grekerna och tro, var det blind tro eller rationell?

Det finns som bekant en hel del gamla grekiska myter som verkar mer eller mindre sannolika och osannolika. Ibland gränsar de till det absurda i så stor utsträckning att man börjar funder på om de verkligen trodde på dem själv, eller om de mer såg dem som sagor. Så därför ska jag försöka visa lite på hur grekerna såg på sina myter, och därigenom tränger vi djupare in i deras psyke och kanske tom förstår oss själva lite mer, och hur vi förhåller oss till skvaller t ex … Jag ska börja med att redogöra för varför grekerna trodde på sina myter eftersom detta är en förutsättning för att kunna diskutera hur denna tro såg ut. Insprängt bland mina rader finns det möjlighet att även frågan om kommer att besvaras. Även om jag anser att det är en omöjlig fråga att besvara eftersom människorna som individer alltid har varit just individer

Varför

Under antiken var läskunnigheten tämligen utbredd, inte endast bland männen i samhällets toppskick utan även bland kvinnor och, i vissa fall, även bland dem som befann sig i den sociala sfärens utkanter. Grekerna i allmänhet läste sina texter utifrån en tro att det verkligen var en sanning som förmedlades. Detta kan bero på hur dessa texter författades. Bl a historieskrivarna var kända för att frångå bruket av aktiv källkritik och redogjorde gärna, utan att hänvisa till sina källor, material som kunde betona deras teser. Detta gjordes med den avsikten att läsarna skulle tro på vad som förmedlats.

Det som dessa författare egentligen menade att de förmedlade var en tradition och inte källor. Denna tradition sågs som sanningen helt enkelt eftersom den existerat en längre tid och var således en auktoritet. De använde sig förvisso av källor, men redovisade inte dessa. Det var istället författaren som ville ses som auktoriteten och källorna. Han var själva Ordet och således oantastlig.

För de läskunniga var detta naturligtvis en orsak till att de valde att tro. D v s eftersom de var övertygade om att författaren inte hade för avsikt att föra fram lögner. Men kanske framför allt eftersom de i författaren och det författade materialet såg en auktoritet. De trodde på berättarnas förmåga att förmedla sanningen och sanningen ansågs inte vara något oomkullrunkeligt utan var beroende på uttolkaren. Därför lade författaren så stor vikt vid att ses som auktoriteter eftersom det då automatiskt medförde en sanning. Man tvivlade inte på vad andra sa – om de var respekterade. På detta sätt fanns det en relation mellan sanning och makt. D v s en som är sedd som en auktoritet blir således betraktad som en förmedlare av sanning.

Förutom dessa, kanske mer indirekta, skäl till att tro på myter finns det uppenbara fall där en utveckling av tron vuxit fram. Grekerna lärde sig att tro på myterna redan från barnsben eftersom deras mödrar och barnmorskor berättade dessa för dem. Dessa blev mer realistiska eftersom dessa ofta berättade med stor inlevelse, som tillsammans med gråt naturligtvis påverkade barnens uppfattning om myternas autencitet. Mödrarna och barnmorskorna berättade om gudarna, skrämde dem med spöken och berättade även sentimentala myter.

Då barnen vuxit upp och blivit medborgare kanske mycket av denna tidigt inlärde tro försvunnit, men man hade andra metoder för att hålla tron vid liv. Den offentliga teatern samt litteraturen är exempel på sådana forum. Man använde sig här av tre funktioner för att få lyssnaren att tro på myterna som berättades: 1. Att utveckla ett rigoröst resonemang (d v s de försökte få lyssnaren att förstå att man var seriös och inte sade vad som helst). 2. Röra lyssnaren genom retorik, (retorikerna spelar på lyssnarens känslor genom att vara entusiastiska, charmerande etc.). 3. Eller genom att referera till Homeros eller någon annan antik poet. (för att imponera på lyssnarna).

Myterna måste vara sanna, för hur kan någon berätta om något som inte är sant, något som inte existerat. Sanningen kan förvisso förändras, men det är omöjligt att tala om något som inte existerar. Om myterna är falska är det bara ett tecken på att de är inexakta, inte att de är falska helt och hållet. Ursprungligen var de kanske sanna, men eftersom de berättats så många gånger har fel smugit in sig. Oavsett om myterna är falska eller inte är irrelevant för berättaren och nedtecknaren eftersom det ansågs respektlöst att hävda att andras myter var falska.

Det kan väl sägas att grekerna trodde på sina myter eftersom de gärna ville se auktoriteter som förmedlare av sanningen, men även eftersom de hade blivit lärda att tro på dessa myter. Detta var en inlärning som hölls vid liv genom litteratur och teaterbesök även i vuxen ålder.

Hur

Ovanstående talar om varför grekerna trodde på sina myter, men det nämns inte något om hur denna tron såg ut. Trodde verkligen alla greker på dessa myter eller fanns det vissa som trodde mer än andra? Inledningsvis måste det betonas att inte alla greker trodde på dessa myter, och det var inte heller tal om någon blind tro. De flesta greker ansåg inte att myterna skulle tolkas bokstavligt, de ville istället jämföra myternas innehåll med den samtida upplevda verkligheten. Det var kanske framför allt de bildade delarna av samhället som tolkade myterna på detta sätt. I övrigt var vidskepelse ganska utbredd bland hoi polloi.

Det var således endast de som blivit utbildade som kände till myternas finare detaljer, resten hade bara fragmentarisk kunskap – d v s de kände till aktörernas namn och natur och kanske lite om deras äventyr etc. Det var särskilt under den hellenistiska perioden som mytologin blev föremål för de lärdas tolkningar. Folket däremot, tolkade fortfarande myterna hade fortfarande vidskepelsen till grund för sina tolkningar

I och med ovanstående, d v s de lärde tog över myterna, blev tolkningarna mer historiska och vetenskapliga, på detta sätt ’rengjorde’ de myterna och tog vara på det essentiella och djuptolkade detta i relation med särskilt samtiden, medan det osannolika i myten kanske inte betonades. De lärda kritiserade som sagt myterna, men detta berodde inte på att de trodde att de var falska. Det var snarare tal om något slags primitiv källkritik, där de försökte röna ut den bas som ansågs sann, eller mest rimlig.

Genom detta spekulerade i myterna bland de bildade uppkom det ideologiska eller retoriska bruket av myter – d v s de kom att verka som en idealbild att sträva efter. Här spelade myternas hjältar en stor och betydande roll. Det fanns de som tvivlade på gudarnas existens, men aldrig någon som tvivlade på hjältarnas existens. Detta eftersom man inte kände till gudarna och kunde således inte referera till dem rent personligt. Men hjältarna däremot var vanliga människor – förvisso med gudomlig inspiration och hjälp.

De mytologiska hjältarna blev transformerade till vanliga människor med en personlig historia som liknade den mänskliga. Detta gjordes för att ta bort gudarnas interventioner – inte för att man inte trodde på dessa, utan för att göra dem till förebilder som vanliga människor kunde se upp till och försöka efterlikna.

De rördes inte av sådant som motsade deras egna upplevelser – det var ju någon annans erfarenheter – trodde man. Men samtidigt ville man inte visa sig obildad. Om något var för osannolikt, inte religiöst osannolikt, men verkligt osannolikt, var man i allmänhet skeptisk. Det finns två grekiska tolkningsskolor: de som kritiserar utifrån en historisk grund, och de som kritiserar och tolkar allegoriskt - d v s majoriteten av filosoferna.

Alla myter antogs vara sanna om inte någon kritiker lyckats falsifiera dem. Detta enligt tanken att det samtida är det verkliga (d v s det man sett och upplevt själv) och om det finns sånt i myterna som är som nu så måste det vara sant. Men det osannolika kan bero på att man ännu inte upplevt det – fast det existerar. Människan existerar nu och har alltid existerat – det går att observera – gudarna kan inte observeras. Hjältarna däremot var människor, och eftersom människor alltid funnits har även hjältarna funnits.