Sommarkatter

Det kan kanske vara ett något underligt val av rubrik, men om ni tittar på filmklippet så ser ni hur långt en katts minne sträcker sig, och hur de längtar efter sina "familjemedlemmar." Naturligtvis är jag tvungen att skriva familjemedlemmar inom citationstecken eftersom hoi polloi endast ser djur som objekt.

Förvildade katter ser vi många av både i stan och på landet, men en katt som på vintern sitter på trappan till en sommarstuga ensam mitt i vintern är inget annat än en katt som varje dag återvänder hem i hopp om att dess familj ska vara där för att
ge den mat, värme och samma trygghet om den en gång fått som kattunge.

Det finns andra lika förfärliga exempel. Vad säg s om följande från Sundsvalls tidning: "Skräckexemplet var när en granne till en fastighet på Alnö som en förvinterdag ringde. Han misstänkte att de låg en död katt på bron till ett hus. Det visade sig vara en sommarkatt som lämnats vind för våg och utsvulten frös fast och dog i väntan på att husse och matte skulle komma tillbaka."

Det har hänt att jag sett sådana katter när jag var scout i min ungdom och var ute på hajk i skogen, och även en fastfrusen katt har jag sett. Men då mitt i stan så den var nog sjuk eller hade blivit misshandlad av tuffa ungar (ja, de roar sig med sånt! Det finns exempel på polisrapporter där döda katter hittats uppeldade, med avknäckta ben, avklippt svans. pinnar uppstuckna i anus och vagina. ögon utpetade etc. Men vad kan ett litet barn göra åt saken? Det mest humana hade väl varit att istället bli medlem i ett Barn-som-skjuter-djur-sällskap. Men sådana är ju ratade av den så otroligt moraliskt medvetna och självgoda västerländska mänskligheten. Då är det bättre att bara släppa ut kattfan i skogen - "den klarar ju sig fint själv!"

Och visst kan en katt klara sig själv genom att äta insekter, fåglar, paddor och annat smått och gott, men behöver vi inte lite mer än mat? Särskilt om vi vuxit upp i en miljö som var överbelamrad med omtanke, lek, kärlek, värme, mat i överflöd och spännande saker varje dag. För er som har nåtot hum om bildning fanns det en herre som hette Abraham Maslow. Han beskrev den mänskliga utvecklingen (som jag här applicerar även på djur) med en modell han kallade behovspyramiden, eller - hierarkin. Lägst på denna, dvs. det mest basala av våra behov fanns givetvis mat. Och katten som blivit utslängd får ju som sagt mat emellanåt.

Men då vi stiger högre upp bland pyramidens nivåer ser vi att trygghet kommer härnäst. Den tryggheten försvann den dag katten såg familjebilens bakre stänkskydd snabbt försvinna runt en landsvägskurva. Möjligtvis hade den ögonkontakt med ett tårögt barn i bilens bakruta också och kände empati och ville hoppa upp i dess famn och trösta - för så gör katter faktiskt.

Högre delar av pyramiden inkluderar att vara medlem av en grupp/flock (som försvann när familjen körde iväg); att känna uppskattning (att få bli klappad, busad med, kelad etc); och slutligen, enligt Maslow, att förverkliga vår personlighet (en katt som mår bra kan bli mycket intelligent och t ex spela fotboll med oss - som min bortgångne Kosmos brukade göra med mig).

Ett tips som är ännu bättre än att skapa ett Barn-som-skjuter-djur-sällskap hade givetvis varit att starta upp ett Tortera-föräldrar-som-släpper-ut-djur-i-skogen-sällskap! Samfundet för föräldrar i behov av tortyr hade det kunna heta.

Själv har jag ganska dåliga ledarskapsegenskaper, men finns det någon som vill söka tjänsten så kan jag, som beteendevetare och rekryteringsutbildad ställa upp med både rekryteringen och urvalet av rätt person. Så se detta som en platsannons. Och ja, själva tortyren kan jag naturligtvis själv också ställa upp med, även om jag tycker att vi borde ha ett rullande schema.

Och just ja, kattplågare ska givetvis också finnas med i vår förenings målgrupp.