Svensk esoterism

Det är kanske inte alltför bekant att Gustav III pysslade ganska mycket med allehanda magi och alkemi. Han var bl a den sista härskaren i Europa som avlönande en alkemist på heltid. Denne var Nordenskjöld och experimenterade i ett annex till Drottingholm. Inga resultat redovisades dock. Även Gustav själv brukade nattetid klä ut sig "uti ett hiskeligt utseende" och med svärd uppmana demoner och änglar i Drottningholms trädgård. Förutom detta så roade han sig med att omge sig med allsköns märkliga figurer som påstod sig ha magiska krafter. Detta är ett referat av kockare Ekelunds spionage på konungens magiska upptåg - berättat för prästen Hedin. Ganska kul i alla fall.

År 1782 befann sig Ekelund på Drottningholm en morgon och kom in i kyrkan. Där hittade han ett glasrör med en röd vätska på golvet. Denna tog han och stoppade in i sina linbyxor. Och rädd för att bli upptäckt sprang han snabbt iväg och hoppade över en gärdsgård. När han hoppade över så krossades glasröret varvid innehållet antändes - liksom linbyxorna. Så Ekelund fick hoppa ner i brunnen för att släcka eldsvådan. Bränd och blöt rapporterade han till prästen Hedin som meddelade att innehållet sannolikt var fosfor, och fick uppmaningen att hålla utkik efter den som lagt ner röret i kyrkan. Så i början av augusti märkte Ekelund att en ny "hemelig samkomst" var på väg att inträffa, så han gömde sig i en bekväm plats i tornet och väntade. På aftonen kom Björnram (charlatan vid hovet) med sina medhjälpare. De tog fram allehanda saker som Ekelund inte kunde urskilja. De hängde även upp vita masker med tunna linor i kyrkan. Sedan kom konungen in med bl a hovstallmästare Munck och andra prominenta herrar. Rökpulvret på marken antändes och församlingen drog sina värjor. Sedan började Björnram, som hade ett "hemlighetsfullt utseende" att mässa och korsade sig, samt frammumlade "mystiska ord". Efter denna dramatiska inledning började hans medhjälpare att hissa upp och ner de vita maskerna med särkar omkring sig i röken. Masken föreställde Gustav Adolphs ansikte. Konungen blev mäkta imponerad av detta spektakel. Sedan antändes ytterligare ett ämne, förmodligen lycopodium, som blixtrade med ett blekt sken. Slutligen avlutades seansen och alla avlägsnade sig.

Här har vi dessutom ett brev jag hittat i UB:s arkiv som belyser Gustavs ”stora” magiska talanger. Som ni ser hade hans närmaste inte särskilt höga tankar om det … Annat var det med hans bror hertig Carl, senare Carl XIII, som var den som i stort sett skapade den svenska riten – dvs. det svenska frimurarsystemet. Han förde in avancerade alkemiska, gnostiska och magiska teorier och läror. Ett brev vilket som kanske ni tror, men det är nämligen lite mer intressant än så. Det är nämligen det brev som är hertig Carls förfrågan om medlemskap i självaste Sincerus Renatus rosenkreutziska orden Gold- und Rosenkreutz, en av europas allra mest inflytelserika esoteriska ordnar. Men mer om dessa vid ett senare tillfälle.

Arvid Stenbock 31 maj 1771 el. 87. Avskrift av Oxenstierna.

”Det har gådt med kungens arbete som jag spådde, det blef ingenting af. Annoncen har han hördt, men ingenting har han fått se. Kungen har fått ett bref från den gubben som han råkade på en resa till Spa, som är ganska remerquabelt. Björnram har fått låna det och visat mig detsamma, med förbehåll att låta dig och Gref Gyldenstolpe få det däraf, men under största hemlighet. Det innehåller 5 frågor, som är

1. Hvad är Ordens rätta och egentliga ändamål.
2. Hvilka medel och utvägar är de bästa att vinna detsamma.
3. Hvilka orsaker hafva förmått honom att söka införlifva sig uti Orden.
4. Hvilka böcker han har läst om den äkta Natur-kunnigheten, om den därpå grundade högre Chymien, den Gudomliga och Naturliga Magien, och hvad dömmer han därav.
5. Har han nånsin förehaft Chymiska och Magiska praktiska arbeten utan med eld och med hvad nytta.

Uppå dessa frågor begäres af den gubben Superieurer att Cathegorisert [?]hvar och sådant som man inför Gud vill förvara, hvarelst hjärtats ofvertygelse skall vara innan han får begynna dess insetion [?]. Han yrkar för öfrigt mycket uppå att med dygd och egen försakelse gagna sig och sina med-menniskor, samt en ren och oskrymtad gudsfrugtan, menniskokärlek, och lydaktighet för Orden och dess Superieurer, och förbehåller sig att intet privat politiskt må inflyta uti svaren, recommenderar att noga pröfva sig själf om dess värkeliga länkes att instämma och sinnelag instämmer med hvad på papperet skrifves, kungen har på intet sätt varit missnöjd med Björnrams och min resa utan tvärtom visat honom mycket grace.”