Grekiskt kvinnoideal

När man väl är på G är det lika bra att skriva ytterligare ett inlägg idag. Denna gång på nytt om de gamla grekerna, ett ämne som fascinerar mig som sagt. Särskit deras syn på kvinnorna. Sist skrev jag om hetärer, och denna gång ska det vara om kvinnorna i gemen. De var ju inte så positivt inställda angående kvinnorna ibland, vilket kan vara ganska kul att läsa, även om jag inte håller med dem – kvinnoälskare som jag är.

Men många greker var förtjusta i kvinnorna och visade det i sina skrifter. Tidig Homerisk poesi och aristokratisk lyrik hyllade kvinnans roll som hustru och moder samtidigt som de prisade hennes skönhet och intelligens. Kvinnorna sågs här som vuxna moraliska varelser som, förutom vid gudomliga ingripande, i likhet med män kunde handla både rationellt och hade stor moralisk integritet.

Men andra yttringar inom den arkaiska litteraturen uppvisade en annan, mer misogyn bild av kvinnan. Särskilt Hesiodos och Semonides har gett uttryck för denna uppfattning.

Hesiodos skriver om skapelsen av den första kvinnan i sitt verk Theogonien där hon har skapats av gudarna som ett straff för männen. Denna skapelse blir här sammankopplad med död, sjukdom och tvånget att skapa arvingar till denna ondskans väsen som ytterligare kommer att skapa osämja och girighet. Allt detta döljs bakom kvinnans vackra och förföriska fasad.

Kvinnan framställs som totalt oanvändbar ekonomiskt sett, men kan trots allt, som alla gåvor från gudarna, även emellanåt ha positiva egenskaper. Han beskriver hur hon är skapad som en jungfru, är ett under att beskåda men är trots allt något ont. Hon framställs som en oundviklig fälla för männen och en stor plåga. Hon gillar rikedom och avskyr fattigdom. Hesiodos liknar henne med en drönare som sitter i sin beskyddade cell och äter maten som andra har slitit för.

I hans Verk och dagar beskrivs kvinnan som en odödlig gudinna, med en åtråvärd skepnad. Hon har kunskap om textilarbete men även stor charm för att göra henne till ett objekt för smärtsam och utmattande åtrå. Förutom detta har hon även fått en hunds skamlöshet och tjuvens förädiska egenskaper.

Semonides framställer inte kvinnan bättre i sina texter. Han skrev om uppkomsten av kvinnornas stammar och betonade deras dåliga egenskaper såsom lathet, frosseri och otrohet. Men han liknade de inte vid människor utan med djur. T ex griskvinnan som smutsig sitter bland dynghögarna och blir fet. Åsnekvinnan som är otroligt lat och aldrig vill arbeta, men däremot äter hon mannen ur huset, och så fort hon får chansen är hon otrogen mot mannen med hans bästa vänner. Stokvinnan är väldigt renlig och tvättar sig flera gånger om dagen, dränker in sig i parfym och bär smycken och juveler. Hon anses vara en trevlig hustru, men inte för en bonde, endast för kungar.

Men Semonides hade dock ett ideal och det var bikvinnan. Han såg inte något fel med henne. Tvärtom så var den mannen lycklig som hade henne. Hon gör så att livet leker och hon sladdrar inte med sina väninnor angående sex.

Man kan fråga sig hur lika deras beskrivningar är dagens kvinnor. Finns det någon parallell egentligen? Man ska ju inte generalisera sägs det, men i vissa fall, liksom ofta annars, står sig de gamla grekernas tankar med dagens liv. Men det var naturligtvis lättare för dem att generalisera angående sina kvinnor med tanke på att de så sällan träffade dem, trots att de var gifta så levde de ju i mycket isär.