Det finns nog inte många som inte hört Imperiets hjärtskärande version av Evert Taubes Balladen om Briggen Blue Bird, där båten går under med en fastsurrad rorsman på julafton 1872. Men färre är det nog som funderat över just varför skutan ifråga gick i kvav. Om man betänker att Taube faktiskt hade stor sjövana och kom från en likaledes sjövan familj så är det inte omöjligt att det finns viss sanning i historien, dvs. att det fanns en Blue Bird som gått under utanför Bohusläns klippiga kust kring den perioden.
Och visst fanns det mycket riktigt en båt vid namn Blue Bird som råkade i sjönöd 1872, fast inte vid Hållö som visan säger utan utanför Tryggö. Och dessutom inte vid julafton utan under augusti månad. Det var visst stormigt väder och minst fyra skepp fick problem. Men varför just Blue Bird kan man fråga sig? Då det var ett skepp som hade vana vid atlantseglingar (seglade mellan Riga och Boston) så torde ju besättningen vara van vid kraftigt oväder kan man tycka, så då får man väl spekulera vidare i vad det hade i lasten.
Och där kommer vi kanske till gåtans lösning. Det visade sig nämligen att det hade inget mindre än hampa, dvs. hasch i lasten! Tydligen hade besättningen tagit för sig rejält av lasten redan efter båtens avgång så de var rejält påtända när de väl rundat Skanör/Falsterbo och satte kursen mot Kattegatt … Så visans ord: "...han kan dreja en spak." var väl motsvarigheten till dagens "Han kan mecka en holk." Dessutom visar den hur desperata de blir när de märker att båten inte kommer att klara sig, så de måste röka på för fullt en sista gång: "...vi får blossa för här är det slut!"
eller jaja, historien blir ju onekligen lite lustigare så här, och dessutom, till skillnad mot visans tragiska utgång, rapporterades inga drunknade sjömän ty både skeppet och besättningen bärgades och kunde slutligen fortsätta sin färd mot Nordamerika. Men visst har jag fantastisk slutledningsförmåga. :)
2 kommentarer:
Vet inte om du med "hjärtskärande" ger ris eller ros, men själv tycker jag Imperiets version var urbra.
Bäst är det med raden:
"Det var Stranne den äldre, en viking, en örn" - och sedan lite basplink bara, "less is more".
Ja man kan rakt se denna sjöbjörn framför sig, "Den siste vikingen" på sin segeleka med rodret fast i hand och sprejad av nordanvinden.
jo jag håller med, det var något med forna tiders hjältar - som jag ju också skriver om i ett senare inlägg :) *reklam*
Skicka en kommentar