Gnosticism hos Muhammed?

Det är kanske inte ett alltför kontroversiellt påpekande att mena att det finns vissa tecken inom Islam som tyder på ett visst samband med gnosis, särskilt inte om vi talar om Islam från sufismens perspektiv. Men det finns likheter även annars. Bl.a. finns det termer som har liknande betydelse som det grekiska gnosis, dvs. det arabiska Marifah (vilka båda betyder kunskap, men en översinnlig sådan, en kunskap om det gudomliga). Mer sällan ser vi likheter mellan de gamla gnostiska skrifterna och Koranen eller Muhammeds yttranden.

Om vi bortser från legenden om Muhammeds analfabetism så cirkulerade alla möjliga teologiska och filosofiska texter i området vid just den tidsperioden, dessutom befolkades öknarna av eremiter; naturligtvis kunniga i en del av dåtidens teologiska spörsmål. Det är alltså inte helt osannolikt att Muhammed hade funnit en del olika sådana texter under sina handelsresor som han sedan studerade, samt träffat på både mystiker och teologer i städer och öknar som han idkade dialog med.

Så märk min förvåning då jag läste Imam an-Nawawi’s 40 hadither. I den samlingen, närmare bestämt hadith 40, där Abdullah bin Omar berättar om sitt möte med Profeten, står följande att läsa: ”The messenger of Allah took me by the shoulder and said: ’Be in the world as though you were a stranger or a wayfarer."

Om vi jämför detta med Thomasevangeliets logion 42: ”Jesus said, ’Be passers-by." (Två andra översättningar redovisar följande: ”… Become wanderers.” och ”Come into being as you pass by.”) så ser vi ganska omedelbart hur likt Muhammeds yttrande är Jesu motsvarighet i Thomasevangeliet, oavsett översättning. Det är förvisso inte tal om någon bokstavlig likhet dem emellan, men samtidigt är det väldigt långt från att bara vara en symbolisk likhet.

Just denna fras, ”Be passers-by” anses av forskare vara ett autentiskt Jesusord, ett Jesusord som dessutom inte har en motsvarighet i de texter som är samlade i Nya testamentet. Vilket då, teologiskt sett, kan vara ett tecken på att thomasevangeliet är inspirerat av, eller kanske rent utav är det i Koranen omtalade, Injil (arabiska för evangelium), dvs. Jesus egen heliga bok som han enligt Koranen mottog av Gud. Eller hade kanske bara Muhammed tillgång till en korrumperad version av Thomasevangeliet och därför menade att Injil var försvunnen. Ty så borde det ju vara för honom om han bara hade tillgång till fragment. Förmodligen, om man ska lägga någon vikt vid min tolkning, hade han då också läst inledningen till Thomasevangeliet, dvs.: ”These are the secret sayings that the living Jesus spoke and Didymos Judas Thomas recorded.”

Fragment från Nag Hammadibiblioteket

I vilket fall som helst skapar denna jämförelse en grogrund för en större förståelse för respektive rader. Ty om vi tar den franska filosofen Paul Ricoeurs tankar om den s.k. semantiska chocken i åtanke (dvs. genom att ställa två till synes skilda element mot varandra - för att på så sätt lösgöra sinnets förförståelse från de olika objekten - kan man låta en ny, och större, förståelse träda fram), så ser vi att vi plötsligt förstår lite mer vad både Jesus och Muhammed menade.

Den förståelse jag menar att vi finner här (eller den gnosis/marifah vi kan erfara här - för att använda oss av en korrektare terminologi,) redovisas härnäst. Både Muhammed och Jesus börjar med att berätta om ”varat”, dvs. ens själva existens eller hur man ska vara, eller rättare sagt hur man ska bli. Först efter att ha klargjort utgångspunkten talar de om vad de menar att man ska bli: vandrare, förbipasserare, främlingar och ”i tillblivelse.” Det är alltså inget statiskt tillstånd de rekommenderar. Det innebär att man bara kan ”vara” om man låter världen passera förbi utan att fästa någon större notis vid den, att vara som en främling, dvs. att se sig som en främling och att vi därför måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Gud, är själva navet i förgänglighetens virvelvind, källan i den Heraklitiska floden, sanningen i illusionernas Maya och Nirvana i naturens Samsara. Ty det är där det egentliga varat är, inte i lidandets periferiska skentillvaro.