Jag planerar att skriva lite mer om sk transpersonell psykologi framöver, eftersom detta är ett av mina intressen, och tänkte därför presentera ämnet på ett någorlunda lättförståeligt sätt. Särskilt kommer jag att koppla detta till den perennialism och traditionalism jag tidigare låtit er ana i vissa av mina texter, särskilt de komparativa delarna. Detta eftersom jag finner klara likheter mellan den transpersonella psykologin och traditionalismen. Dvs traditionalism såsom Guénon, Evola och Schuon menade, och transpersonalism i form av integralism á la Ken Wilber. Men det är även ett sätt för mig att få med den beteendevetenskap jag lovade att ta upp i min bloggpresentation …
Men likheterna kan hittas hos bl a, eller framför allt, Wilber som talar om ett elitistiskt, eller aristokratiskt, ledarskap som ska grundas i en mystisk upplysning. Han talar om evolutionens betydelse, inte endast genetiskt, utan även samhälleligt, mystiskt och med avseende på medvetande, moral och intelligens. Och han är en klar perennialist, som menar att religionens mystiska och esoteriska föreställningar är av universell karaktär. Men han har samtidigt en väldigt positiv framtidssyn där han menar att fåtalets upplysning kommer att bli allmängods i den framtida übermänniskan … Ibland tycker jag mig se ett visst repressivt drag då han talar om de människor som inte nått upp till de evolutionära höjder de kan nå upp till. De är grottmänniskor som inte bör få en chans att utöva inflytande. Men det är förvisso klara likheter till traditionalisternas tankar, och inget han bör kritiseras alltför hårt för.
Ursprunget till det vetenskapliga studiet av det transpersonella kan påträffas bland de tidiga psykologerna såsom Jung och James, Maslow och Taylor, Assagioli och Huxley. Den kan även spåras tillbaka till 1800-talsfilosoferna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson, men även bland de psykadeliska och motkulturella rörelserna under 50- och 60-talen. Framför allt inleddes den transpersonella eran vid utgivningen av det första numret av The Journal of Transpersonal Psychology. Först nu kunde studiet av det transpersonella närma sig det vetenskapliga fältet.
En av den transpersonella psykologins viktigaste uppgifter beskrivs som att försöka förstå, genom att använda så många metoder som är lämpligt, människans kapacitet för andlighet och självtranscendens. Själva termen transpersonell beskriver dock ett försök att utveckla en sekulär och vetenskaplig terminologi för studiet av fenomen som historiskt och vanligtvis blivit förstådda inom vissa religiösa och andliga traditioner. Transpersonella upplevelser kan då vara ”Experiences in which the sense of identity or self extends beyond (trans) the individual or personal to emcompass wider aspects of humankind, life, psyche, and cosmos”. Enligt en undersökning av fyrtio definitioner på termen transpersonell uppgavs att den transpersonella psykologins uppgift uppfattas av transpersonella forskare som att studera människans högsta potential, förståelse för och realisering av, enhetliga, andliga och transcendenta upplevelser. Medan transpersonella discipliner riktar sig till studiet av ovanstående och liknande fenomen, där man försöker beskriva och tolka betydelsen av den transcendenta datan.
Den som emellertid myntade begreppet transpersonell var den humanistiska psykologins grundare Abraham Maslow.. Hans definition skiljer sig inte från de ovanstående, men förtjänar ändå, för den historiskt intresserade, att återges:
“The main reason I’m writing is that the in course of our conversations, we thought of using the word ’transpersonal’ instead of the clumsier word ’transhumanistic’ or ’transhuman’. The more I think of it, the more this word says what we are all trying to say, that is, beyond individuality, beyond development of the individual person into something that is more reclusive than the individual person or which is bigger than he is.”
Orsaken till att Maslow intresserade sig för det transpersonella berodde på att han, under sin forskning angående självförverkligade personer, kom i kontakt med rapporter som tydde på upplevelser och värderingar som inte kunde placeras i det vanliga psykologiska facket, eller i det humanistiska systemets tolkningsramar. Skillnaden var att personen, efter att ha haft en transpersonell upplevelse, såg världen på ett annorlunda, mer öppet, accepterande och omfattande sätt, där det personliga självet inte längre kunde vara universums mittpunkt.
Tecken på transpersonella egenskaper kunde vara värderingar såsom helhet, perfektion, genomförande, rättvisa, livlighet, värdefullhet, enkelhet, skönhet, godhet, unikhet, ansträngningslöshet, lekfullhet, sanning och effektivitet. Dessa värderingar relaterades till sig själv och gick bortom egot. De ansågs som lika viktiga för den mentala hälsan som vitaminer för den fysiska motsvarigheten.
Transpersonalister menar att skillnaden mellan de olika formerna av psykologi är hur de ser på personligheten. Den vanliga, mainstreampsykologin, ser personligheten som bestående av personlighetsdrag och dynamik, medan den humanistiska psykologin ser den som holistisk, med betoning på emotionell helhet, kreativitet, uttrycksfullhet och full av tillväxt- och potentialmöjligheter. Den transpersonella psykologin går utanför personligheten, men som ändå influerar personligheten och menar sig skapa optimal mental hälsa och välmående.
Den transpersonella psykologins forskningssubjekt är de människor som rapporterat transpersonella upplevelser. Det kan röra sig om mystikers, från olika kulturer, beskrivningar om sitt liv, mystiska handböcker från olika mystiska och esoteriska system, undersökningar av människor som genomgår ett mystiskt system såsom meditation eller annan form, och egna transpersonella upplevelser (den transpersonella forskaren antas praktisera mystiska tekniker).
Behöver den psykologiska utvecklingen avklaras innan man kan anträda de andliga, eller transpersonella, nivåerna? Svaret på denna fråga skiljer sig beroende på vilken definition av andlighet man använder sig av. Wilber har genom längre tvärkulturella och metaanalytiska undersökningar beskrivit de fem vanligaste definitionerna, vilka jag redovisar nedan, vilka förvisso förutsätter att en andlig utveckling verkligen är möjlig. Men, som ”religionshistoriker”, anser jag att Wilbers definitioner har en allmängiltig kvalitet, om man anser att mystikers beskrivningar av en andlig utveckling är en källa för empirisk kunskap.
Men enkelt uttryckt menar han att kravet på psykologisk tillväxt endast krävs i vissa definitioner. Nämligen om andlighet ses som toppen på de psykologiska utvecklingslinjerna. Men eftersom han menar att det finns tecken på att personer som nått höga andliga nivåer, med hjälp av t.ex. meditation, ändå inte nått fullt så långt inom de moraliska eller kognitiva linjerna, blir han tveksam. Och eftersom höjdpunktsupplevelser kan uppträda under vilken utvecklingsnivå som helst krävs inte heller någon psykologisk utveckling. Det är endast om dessa höjdpunktsupplevelser skall integreras i livet som utveckling krävs. Och om andlighet anses som en fristående utvecklingslinje krävs det inte heller, eftersom den är just fristående.
De fem olika definitionerna på andlighet är:
Andlighet involverar de högsta nivåerna av varje utvecklingslinje. Detta är en väldigt vanlig tolkning av termen andlighet eftersom den inbegriper de högsta nivåerna på varje utvecklingslinje. Detta är ett hierarkiskt synsätt där olika stadier följer på varandra. Här betyder termen andlighet helt enkelt de tranpersonella, transrationella och postkonventionella nivåerna på varje relevant utvecklingslinje. Det kan vara tal om vår högsta kognitiva kapacitet såsom transrationell intuition, våra högst utvecklade emotioner såsom transpersonell kärlek, våra högsta moraliska aspirationer såsom transcendent medkänsla för alla varelser, och vårt högst evolverade själv såsom det transpersonella självet eller det överindividuella vittnet.
Andlighet är summan av utvecklingslinjernas högsta nivåer. Denna definition liknar den ovanstående, men det finns en skillnad. Liksom ovanstående definition hävdar denna definition att varje utvecklingslinje har högre nivåer, postkonventionella, transrationella etc. Men skillnaden är att varje människa kan uppnå olika nivåer på olika linjer. Därför kan en människa uppnå andliga nivåer på, kanske två av tio utvecklingslinjer, och en annan människa, sju av tio. Därför är andlighet summan av det antal linjer man kan nå toppen av.
Andlighet är i sig själv en separat utvecklingslinje. Till skillnad från de två ovanstående definitionerna finns det de som inte ser andlighet som toppen på en, eller flera, utvecklingslinjer. De menar att andlighet i sig själv är en utvecklingslinje, en linje som går igenom olika stadier precis som de lägre personliga och psyklogiska utvecklingslinjerna gör. Enligt denna definition finns det lägre liksom det finns högre andliga nivåer.
Andlighet är en attityd (som öppenhet eller kärlek) som man kan ha oavsett nivå. Detta är den vanligaste definitionen på andlighet. Men de problem detta medför är att t.ex. kärlek kan vara av olika slag. Det finns altruistisk kärlek och det finns egocentrisk kärlek, betyder det då att egocentrisk kärlek är andlighet? Och kan en person som befinner sig på en prekonventionell nivå verkligen vara öppen då han inte kan anta andra roller?
Andlighet involverar helt enkelt höjdpunktsupplevelser, inte stadier. Även detta är en vanlig definition. Höjdpunktsupplevelser är oftast förändrande, högre, medvetandetillstånd som är tillfälliga. De involverar inte stadier. Men vid en djupare analys finner man att dessa höjdpunktsupplevelser är kopplade till olika utvecklingsstadier, och dessa i sin tur uppvisar utveckling genom olika stadier. För att integrera en höjdpunktsupplevelse krävs det att man utvecklas.
3 kommentarer:
Det är svårt att kritisera Wilber, nästan så att man måste försöka bara därför. Kanske retar jag mig litet på att hans integrala modell sannerligen är ett monster av skicklig mönsterigenkänning, men att hans konklusioner påfallande ofta är inkonsekventa eller godtyckligt tillämpade i praktiken, särskilt när hans amerikanskt sunda no bullshit-förnuft fyller i luckorna och tolkar nivåerna generellare än vad de håller för. Wilbers andliga tendens utmärks ju av en nördig iver att accelerera den andliga utvecklingslinjen i konflikt med sitt parallella bättre vetande. Det verkar f ö vara en ganska produktiv motsättning. Jag menar bara att hans integrala system ganska starkt antyder att en sådan ensidighet som han i slutändan står för orsakar backlash i form av återvändande olösta emotionella blockeringar och inflation på egonivån då de introspektiva nyheterna där tenderar att rationaliseras som andliga atletprestationer. Han varnar ofta för detta och nämner gärna att han trillat dit själv, så han vet att ens bhakti både är ens bästa tillgång och fiende, att önskningarna är granne med illusionerna, men likväl: nånstans är han trots allt alltför frälst på meditation, brainboxar, manisk världsfrånvändhet och siddhifantasier för att riktigt förmå att övertyga sig själv om faran. Talar så med religiös tro utifrån ett integralt upplyst perspektiv, vilket kan uppfattas som en anomali, eftersom religiös tro är typisk för de magisk-mytiska nivåerna, inte den transpersonella nivån.
Ta en tankegång som den här:
De styrande mystikerna kommer alltid att vara i behov av en effektiv polisstyrka, ty efter ett par tusen år till av evolution kommer ändå alla att födas på den lägsta nivån och måste passera alla stadier och de unga hannarna kommer att döda och plundra oss om vi inte vidtar förebyggande åtgärder.
Visionär utvecklingstro parad med klarsynt realism eller bara en freudiansk härva?
/Snåljudas
WALL OF TEXT
hej snåljudas
Hej, tack för din välskrivna och underhållande kommentar. Jo du har rätt i att wilber blivit kritiserad en hel del,men många verkar inte ha förstått vad det är wilber gör, och från vilket perspektiv han skriver. Wilber använder sig av en mer ”gnostisk” hermeneutik än vad de flesta är vana vid, i synnerhet rörande arbete som kan sägas ha större likheter vid akademiskt arbete än konfessionellt. Och wilber själv verkar inte veta vilket ben han ska stå på här heller. Är han teolog eller psykolog – eller filosof. Det är ju oftast akademiker som kritiserar honom och de kritiserar då honom på samma sätt som de hade kritiserat vilken annan akademiker som helst. Och där misslyckas de omedelbart. Dessutom, ett hermeneutiskt arbete kan inte kritiseras på samma grunder ett positivistiskt kan.
Det betyder givetvis inte att wilber är oantastlig, för det går att kritisera honom för de fel han gör. Han klarar t ex inte av att redovisa gnosticismen, utan stödjer sig på sekundärkällor snarare än primärkällor. Och i det långa loppet måste man ju ställa sig frågan om de insikter hans hermeneutiska appropriering givit upphov till verkligen är hållbara om hans källmaterial varit, om inte felaktigt, så åtminstone gravt missvisande. Vilket är synd, för många gnostiska texter hade hållt med honom om de utvecklingstoppar han och hans kollegor skriver om.
Du skriver att wilber är världsfrånvänd, men det kan mycket väl ha varit så förr. Men i och med hans uppstartande av integralinstitutet så håller detta argument inte. Han är nu ute efter att förändra världen. Men givetvis är han frälst på meditation, och frågan är om han kan vara nog frälst här eftersom det är just genom meditation han, och övriga ”transpersonalister”, menar att man kan nå det transpersonella. Det är ju en aktiv väg han talar om, inte en passiv apokalyptisk sådan. Och siddhifantasier? jag är ju ingen expert på wilber, men mig veterligt är wilber lika stor motståndare till siddhis som vilken annan zenbuddhist som helst (ja, jag räknar wilber som znbuddhist) – dvs om du med siddhis menar sk paranormala förmågor. Angående andliga atletprestationer så skrev ju wilber att dessa sk höjdpunktsupplevelser bara i en tolkningsmodell kunde ses som sådana och att det ändå krävs att de ska integreras i det övriga livet. Han menade alltså inte att det var något mål i sig eller ens att de var något att gå omkring och brösta sig för. Du låter nästan som den gamle gode irenaeus när han klagade på gnostikerna som genomgått brudkammarsakramentritualen att de gick omkring stolta som tuppar och trodde de var något. :)
Jag håller inte med om att vi i en ”integralistisk” framtid kommer att behöva en lika allsmäktig polisstyrka som vi idag gör. Men det beror inte på att jag tror att vi ska utvecklas till att bli supermänniskor andligt och moraliskt sett, utan mer på att dessa tankegångar, teokratiska säger jag själv, kommer att genomsyra samhället, eller den nya civilisationen, så grundligt att vi redan från spädbarnsåldern uppfostras in i ett samhälle där vi alla kommer att genomgå dessa terapeutiska och andliga utvecklingssystem som mer och mer avlägsnar och förminskar våra mörkare drifter och behov. Dvs ett teokratiskt samhälle, fast baserat på insikt snarare än dogmer – gnostikratiskt samhälle kanske … eller varför inte en shariastat? Jag tror inte ibn arabi, al-ghazalli etc hade opponerat sig nämnvärt över wilbers tankar … bortsett från wilbers uppenbara sekularism såklart.
Men nu låter det som omjag försvarar wilber, och det gör jag kanske i viss mån. men jag tycker persopnligen att hans idéhistoriska föregångare traditionalisterna såsom guenon, evola och schuon är betydligt intressantare än vad wilber är. det sämsta är väl att han så desperat försöker skapa något nytt snarare än att inse att det räcker bra att hålla fast vid det som redan finns.
mvh, lgm
Skicka en kommentar