söndag 13 september 2009

Behovet av Riktiga Hjältar – eller: idealbildernas uppbyggande karaktär …



Jag har vid ett flertal tillfällen berört ämnet idealbild tidigare här i denna blogg. Så det kan vara på tiden att jag tar upp det igen, fast denna gång lite mer uteslutande om just idealbilderna och vilken betydelse de kan ha. Sett från ett strikt Traditionalistiskt perspektiv naturligtvis där uppfattningen om att dåtidens sanningar även har betydelse för oss idag, just här, och vidare i framtiden … tidlösa sanningar helt enkelt, vars inneboende betydelse transcenderar varje generations och modeflugas värderingar och synsätt. Det är en traditionalism där själva varat konserveras snarare än att springa sig halt efter tidens flyktiga skentillvaro. Just här är kanske Koranen (103) tydlig nog:

Vid den flyende tiden!

Människan förbereder helt visst sin egen undergång,

Utom de som tror och lever ett rättskaffens liv

Och råder varandra att hålla fast vid sanningen

Och råder varandra att bära motgång med tålamod.

Till att börja så måste jag omedelbart angripa synen på begreppet hjälte. Det handlar utifrån denna artikel inte på något sätt om idoler, förebilder eller andra moderna företeelser. Inte heller det mindre laddade (fast något förminskande) ”vardagshjälte.” nej, här talar jag om de riktiga hjältarna, de hjältar som vi kan läsa om i sagor, legender och myter. Det är St Mikael som dräper draken, Herkules tolv underverk, Davids kamp mot jätten Goliat, Kung Salomos vishet, Akilles hjältemod (och akilleshäl …) samt Sigurd Fafnesbanes seger över draken Fafner. Mfl.

Men även om detta är hjältar det handlar om, sk Heroer, så står idealbilder och hjältar även att finna bland historierna om profeterna. Det är då tal om t ex Jesu liv, sett från evangelisternas berättelser om honom. Det är profeten Muhammed och hela det liv han levde, som noga skärskådats och återrapporterats från den tiden till våra dagar, och det är Siddharta Gautama Buddha, från sitt liv som prins i överflöd till eremit, asket och religionsstiftare. I alla fall så som legenderna om dessa män återförts …

På dessa sätt finns det ingen skillnad mellan en profet och en äkta hjälte eftersom berättelserna om deras liv pekar på kvaliteter i stort sett samtliga huvudpersoner i slika texter är innehavare av. Men den främsta skillnaden är att hjältarna oftare för fram en, eller ett fåtal, åtråvärda egenskaper, medan profeterna exemplifierar det gudomliga med hela sitt liv.

Så, för att kunna distansera oss från de sämre och degenererade hjälteformerna föreslår jag istället en lingvistisk krumbukt där vi återgår till det grekiska språkets Heroer. Det innebär att jag inte hämtar inspirations från engelskan när jag t ex skriver att en Hero har för uppgift att inspirera oss till stordåd eller liknande.

Våra dagars hjältar är inga Heroer; de är istället, för det mesta, musiker och skådespelare, men kan även vara författare, politiker eller idrottsstjärnor. Av dessa är det väl mest idrottstjärnorna som torde klara av att vidareföra något av den forna glansen. De värsta formerna av nutida idealbilder torde väl kriminella vara, även om något av den kriminelles strålglans försöks tas fram hos t ex musiker och artister.

Men för att en förebild ska vara en Hero krävs lite mer än att bara sprida ett uppbyggande karaktärsdrag. Det krävs att de lever ett liv i enlighet med en större del av kardemumman än vad som kan ses i summan. Vi måste därför bestämma vad en Hero är, vad den består av.

Det kan vi enklast klara av om vi förmodar att en Hero, enligt antikens sätt att se det, är en människa som har så klart och starkt lysande goda karaktärsdrag att de kan ses som vara av gudomligt ursprung. De gamla grekerna var, som jag skrivit om tidigare, av uppfattningen att de styrdes av gudarnas viljor. Gudarna i sig bärare av gudomliga karaktärsdrag. Även om de i många fall hade väldigt tydliga mänskliga och därför tvivelaktiga, eller mer eller mindre moraliskt depraverade, karaktärsdrag så var de till yttermera visso emellertid representanter för karaktärsdrag som i sitt ursprung kunde ses som helt rena och moraliskt oomkullrunkeliga. Samtidigt är det inte så underligt att de fungerar som det gudomliga ljusets speglar eftersom de i sitt ursprung sågs som halvgudar, dvs. de ansåg ha både en gudomlig och en dödlig natur. Med tanke på att de heroiska dragen är gudomliga är det väl inte så underligt eller svårt att förstå …

Dessutom, i alla fall i de flesta fall, kan en nutida ”idol” etc. endast sällan ses som hjälte med tanke på att han är levande. I vissa fall blir emellertid vissa skådisar eller musiker som förlorat sina liv ändå offer för en beundran. Och i än större grad än förut hänger sig nu återrapportörerna och beundrarskarorna med att välja ut de bjärtast lysande karaktärsdragen. Detta ska ses i ljuset av grekernas dyrkande av Heroer som var döda, antingen i en fjärran tidsålder, eller för inte så länge sedan. Men viktigare var att de för grekerna inte var i livet just då. Så det var ju en myt, de fanns inte på riktigt, bara nästan – i deras minne. Därför kunde de lättare bli förebilder och deras egenskaper föras upp till det gudomliga.

Men för att återgå till vad en Hero är uppbyggd av så hävdade jag att det var gudomliga attribut, eller karaktärsdrag. De flesta religiösa källor behandlar sådana på ett eller annat sätt, men tydligast blir det kanske först om vi närmar oss Islams 99 attribut på Gud. Där ser vi att ”Guds personlighet” kan bestå av så nobla karaktärsdrag såsom t ex sanning, mod, rättvisa, styrka, givmildhet, förlåtelse, visdom, kärlek, skönhet etc.

Utifrån detta är det lätt att se varför en Hero blir en Hero och vad det är i honom som skiner tillräckligt starkt för att göra honom till Hero. Det visar också att även Heroerna, och Heroinerna, i all sin prakt, bara är speglingar av det gudomliga; att de har vissa karaktärsdrag av gudomlig natur som är så uppförstorade att de nästintill definierar hela personligheten.

Men det visar även att våra dagars musiker, artister etc. dvs. våra dagars hjältar, inte på något sätt kan mäta sig med traditionens Heroer. Musikerna speglar i stort sett endast ett karaktärsdrag, och det är talang. I vårt sjukligt individualiserade samhälle är det också sådana drag som fokuseras på, snarare än att projicera tålamod, vänskap etc. och om de ibland lyfts fram så tar oftare negativa kvaliteter täten. Dessvärre kommer deras beundrare att inspireras även av dessa eftersom de redan fått upp ögonen för dem pga deras egenskap som bärare av det gudomliga.

Men det visar även varför vi fascineras så av förebilder i livet, oavsett om det är äkta Heroer eller bara modeflugor långt från den traditionella tidlösa världen. För även om dessa musiker, politiker etc bara har en enda gudomlig spegling så lever vi i ett så andligt fattigt klimat att detta enda ljus lyser upp så kraftigt att vi inte kan göra annat än att se dem som ideal, eller åtminstone avundas dem, tom dyrka dem som vissa gör.

Skönhet är som bekant ett gudomligt attribut och som beteendevetenskapen visar så tenderar vi att ge vackra människor större betydelse än vad de faktiskt har. Samma sak är det om de har några andra gudomliga återspeglingar som vi märker av. Det kan t ex vara tal om en väldigt mäktig man, för makt är också ett gudomigt attribut.

Men idag har de traditionella myterna förlorat sin betydelse, inte ens äldre sagor – som, till sin uppbyggnad, är inspirerade av äldre heroiska myter – läses längre i någon större utsträckning. Bröderna Grimms sagor, och tom Elsa Beskows mer moderna, har bytts ut mot Max pekbok och Enid Blytons karaktärslösa äventyrsberättelser. Även fantasylitteraturen har förlorat sin anknytning till det traditionella och blivit allt för ensidigt. Förmodligen för att författarna inte hade någon större insikt om hur myternas karaktärer bör vara uppbyggda.

Men för att visa hur dessa idealbilder är konstruerade ska jag som sagt jämföra med guds 99 namn och sen ytligt gå genom olika nivå på en Hero, från musikern, politikern till den äkta Heroiska mannen och slutligen profeterna – som förkroppsligar det gudomliga. Och om vissa har haft svårt för att se hur t ex Jesus förkroppsligar Gud så blir det enklare att se när man jämför så som jag här gör.

Jesus ägde naturligtvis samtliga av dessa drag, så egentligen känns det överflödigt att ta med honom. Men om vi går vidare neråt till en hjälte som Beowolf så ser vi att han ägde Mod, Skönhet, rättvisa, förlåtelse, visdom etc etc. Så många av dessa 99 karaktärsdrag blir tydliga i hans historia. De andra, de nu levande, eller döda, artisterna etc, äger färre sådana klart lysande drag. John Lennon kan vi ta som exempel. Han sågs även som ägare av visdom, men också rättvisa som bekant. Generositet fanns också med. Men inte så många som profeterna eller heroerna. För här närmar vi oss den mänskliga sfären, och då blir det omedelbart svårare att glömma bort det faktiska (som hans missbruk tex).

När det gäller Jesu liv är det kanske inte så underligt att kyrkofäderna valde att lyfta fram evangelisternas berättelser om hans liv istället för att fokusera på mer esoteriska eller moraliska traktat såsom de kommer till utryck i apokryferna och de gnostiska skrifterna.

Kanske de ansåg att det redan fanns vishetstexter i det gamla testamentet och att det inte behövdes i det nya. För ett av evangelierna menar ju att Jesus sa att Jag är livet sanningen och vägen. Om man ska tolka detta på ett hyfsat enkelt sätt så ser man bör följa Jesus, men vilken Jesus - är det hans lära eller hans kropp som åsyftas. Är det tom tal om hans relation med det gudomliga? I alla fall går det att se att Jesus i sitt liv ständigt gav prov på att vara i besittning av gudomliga attribut. De flesta kristna tycks anse att det var Jesu köttsliga kropp som skulle följas, och inte en eventuell lära, dold eller uppenbarad.

En Hero eller en profet är såsom ett stearin ljus, men medan resten av mänskligheten kan tänkas bestå av väldigt många olikt formade och stöpta stearinljus, så har profeterna ytterligare något som resten sakna: dvs. en ljuslåga. Det är den ljuslågan som ger dem gudomlig status, det är den som får dem att bli speglingar av det gudomliga. Detta medför även att kan se vilket av ljuset som är ett tänt ljus. Det spelar ingen roll hur fint stöpta, eller hur långa, grova – eller vilka preferenser nu ett ljus kan ha på ett annat – det enda som lyser kraftigare än allt annat materiellt är just ljuslågan.

Det är givetvis endast en liknelse, men den gör att man blir i stånd att förstå varför en profet har kunnat omdana historien på så märkbart och varaktigt sätt. Vi talar fortfarande om personer som möjligtvis var profeter, och de levde för 5000 år sedan, vi talar fortfarande om Jesus som levde för 2000 år sedan och vi talar fortfarande om Muhammed som levde för 1400 år sedan. Det är inte bara så att det gudomliga ljuset, dessa brinnande karaktärsdrag profeterna blir begåvade med, lyser under den samtida generationen, utan det ljuset förmår lysa till oss i alla de berättelser vi hör om dem, och alla de böcker vi läser om dem.

Om tvåtusen år kommer vi inte att minnas John McClane, hjälten från filmen Die Hard längre – och det trots att hans karaktär visade upp vissa drag av gudomlig karaktär såsom mod, sköbnhet (många människor tyckte han var såååå sexig), styrka etc. men då det endast rörde sig om en i nutiden författad karaktär så förmår den inte ge oss det ljus vi i vårt inre är gjorda för att reagera till. Inte heller framställde filmen det onda med frånbjudande och fula karaktärsdrag och utseenden. Den tysktalande skurken Hans ägde större karisma än vad John gjorde.

Men i legender är nästan alltid Heroens motståndare otroligt ful, beklädd med möglande vårtor och dessutom har han påtagligt ofta en svans (jämför med Hans i filmen som sagt, så förstår ni hur omkullvänt ont och gott och bilden av de två är idag.). Och han är feg, illvillig och krypande. Dvs. han borde vara som trollen var för de forntida människorna. För även ondska har sitt sätt att inspirera oss med deras karaktärsdrag. Därför kan det bli extra viktigt att studera ämnet så noga så att man kan bli varse vilka delar som redan är besmittade och vilka som är i farosonen, särskilt hur det ser ut när man är under attack. Och då är det ju bara att göra som Heroen, och hoppas att de gudomliga dragen man utvecklat i sig är tillräckligt starka.

Trots det går det att filmatisera traditionella myter även idag som får oss på en mottaglig nivå. Den animerade Beowolf t ex är helt befriad från hollywoodytlighet och är i stort sett bara en filmatisering av myten om Beowolf. Viss behandling har den naturligtvis genomgått för att få den på vita duken. Men i huvudsak förmedlar den vad den förmedlade för legendens åhörare för tusen år sedan.

Hela heroismen är i allt väsentligt en sk totemkult, där de strävar efter att utveckla inneboende kapaciteter som symboliseras genom t ex olika djur, växter, vattenfall etc. som inom det totemistiska sättet att se det. Det är samma sak när vi ser att de olika dragen är gudar ur ett panteon, en astrologisk himmel med planeter, zodiaktecken och element. eller som i monoteismen delar av Gud. Därför tjänar de en stor roll för oss som inspiration för att dels ge oss större insikt i oss själva och våra medmänniskor och vår värld, men kan även visa oss hur vi ska göra för att utveckla oss till att bli bättre människor. Om vi förstår hur kraftigt lysande dessa Heroer kunde vara, och om vi kan se vilka egenskaper det var – och kanske tom identifiera några av dem i oss själva – så kan vi bli i stånd att förändra oss, förädla oss. Att bli lite mer än människor.

För visst bär vi alla, de flesta iaf, på många av de heroiska dragen. Vi kan identifiera dem i oss, även om de kan vara små och marginaliserade ibland pga att vi inte brukat dem – eller ens varit medvetna om dem. Men så snart vi ser dem där, då kan vi ta upp dem i oss själva och bli dem. Och det är inte bara så at vi blir mer människor då, utan vi tar då även del av denna tidlösa visdom, vi blir en del av historien genom att medvetandegöra dessa heroers drag inom oss själva. De lever vidare i oss på så sätt, och är verkligen odödliga. Men det är inte bara dem jag talar om, för dessa drags ursprung är ju som sagt delar av Gud själv. Så genom att göra oss hela på nytt blir återtar vi vår plats som delar av Gud själv. Vår helhet blir vår helighet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

I want not approve on it. I over nice post. Especially the title attracted me to study the intact story.

Anonym sa...

Genial post and this post helped me alot in my college assignement. Gratefulness you on your information.