Verkligen dags att släppa skrivkrampen som haft mig i ett hårt grepp det senaste halvåret. Så därför klämmer jag till med en text om hur den kabbalistiska synen på ondskan i världen ser ut. Helt enkelt en rak och vanlig text utan några större krumbukter. Och eftersom det var länge sedan jag skrev så får jag ursäkta om den är något trist …
Många lärda genom tiderna har försökt förstå sig på ondskans problem, dess aktivitet samt natur. Särskilt problematiskt har det varit då man försökt bilda sig en uppfattning om ämnet inom en religiös kontext – där tro är baserad på Gudskonceptet, som på alla sätt är perfekt. Hur kunde ett universum styrt av en allsmäktig och absolut god Gud innehålla ondska, och hur kunde ondskan vidmakthålla sin makt i denna världen? De religiösa filosoferna har framfört flera förklaringar angående detta, men det finns i huvudsak två idéer. Dessa idéer angriper problemet från olika utgångspunkter. Dessa benämns på följande sätt: den optimistiska, respektive den pessimistiska utgångspunkten.
Den optimistiska synen baseras på en neoplatonsk teori angående ondskans natur och ursprung. De menade att det gudomliga ljuset emanerade neråt för att i olika steg etablera olika världar, världar som i nedstigande led blev mörkare och mörkare. När dessa utstrålningar nått det slutgiltiga steget i processen slocknade ljuset fullständigt och blev till materia. Det är denna materia som de neoplatonska filosoferna identifierade med ondska. Dock ansågs det ej att detta onda var ett steg i den gudomliga emanationen utan helt enkelt frånvaro av ljus, och således icke-existerande, eller ett icke-vara. Det finns ingen diskrepans mellan påståendet att världen var helt igenom god, eftersom ondskan inte hamnade i någon existerande kategori. Detta anses vara en monoteistisk teori.
Den pessimistiska synen var hemmahörande framför allt hos gnostikerna och uttrycktes i deras doktrin angående de två motsatta krafterna. Här ansågs ondskan vara en verklig, och verkligt destruktiv, kraft vilken var fundamentalt motsatt till den himmelska gode gudens vilja och varande. Därför ansåg gnostikerna att universum var uppdelat i två skilda delar, vilka ständigt låg i fejd med varandra. Vår världs Gud och skapare, Demiurgos, ansågs vara ond och det var den rättfärdige mannens uppgift att befria sin heliga själ från den onda gudens herravälde. Detta skulle ske med hjälp av den gode guden. Detta är en väldigt dualistisk syn eftersom den separerar varje del av ondskan från den goda sfären.
Dessa två syner på problemet med ondskan var dock ej de enda, och det fanns inget som hindrade filosoferna från att kritisera båda synpunkter.
Den traditionella judendomens monoteistiska synpunkt, som den uttrycks i både Torah och Talmud, opponerade kraftigt mot den pessimistiska gnostiska dualismen eftersom den motsade den judiska uppfattningen om en enda Gud. Men samtidigt var den även motståndare till den optimistiska neoplatonska läran. Framförallt eftersom Judendomen erkände ondskans existens samt dess verkningar. Judendomen åberopar istället en mellanväg där Gud, medelst sin egen vilja, skapade ondskan som ett instrument för sitt syfte. Universum anses vara gott eftersom det är ett verk av en enda och god Gud, men ondskan finns där för människan; så att denne skall kunna utöva sin fria vilja. De onda krafter som leder människan bort från Gud, de anklagande änglar som finns och de förgörande änglar som mördar och lemlästar, de är alla skapade av Gud och agerar samtliga enligt hans instruktion. Därför är detta ett instrumentalistiskt synsätt som förvisso erkänner ondskan men ej dess autonomi. Ondskan ses endast såsom varandes föremål för Guds vilja.
Under medeltiden kom uppfattningen angående ondskan att förändras aningen. Nu ansågs inte längre den neoplatonska läran vara så felaktig och det går att uppfatta ett närmande mot detta synsätt. Man anser inte längre att ondskan har någon verklig, oberoende existens, samtidigt som man attackerar den pessimistiska uppfattningen att det finns fler onda ting i denna värld än goda. Ondskans inflytande degraderas till att endast ha en relativ natur och man fråntar den dess gudomliga samhörighet. Detta eftersom Gud endast ansågs producera existens, och all existens var god. Ondskan var ju av en negativ karaktär och därför kunde ej handling tillskrivas den. Bevis på att alla existens var god fann man i följande bibelcitat:
"Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott".
De tidiga kabbalisterna syn på ondskans aktivitet skilde sig inte nämnvärt från den traditionella judiska synen. Men de anpassade det till deras kabbalistiska doktrin angående emanationerna samt det sefirotiska systemet. Godhetens och ondskans ursprung spårade de till de två sefirot Chesed och Geburah; godheten emanerade från Chesed och ondskan från Geburah. Det är människans onda dåd som drar till sig uppmärksamheten från sefiran Geburah. Detta eftersom vi är uppbyggda enligt den sefirotiska modellen (livets träd). De onda gärningar vi utför drar till sig uppmärksamheten från domens sefira Geburah och detta resulterar i att Gud blir medveten om dådet. Denna medvetenhet bidrar till en gudomligt sanktionerad hämndaktion vilken utlöser handlingar såsom förgörelse och mord. Rabbi Ezra beskriver händelseförloppet i en kommentar till Höga visan på detta sätt:
"For man comprises all the spiritual matters (the sefirot), and when man pursues a good path an attribute of good is emanated upon him (an emanation from Hesed), and this is called ’a good angel.’ But when he pursues an evil path an atribute of evil is emanated upon him (an emanation from Gevurah), and this is called ’the angel of death".
Men då det gällde frågan om ondskans natur och existens följde kabbalisterna den filosofiska uppfattningen och särskilt då den neoplatonska. De menade att ondskan i själva verket inte var ond, utan hemmahörande i de gudomliga regionerna, och därför existerade inte heller ondskan i praktiken. De attackerade även den gnostiska dualistiska uppfattningen och påstod att ondska inte är något annat än frånvaro av Gud. Till och med ondskan visste hur den skulle följa godhetens väg. Dessa tidiga kabbalister sammanflätade judisk tro med den neoplatonska, tillsammans med sina egna kabbalistiska läror.
Den kabbalistiska Sefer ha-Zohar framförde en annan lära. Denna var mer likt den gnostiska dualistiska doktrinen. Samtidigt presenterade den ondskan som en strömning av mäktiga krafter, som hade destruktivt inflytande på både de övre och undre världarna. Relationen mellan det gudomliga och det onda beskrivs som präglat av hätsk fientlighet. Detta är ett klart närmande mot den gnostiska synen. Termen Sitra Ahra (1) i sig självt påvisar denna starka dualism då det ju handlar om en sida vilken är i opposition gentemot en andra sida. Sitra Ahra är den sida var det gudomligas fiender står att finna – nämligen demoner, djävlar och Satan själv. Dessa entiteter kallas även för ’andra gudar’ och dyrkan av sådana är uttryckligen förbjudet i Torahn. Förutom dessa finner man även ormen som har nästlats sig in i människans hjärta; men även kroppen anses tillhöra denna sfär. Själen däremot tillhör den heliga sidan och det gudomliga.
Men författaren till Zohar hade ej för avsikt att helt bryta från den traditionella, mer neoplatonska uppfattningen. Därför drog han sig för att presentera mer extremt dualistiska slutsatser. Zohar är därför en stundtals motsägelsefull bok där ondskan ibland beskrivs som en autonom entitet med egen vilja och liv, och ibland som något som endast är utsänd av Gud i enlighet med hans vilja.
(1) Sitra Ahra är hebreiska för ’den andra sidan’. Dess motsvarighet ’den heliga sidan’ är Sitra de-Kadushah.
Många lärda genom tiderna har försökt förstå sig på ondskans problem, dess aktivitet samt natur. Särskilt problematiskt har det varit då man försökt bilda sig en uppfattning om ämnet inom en religiös kontext – där tro är baserad på Gudskonceptet, som på alla sätt är perfekt. Hur kunde ett universum styrt av en allsmäktig och absolut god Gud innehålla ondska, och hur kunde ondskan vidmakthålla sin makt i denna världen? De religiösa filosoferna har framfört flera förklaringar angående detta, men det finns i huvudsak två idéer. Dessa idéer angriper problemet från olika utgångspunkter. Dessa benämns på följande sätt: den optimistiska, respektive den pessimistiska utgångspunkten.
Den optimistiska synen baseras på en neoplatonsk teori angående ondskans natur och ursprung. De menade att det gudomliga ljuset emanerade neråt för att i olika steg etablera olika världar, världar som i nedstigande led blev mörkare och mörkare. När dessa utstrålningar nått det slutgiltiga steget i processen slocknade ljuset fullständigt och blev till materia. Det är denna materia som de neoplatonska filosoferna identifierade med ondska. Dock ansågs det ej att detta onda var ett steg i den gudomliga emanationen utan helt enkelt frånvaro av ljus, och således icke-existerande, eller ett icke-vara. Det finns ingen diskrepans mellan påståendet att världen var helt igenom god, eftersom ondskan inte hamnade i någon existerande kategori. Detta anses vara en monoteistisk teori.
Den pessimistiska synen var hemmahörande framför allt hos gnostikerna och uttrycktes i deras doktrin angående de två motsatta krafterna. Här ansågs ondskan vara en verklig, och verkligt destruktiv, kraft vilken var fundamentalt motsatt till den himmelska gode gudens vilja och varande. Därför ansåg gnostikerna att universum var uppdelat i två skilda delar, vilka ständigt låg i fejd med varandra. Vår världs Gud och skapare, Demiurgos, ansågs vara ond och det var den rättfärdige mannens uppgift att befria sin heliga själ från den onda gudens herravälde. Detta skulle ske med hjälp av den gode guden. Detta är en väldigt dualistisk syn eftersom den separerar varje del av ondskan från den goda sfären.
Dessa två syner på problemet med ondskan var dock ej de enda, och det fanns inget som hindrade filosoferna från att kritisera båda synpunkter.
Den traditionella judendomens monoteistiska synpunkt, som den uttrycks i både Torah och Talmud, opponerade kraftigt mot den pessimistiska gnostiska dualismen eftersom den motsade den judiska uppfattningen om en enda Gud. Men samtidigt var den även motståndare till den optimistiska neoplatonska läran. Framförallt eftersom Judendomen erkände ondskans existens samt dess verkningar. Judendomen åberopar istället en mellanväg där Gud, medelst sin egen vilja, skapade ondskan som ett instrument för sitt syfte. Universum anses vara gott eftersom det är ett verk av en enda och god Gud, men ondskan finns där för människan; så att denne skall kunna utöva sin fria vilja. De onda krafter som leder människan bort från Gud, de anklagande änglar som finns och de förgörande änglar som mördar och lemlästar, de är alla skapade av Gud och agerar samtliga enligt hans instruktion. Därför är detta ett instrumentalistiskt synsätt som förvisso erkänner ondskan men ej dess autonomi. Ondskan ses endast såsom varandes föremål för Guds vilja.
Under medeltiden kom uppfattningen angående ondskan att förändras aningen. Nu ansågs inte längre den neoplatonska läran vara så felaktig och det går att uppfatta ett närmande mot detta synsätt. Man anser inte längre att ondskan har någon verklig, oberoende existens, samtidigt som man attackerar den pessimistiska uppfattningen att det finns fler onda ting i denna värld än goda. Ondskans inflytande degraderas till att endast ha en relativ natur och man fråntar den dess gudomliga samhörighet. Detta eftersom Gud endast ansågs producera existens, och all existens var god. Ondskan var ju av en negativ karaktär och därför kunde ej handling tillskrivas den. Bevis på att alla existens var god fann man i följande bibelcitat:
"Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott".
De tidiga kabbalisterna syn på ondskans aktivitet skilde sig inte nämnvärt från den traditionella judiska synen. Men de anpassade det till deras kabbalistiska doktrin angående emanationerna samt det sefirotiska systemet. Godhetens och ondskans ursprung spårade de till de två sefirot Chesed och Geburah; godheten emanerade från Chesed och ondskan från Geburah. Det är människans onda dåd som drar till sig uppmärksamheten från sefiran Geburah. Detta eftersom vi är uppbyggda enligt den sefirotiska modellen (livets träd). De onda gärningar vi utför drar till sig uppmärksamheten från domens sefira Geburah och detta resulterar i att Gud blir medveten om dådet. Denna medvetenhet bidrar till en gudomligt sanktionerad hämndaktion vilken utlöser handlingar såsom förgörelse och mord. Rabbi Ezra beskriver händelseförloppet i en kommentar till Höga visan på detta sätt:
"For man comprises all the spiritual matters (the sefirot), and when man pursues a good path an attribute of good is emanated upon him (an emanation from Hesed), and this is called ’a good angel.’ But when he pursues an evil path an atribute of evil is emanated upon him (an emanation from Gevurah), and this is called ’the angel of death".
Men då det gällde frågan om ondskans natur och existens följde kabbalisterna den filosofiska uppfattningen och särskilt då den neoplatonska. De menade att ondskan i själva verket inte var ond, utan hemmahörande i de gudomliga regionerna, och därför existerade inte heller ondskan i praktiken. De attackerade även den gnostiska dualistiska uppfattningen och påstod att ondska inte är något annat än frånvaro av Gud. Till och med ondskan visste hur den skulle följa godhetens väg. Dessa tidiga kabbalister sammanflätade judisk tro med den neoplatonska, tillsammans med sina egna kabbalistiska läror.
Den kabbalistiska Sefer ha-Zohar framförde en annan lära. Denna var mer likt den gnostiska dualistiska doktrinen. Samtidigt presenterade den ondskan som en strömning av mäktiga krafter, som hade destruktivt inflytande på både de övre och undre världarna. Relationen mellan det gudomliga och det onda beskrivs som präglat av hätsk fientlighet. Detta är ett klart närmande mot den gnostiska synen. Termen Sitra Ahra (1) i sig självt påvisar denna starka dualism då det ju handlar om en sida vilken är i opposition gentemot en andra sida. Sitra Ahra är den sida var det gudomligas fiender står att finna – nämligen demoner, djävlar och Satan själv. Dessa entiteter kallas även för ’andra gudar’ och dyrkan av sådana är uttryckligen förbjudet i Torahn. Förutom dessa finner man även ormen som har nästlats sig in i människans hjärta; men även kroppen anses tillhöra denna sfär. Själen däremot tillhör den heliga sidan och det gudomliga.
Men författaren till Zohar hade ej för avsikt att helt bryta från den traditionella, mer neoplatonska uppfattningen. Därför drog han sig för att presentera mer extremt dualistiska slutsatser. Zohar är därför en stundtals motsägelsefull bok där ondskan ibland beskrivs som en autonom entitet med egen vilja och liv, och ibland som något som endast är utsänd av Gud i enlighet med hans vilja.
(1) Sitra Ahra är hebreiska för ’den andra sidan’. Dess motsvarighet ’den heliga sidan’ är Sitra de-Kadushah.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar