Cynism och relativism

Den intelligenta människans förbannelse. Elitistiskt? Förvisso! Men ack så sant ... Den stora majoriteten människor därute, oavsett var de lever, är fångar under vår barnsäkra utvecklingskork. För visst är den barnsäker? Det finns ju inget sätt för oss att lossa på den. Det lilla barnet kan heller inte öppna en barnsäker kork förrän den nått en viss mognads- och styrkenivå. Men vår barnsäkra kork är bara symbolisk, och i de flesta fall är vi inte ens medvetna om att den finns där. Vi tror att det är så här livet ska se ut - att leva i lidande, att vara medveten om att vi har nått så långt vi kan nå i vårt liv, att vi springer i cirklar hela tiden, att inga nyheter längre kan påverka oss, etc. Att allt vi samlat på oss inte är mer än vad låten Hurt ovan talar om för oss: "My empire of dirt."

Den barnsäkra kork jag talar om är relativismens kork, och t.o.m. nihilismens kork. Ty det är dithän de flesta i sin cynism hamnar förr eller senare. Dessa två låtar beskriver på ett utmärkt sätt människans upplevelse av fullständig meningslöshet och uppgivenhet inför densamma. Att inget egentligen har något djup, och om det har det så något som vi själva väljer att applicera på det. Ingenstans finner vi något absolut, något som är av universell karaktär. Benedictus XIV var också av denna övertygelse när han sa: "We are building a dictatorship of relativism that does not recognize anything as definitive and whose ultimate goal consists solely of one’s own ego and desires."

Det säger sig själv att en sådan relativism inte kan leda till något positivt, åtminstone inte i enlighet med mig och vad mina religiösa och filosofiska förebilder förespråkar. Här ser vi istället stora varningstrianglar uppsatta på relativismens uttryck. Ty relativism leder ofrånkomligen till nihilism. Höjden av nihilism är att gå ut på gatan och skjuta slumpvist förbipasserande fotgängare med ett gevär skrev surrealisten André Breton. Vad han egentligen menade kommer vi nog aldrig att förstå, även om hans bekantskap med Georges Bataille gör det hela något mer oroväckande. Dock slapp vi lyckligtvis åskåda några slumpvisa gevärsmassakrer. De kom emellertid lite senare ... Här kanske jag ska tillägga att Bretons uttalande var lite oroväckande profetiskt om vi har den käre Galningen Amon Göths beteende, dvs. slumpvist balkongskjutande av judar - såsom det bekantgjordes i filmen Shindlers list - i åtanke.

Men var mer? jo, i relativismens och nihilismens högborg - Västeuropa och USA. Det är också dit hela världen pekar, och även stora delar av Västeuropa och USA själv, är medvetna om att de lever i yttersta dekadens och moraliska förfall. Och ändå kan vi inte ens trösta oss själv, ty, enligt puckelryggen Kierkegaard för den känslan av nihilism och relativism med sig en förlust av tröst, att låta sig lugna sig lugna ner sig. Och det av något helt vanligt, något trivialt. Det fungerar inte nu längre - allt är blasé helt enkelt ...

Att vi inte har något bot mot denna relativistiska och nihilistiska pesthärd som breder ut sig visar på att vi förlorat kontakten med traditionen. Traditionen stängde effektivt igen behållaren med den barnsäkra korken (ungefär som sagan Svärdet i stenen, där bara den värdige klarar av att frigöra svärdet. Men ytterst få av oss kommer någonsin att mogna mer än så. De kommer alltid att se världen som, om de blivit begåvade med ett mått intelligens, orsak och verkan, lidande, naturens grymhet, den starke vinner, alltets meningslöshet. Men den intelligente kan ta sig vidare från denna mognadsnivå och anträda nästa för den lyckas äntligen få upp den barnsäkre korken – och är alltså inget barn längre utan har mognat. Han är nu redo att skapa en helhet i sig själv. Som ovan så nedan säger Smaragdtavlan, och jag anser att traditionen måste förverkligas både utom en och inom en. Inom en kan man uträtta underverk, men om man bara fokuserar på omvärlden är risken stor att man slutar som en bitter gammal gnällig gubbe som aldrig fått göra sin röst hörd annat än som förkortade insändare i tidningarnas debattsidor.

Det är samma sak här, fast inget hokuspokus utan en vanlig utveckling och mognad.) Den forna helhet som präglat samhället har råkat i nöd och lämnat oss med endast några atomistiska spillror utan tolkbart sammanhang i många fall - och, ibland, några rekonstruktioner (omedvetna såklart) av det förgångnas geni. Vi har förlorat något väldigt värdefullt helt enkelt (och att det är värdefullt tycks vi undermedvetet veta om med tanke på hur vi jämt och ständigt söker efter traditionen och andliga sanningar långt från oss här i Västeuropa - i mellanöstern till fjärran östern.). Och det är egentligen inte så lätt att återuppbygga det eftersom det aldrig kan bli exakt så igen. Ettusen år av mörker sätter sina markanta spår, det är helt garanterat. Fast femtonhundra år är väl en mer realistisk siffra då vissa gnostiska grupper fortfarande fanns i omlopp då.

Den hopplöshet och dekadens musikerna i dessa videos sjunger om, eller den hopplöshet och meningslöshet de förmedlar, är inte något speciellt för dem. Nej, det har blivit större och större inom den amerikanska musikmarknaden. Och inte bara där, utan även i filmer. En storfilm som Lost in Translation hade ju aldrig kunnat få sådant genombrott för t ex 20 år sedan. För då var vi inte riktigt medvetna om vår känsla av meningslöshet. Men idag slår man dessutom mynt av det …

Men finns det någon väg ut? Vem är värdig nog att dra loss svärdet ur stenen, som jag skrev ovan, eller vem har vuxit sig tillräckligt stark för att pilla bort den barnsäkre korken? Och framför allt: vad finns det egentligen för den cyniske som redan tror sig veta allt och inte blir förvånad, överraskad, eller engagerad av något? Ken Wilber kallade denna über-cyniker för kentaur, för att det var både en människa och ett vilddjur som lät sig styras av sina drifter. Det är givetvis svårt att få någon så hård att mjukna, men framför allt så handlar detta ju inte om extern stimuli, utan intern sådan. Upptäcktsresan ska inte företas på Borneo utan i hans egen hjärna. Och fastän många transpersonella psykologer är traditionalister utan att veta om det fortskrider utforskningen från det omedvetna till själens domäner och slutligen till det gudomligas.

Vad som sker på dessa nivåer är man tämligen oense om. Men de menar alla att det handlar om hur man ska förhålla sig till medvetandets födelse. Den antika världens gnostiker var även de medvetna om detta och använde följande tre termer för att karakterisera fenomenet: protennoia, epinnoia och pronoia. Protennoia karakteriseras av att tanken inte hunnit bli en tanke än, och protennoia betyder före tanken. Epinoia glider på tanken och är alltså den manifesterade tanken, den som ständigt surfar på manifestationen. Pronoia är också en förtanke, men en förtanke som håller sig precis vid tankens begynnelse. Detta är komplicerade saker som är svåra för icke-meditatörer att ta till sig.

Men det förklarar även det ljus många meditatörer, helgon och bedjande personer kan uppleva emellanåt: protennoia säger: ”I am first thought, the thought that is in light.” Det betyder då alltså att den första tanken existerar i ljus. Men hur då? Jo, varje elektrisk impuls i hjärnan avfyrar en liten ljusglimt. Så varje tanke föds i ljus. Genom att stänga av så mycket ovidkommande stimuli som möjligt i sin meditation kan man bli förmögen att uppleva dessa blixtar. Men det är ju inte huvudmålet med detta. Målet är att kunna styra vilka tankar man ska ha, och vilken betydelse de ska ha för en och ens liv. På detta sätt kan man välja bort negativa tankar innan de ens blivit medvetna tankar och på så sätt kan dessa tankar inte påverka oss i negativ riktning. Vi bli mer och mer herrar över våra liv. Man kan även välja positiva tankar, och följa upp dem. För, som Buddha sa: ”Vi är vad vi tänker, och vi tänker vad vi är.” Så vi har kommit en bra bit från den apatiske cynikern utan några värderingar eller mål som vi såg i början av artikeln. På detta sätt har vi blivit vad Péledan säger är övermänniskor. Och nu börjar vårt arbete med att omskapa oss själva: ”the first duty of the superior man, once he becomes conscious of himself, is to sculpt his moral being.”

I Västeuropa har det sedan länge varit mycket stor sekretess kring den psykologi som kunde vara till hjälp. Men de former som hade anknytning till traditionen var inte psykologin - även om den i sin grund har det - utan det handlade här i Västeuropa om alkemi, inre och yttre. Men framför allt inre. Och ceremoniell teurgi; oftare benämnd magi (vilket inte har något med att trolla fram kaniner ur hattar att göra.) I Västeuropa, och vissa delar av Östeuropa har dessa spillror av traditionen fortsatt att praktiseras och filosoferats över. Vissa ordenssällskap verkar ha haft en lång historia som börjar bli dunkel vid 1600-talet. Annars ser det ofta ut som att det är mindre cirklar som växer upp kring en mästare, och att dessa i sin tur ger upphov till andra cirklar. Antingen direkt, eller genom att någon annan finner deras litteratur och bestämmer sig för att pröva sina vingar.

Den Västeuropeiska esoteriska vägen kanske kräver allt för mycket av kandidaten. Man måste vara, eller se till att bli, väl bevandrad i dess historia och terminologi etc. Att följa en annan tradition framstår då som lite lättare. Men samtliga traditioner är egentligen lika svåra, särskilt den andliga eller esoteriska delen. Den tradition som torde ligga oss närmast om hjärtat och vara lättast för oss att förstå och appropriera torde vara Islam (jag vet inte riktigt om kristendom är en tradition så som den har manifesterat sig, därför håller jag den utanför). Det kanske ni inte förstår, men jag brukar säga att varje muslim per definition är kristen, dvs. de tror i allt väsentligt på Kristus ungefär som en gnostiker trodde på Kristus (dvs. utan övertro som återuppståndelse etc.). Gnosticismen finns dessutom tydligt representerad i Islam som dels en religiöst påbjuden kunskapsdrift, och dels genom sufismen, och det är sufismen som skapar helheten. Och dessutom har Islam redan funnits i Europa under medeltiden. Slutligen får vi inte glömma bort hur lik den fornnordiska moralen är den Islamiska. Så det hade varit intressant att se hur ett svenskt Islam hade yttrat sig, Om bara Salafiterna och Wahhabiterna kan hålla sig borta så kan det bli en intressant blandning mellan traditionellt Sverige och traditionellt Islam. Varför inte en stavmoské ;-)

Men det är ju de meditativa traditionerna, med dess djupgående och förädlande verkan de har på människan jag framför allt är ute efter. Men samtidigt vet jag att detta inte kan existera utan sin exoteriska motpart. Inte på ett fullständigt sätt i alla fall. Men ovanstående exempel på den cyniske relativisten eller nihilisten, dvs. kentauren, måste ju förändras när den börjar med de traditionella esoteriska övningarna och skrifterna. Där den tidigare människan var helt egocentrerad analyseras och bryts nu egot ner så att den förstår och ser mer av verkligheten än tidigare. Även empatin förändras. Först kan barnet bara hysa känslor för sina föräldrar och syskon. Sedan börjar den ta med släktingar och grannar, vänner. Sen kan det omfamna en hel skola framför en annan skola, och ett helt land och en hel etnisk grupp. Men när de transcenderar detta förmår han omfamna hela världen, med både människor och djur och växter.

Men detta innebär att en människa inom Islam - Profeten Muhammed t ex - som hade utvecklats långt bortom den cyniska nihilisten kunde uttala sig riktigt altruistiskt och empatiskt. Ganska långt från en barsk krigare i den skoningslösa öknen. Det kan skådas i bl a följande yttrande: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” Muhammed började sin karriär som Brahmin men tog upp kshatriya när han fann sig tvungen att slåss. Sedan kombinerade han de båda rollerna som både brahmin och kshatriya. Han fortsatte i Melkizadeks traditionella fotspår helt enkelt.

Så, Islam är ett alternativ till val av tradition. Det finns fler ju längre man fjärmar sig från medelhavet. För att ta ett långt språng så hamnar vi i Indien med sin Hinduism bl a. Detta myller av gudomligheter torde tilltala varje nordbo som vuxit upp med positiva bilder av de fornordiska gudasagorna. Det är framför allt yoga och meditation som är hinduismens traditionella esoterism. Brahminer utan sådan erfarenhet håller kanske inte med, men det var, och är, dess yogier som historiskt och legendariskt forskat i och publicerat människans inre natur med metoder för att nå dem på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt.

Buddhismen med dess vipassanna är en helt annan femma. Meditationen är så tätt kringgärdad med den extrinsikala religionen att det är svårt att se var den ena tar slut och den andra börjar. Särskilt i Kina är buddhismen intressant med tanke på Shaolintempel och andra kopplingar till kampkonsterna. Där utbildas de ”intagna” till att bli både mästare på kampkonst, liksom officianter inom rituell buddhism. Det är således både präst och soldat på samma gång. Skillnaden mellan prästkasten och krigarkasten har här suddats ut.

Men poängen med att räkna upp dessa olika religioner med dess olika esoteriska ingångar är att förklara att traditionen alltid måste innehålla en helhet, och att denna helhet ofta brister pga. avsaknad av just esoterisk praktik och teori. Många traditionalister idag ser det som viktigare att endast förhålla sig till de exoteriska, extrinsikala delarna av traditionen. Men det är ju först då det är helt som det kan bli heligt, och varje genuin tradition är ju helig per definition. Detta visar också hur svårt det kan vara att rekonstruera en gammal halvt, eller helt, utdöd tradition såsom Romarrikets religion och samhällsapparat, eller vikingatidens motsvarighet.

Men den håglöshet och tristess som är kännetecken på den så samhälls- och individfarliga relativismen och nihilismen måste vara något av det första som bekämpas inför inledandet av en traditionalistisk fristad i cyberrymden - som jag sett vissa bloggare därute börjat så smått med. Det är en positiv motkraft och det är ju genom bloggar och forum man kan sprida sitt budskap. Fast man kanske inte vet vem som läser det, så kan dessa bli influerade av ens tankar, och sen sprida de vidare till sina vänner.

Jag är benägen att hålla med om att vi idag fjärmar oss mer och mer från Sanningen och tillåter oss att flyta med i en heraklitisk flod, en illusionernas maya, en naturens samsara. Detta är något som även Guénon och Evola uppmärksammat i sina verk The Crisis of the Modern World och Revolt Against the Modern World. Benedictus XIV menar att boten till denna åkomma står att finna i att centrera sitt liv kring Kristus, och Thomasevengeliet förtydligar genom att citera Kristus som menar att vi måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Kristus, är själva navet i förgänglighetens virvelvind. Vad Muhammed hade att säga om förbipassering och resande står att finna i mina artiklar om gnosticism och Muhammed.

Det låter kanske något ensidigt, men som perennisk traditionalist kan jag utan problem byta ut Kristus mot något annat, eftersom det ju ändå är samma sak vi menar i sin essens. Bakom alla kulturella och på annat sätt betingade föreställningar finns det endast en sanning, och den är likadan överallt: Evig Visdom – Sophia Perennis.

Äntligen ur fängelset