oss.
Så allt kommer att förändras ganska drastiskt. Det handlar inte om att en elak präst vill ta bort ditt dataspel, det handlar om att vi själv kommer att tråkas ut av dataspelen och välja andra nöjen istället. Detta säger all forskning på meditation. Den säger också att meditatörer upplever ett större välbefinnande och en större trygghet. Meditatörer kan även prestera mer, generera mer resurser genom sin ökade kreativitet, vara sjuka i mycket mindre utsträckning, vara kriminella i väldigt liten utsträckning. Inlärningskapaciteten ökar, knark, och annat beroende försvinner.
Samhället kommer att tjäna väldigt mycket på detta eftersom sjukdagarna minskar och fängelserna töms. Integrationsproblemen förminskas eftersom de inre bestående värdena kommer att överordnas de ytliga bråken mellan ideologier. Allt detta är inte vad jag säger, utan vad forskare som undersöker meditationens effekter säger! Ett vänligare samhälle kommer att växa fram, ett samhälle där alla ses som en gemenskap, som delar av dem själv.
Är det då ett flummarsamhälle som växer fram där alla går omkring och kramas och tänker på delfiner? Nej, knappast. I de traditionella samhällena var de främsta, ibland alla, krigarna produkter av just meditation och annan andlig utveckling – kanske tydligast i Japan. Dessa ansågs som de främsta krigarna och pga. sina meditativa insikter kunde de med lätthet vinna varje batalj. Detta kan lätt överföras till affärsvärlden, idrottsvärlden, skolvärlden etc. Dvs. andigt utvecklade människor presterar mycket bättre än andra och har större drift och koncentration. Och idag har vi ju idrottspsykologin (som även används inom militären) som har förbättrat idrottarnas prestationer. Idrottspsykologin baseras på just meditation och visualiseringar – allt taget från andliga traditioner!
Men, frågar sig då vän av ordning - varför teokrati, räcker det inte med att införa obligatorisk meditation? Jo, det skulle onekligen vara ett steg i rättriktning. Men för att till fullo effektivisera meditationens genomslagskraft krävs ett stödjande samhälle. Ett samhälle som i sina minsta beståndsdelar förverkligar meditationens resultat. Det är en kvalitetskontroll som genom sin uppbyggnad även låter meditationens löften bli en del av dem som inte är så framstående. Ett solidariskt samhälle helt enkelt.
Det är också en kvalitetskontroll som inte låter någon slinka genom utan att till fullo förstått och tagit till sig de högsta nivåerna av den andliga utvecklingen. Annars kan det lätt vara så att en manipulativ människa kan klättra högt i hierarkin, men inte hör. De högsta andliga insikterna är obeskrivbara och kan endast förmedlas i symbolisk form. Och endast de som själv förstått dessa kan säga att någon annan förstått. Genom att införa en teokrati som jag förslår så kan ingen glida förbi och skapa en destruktiv diktatur. En teokrati har i allt den företar sig samma mål, därför kan ingen slinka genom. Endast de som levt och genomgått ett sådant andligt system kan komma ifråga för högre utnämningar.
Så efter detta är ju frågan hur det skulle kunna se ut i praktiken, och vilka faktiska vinster vi hade kunnat skörda. Jag tänker ta upp några exempel för att illustrera det, men huvudidén finns med i alla exempel vilket gör det lätt att överföra den till många andra fenomen med lätthet.
Vi kan börja med frågan om kriminalvården. Den kostar pengar och frågan är hur många som egentligen blir rehabiliterade efter ett längre straff. Alltså är det en ond cirkel. För att förbättra denna statistik så borde man införa frivillig meditation och transpersonell terapi på fängelserna för de långtidsintagna. Incitamentet är att strafftiden kan minskas efter en lyckad sådan insats. Vad är vinsterna? Jo, meditation har visat sig kunna bryta narkotika- och alkoholberoende otroligt effektivt och återfallsfrekvensen är obefintlig. Och som bekant är det detta beroende som ligger bakom en stor del av brottsligheten. En annan sak är att brottslingar söker bekräftelse och är sk spänningssökare. Även detta kan meditation och sådan terapi råda bot på eftersom den trygghet som uppkommer efter ett "andigt möte" skänker tillräckligt stor trygghet för att bryta denna jakt på bekräftelse. Det är något många forskare inom ämnet rapporterat om. Samma sak med spänningssökandet - en trygghet i sig själv bryter ett sådant beteende.
Nu till etiken. Denna etik kan vara särskilt viktig hos samhällets högre positioner, både inom näringsliv och det politiska livet. Angående företagsledares etik så finns det många undersökningar från 70-talet och framåt som visar att regelbundet mediterande ledare markant förbättrar sin personliga moral och lever i enlighet med den uppenbarade etiken (något att tänka på när man läser artiklar om ledares psykopati …). Förutom detta så upplever de en större kreativitet, produktivitet, verbal intelligens, perceptuell snabbhet, etc. Trots dessa förvärvade stålmansegenskaper så lever de ändå i enlighet med den högre moral meditationen gett upphov till. Så här kan det vara lämpligt att de större företagen inför meditation för sina ledare. Samma sak med riksdagsledamöter. Och många har faktiskt gjort så redan.
Något annat exempel får tas med. Kanske frågan om skolans osnutna ungar kan passa? Som man kan tänka så kan det vara ett problem att införa meditation för skolans elever. Men samtidigt så tvingar ändå skolan sina elever att ha gymnastik - trots att det finns kulturer som inte gillar detta eller de kläder som ingår - och Frankrike förbjuder slöja överhuvudtaget. Så visst går det. Men detta måste börja från åk 1, där eleverna är som mest formbara och faktiskt gör som läraren säger. Att införa meditation för åk 9 torde vara dödsdömt eftersom en majoritet följer den tuffaste killen och tjejen, och om han/hon vägrar så vägrar de andra också. Men har man blivit van att meditera sedan åk 1 så kommer det stök som tvingad tystnad ger upphov till att försvinna. Vinster med detta är, förutom bättre uppförande, större koncentration, större säkerhet i sig själv (ingen mobbing), större analysförmåga, större inlärningskapacitet och bättre minne, större effektivitet och disciplin.
Vården då? Tja, angående köerna så tror jag inte att meditation kan hjälpa till. Men angående sjukdomar så kan många psykosomatiska och stressorsakade sjukdomar försvinna. T.o.m. demens har visat sig bromsas upp ganska kraftigt genom aktivt utövande av yoga och meditation. Personal inom vården, främst demensvården, har också visat sig känna en större säkerhet och trygghet, avslappning, genom att meditera – dvs. demensvårdens negativa effekter påverkar inte personalen längre. Så visst kommer föresten köerna att minska eftersom mindre personer blir sjuka (men bara om en majoritet av befolkningen faktiskt mediterar.) Ett incitament kan ju vara, som hos vissa amerikanska försäkringsbolag, att sänka premien för de som mediterar regelbundet.
Det kan förvisso låta något elitistiskt för många, men inte om man inte tänker genom det ordentligt. Men det är emellertid ett elitistiskt system Det är tal om en elit, men inte en elit som är född till sådan utan en elit som med egen kraft nått upp. Det är en tanke från de gamla grekerna, där hoi aristoi var de få, de som med egen kraft lyckades självförverkliga sig (för att använda det moderna begreppet från den transpersonelle psykologins fader Maslow. Grekerna var emellertid något pessimistiska och menade att det bara var de få som hade denna kapacitet, så de kallade resten för de många, hoi polloi. Så pessimistisk tillåter jag mig inte bli.)
Dvs. alla kan nå upp dit om de bara kämpar på med systemet och det är själva meningen - att alla ska göra så. Och för att skapa rätt incitament så måste samhället även belöna dessa, dvs. genomgår man detta meditationsprogram till dess slut och får godkänt så får man en ledande funktion, aldrig annars. För min del så har jag inget emot att man bara kan vara medborgare om man genomgått detta. Inget fascistisk med det. Det finns ju statistiska resultat kring meditation säger att man blir en bättre medborgare om man genomgår ett sådant system.
Vill vi inte ha bra medborgare kanske? Och vill vi inte ha bra ledare kanske? Och det enda effektiva sättet, nästan felfria kan man kanske säga, är genom att låta dessa genomgå ett seriöst program bestående av terapi, meditation, byggande av relevanta referensramar etc. Skulle man inte vilja att sina ledares effektivitet är så säkerställd som det bara går? Skulle man inte vilja veta helt säkert att det är moraliska och högst kompetenta ledare man har? Skulle man inte vilja veta att sina ledare var förebilder ut i fingerspetsarna? Eller tycker man egentligen att det är bättre idag, när slumpen skapar ledare som antingen kan vara bra eller dåliga (och oftast är de dåliga).
