Redan i sin ungdom lockades Abulafia av det mystiska och bestämde sig för att resa till den mytomspunna floden Sambation i orienten. Detta ägde rum år 1260, två år efter att han förlorat sin far. Vid denna period i den världsliga historien invaderade mongolerna Syrien samt Israel och Abraham Abulafia, liksom många andra, närdes av idén att mongolerna var ”de gömda”, ha-genuzim, dvs Israels tio förlorade stammar. Legenden förtäljer att dessa skulle finnas bortom Sambationfloden.
Dock kom han aldrig fram till floden. Krig mellan saracenerna och frankerna i Syrien och Israel hindrade abrupt fortsatt resa, tillsammans med en nyvunnen övertygelse att mongolerna i själva verket inte var en förlorad stam.
Abulafia vände därför tillbaka till Europa där han först stannade upp i Grekland för att gifta sig för att sedan fortsätta vidare mot Italien. I Italien levde han i staden Capua där han studerade filosofi. Särskilt fördjupade han sig i Maimonides ”Vägvisare för de villrådiga”. Denna boks filosofi påverkade paradoxalt nog mystikern Abulafia så djupt att han, trots dess rationella prägel, skrev två anmärkningsvärda mystiska kommentarer till detta verk.
Han studerade dock inte endast filosofi utan fördjupade sig även i den samtida rabbinska kabbalan och teosofiska läror. Men detta lyckades inte hetsa upp den aspirerande mystikern nämnvärt.
Det var först omkring år 1270, då han återvände till Spanien (Barcelona), som han helt fördjupade sig i mystiska studier. Särskilt djupt studerade han Sefer Yetzirah och flera av den textens kommentarer. Här fann Abulafia sin första spirituelle lärare. En viss Rabbi Beruch Togarmi, förbedjaren. Det var denne rabbi, och hans grupp av kabbalister, som förberedde vägen för Abulafias sanna förståelse av Sefer Yetzirah. Denna kabbalistiska grupp arbetade med kabbalah utifrån gematria, notarikon och temurah; dvs bokstavs- och nummermystik.
Detta år var även anmärkningsvärt på så sätt att Abraham Abulafia fick en uppenbarelse, en uppenbarelse som skulle få stort inflytande på hans framtida liv och lära. Han blev tydligen kommenderad att gå till Påven för att söka en audiens. Om denna uppenbarelse var ett resultat av hans mystiska träning eller om det helt enkelt var fråga om ett gudomligt ingripande vet man inte. Men att denna uppenbarelse spelade stor roll för Abulafias fortsatta djupdykningar inom mystiken är uppenbart.
Abulafia fick fler uppenbarelser då han levde och verkade i Barcelona. Han fördjupade sig i sin lärares mystiska tekniker och snart så kom den profetiske anden över honom. Visioner och guds sanna namn var bland de saker som uppenbarade sig för honom. Dock förklarar Abulafia
vid senare tillfälle att dessa visioner delvis hade demoniskt ursprung – demoner som sänts honom för att förvirra. Men han var vid tidpunkten helt övertygad om dessa uppenbarelsers inneboende sanning.
Abulafias uppenbarelser och hans kontakt med den kabbalistiska gruppen kom att bli ödesdigra, både för kabbalans utveckling och för hans egen spirituella utveckling. Han kom att utveckla en helt ny uppfattning av kabbalan som han kallade för ”Profetisk kabbalah” respektive ”Namnens kabbalah”. Den första beskrivningen syftar till att guida initianden till en extatisk upplevelse, och den andra termen syftar till att beskriva vägen kabbalisten, inom Abulafias system, måste vandra för att nå denna extatiska upplevelse – nämligen genom att meditera på bokstavskombinationer av Guds namn.
Efter att ha spenderat några år i Barcelona bestämde han sig för att resa runt i Spanien för att sprida sitt budskap. Särskilt lyckades han påverka den då unge, men lovande, spanske kabbalisten Joseph Gikatilla, vilken senare visade sig bli en av landets mest framträdande utövare.
Efter att ha rest runt inom landet flyttade Abulafia 1274 åter till Italien. Där levde han ett kringflackande liv och lyckades skaffa sig några lärjungar. I det initiella stadiet var han väldigt nöjd med dessa, men efter ett tag försvann fröjden och han klagade bittert över vissa ovärdiga lärjungar han haft. Om några av hans lärjungar i Capua hade han följande att säga: ”De har blivit avfällingar, ty de var ovetande gossar, och jag har övergivit dem.”
Han hade fortfarande sin första uppenbarelse i färskt minne, och bestämde sig för att realisera den år 1280. Då reste han till Rom för att tala med påve Nicholas III om judendomen i stort. Om det handlade om att försöka få påven att konvertera, eller om det endast handlade om en diskussion vet man inte. Abulafia lyckades dock inte träffa denne påve. När kabbalisten kom fram till Rom hade påven redan rest till ett närbeliggande slott för att vila ut; troligen på grund av sin motvilja att träffa Abulafia. Men han sände ett brev där han talade om att Abulafia skulle brännas upp på bål om han närmade sig slottet. Detta tog Abulafia ingen hänsyn till, då han litade till gudomlig försyn, och reste mot påvens tillflyktsort. Men påven hann lämna det jordiska livet innan Abulafia hann fram och således upphävdes domen. Men han blev ändå arresterad av en franciskansk sekt och hölls fången ett par veckor.
Efter denna minnesrika händelse levde Abulafia ett kringflackande liv i Italien där han skrev ner de flesta av sina kabbalistiska verk. De som blivit bevarade till nutiden är främst böcker där han utvecklar sina teorier om den profetiska, eller extatiska, kabbalan. De skrifter som har en profetisk prägel har nästan alla gått förlorade. Om hans öde efter 1291 vet man inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar