Jag har ju inte skrivit här tidigare så det är dags att åtminstone börja lite. Baby steps som det heter, för at få igång skrivlusten igen. Det r verklige en vacker text, och musiken är å passande med. Bästa versionen anser jag Pluras vara, och man såg Thomas bara tittade beundrande når han framför de den.
Jag har också en person i mitt liv som jag tänker samma sak om, så det är tur att det finns andra som kan skriva och förmedla vad man själv tycker. Tyvärr är våran relation komplicerad så det är både glädje, lycka, sorg och tårar om vartannat. Men hur kan jag glömma henne. Någonsin. Hon har hela mitt hjärta, trots att det är i tusentals små bitar. Kan det finnas tvillingsjälar, ty vi har s mycket som jag aldrig varit med om inn, dvs. hon tycker så med. Så det är komplicerat. Livet suger ...
Jag är så glad för du är hos mig du fångar mig med varje lek och vad som helst kan alltid hända för i vår dröm är allting smek jag kramar dig igenom rymden du strålar gul, jag skrattar blå och vi följs åt i evigheter en glittervind som är vi två
Du och jag är miraklet här du och jag är miraklet här du och jag är miraklet här du och jag är miraklet
Jag föds i varje blick du ger mig
jag ger dig allt, du ger mig mer du ler så varmt åt mina tankar sen den där dagen då ja sa hej
Du och jag är miraklet här du och jag är miraklet här du och jag är miraklet här du och jag är miraklet
miraklet
Du och jag är miraklet här du och jag är miraklet här du och jag är miraklet här du och jag är miraklet.
Vill ni höra Pluras version så kommer här en länk från ett tv-program. det börjar med några sekunders reklam, sedan blir det sång.
Denna är inte särskilt dålig heller, Plura med såklart.Synd de inte är hela versionen. Men vist kn mn känn a igen sig som den obotlig romantiker man är. "Fulla för kärleken skull heter den"
Länken är här: http://www.youtube.com/watch?v=4Ez1Qpy9MgU
Harriet Andersson, vad ska man säga. En av landets skönaste nymfer. Tänk att få träffa henne vid den tiden. Ack, vad mitt hjärta hade brustit. Så titta och njut! =)
Denna andra skönhet heter Lillian Gish och var en amerikansk stumfilmsaktris. Hon har en väldig utstrålning som verkligen får mig på fall. Men ta och titta på hennes händer .... det ser verkligen malplacerat ut med sådana grova bondehänder på en så i övrigt liten och späd kvinna. Undrar om hon hade lika stora fötter ... Nåja, vacker som få var hon iaf.
En tredje nymf som även hon fått äran att representera Afrodite bland de levandes skara är Louise Brooks. Det kan tyckas som att hon i jämförelse med de ovanstånde två står för en mer strikt skönhet som var så typisk för 20‐talets amerikanska pinup‐ och filmindustri, men om man känner till lite mer om henne, och har skådat fler bilder, så ser man att hon också äger samma sorts skönhet. Hennes händer är iaf inte lika märkliga som ovanståendes ...
Jag har i min presentation på denna blogg beskrivit att dess innehåll icke allena ska innefatta mitt vanliga orerande, utan även innehålla citat från skrifter jag finner läsvärda. Det var ett tag sedan jag redovisade några sådana citat så nu har turen kommit till Nya Testamentet, närmare bestämt Paulus första Korintierbrev (13:1-13) som jag idag läste och blev inspirerad av. Tolka varför jag redovisar det som ni vill, jag vet knappt själv. Bara att sann kärlek är svår att finna, och ännu svårare att behålla. ”The hardest truths don’t have a why: often true love will just die, and leave a grief to haunt the lonely nights and days.” som den svenskättade musikern Nils Lofgren sjunger i sin låt Black Books.
I Traditionella samhällen var människan väldigt uppfylld av kärleken, de drömde om den redan från barnsben. Att den höll för det mesta var kanske inte så underligt om man kontemplerar det faktum att de levde i små samhällen, där alla var måna om varandras lycka. Om något par grälade för ofta, fanns alltid de närmaste medmänniskorna där till hands för att ge råd, vara en medmänniska för den som behövde samt försöka reda ut det, och för att visa dem vad kärleken var och hur den kunde hållas vid liv.
Idag lever vi inte så i vårt individualistiska samhälle. Här är vi hemsökta och förförda av vårt eget ego, och dess minsta nycker. Och som bekant tål aldrig ett ego någon form av kränkning. Sedan är det naturligtvis upp till var och en hur mycket man kan låta sitt ego styra. Svartsjuka, ilska, eller bara dåligt humör kan blåsa bort fort för många, men för andra stannar det kvar och besmittar hela det emotionella livet som en gång gav upphov till den kärlek, de känslor som en gång grodde.
Och detta är bara vi själv och våra egon. Våra sk medmänniskor lever ju ävenledes enligt liknande preferenser och ger sina förhoppningsvis välmenande råd utifrån sina egna erfarenheter. Så hur kan den forna Traditionella kärleken och sammanhållningen egentligen överleva idag utan gemenskapens stöd? Särskilt när de behövandes råd ges av människor som är i lika stort behov av råd, som i lika hög grad styrs av sina egna egons plötsliga infall och nycker? I nöd och lust, heter det i äktenskapsceremonin, men har vi inte glömt bort nöden också? Har vi fullständigt kommit att ignorera att allt går i cirkulära rörelser. Där ena stunden är ett lyckorus för att sedan, ibland, bytas ut mot elände och vrede? Är det inte just då särskilt viktigt att försöka hålla kvar vid vad som en gång sammanfogade en, istället för att leta efter någon som för stunden är mer charmerande, lustigare eller attraktivare? För även dessa har ju sina negativa sidor, som förr eller senare helt visst kommer att visa sig. Ska man då byta partner så fort ett oväder bryter ut, istället för att kura ihop under stormen och veta att efter regn kommer solsken – så som det alltid varit och alltid kommer att vara?
När allt annat, som Paulus skriver, är färgängligt, då är det bara kärleken som lever för evigt, ty kärleken förgås aldrig som han skriver. Egentligen inte ens efter den sk tagit slut. För visst tänker vi tillbaka med kärlek till de som varit våra i det förgångna; visst finns det fortfarande kärlek i våra hjärtan för dem – trots att vi kanske för stunden valt att ge det mesta av den till en annan?
Varför då inte leva i den, försöka iaf att leva i den och ge den en chans? Vad kan någonsin ett plötsligt infall, en köttslig attraktion, eller bara en fis på tvären betyda jämfört med detta? Jag tror att vi är så vana vid att byta allt hela tiden, från TV-apparater, datorer, kläder, bilar etc, så att även människor vi bär med oss i våra hjärtan även de kan bytas ut så snart vi ser något som har några för stunden mer uppmärksammade bättre egenskaper. Kärlek är emellertid blind och, för att parafraseras gruppen U2, så vill man egentligen inte se verkligheten när man är berusad av den (låten Love is Blindness.). Därför är det så lätt att se en ny människa som ett föremål för ens åtrå, ens kärlek och så lätt glömma bort den tidigare. Men denna blindhet, denna ovilja att se bortom det ytliga, kan ju aldrig skänka någon varaktig lycka, endast ett evigt ekorrhjul av ombyte och förnyelse av något som man ser som trasigt. Men det trasiga är ju sällan föremålet i sig, utan det trasiga är ens egen uppfattning av kärleken.
På något sätt har vi kommit att förändra uppfattningen av kärlek från kärlek till ren lust, till en sexuell eller rent praktiskt attraktion. Men kärlek är ju så mycket mer än så, och det är inte endast vi människor som förmår uppleva och utleva den. Många djur lever i monogama förhållanden livet ut och dör av sorg när sin partner försvinner. Vem av oss gör så idag? Jag tvivlar på att ens någon av oss idag känner en sådan saknad efter en förlorad partner, kanske mer och större en saknad efter en ny partner istället för den gamle försvunne. Visst, vi ska väl inte sörja för evigt, men att börja tänka på en ny partner så snart den förra försvann är kanske att ta i lite grand, och dessutom att helt förminska och förringa betydelsen av kärleken. Frågan är om ens en äkta kärlek då egentligen funnits? Visst jag är ju en obotlig romantiker, men ändå …
Att kunna hålla fast vid denna första attraktion, denna första gnista, den upptända eld i ens bröst och minnas den och den stunden även vid senare sk prövningar; är inte det just det som kärlek, den sanna kärleken, går ut på? För hur kan man kalla kärlek för kärlek om man byter ut föremålet för den mot en ny så snart man väl känner lust till det? Är det egentligen kärlek då? Är det egentligen inte bara lust då?
Detta är inte riktat mot någon särskild, så om du tar åt dig, du som läser detta och har haft erfarenheter av mig, så tänk inte så. Detta är ett rent allmänt inlägg om hur lite människor idag värderar kärleken till varandra, det egentligen mest värdefulla man kan dela med varandra. Dessutom är det så många idag som lämnar varandra för minsta lilla sak, som hur lätt som helst hade kunnat repareras.
Ja, så nu är det dags för själva citatet, trots att jag lovade att ni skulle slippa mitt vanliga orerande. Men man är som man är: så här står jag, och kan inget annat, som Luther en gång sa.
Paulus:
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.
Jag har vid ett flertal tillfällen berört ämnet idealbild tidigare här i denna blogg. Så det kan vara på tiden att jag tar upp det igen, fast denna gång lite mer uteslutande om just idealbilderna och vilken betydelse de kan ha. Sett från ett strikt Traditionalistiskt perspektiv naturligtvis där uppfattningen om att dåtidens sanningar även har betydelse för oss idag, just här, och vidare i framtiden … tidlösa sanningar helt enkelt, vars inneboende betydelse transcenderar varje generations och modeflugas värderingar och synsätt. Det är en traditionalism där själva varat konserveras snarare än att springa sig halt efter tidens flyktiga skentillvaro. Just här är kanske Koranen (103) tydlig nog:
Vid den flyende tiden!
Människan förbereder helt visst sin egen undergång,
Utom de som tror och lever ett rättskaffens liv
Och råder varandra att hålla fast vid sanningen
Och råder varandra att bära motgång med tålamod.
Till att börja så måste jag omedelbart angripa synen på begreppet hjälte. Det handlar utifrån denna artikel inte på något sätt om idoler, förebilder eller andra moderna företeelser. Inte heller det mindre laddade (fast något förminskande) ”vardagshjälte.” nej, här talar jag om de riktiga hjältarna, de hjältar som vi kan läsa om i sagor, legender och myter. Det är St Mikael som dräper draken, Herkules tolv underverk, Davids kamp mot jätten Goliat, Kung Salomos vishet, Akilles hjältemod (och akilleshäl …) samt Sigurd Fafnesbanes seger över draken Fafner. Mfl.
Men även om detta är hjältar det handlar om, sk Heroer, så står idealbilder och hjältar även att finna bland historierna om profeterna. Det är då tal om t ex Jesu liv, sett från evangelisternas berättelser om honom. Det är profeten Muhammed och hela det liv han levde, som noga skärskådats och återrapporterats från den tiden till våra dagar, och det är Siddharta Gautama Buddha, från sitt liv som prins i överflöd till eremit, asket och religionsstiftare. I alla fall så som legenderna om dessa män återförts …
På dessa sätt finns det ingen skillnad mellan en profet och en äkta hjälte eftersom berättelserna om deras liv pekar på kvaliteter i stort sett samtliga huvudpersoner i slika texter är innehavare av. Men den främsta skillnaden är att hjältarna oftare för fram en, eller ett fåtal, åtråvärda egenskaper, medan profeterna exemplifierar det gudomliga med hela sitt liv.
Så, för att kunna distansera oss från de sämre och degenererade hjälteformerna föreslår jag istället en lingvistisk krumbukt där vi återgår till det grekiska språkets Heroer. Det innebär att jag inte hämtar inspirations från engelskan när jag t ex skriver att en Hero har för uppgift att inspirera oss till stordåd eller liknande.
Våra dagars hjältar är inga Heroer; de är istället, för det mesta, musiker och skådespelare, men kan även vara författare, politiker eller idrottsstjärnor. Av dessa är det väl mest idrottstjärnorna som torde klara av att vidareföra något av den forna glansen. De värsta formerna av nutida idealbilder torde väl kriminella vara, även om något av den kriminelles strålglans försöks tas fram hos t ex musiker och artister.
Men för att en förebild ska vara en Hero krävs lite mer än att bara sprida ett uppbyggande karaktärsdrag. Det krävs att de lever ett liv i enlighet med en större del av kardemumman än vad som kan ses i summan. Vi måste därför bestämma vad en Hero är, vad den består av.
Det kan vi enklast klara av om vi förmodar att en Hero, enligt antikens sätt att se det, är en människa som har så klart och starkt lysande goda karaktärsdrag att de kan ses som vara av gudomligt ursprung. De gamla grekerna var, som jag skrivit om tidigare, av uppfattningen att de styrdes av gudarnas viljor. Gudarna i sig bärare av gudomliga karaktärsdrag. Även om de i många fall hade väldigt tydliga mänskliga och därför tvivelaktiga, eller mer eller mindre moraliskt depraverade, karaktärsdrag så var de till yttermera visso emellertid representanter för karaktärsdrag som i sitt ursprung kunde ses som helt rena och moraliskt oomkullrunkeliga. Samtidigt är det inte så underligt att de fungerar som det gudomliga ljusets speglar eftersom de i sitt ursprung sågs som halvgudar, dvs. de ansåg ha både en gudomlig och en dödlig natur. Med tanke på att de heroiska dragen är gudomliga är det väl inte så underligt eller svårt att förstå …
Dessutom, i alla fall i de flesta fall, kan en nutida ”idol” etc. endast sällan ses som hjälte med tanke på att han är levande. I vissa fall blir emellertid vissa skådisar eller musiker som förlorat sina liv ändå offer för en beundran. Och i än större grad än förut hänger sig nu återrapportörerna och beundrarskarorna med att välja ut de bjärtast lysande karaktärsdragen. Detta ska ses i ljuset av grekernas dyrkande av Heroer som var döda, antingen i en fjärran tidsålder, eller för inte så länge sedan. Men viktigare var att de för grekerna inte var i livet just då. Så det var ju en myt, de fanns inte på riktigt, bara nästan – i deras minne. Därför kunde de lättare bli förebilder och deras egenskaper föras upp till det gudomliga.
Men för att återgå till vad en Hero är uppbyggd av så hävdade jag att det var gudomliga attribut, eller karaktärsdrag. De flesta religiösa källor behandlar sådana på ett eller annat sätt, men tydligast blir det kanske först om vi närmar oss Islams 99 attribut på Gud. Där ser vi att ”Guds personlighet” kan bestå av så nobla karaktärsdrag såsom t ex sanning, mod, rättvisa, styrka, givmildhet, förlåtelse, visdom, kärlek, skönhet etc.
Utifrån detta är det lätt att se varför en Hero blir en Hero och vad det är i honom som skiner tillräckligt starkt för att göra honom till Hero. Det visar också att även Heroerna, och Heroinerna, i all sin prakt, bara är speglingar av det gudomliga; att de har vissa karaktärsdrag av gudomlig natur som är så uppförstorade att de nästintill definierar hela personligheten.
Men det visar även att våra dagars musiker, artister etc. dvs. våra dagars hjältar, inte på något sätt kan mäta sig med traditionens Heroer. Musikerna speglar i stort sett endast ett karaktärsdrag, och det är talang. I vårt sjukligt individualiserade samhälle är det också sådana drag som fokuseras på, snarare än att projicera tålamod, vänskap etc. och om de ibland lyfts fram så tar oftare negativa kvaliteter täten. Dessvärre kommer deras beundrare att inspireras även av dessa eftersom de redan fått upp ögonen för dem pga deras egenskap som bärare av det gudomliga.
Men det visar även varför vi fascineras så av förebilder i livet, oavsett om det är äkta Heroer eller bara modeflugor långt från den traditionella tidlösa världen.För även om dessa musiker, politiker etc bara har en enda gudomlig spegling så lever vi i ett så andligt fattigt klimat att detta enda ljus lyser upp så kraftigt att vi inte kan göra annat än att se dem som ideal, eller åtminstone avundas dem, tom dyrka dem som vissa gör.
Skönhet är som bekant ett gudomligt attribut och som beteendevetenskapen visar så tenderar vi att ge vackra människor större betydelse än vad de faktiskt har. Samma sak är det om de har några andra gudomliga återspeglingar som vi märker av. Det kan t ex vara tal om en väldigt mäktig man, för makt är också ett gudomigt attribut.
Men idag har de traditionella myterna förlorat sin betydelse, inte ens äldre sagor – som, till sin uppbyggnad, är inspirerade av äldre heroiska myter – läses längre i någon större utsträckning. Bröderna Grimms sagor, och tom Elsa Beskows mer moderna, har bytts ut mot Max pekbok och Enid Blytons karaktärslösa äventyrsberättelser. Även fantasylitteraturen har förlorat sin anknytning till det traditionella och blivit allt för ensidigt. Förmodligen för att författarna inte hade någon större insikt om hur myternas karaktärer bör vara uppbyggda.
Men för att visa hur dessa idealbilder är konstruerade ska jag som sagt jämföra med guds 99 namn och sen ytligt gå genom olika nivå på en Hero, från musikern, politikern till den äkta Heroiska mannen och slutligen profeterna – som förkroppsligar det gudomliga. Och om vissa har haft svårt för att se hur t ex Jesus förkroppsligar Gud så blir det enklare att se när man jämför så som jag här gör.
Jesus ägde naturligtvis samtliga av dessa drag, så egentligen känns det överflödigt att ta med honom. Men om vi går vidare neråt till en hjälte som Beowolf så ser vi att han ägde Mod, Skönhet, rättvisa, förlåtelse, visdom etc etc. Så många av dessa 99 karaktärsdrag blir tydliga i hans historia. De andra, de nu levande, eller döda, artisterna etc, äger färre sådana klart lysande drag. John Lennon kan vi ta som exempel. Han sågs även som ägare av visdom, men också rättvisa som bekant. Generositet fanns också med. Men inte så många som profeterna eller heroerna. För här närmar vi oss den mänskliga sfären, och då blir det omedelbart svårare att glömma bort det faktiska (som hans missbruk tex).
När det gäller Jesu liv är det kanske inte så underligt att kyrkofäderna valde att lyfta fram evangelisternas berättelser om hans liv istället för att fokusera på mer esoteriska eller moraliska traktat såsom de kommer till utryck i apokryferna och de gnostiska skrifterna.
Kanske de ansåg att det redan fanns vishetstexter i det gamla testamentet och att det inte behövdes i det nya. För ett av evangelierna menar ju att Jesus sa att Jag är livet sanningen och vägen. Om man ska tolka detta på ett hyfsat enkelt sätt så ser man bör följa Jesus, men vilken Jesus - är det hans lära eller hans kropp som åsyftas. Är det tom tal om hans relation med det gudomliga? I alla fall går det att se att Jesus i sitt liv ständigt gav prov på att vara i besittning av gudomliga attribut. De flesta kristna tycks anse att det var Jesu köttsliga kropp som skulle följas, och inte en eventuell lära, dold eller uppenbarad.
En Hero eller en profet är såsom ett stearin ljus, men medan resten av mänskligheten kan tänkas bestå av väldigt många olikt formade och stöpta stearinljus, så har profeterna ytterligare något som resten sakna: dvs. en ljuslåga. Det är den ljuslågan som ger dem gudomlig status, det är den som får dem att bli speglingar av det gudomliga. Detta medför även att kan se vilket av ljuset som är ett tänt ljus. Det spelar ingen roll hur fint stöpta, eller hur långa, grova – eller vilka preferenser nu ett ljus kan ha på ett annat – det enda som lyser kraftigare än allt annat materiellt är just ljuslågan.
Det är givetvis endast en liknelse, men den gör att man blir i stånd att förstå varför en profet har kunnat omdana historien på så märkbart och varaktigt sätt. Vi talar fortfarande om personer som möjligtvis var profeter, och de levde för 5000 år sedan, vi talar fortfarande om Jesus som levde för 2000 år sedan och vi talar fortfarande om Muhammed som levde för 1400 år sedan. Det är inte bara så att det gudomliga ljuset, dessa brinnande karaktärsdrag profeterna blir begåvade med, lyser under den samtida generationen, utan det ljuset förmår lysa till oss i alla de berättelser vi hör om dem, och alla de böcker vi läser om dem.
Om tvåtusen år kommer vi inte att minnas John McClane, hjälten från filmen Die Hard längre – och det trots att hans karaktär visade upp vissa drag av gudomlig karaktär såsom mod, sköbnhet (många människor tyckte han var såååå sexig), styrka etc. men då det endast rörde sig om en i nutiden författad karaktär så förmår den inte ge oss det ljus vi i vårt inre är gjorda för att reagera till. Inte heller framställde filmen det onda med frånbjudande och fula karaktärsdrag och utseenden. Den tysktalande skurken Hans ägde större karisma än vad John gjorde.
Men i legender är nästan alltid Heroens motståndare otroligt ful, beklädd med möglande vårtor och dessutom har han påtagligt ofta en svans (jämför med Hans i filmen som sagt, så förstår ni hur omkullvänt ont och gott och bilden av de två är idag.). Och han är feg, illvillig och krypande. Dvs. han borde vara som trollen var för de forntida människorna. För även ondska har sitt sätt att inspirera oss med deras karaktärsdrag. Därför kan det bli extra viktigt att studera ämnet så noga så att man kan bli varse vilka delar som redan är besmittade och vilka som är i farosonen, särskilt hur det ser ut när man är under attack. Och då är det ju bara att göra som Heroen, och hoppas att de gudomliga dragen man utvecklat i sig är tillräckligt starka.
Trots det går det att filmatisera traditionella myter även idag som får oss på en mottaglig nivå. Den animerade Beowolf t ex är helt befriad från hollywoodytlighet och är i stort sett bara en filmatisering av myten om Beowolf. Viss behandling har den naturligtvis genomgått för att få den på vita duken. Men i huvudsak förmedlar den vad den förmedlade för legendens åhörare för tusen år sedan.
Hela heroismen är i allt väsentligt en sk totemkult, där de strävar efter att utveckla inneboende kapaciteter som symboliseras genom t ex olika djur, växter, vattenfall etc. som inom det totemistiska sättet att se det. Det är samma sak när vi ser att de olika dragen är gudar ur ett panteon, en astrologisk himmel med planeter, zodiaktecken och element. eller som i monoteismen delar av Gud. Därför tjänar de en stor roll för oss som inspiration för att dels ge oss större insikt i oss själva och våra medmänniskor och vår värld, men kan även visa oss hur vi ska göra för att utveckla oss till att bli bättre människor. Om vi förstår hur kraftigt lysande dessa Heroer kunde vara, och om vi kan se vilka egenskaper det var – och kanske tom identifiera några av dem i oss själva – så kan vi bli i stånd att förändra oss, förädla oss. Att bli lite mer än människor.
För visst bär vi alla, de flesta iaf, på många av de heroiska dragen. Vi kan identifiera dem i oss, även om de kan vara små och marginaliserade ibland pga att vi inte brukat dem – eller ens varit medvetna om dem. Men så snart vi ser dem där, då kan vi ta upp dem i oss själva och bli dem. Och det är inte bara så at vi blir mer människor då, utan vi tar då även del av denna tidlösa visdom, vi blir en del av historien genom att medvetandegöra dessa heroers drag inom oss själva. De lever vidare i oss på så sätt, och är verkligen odödliga. Men det är inte bara dem jag talar om, för dessa drags ursprung är ju som sagt delar av Gud själv. Så genom att göra oss hela på nytt blir återtar vi vår plats som delar av Gud själv. Vår helhet blir vår helighet.
Jag har länge tänk att skriva ner mina funderingar om ett annat samhällssystem än det nuvarande, ett ganska radikalt och paradigmbrytande samhällsystem jämfört med vårt faktiskt. Men ändå inte, iaf inte om man har de antika högkulturerna i åtanke, eller de kulturer som fanns innan dess (vilka vi förvisso inte vet jättemycket om, men kan spekulera i).
Den form av samhällsystem jag tänker på kallas teokrati. Det är alltså ett samhälle där tankar om Guds inre liv ska vara den styrande måttstocken för hur samhället ska utformas, och därmed hur vi ska leva. Det är självklart en väldigt provocerande tanke för de flesta som inte förmår skilja mellan diktatur och teokrati, dvs. att de får dånvimpen så snart de hör ordet teokrati och genast associerar det med diktaturer liknande de vi finner i Iran och Saudiarabien t ex. Men, det är inte teokratier i realiteten, endast teokratier i deras egen sjuka fantasi.
Inte heller tänker jag på endast en religion, som många kritiserat mig för när de hört mina tankar om teokrati. Dvs. att de genast får kristendomen i huvudet (ett ganska vanligt beteende bland religionskritiker – som inte kritiserar religion utan framför allt kritiserar gamla testamentets ytligaste och vulgäraste gudsbild och glömmer bort att det finns så många fler tolkningar, och så många fler religioner …) och angriper idéerna utifrån det perspektivet. Hur skulle dagens sekulära och upplysta population kunna fortskrida om de tvingas bli kreationister, frågar de … Men, som sagt, det är ju bara idioti då jag inte förespråkar kreationism utan naturvetenskap så som den fungerar idag.
Så det enda sättet att kunna smälta denna text på är genom att läsa den förutsättningslöst och utan fördomar.
Den form av teokrati det är tal om är inte en modern missbildad teokrati i form av Iran etc. utan bygger på de Traditionella (Traditionalism är en religionsfilosofisk hållning främst förespråkad av René Guénon) samhällena så som de, till viss del, såg ut t.o.m. medeltidens början. Dvs. Egypten, Grekland och Romariket var alla traditionella samhällen, liksom gamla Kina, Indien, Persien och andra tidiga muslimska samhällen etc.
Dessa samhällen präglades av en central kärna som i sin materiella form försökte efterlikna det gudomliga. Så, handlade dessa samhällen om en överpräst som i sitt storhetsvansinne gapade ut den ena ordern efter den andra? Nej, det gjorde det inte! Det handlade om att efterlikna det gudomliga livet, att, så att säga, föra ner det gudomliga till det vardagliga – eller att gudomliggöra det vardagliga. Egentligen både ock!
Detta betyder att varje form av organisation, nationen likväl som dess mindre delar, ska vara uppbyggda i enlighet med det gudomliga livet. Det ska finnas en central kärna som inbegriper de övriga, mer perifera, delarna. Varje kärna i varje mindre del ska ha kontakt med kärnan i varje större del och slutligen med Gud – cirklar i cirklar så att säga. Det är nationens centrala styre som ska åstadkomma denna kontakt, och utifrån denna föra ner det gudomliga till varje mindre kontaktyta. Dvs. varje mindre del ska vara utformad som de större delarna. Varje del ska ses som en helhet i en större helhet.
Till det yttre kommer en religiös gemenskap att prägla samhället i form av t.ex. kristendomen, dvs. det exoteriska ramverket. Under detta kommer det esoteriska att ta vid. Det är här bl.a. meditation lärs ut och dessa metoder använder det yttre religiösa ramverket för sin tolkningsprocess. Dvs. man måste tolka sina framsteg inom meditation för att överhuvudtaget kunna göra några framsteg. Det yttre ramverket kan mycket väl vara baserat på en enda religion, men det går lika bra att även tillåta islam, buddhism etc. Samma sak blir det då.
Hur ska då teokratin införas? Genom revolution? Nej, självklart inte, då blir det bara diktatur i längden eftersom det inte finns tillräckligt många utbildade människor. Det ska börja i mindre skala, som det redan göra i vissa delar av världen, genom att företag och skolor anammar dessa teorier. Till slut kommer tillräckligt många att ha genomgått ett sådant system för att de, och andra, ska se fördelarna med det. Då kan de börja omforma den nationella politiken.
Först genom att tänka långsiktigt och införa en ny skolplan innefattande daglig meditation baserad på traditionella initiatoriska metoder (och regelbunden relevant terapi såsom transpersonell terapi) och som följer i gradvist växande omfång elevernas utveckling. Dessa meditationer ska även införas på företag och studiegrupper så alla omfattas av dessa insatser.
Skolämnena kommer att vara samma som idag, med det undantaget att en klassisk utbildning (antikens historia och mytologi, teologi, antika språk etc) får ett initialt företräde. Detta eftersom alla ska ha en gemensam, och tidlös, referensram. Detta behövs för att kunna tolka och mer effektivt appropriera de senare praktiskt tillämpbara ämnena – som inte kommer att komma förrän vid universitetsnivå, helst efter kandidatnivå. Här kommer även att läras ut en genomgripande idéhistoria så att vi undviker att ständigt uppfinna samma saker – som vi gör idag! – utan istället kan ta avstamp i de gamla effektiva uppfinningarna och effektivisera dem betydligt mer.
Dessa sk tidlösa ämnena är betydligt viktigare än vad man kan tänka sig. Det handlar t ex inte om att bara kunna lära sig många olika språk. Det handlar istället om att dessa språk, och det de förmedlar, lär oss ett större sätt att tänka på. Det innebär att vårt medvetande expanderar eftersom vår kognitiva struktur förstoras. Det gör den eftersom t ex språkens grammatik innehåller element som inte finns i vårt nutida språk (och då lär man sig fler sätt att tänka på) och dess innehåll, det språken förmedlar, skänker oss mäktiga tidslösa arketyper runt vilka vi kan bygga en större, hållbarare referensram.
Vad är vinsterna med teokrati? Kommer välfärden så som vi ser den idag att öka? Nej, den kommer att minska. Helt enkelt eftersom de vi anser vara välfärd idag inte längre kommer att anses vara välfärd då. Våra behov förändras efter långvarig meditation och konsumeringshysterin försvinner. Samma sak är det med ägandet. Det som hände är att vi, genom den andliga och psykologiska utvecklingen meditation och relevant terapi ger upphov till, kommer att känna en större trygghet i oss själva så vi inte behöver den tomma tillfredställelse ett köp av något onödigt ger oss.
Så allt kommer att förändras ganska drastiskt. Det handlar inte om att en elak präst vill ta bort ditt dataspel, det handlar om att vi själv kommer att tråkas ut av dataspelen och välja andra nöjen istället. Detta säger all forskning på meditation. Den säger också att meditatörer upplever ett större välbefinnande och en större trygghet. Meditatörer kan även prestera mer, generera mer resurser genom sin ökade kreativitet, vara sjuka i mycket mindre utsträckning, vara kriminella i väldigt liten utsträckning. Inlärningskapaciteten ökar, knark, och annat beroende försvinner.
Samhället kommer att tjäna väldigt mycket på detta eftersom sjukdagarna minskar och fängelserna töms. Integrationsproblemen förminskas eftersom de inre bestående värdena kommer att överordnas de ytliga bråken mellan ideologier. Allt detta är inte vad jag säger, utan vad forskare som undersöker meditationens effekter säger! Ett vänligare samhälle kommer att växa fram, ett samhälle där alla ses som en gemenskap, som delar av dem själv.
Är det då ett flummarsamhälle som växer fram där alla går omkring och kramas och tänker på delfiner? Nej, knappast. I de traditionella samhällena var de främsta, ibland alla, krigarna produkter av just meditation och annan andlig utveckling – kanske tydligast i Japan. Dessa ansågs som de främsta krigarna och pga. sina meditativa insikter kunde de med lätthet vinna varje batalj. Detta kan lätt överföras till affärsvärlden, idrottsvärlden, skolvärlden etc. Dvs. andigt utvecklade människor presterar mycket bättre än andra och har större drift och koncentration. Och idag har vi ju idrottspsykologin (som även används inom militären) som har förbättrat idrottarnas prestationer. Idrottspsykologin baseras på just meditation och visualiseringar – allt taget från andliga traditioner!
Men, frågar sig då vän av ordning - varför teokrati, räcker det inte med att införa obligatorisk meditation? Jo, det skulle onekligen vara ett steg i rättriktning. Men för att till fullo effektivisera meditationens genomslagskraft krävs ett stödjande samhälle. Ett samhälle som i sina minsta beståndsdelar förverkligar meditationens resultat. Det är en kvalitetskontroll som genom sin uppbyggnad även låter meditationens löften bli en del av dem som inte är så framstående. Ett solidariskt samhälle helt enkelt.
Det är också en kvalitetskontroll som inte låter någon slinka genom utan att till fullo förstått och tagit till sig de högsta nivåerna av den andliga utvecklingen. Annars kan det lätt vara så att en manipulativ människa kan klättra högt i hierarkin, men inte hör. De högsta andliga insikterna är obeskrivbara och kan endast förmedlas i symbolisk form. Och endast de som själv förstått dessa kan säga att någon annan förstått. Genom att införa en teokrati som jag förslår så kan ingen glida förbi och skapa en destruktiv diktatur. En teokrati har i allt den företar sig samma mål, därför kan ingen slinka genom. Endast de som levt och genomgått ett sådant andligt system kan komma ifråga för högre utnämningar.
Så efter detta är ju frågan hur det skulle kunna se ut i praktiken, och vilka faktiska vinster vi hade kunnat skörda. Jag tänker ta upp några exempel för att illustrera det, men huvudidén finns med i alla exempel vilket gör det lätt att överföra den till många andra fenomen med lätthet.
Vi kan börja med frågan om kriminalvården. Den kostar pengar och frågan är hur många som egentligen blir rehabiliterade efter ett längre straff. Alltså är det en ond cirkel. För att förbättra denna statistik så borde man införa frivillig meditation och transpersonell terapi på fängelserna för de långtidsintagna. Incitamentet är att strafftiden kan minskas efter en lyckad sådan insats. Vad är vinsterna? Jo, meditation har visat sig kunna bryta narkotika- och alkoholberoende otroligt effektivt och återfallsfrekvensen är obefintlig. Och som bekant är det detta beroende som ligger bakom en stor del av brottsligheten. En annan sak är att brottslingar söker bekräftelse och är sk spänningssökare. Även detta kan meditation och sådan terapi råda bot på eftersom den trygghet som uppkommer efter ett "andigt möte" skänker tillräckligt stor trygghet för att bryta denna jakt på bekräftelse. Det är något många forskare inom ämnet rapporterat om. Samma sak med spänningssökandet - en trygghet i sig själv bryter ett sådant beteende.
Nu till etiken. Denna etik kan vara särskilt viktig hos samhällets högre positioner, både inom näringsliv och det politiska livet. Angående företagsledares etik så finns det många undersökningar från 70-talet och framåt som visar att regelbundet mediterande ledare markant förbättrar sin personliga moral och lever i enlighet med den uppenbarade etiken (något att tänka på när man läser artiklar om ledares psykopati …). Förutom detta så upplever de en större kreativitet, produktivitet, verbal intelligens, perceptuell snabbhet, etc. Trots dessa förvärvade stålmansegenskaper så lever de ändå i enlighet med den högre moral meditationen gett upphov till. Så här kan det vara lämpligt att de större företagen inför meditation för sina ledare. Samma sak med riksdagsledamöter. Och många har faktiskt gjort så redan.
Något annat exempel får tas med. Kanske frågan om skolans osnutna ungar kan passa? Som man kan tänka så kan det vara ett problem att införa meditation för skolans elever. Men samtidigt så tvingar ändå skolan sina elever att ha gymnastik - trots att det finns kulturer som inte gillar detta eller de kläder som ingår - och Frankrike förbjuder slöja överhuvudtaget. Så visst går det. Men detta måste börja från åk 1, där eleverna är som mest formbara och faktiskt gör som läraren säger. Att införa meditation för åk 9 torde vara dödsdömt eftersom en majoritet följer den tuffaste killen och tjejen, och om han/hon vägrar så vägrar de andra också. Men har man blivit van att meditera sedan åk 1 så kommer det stök som tvingad tystnad ger upphov till att försvinna. Vinster med detta är, förutom bättre uppförande, större koncentration, större säkerhet i sig själv (ingen mobbing), större analysförmåga, större inlärningskapacitet och bättre minne, större effektivitet och disciplin.
Vården då? Tja, angående köerna så tror jag inte att meditation kan hjälpa till. Men angående sjukdomar så kan många psykosomatiska och stressorsakade sjukdomar försvinna. T.o.m. demens har visat sig bromsas upp ganska kraftigt genom aktivt utövande av yoga och meditation. Personal inom vården, främst demensvården, har också visat sig känna en större säkerhet och trygghet, avslappning, genom att meditera – dvs. demensvårdens negativa effekter påverkar inte personalen längre. Så visst kommer föresten köerna att minska eftersom mindre personer blir sjuka (men bara om en majoritet av befolkningen faktiskt mediterar.) Ett incitament kan ju vara, som hos vissa amerikanska försäkringsbolag, att sänka premien för de som mediterar regelbundet.
Det kan förvisso låta något elitistiskt för många, men inte om man inte tänker genom det ordentligt. Men det är emellertid ett elitistiskt system Det är tal om en elit, men inte en elit som är född till sådan utan en elit som med egen kraft nått upp. Det är en tanke från de gamla grekerna, där hoi aristoi var de få, de som med egen kraft lyckades självförverkliga sig (för att använda det moderna begreppet från den transpersonelle psykologins fader Maslow. Grekerna var emellertid något pessimistiska och menade att det bara var de få som hade denna kapacitet, så de kallade resten för de många, hoi polloi. Så pessimistisk tillåter jag mig inte bli.)
Dvs. alla kan nå upp dit om de bara kämpar på med systemet och det är själva meningen - att alla ska göra så. Och för att skapa rätt incitament så måste samhället även belöna dessa, dvs. genomgår man detta meditationsprogram till dess slut och får godkänt så får man en ledande funktion, aldrig annars. För min del så har jag inget emot att man bara kan vara medborgare om man genomgått detta. Inget fascistisk med det. Det finns ju statistiska resultat kring meditation säger att man blir en bättre medborgare om man genomgår ett sådant system.
Vill vi inte ha bra medborgare kanske? Och vill vi inte ha bra ledare kanske? Och det enda effektiva sättet, nästan felfria kan man kanske säga, är genom att låta dessa genomgå ett seriöst program bestående av terapi, meditation, byggande av relevanta referensramar etc. Skulle man inte vilja att sina ledares effektivitet är så säkerställd som det bara går? Skulle man inte vilja veta helt säkert att det är moraliska och högst kompetenta ledare man har? Skulle man inte vilja veta att sina ledare var förebilder ut i fingerspetsarna? Eller tycker man egentligen att det är bättre idag, när slumpen skapar ledare som antingen kan vara bra eller dåliga (och oftast är de dåliga).
OBS!!! INTE ALLA ARTIKLAR SYNS MED iNTERNET eXPLORER (IE) DÄRFÖR BÖR NI BYTA TILL FIREFOX OBS!!! En blogg om allt som rör sig i min efterblivna hjärna. Här kommer allt från kommentarer om religiösa, politiska och beteendevetenskapliga saker att dyka upp. Liksom citat från texter jag finner inspiration från. Särskilt gnostiska, muslimska,alkemiska och rosenkreutziska texter. Någon poesi och äldre litteratur kommer nog också att smygas in här. Samt något från mitt privat- och yrkesliv ...
