Abraham Abulafia del 2

Profetisk teori

Målet med Abulafias mystiska tekniker kan allegoriskt beskrivas som ”att bryta själens sigill och lösa upp de knutar som binder den”. Med detta menas att människan, genom att leva ett normalt liv, blir impregnerad av allehanda sinnesförnimmelser från omvärlden. Dessa, i förhållande till det översinnliga, är tämligen grova objekt och begränsar själens förmåga till att varsebli de gudomliga sfärerna eller dess emanationer. Själen blir på detta sätt beseglad, och hindras att förnimma något finare stadium. Abulafias system går ut på att, genom träning, bryta dessa sigill som den materiella världen satt på oss. Om en otränad individ på något sätt skulle lyckats bryta dessa begränsningar så skulle den bli överväldigad och ha svårt att agera naturligt, eftersom den inte skulle vet hur den skulle handskas med den oerhörda gudomliga strömmen.

Att hindras att direkt uppleva de gudomliga sfärerna ansåg Abulafia vara ett stort hinder i kabbalistens utveckling. Därför skapade han ett system som var utformat på så sätt att utövaren, medelst idogt praktiserande, skulle lösgöra sig från knutarna och komma i kontakt med det gudomliga.

Detta system kallade han för Chochmath ha-zeruf, ”vetenskapen om bokstävernas kombinerande”. Bokstäverna som ska kombineras är det hebreiska alfabetets bokstäver, och det på grund av flera orsaker: Abulafia sökte efter ett meditationsobjekt som var fritt från några djupare associationer; ett objekt som kan skapa ett djupare liv i själen och tömma den på de naturliga former som har präglats in i den. Bokstäverna ansågs även av kabbalister vara byggstenarna i guds namn, och som sådana hade de naturligtvis en inneboende helig kraft. En annan orsak är att bokstäverna, och kombinationer av dessa, oftast inte har någon egentlig betydelse och det är en fördel eftersom de därför inte förmår splittra vår uppmärksamhet.

Abulafia författade flera stora verk om kombinationsmetoden. Bl.a ”Boken om det eviga livet” och ”Kombinationernas bok”, för att nämna bara några.

De djupgående meditationer Abulafia rekommenderar i sina verk innefattar tre steg, steg som leder från uttalandet av bokstäverna och kombinationer därav, till nedskrivandet av dessa. Samt kontemplation och slutligen ett ”rent tänkande” samt en inre betraktelse, upplevelse, av deras, då mystiska, betydelse. Något som aktiverar det s.k. aktiva, eller rena, intellektet – de medeltida filosofernas beteckning av ”det kosmiska livets ström”.

Dessa tre stadier kallas Mitba, uttalandet; Michtab, nedskrivandet; och slutligen Machschtab, tänkandet, vilket är det högsta stadiet. Detta slutgiltiga stadium har även det olika skikt. I det initiella stadiet ger det enbart upphov till filosofiska sanningar, men eftersom det handlar om en mystisk metod stannar det inte där utan går vidare till mystiska uppenbarelser angående bokstävernas, och dess kombinationers, sanna natur. Eftersom varje bokstav, enligt den kabbalistiska skriften Sefer Yetzirah, bl.a. är kopplade till olika kroppsdelar innebär detta även att adepten erhåller en djupgående kännedom om sitt eget väsen.

Här brukas den gematriska metoden för att ytterligare tolka innebörden samt finna kopplingar till andra ord och betydelser, kopplingar som för en oinvigd kan tyckas vara synnerligen ologiska och lösryckta. Men det som detta syftar till är att få kabbalisten att vidga sitt medvetande genom att på ett mer metodiskt sätt ”hoppa” eller ”skutta” från en associationsvärld till en annan, högre sådan.

Det finns vissa likheter mellan psykoanalysens fria associationer, men kabbalisten associerar endast fritt inom en viss sfär. Dessa sfärer finns, enligt Sefer Yetzirah, inom varje bokstav, och genom att kombinera bokstäver kombinerar man även dessa ’världars’ innehåll och erhåller på så sätt en större medvetandeutvidgning vid meditation på dessa.

De enklare meditationsövningarna, såsom Mitba och Michtab, är endast förberedelser för den avancerade ”skutt-tekniken”. Resultaten efter idogt ”hoppande” mellan världar är att själen lösgör sig från det jordiska fängelset, och blir nu inriktad på att få mottaga Guds sanna namn, uppleva extasen samt ”det rena intellektets himmelska ljus”.

Adepten är emellertid förberedd på detta, och därför föreligger ingen risk för något utsläckande av medvetandet eller någon sinnesförvirring. Nu är nämligen kabbalisten fullt medveten om den gudomliga strålglansen och den sfär var han för tillfället befinner sig – nämligen i profetians sfär. När man nu blivit, enligt Abulafias terminologi, profet bör man vittna om Guds storhet och således inte hemlighålla ens upplysning.

Det är just denna profetiska extas som Abulafia menar är den mystiska vägens högsta goda. Men det som vid detta stadium avslöjas, Guds sanna namn, är inte något som ska missbrukas i magiska sammanhang, utan endast brukas till mystiska ändamål. Just magi är något som Abulafia reagerar väldigt starkt emot. Även om han menar att viss demonbesvärjelse kan vara bra för att hålla pöbeln fastlåst i en lagom dos fruktan för religionen.

Extasens högsta stadium medför en tämligen revolutionerande upplevelse för den aspirerande mystikern, här menar nämligen Abulafia att man möter sin s.k. inre lärare, vilken kan uppenbara sig antingen som en yngling eller som en äldre herre, ansikte mot ansikte. Skillnaden på en adept som mött sin lärare och en som inte gjort det är milsvid. Abulafia nämner följande termer, vilka även tolkas som stadium av kabbalistens utveckling: om personen i fråga endast lärt sig från böcker kallas han Chacham, en lärd; om han lärt sig från en upplyst kabbalist kallas han för en Mevin, en som nått insikt; men om han äger personlig vetskap, som han erhållit genom sitt eget hjärta, kallas han en Da’athan, dvs en som nått kunskap (en gnostiker). Om individen lärt sig på samtliga tre ovanstående sätt så kan han, om han påverkats av det ’aktiva intellektet’, kallas för profet. Men även en Mashiyah, messias. Men mer om det i nästa del.