Grupptryck

Jag fann ett slags återkommande uppmaning bland bloggare härförleden och fick fick en viss lust att tönta till min blogg genom att faktiskt bli delaktig. Instruktionerna för hur man skulle gå till väga följer här nedan:

* Grab the nearest book.
* Open the book to page 56.
* Find the fifth sentence.
* Post the text of the sentence in your journal along with these instructions.
* Don't dig for your favorite book, the cool book, or the intellectual one: pick the CLOSEST.

Svar:

"Journal of Near Eastern Studies 37 (1978), pp. 204-15."

Boken raden hämtades ur var The History of Islamic Political Thought: From the Prophet to the Present. Faktiskt en av de bästa om Islams historia. Väldigt amerikanskt pedagogiskt upplagd med tydliga kapitel och underkapitel. Alltså ingen av alla dessa tråkiga böcker som försöker klämma ihop allt under så knepiga kapitelrubriker som helst - och med så mycket och rörigt innehåll som helst. Vad tycks om följande kapitelrubriker t ex:

Part II Religion and State Power(din wa dawla): Sunni Doctrine and the State c. 1000 - 1220
7. The Theory of the Caliphate
Sunni political theology; the leadership (imana) or Caliphate (khilafa);al-Mawardi on the Caliphate and political power
8 The Order of the Realms
Nizam al-Mulk and the Saljuk regime; Nizam's political theory; the middle way
9 Al-Ghazali's Balance
Religious knowledge ('ilm) and politics; the origin and justification of the state; Caliph and Sultan; the 'Ulama; the Book anbd the Balance
10 The Ethics of Power: Advice -to-Kings (nasiat al-mimluk)
The religio-political legacy of the Saljuks; the Advice genre; 'The Sea of Precious Virtue'; justice and the circle of power; 'The Wisdom of Royal Glory' and the Turkish political culture
11 Philosophy Goes West
Religious politivs and philosophy in Spain; Ibn Rushd (Averroes): philosophy and religious knowledge; his political writings; the origin and justification of the state; contemporary observations; Fakhr al-Din RAzi in Khwarazm and the circle of power
12 The Politics Goes West
Kai Kawus and Najm al-Din RAzi on the dignity of work; an attempt to restore the Caliph as political leader

Det finns väldigt få lika bra böcker om ämnet, som är upplagda på lika perfekta uppslagsboksmässiga sätt. Men följande är också bra, fast den behandlar teologiska historien istället för den politiska (även om det inom Islam finns mån galikheter dem emellan): The History of Islamic Theology from Muhammad to the Present av Hilman Nagel (Nagel Hilman?). Dessvärre är den svinsnordyr. Men kolla på rubriklistan http://www.amazon.com/gp/reader/1558762035/ref=sib_dp_pop_toc?ie=UTF8&p=S007#reader-link


Ja, som synes var jag en verkligt tråkig person som endast hade facklitteratur liggande på golvet i min närhet. Men som tur fanns det verkligen ord på den femte raden - men det var den sista raden på den sidan ...

Usch, nu när jag hoppat på dylika trender känner jag mig som en skändad åttaårig flicka :(

Allahu Akbar

Idag vill jag bara tacka den Allsmäktige, och göra det på Traditionellt vis:

Bismillah, al-Rahman, al-Rahmin

Alhamdulillah, i djup Salat, Tashbi och Muraqaba och i närheten av ditt ansikte som den stora al-Wadud, ger jag mig åt idag.

Subhanallah!

Amin

Muhammed och gnosticism IV

Den fjärde delen i serien om likheter mellan gnosticism och Islam blir en kort en.

En av Profetens följeslagare, Yazîds son Mu´âwiyah, bar en silverring i vilket följande stod ingraverat: "Världen är inget annat än ett bedrägeri."

Då flera ahadith tar upp att följeslagarna brukade fråga Muhammed om råd rörande sina ringar och vad som skulle stå i dem är det inte så långsökt att misstänka att han stod bakom denna synnerlign gnostiska text.

Ett något längre stycke av vår käre Rumi tycks även det behandla ämnet gnosticism, och deras idétradition om alltets illusoriska natur:

"Little by little, wean yourself. This is the gist of what I have to say. From an embryo, whose nourishment comes in the blood, move to an infant drinking milk, to a child on solid food, to a searcher after wisdom, to a hunter of more invisible game.

Think how it is to have a conversation with an embryo. You might say, "The world outside is vast and intricate. There are wheatfields and mountain passes, and orchards in bloom. At night there are millions of galaxies, and in sunlight the beauty of friends dancing at a wedding."

You ask the embryo why he, or she, stays cooped up in the dark with eyes closed. Listen to the answer.

There is no "other world." I only know what I've experienced. You must be hallucinating."

Muslimer som hatar muslimer

Jag tänkte skriva ett litet inlägg riktat till folk som tycks tro att de har monopol på sin egen tro. Det är egentligen inget inlägg utan bara jag som redovisar två citat, där det första kommer från Koranen och det andra från en av Islams främsta teologer. Men naturligtvis är det omöjligt för mig att sluta skriva när jag väl kommit någon vart ...

Denna artikeln blev uppdaterad den 15:e januari 2011. Jag skrev till det om talibaners sufism och bin Ladins och han anhängares hat gentemot dem. Jag ändrade även titel från "Konfessionsexklusivitet på sophögen!" till "Muslimer som hatar muslimer", då de nya titeln tycks mig mycket mer passande med tanke på innehållet.

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!
Säg: "Ni som förnekar sanningen!
Jag dyrkar inte vad ni dyrkar.
Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar!
Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar,
och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar.

Ni har er tro - och jag har min tro!"

- Koranen sura 109

O ovise! Du kallar mig ogudaktig.
Jag har en tro som är starkare än din.
Ty ingen har en tro orubbligare än min.
Om jag är gudlös, vem förmår då kalla sig muslim?

- Ibn Sina

Slutligen kan jag säga att de som främst förstört Islam mest är inte terrorister i stil med Al-Qaida etc, utan salafister och wahhabister. Och tråkigt nog är det dessa som ropar högst om att de sitter inne med sanningen. Men det är väl oftast så att de som har ett behov av att ropa högre än alla andra är de som inte själv litar till sin egen tro. Dessutom är salafister och wahhabister överrepresenterade bland terroristerna ... något som tål att tänkas på lite grand. Och synnerligen intressant här är att den bland västerlänningar så hatade muslimen Ayatollah Khomeini kallade wahhabisterna för en mindre och avskyvärd saudisk sekt. Men samtidigt är det omöjligt att dra alla över en kam. Givetvis finns det både wahhabister och salafister som är lika godhjärtade som vem som helst kan vara, och även bland sufier finns det fruktansvärda dödsmaskiner; talibanernas andlige ledare, Mulla Mohammed Omar (fd statsöverhuvud för det talibanstyrda Afghanistan), var t ex initierad i Naqshbandi-orden, en av de mest välkända sufiordnarna som finns.

Men rörande Mulla Omar och Naqshbandi-orden så är det iaf inte omtvistat huruvida han växte upp såsom initierad i denna sufi-orden, men det omtvistade är om han omfamnade wahhabismen senare i sitt liv. De torde isåfall ha skett under den period talibanerna, ganska motvilligt faktiskt, lät bin Ladin och hans anhängare få fristad i landet. bin Ladin hade ju blivit persona non grata i samtliga andra muslimska länder han tidigare levt i och sökt asyl i (t.o.m. Saudiarabien ville inte längre ha med honom att göra.) pga sitt aggressiva leverne, arroganta religiösa övertygelse, allmänt separatistiska drag (hans sätt att bo med sina anhängare i egna tältläger med tillhörande privat arabisk/wahhabistisk milisbevakning och -träning gav lätt funderingar kring han egentliga motiv med sitt liv i länderna ifråga han sökte tillflykt till av ländernas säkerhetspolis och politiska makthavare) och, otacksamt nog, försök att bland sig i inrikes- och utrikespolitiken hos de länder som gav honom uppehållstillstånd och beskydd - vilket även det ökade makthavarnas misstankar kring hans egentliga intentioner - ty att beblanda sig med t ex de lokala afghanerna och deras kultur var han verkligen inte särdeles angelägen om.

Istället såg han ner på dem och deras kultur, religiösa seder och allmänna livsföring. Inte bara i Afghanistan betedde han sig så, utan även i t ex Sudan - även om han hjälpt dem med viktiga vägbyggen så kunde han aldrig hålla sig från att ständigt fastna med sitt skägg i brevlådan (brevlådan i detta fall ska ses som en symbol för de aktuella staternas politiska affärer.) Dessutom var hans anställda huvudarbetare aldrig sudaneser själv utan just saudier som delade hans wahhabistiska "rättrogna" värderingar. Det var t ex inte heller ovanligt att han försökte få just de som beskyddade honom att omvända sig från de hädiska muslimsk inriktningar som inte var just saudisk hårdför wahhabism, alternativt att de arabiska wahahbisterna tyckte så illa om t ex afghanernas omfattande samröre och historiska och genomgripande länk med sufism, att de ansåg det vara nödvändigt att föra fram en bild av Mulla Omars eventuella konvertering till "den rätta vägen” - dvs. saudisk wahhabism.

Afghanistan är traditionellt sett ett land där sufism, särskilt de av Deobandi accepterade formerna, och ordnarna, Naqshbandi, Chisti, Qadiri och Suhrawardi har en synnerligen stor och levande förankring bland de breda folklagren, och har dessutom fostrat några av sufismens största namn.

Även bland talibanerna spelar sufism en stor roll. Så visst kan Mulla Omar ha varit sufi, men blivit förhärdad under kriget mot Sovjetunionen, och sedan desillusionerad under det efterföljande inbördeskriget mellan olika muslimska fraktioner. Men att han gått från att vara sufi, med de erfarenheter och upplevelser av Guds levande natur och närvaro det skänker, till att vara bokstavstrogen wahhabist ter sig synnerligen motsägelsefullt och osannolikt. Min teori är som sagt att bin Ladin och hans kumpaner använt honom, och han påstådda konvertering från att vara "avgudadyrkande sufi" till att komma att tillhöra de "rättfärdigas" skaror, i rent propagandasyfte för att dra dit fler saudiska wahhabister till Afghanistan med längtan efter jihad i sina hjärtan.

Men alla wahhabister och salafister är som sagt inte uteslutande ondskan personifierad. Personligt sett har jag två bekanta salafister som är otroligt sympatiska, varma och tillmötesgående. Men överlag är det motsatta förhållandet rådande. Dvs. sufismen kallas inte kärlekens religion för inget, och det är inte så underligt med tanke på att de strävar efter att öppna sina hjärtan och polera det från alla lägre begär som hindrar dem från att leva ett liv i fullkomlig frihet och utan att ha några hinder som hindrar dem från att erfara Guds egenskaper rent personligt.

Salafister och wahhabister å andra sidan strävar nästan bara efter att utfärda förbud. Om ni inte tror på mig, ta och läs på vilken salafihemsida som helst och se att de i stort sett uteslutande redovisar artiklar och svar titl frågor om sådant som är förbjudet och väcker något de anser vara Guds vrede. Det de glömmer är att Gud börjar varje vers med sina namn ar-Rahman och ar-Rahim, dvs den barmhärtige och nådfulle. Inte någonstans i Koranen eller bland de 99 Guds namn kallas han hat - nej, han kallas al-Wadud (kärlek), al-Jamil (skönhet), al-Muizz (den oövervinnelige), al-Jalil (den majestätiske) och an-Noor (Ljuset) etc etc.

Så var finns Guds stöd eller ens plats för salafisternas hat och rädsla (Saudiska wahhabister eller andra salafister, t.o.m. västerländska sådana med västerlandets skolsystem (Dvs. inkluderande läskunnighet, tolkningsförmåga och annat som behövs för att kunna läsa och ta till sig även muntligt förmedlat material, till skillnad och som apologi för u-länders analfabetiska och omvärldsokunniga barn utan adekvat skolgång)? Det går ju därför inte att skylla på att de inte kan bättre. Och i detta fall är det av särskilt intresse att förstå att de muslimska grupperingar de hatar mer än något annat är just sufier (Vilket bara det också år underligt eftersom sufier r muslimer och vilken muslim kan med stöd från Koranen hitta något försvar för just deta ha mot just trosfränder?). Inte för att de kritiserar deras praktik eller tolkningar, utan för att de misstolkat deras praktik och tolkningar. Istället för att gå till sufiernas egna källor (som finns publicerade var som helst) så lyssnar de hellre på en salafist eller wahhabist som spyr sin egen egoistiskt influerade galla över sufierna. Så vad är de rädda för? är de rädda för kärlek? Är de så egoistiska att de vill känna att de minsann tillhört de utvaldas skara eftersom de levt så extremt efter de regler som av wahhabiter/salafister satts upp?. Det är ju inget annat än som Jehovas vittnen isåfall ...

Rumi skrev ett poem som nog kan tänkas ge er läsare upphov till några tankar om vad dessa hatande och egoistiska halv-människors handlingar nog kan skänka för konsekvenser.

If thou wilt be observant and vigilant,
thou wilt see at every moment the response to thy action.
Be observant if thou wouldst have a pure heart,
for something is born to thee in consequence of every action.

- Rumi

Kanske borde dessa hatande ursäkter till muslimer börja dagen med att inkludera denna dikt av Rumi i sin morgonbön? ja, det blev en till dikt av honom, men Rumi går ju inte att avstå från i vilket fall som helst, och särskilt inte när jag ju här också skriver om just Afghanistan. Rumi föddes visserligen i Afghanistan och det är kanske där hans största inflytande finns kvar idag, men han begravdes i den turkiska ”sufistaden” Konya, var även bl a den berömde spanska sufin Ibn Arabi, den indiska Shah Jalal och persern Iraqi levde perioder av sina liv.

Dikten, som kan ses som vara i bönform, handlar om att bli förmögen att avstå från att tänka på sådant som får oss att fjärma oss från Gud och istället be om att få slippa allt det som hindrar vår uppmärksamhet inåt. Det handlar givetvis om mer än just det jag skrivit om ovanstående, om hur muslimer hatar muslimer och för krig mot varandra - och mot andra - utan handlar även om att vi bör göra allt för att finna den kärlek till, och från, Gud som strålar från vårt hjärta, och låta det lysa genom allt vi gör. Att då upptäcka hur denna kärlek så självklart kommer hindra oss från att uppleva dess motpart - hat! För visst vill vi väl ändå alla vi normalt mentalt och emotionellt begåvade människor leva ett liv genomsyrat av kärlek istället för hat, rädsla eller avund t ex ...

Oh Beloved,
take me.
Liberate my soul.
Fill me with your love and
release me from the two worlds.
If I set my heart on anything but you
let fire burn me from inside.
Oh Beloved,
take away what I want.
Take away what I do.
Take away what I need.
Take away everything
that takes me from you.

- Rumi

Svensk byråkrati

När jag läste en ny bok i dagarna som bl a behandlade Afghanistans nutida historia läste jag samtidigt på om de olika sakerna som togs upp i den. En av dessa saker som togs upp var de gigantiska Buddhastatyerna i Bamyan. Det var statyer som talibanerna sprängde sönder 2001 eftersom, enligt västlig press, talibanernas strikta tolkning av islam förbjöd avbildning av levande saker. Alltså sprängde de statyerna. Och det är väl inte en orimlig tanke om man har följt med i nyhetsbevakningen av talibanernas huvudlösa införande av allehanda mer eller mindre bisarra förbud.

Men var det egentligen så lätt, var det bara baserat på strikta korantolkningar? Eller kan det tänkas ha berott på alltför stelbent byråkrati? Enligt talibanernas ambassadör Sayed Rahmahtullah Hashimi var talibanernas högsta ledare Mulla Omar motståndare till förstörelsen av statyerna redan vid maktövertagandet. Men orsaken till att han ändrade uppfattning berodde på Sverige. Uppenbarligen var altför nitiska svenska biståndsbyråkrater i farten och propsade på att få rusta upp de illa åtgångna statyerna. Men när talibanerna istället bad dem om att ge dessa pengar till svältande barn, så fick de bara nekande besked ”nej, pengarna ska bara vara till statyerna”. Därför ilsknade talibanledningen till och bestämde sig för att spränga sönder statyerna, helt enkelt för att om livlösa ting var viktigare än levande barn så var det bättre att ta bort dessa livlösa saker för gott.

Det är naturligtvis tråkigt att veta att det var Sveriges märkliga byråkrati som låg bakom sprängningen av världens största Buddhastatyer. Precis som talibaner och andra stelbenta bokstavstolkare måste väl även byråkrater lära sig att vara flexiblare och öppnare än vad som är vanligt. Och tänka på att även nazisterna var ena hejare på byråkrati, och vad skapade den för gott?

Gnosticism hos Muhammed III

Nu har vi kommit till den tredje delen i serien om gnosticism inom islam. Och vi kan fråga oss hur många fler essäer der kommer att bli. Men även om det är sant eller inte, om inspirationerna är direkta eller bara undermedvetna, eller rent av gudomliga … så är det roligt och stimulerande att skriva sådana jämförelser. Man lär sig väldigt mycket om båda fenomen och man behandlar de på ett djupare sätt än om man bara hade studerat en enda del. Komparativ religionshistoria är alltså en bildande aspekt av studiet av religioner. Ja, vi kan i alla fall hoppas …

Profeten Muhammed och Ängeln Gabriel

I islam talas det främst om tre former av tro, dvs. Islam, Iman, och Ihsan. Dessa tre ord härstammar i detta förhållande från Gabrielhadithen, där ängeln Gabriel bemödade sig om att nedstiga till våra profana nejder för att förklara hur den religiösa utvecklingen ser ut. Det första ordet, islam, karakteriseras av att tron är en bokstavstro, där de troende inte är förmögen att se bortom textens ibland rent huvudlösa påståenden. Som t ex i Sahih Bukhari 4.54.516 där Muhammed menar att Satan sover över i näsans övre delar om natten. Den islam-troende tolkar detta bokstavligt och anser att Satan faktiskt rumsterar omkring i näsan om natten. Det kan verka lustigt i sådana här fall, men om vi tänker oss att det finns ganska våldsamma och hemska hadither och verser också så ser vi att denna form av tro inte är något som är så mycket att skratta åt. Islam här handlar om att bekänna att man tror, och uppfylla sina religiösa plikter. Ingen eftertänksamhet eller djupare tro omtalas. Det är som sagt en väldigt basic, eller barnslig, tro det handlar om. Det är att följa en tro för att det ska vara så.

Det andra steget i tron, för det är steg det handlar om, steg i en utvecklingsprocess där det första är simplast och det sista mest avancerat och subtilt, kallas Iman. Här fördjupas det första stegets bokstavstro till att komma att rymma nyanser, där de olika delarna av tron uppenbarar sig för den troende. Det är att tro på Gud, och inte enbart uttala en trosbekännelse, det är även att gå vidare till att tro på saker ögonen inte kan registrera såsom änglarna, och deras gärningar (vilka bl a är att övervaka och nedteckna våra handlingar och tankar i livet). Men det innebär också att ytterligare fördjupa sin tro till att omfatta profeterna, inte bara profeten Muhammed som i första steget, utan på alla de onämnda profeter vår historia varit full av – från Muhammed till Jesus och övriga monoteistiska religioners förkunnare. Här kan nämnas att många muslimska teologer och mystiker menat att dessa profeter funnits i fler delar av välden än de områden där de abrahamitiska religionerna uppkommit. De menar att även hinduismens kända och okända förkunnare varit profeter – och att Buddha även varit en sådan. Och det är inte bara profeterna som ska inlemmas i tron, utan även deras nedtecknade verk, dvs ”böckerna” etc. Detta innebär att religionen börjar bli perennialistisk på detta mellansteg.

Det sista steget kallas Ihsan, vilket innebär att se sig som om man i varje handling och tanke stod framför Gud. Det kanske kan verka något strängt, men bara om man tänker på det från ett islam-perspektiv. Om vi istället tänker på det från ett Ihsan-perspektiv så ser vi att det som menas är att muslimen ska befinna sig i Guds närvaro. Det är naturligtvis tal om ett steg i den troendes utveckling som direkt kan relateras till gnosis. Och det är inte särskilt ovanligt bland sufier t ex att dra dessa paralleller. Och att befinna sig i Guds närhet är ju att transcendera den tidigare förståelsen av det gudomliga, från att ha varit en tro baserad på skrifter och aningar, till att veta att de befinner sig i Guds närhet oavsett vad de gör. De har alltså fått en kunskap om Gud, och att gnosis betyder kunskap vet ni ju … Om religionen började bli perennialistisk i Imam-steget kan man, i och med att man här skall se Gud överallt, verkligen tala om en sann perennialism.

Det går naturligtvis även att jämföra detta med gnosticismens tre former av tro de med. Och som vi tidigare sett finns det viss anledning att se en viss gnostisk påverkan på islam eller att det visar att Muhammed verkar ha varit bekant med gnostiska tankegångar. I denna värld behövs det strama tyglar tycks Muhammed ha menat och svarade därför på gnostikernas första kategori med sitt islam-steg. Som den koiska naturen visar så kan man säga att Muhammed först skapade ett regelverk människor med haltande förmåga att ta till sig andligt sett djupare tankar och levnadssätt kunde anpassa sig till. Dvs att följa en fast struktur, där man inte behövde tänka till . Muhammeds, eller Gabriels, riktlinjer kan ses som en naturlig konsekvens av kunskapen om människans tredelade natur, såsom gnostikerna uttryckte det.

Nästan-biskopen-av-Rom Valentinus

Gnosticismen, och särskilt den valentinska gnosticismen, avslöjar för oss att de delade upp mänskligheten i tre kategorier, vilka kallades de koiska, psykiska och pneumatiska kategorierna. Men eftersom gnostikerna inte hade en fix idé om mänskligheten kan man även säga att dessa tre kategorier även visar tecken på en andlig utvecklingsprocess. Dvs valentinarna hade ingen hopplös syn på oss, utan insåg att även den mest materialistiske av oss kunde förändra sig och ta till sig mer andliga principer.

Demiourgos

Den koiska människan lever i en mardröm, där inget styrs på egen hand utan allt verkar vara styrt av något annat. Det må vara kroppsliga eller andiga impulser. Som Filippusevangeliet uttrycket det så gör man vad man inte vill göra, och gör inte vad man vill göra. Koranen yttrar även den samma sak: ”Varför säger ni ett och gör ett annat?” (61:2)

Men precis som hos muslimerna pekar valentinarnas andra kategori, de psykiska, på en djupare och mer nyanserad tro, där tron mer kommit att likna förståelse. Men där de koiska inte var medvetande om vilken väg de följde, den goda eller den onda, så har de psykiska fått detta medvetande. Men eftersom de mörka krafterna fortfarande agerar inom dem pågår det en strid inom dem, en strid vars slutgiltiga resultat är långt ifrån färdigt. Detta är en strid som kommer att fortsätta ända tills sufin totalt kan hänge sig åt godheten, dvs hänge sig åt Gud. Och inte förrän han upptagits i den tredje kategorin, bland de pneumatiska, kan han finna frid.

De pneumatiska, den tredje och sista kategorin. Här inträffar den återfödelse som är nödvändig för att erhålla gnos. Gnostikern dör och återföds på nytt som en upplyst person som inte längre är fjättrad av mardrömmens illusoriska tillvaro, utan är sitt eget ödes herre. Här lever han i enhet med Gud, före alla manifestationer Demiurgen kan åstadkomma. Dvs han lever i protonoia (förtanken) och har därför möjlighet att aktivt välja vilka tankar som ska realiseras och vilka som ska förkastas. Därför kan han nu skapa sin egen verklighet utan inblandning av slumpvisa uttryck från ondskans och villfarelsens domäner. Muhammed talar även han om att man måste dö innan man dör, och att man vaknar när man dör. Naturligtvis är det ingen död i den fysiska bemärkelsen utan en andlig död där egot, dvs nafs, dör.

En annan muslimsk uppdelning visar även den hur nära det är gnosticismen, men detta är senare sufiska tolkningar så det handlar inte om Muhammed: men jag tar med det för att genom dem lättare kunna beskriva hur lik Muhammeds Gabrielvision är i jämförelse med valentinarnas kategorier över mänskligheten och deras andliga utveckling. Det är uppdelningar i olika världar, från det materiella till det gudomliga. Den första världen är Al an-Nasut, mänsklighetens värld, som vi uppfattar genom de fysiska sinnena, den andra är Alam al-Makakut, suveränitetens värld, uppfattas genom andlig insikt och förmågor. Den tredje, Alam al-Jabarut, är den värld i vilken sufin deltar genom att bli en del av Gud. Följaktligen är det också här Guds 99 namn finns. Den fjärde är Alam al-Lahut, Guds värld, men denna uppfattas inte eftersom det är tidlös enhet.

Dessa fyra världar har även dem en påtaglig likhet med gnostikernas kategoriserande. Början är det fysiska, där man endast får förhålla sig till det andliga genom lagar och förordningar och vad det fysiska kan uppfatta, dvs man får hålla sig till Sharia. Det är således islam-steget i islam, och de koiska i valentianismen. Sen kommer utvecklingen från detta till en större och mer nyanserad andlighet och allt slutar med Gnosis, eller i detta fall, Fana – utslocknande i Gud, dvs att fullständigt bli delaktig i Gud, att bli Gud som vissa gamla sufier uttryckte det. Detta är ju stegen genom valentinarnas psykiska och Gabrielhadithens iman till de pneumatiska respektive ihsan.

Islam och aktuell gäspforskning

Som vi kunnat läsa i tidningarna den gångna hösten har brittiska beteendevetare funnit belägg för varför vi, eller vissa av oss, gäspar när andra gäspar. De anser att det beror på att vi vill visa medlidande med de som gäspar, att visa att vi förstår dem och kan sätta oss in i deras situation – dvs. vi sympatigäspar. Och det är ju bra… säger jag, som har allt för lätt att gäspa i takt med andra.

Fast det är inte alla som tycker att gäspningar är en bra idé. När jag som brukligt sneglade i sahih Bukhari fann jag att en viss Abu Huraira som, citerandes profeten Muhammed, tycktes mena att gäspningar härstammar från Satan (Sahih Bukhari 4.54.509; 8.73.242; 8.73.245.) Att detta torde vara mycket märkligt är inte konstigt med tanke på att ett av guds namn är Ar-Rauf, den mest medlidande … Samma hadither menar också att Muhammed ansåg att Gud tyckte om nysningar men inte gäspningar (dvs. föredrog smittspridning framför empatiuppvisning) och att man bör vara uppmärksam på att inte säga Ha när man gäspar – ty då skrattar Satan åt en.

Jojo, haha, Huraira verkar ha varit en kul typ.

Vi kan om vi vill ...

"Varför skulle något vara för bra för dig? Har du någonsin hejdat dig och tänkt efter just vad du är? Du är Det Helas manifestation, och har fullständig rätt till allt som finns."
-W.W.Atkinson

Det kanske inte är något vi alltid tänker på. Särskilt inte när vi går omkring och tänker på vår ovärdighet, hur usla vi är och hur gärna vi håller oss till det som vi inte är helt bekväma med. Men om vi kontemplerar de olika urkunderna som finns så ser vi att detta är en tanke som funnits med oss väldigt länge. Se t ex på första Mosebokens vers 26 och 27: "Gud sade: Vi ska göra människor som är vår avbild." och "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Nya Testamentets Första Korintierbrev 11:17 skriver att: "han [människan] är en avbild och avglans av Gud." Sedan fortsätter Paulus i 3:16 med en betydligt mer bestämd uppmaning att "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?"

Det är inte bara i Bibeln vi hittar sådana tankar, de kan även hittas i den tredje abrahamitiska religionen Islam. Koranen menar förvisso inte bara att Gud finns inom oss, utan att Gud finns överallt vi ser (2:115: ” … vart ni än vänder er finner ni Guds anlete … ”). Och om Gud är överallt vi ser, innebär det ju att det är Gud som ser. Detta uttrycks också av en av Islams mera ökända sufier, persern Mansur al-Hallaj, på åttahundratalet. Han menade att skillnaden mellan världen och Gud bara var en illusion. Han menade tom att han själv var Gud: ”Jag är Gud!”. Detta ska naturligtvis inte ses som att han menade att han var en Gud, utan är en naturlig fortsättning på ovanstående citat från Koranen – dvs om allt man ser är Gud innebär det också att allt är Gud och naturligtvis att man själv också är Gud. Detta skrev även spanjoren Ibn Arabi om i Visdomens försegling: ”Den som ser Honom är ingen annan än Han …”

Men för att fortsätta på temat så talar även de icke-abrahamitiska religionerna om den inneboende gudomligheten. Buddhismen säger att vi alla har en inre buddha-natur – det är bara att bli medveten om den. Hinduismens upanishader säger att Sanningen är självet, och självet är vi själva. Självet är Brahman, och Brahman är ju motsvarigheten till Gud.

Så om vi är Guds avbild, om Guds ande bor i oss, om allt vi ser är Gud och vi själva är Gud, varför är vi då fortfarande så försiktiga, så rädda för att skapa det goda vi alla uppenbarligen har rätt till. Så varför förtvivla längre. Om vi har all allsmakt inom oss, varför inte åtminstone försöka göra vårt lilla liv till ett lite bättre liv?

Är muslimsk terrorism överdriven?

Man kan fråga sig varför vi blivit så rädda för muslimsk terrorism i dessa dagar, särskilt som verkligheten visar att vi inte har så mycket att vara rädda för. Självkart behöver många av oss en sk syndabock att projicera alla våra bevärlighet på, men vad hjälper det. Dessutom - var det verkligen Al-Quaida som låg bakom 9/11?

Jag läste i dagarna Europols rapport om terrorism inom EU under 2006 och det var en glädjande läsning. Under det året hade 498 terrorattacker utförts i EU. Till detta hör det faktum att hela 706 individer blev arresterade misstänkta för terrorism, och hälften av dessa var muslimer. Men hur många av dessa terrorattacker var i själva verket muslimska dåd? Jo, inga, åtminstone inga som lyckades. 3 misslyckade försök rapporterades.

Vilka slutsatser kan man då dra av dessa siffror? Tja, kanske att vi överdriver, kanske att vår omotiverade rädsla för muslimer behöver nyanseras lite grand, och att fokus återigen riktas mot de orgnisationer som faktiskt är farliga. Dvs seperatiströrelserna i Frankrike, Spanien och Nordirland.

http://www.europol.europa.eu/publications/TESAT/TESAT2007.pdf

Gnosticism hos Muhammed II

Jesus verkliga kropp

För att fortsätta på min följetong om gnostisk påverkan på islam så redovisar jag nu del två: Gnosticism hos Muhammed II.

Som jag menade i förra inlägget i ämnet så kan det finnas viss anledning att misstänka att Muhammed kommit över vissa texter som cirkulerade i området vid den tidpunkten. Dessutom var det ju bara på andra sidan Röda havet Nag Hammadibiblioteket begravdes och glömdes bort.

Vi har ju alla blivit undervisade idén om Jesu död och återuppståndelse, antingen i skolan eller vid påskhelgens urusla filmer om Jesu liv och död. Det har varit en tanke som i stort sett varit oemotsagd (oavsett om man betraktat den som fakta eller myt) under nästan 2000 år. Men alla har emellertid inte delat denna syn; alltsedan 600-talet har muslimerna protesterat och menat att Jesus inte alls dog och återföddes på ett kors, utan var en ”vanlig man.”Dock en "vanlig man" som var av Guds Ande (inte Helige Ande ...)

Det finns i alla fall en likhet mellan två av Nag Hammadibibliotekets texter och Koranen. Det rör sig om skrifterna Petrusapokalypsen och Den stora Seths andra traktat. Åtminstone den första författades innan Nya testamentets innehåll fixerats, vilket kan förmodas då tom den stora heresiologen Irenaeus (död kring 200-talet) hänvisar till den …

Men för att återgå till ämnet, frågan om det finns gnostiska paralleller i Koranen, så beskriver dessa två texter att det inte var Jesus som blev korsfäst, att det inte var Jesus som plågades och att det inte var Jesus som återuppstod på tredje dagen. De menar istället att det var Jesu kroppsliga del, inte Jesu verkliga essens, som blev pinad och korsfäst. Jesus, från Petrusapokalypsen, säger: ”Han som du ser på korset, glad och skrattande, det är den levande Jesus. Men denna, i vilken de kör spik i är hans köttsliga del, vilken är substitutet som blir skambelagd, den som kom till i hans likhet. Men se på honom och mig.”

Dvs. det Jesus menar är att lärjungen ska jämföra de två bilderna av Jesus han ser. Lärjungen fortsätter sedan, efter att han blivit medveten om Jesu verkliga kropp, med att förfasa sig över att ingen har sett detta: ”Herre, ingen ser dig, låt oss fly detta ställe!”

Ingen ser Jesu död

Samma sak som menas här står även att finna i Koranen, även om den inte är riktigt lika tydlig. 4.:157: ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så.” Dvs. här ser vi samma sak som i Petrusapokalypsen – att åskådarna inte såg vad det var som skedde, att de bara uppmärksammade vad deras ögon hade att berätta.

Jesus på väg mot himlen

Seths traktat är av samma uppfattning: ”För min död, som de tror skedde, hände för dem i deras dumhet och blindhet, eftersom de naglade fast en man till sin död. För deras Ennoia [dvs. deras tankar, intentioner] uppfattade mig inte, för de var döva och blinda.” Och än mer tydligt: ”Det var inte jag.”

Även efter denna “död” är gnostikerna och Koranen samstämmiga i vad som skedde. Dvs. att Jesus inte blev dödad utan upphöjd. Koranen 4:158: ”Nej, Gud upphöjde honom till Sin härlighet …” Seths traktat: ”Men jag fröjdades i höjden ovan arkonternas välde och deras felaktigheters släkte, ovan deras tomma ära.”

Jesu upplysning

De gnostiska skrifterna är emellertid lite mer raka i sitt budskap till de ignoranta, dvs. de som gnostikerna inte menade hade insett hur det i själva verket stod till: ”Därför skrattar han åt deras avsaknad av perception, medveten om att de är födda blinda.” ”Jag sa åt dig! Lämna de blinda åt sig själva.” ”Och jag [Jesus] skrattade åt deras ignorans.”

Jesus roar sig åt pöbelns idioti

Men att folket var splittrade är både Koranen och gnostikerna ense om. Sets traktat förtäljer att ”de är splittrade bland dem själva.” Dvs. de som inte håller med om hur Jesu död gick till. Och Koranen 4:157 ”De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen verklig kunskap om detta utan stödjer sig på antaganden”

Men med dessa nu för er tidigare okända fakta presenterade blir åtminstone några av Dan Browns (Författaren av DaVincikoden) teser mer sannolika. Dvs rörande två saker framför allt. Dels hans citat från Filippusevangeliet där Jesus kysste Maria Magdalena och dels att Jesus inte alls dog - eller åtmonstone att hans död endast var en skendöd och föllföljde sitt uppdrag på jorden som avatar. Och Brown påpekade dessutom att Jesus och Maria gifte sig och blev anfäder åt en mer eller mindre helig släkt, vilket knappast var Browns originella idé utan dessa tankar har cirkulerat sedan mycket långt tillbaka i tiden.

Som vi ovan sett så dog inte Jesus, och det höll alltså gnostikerna likväl som muslimerna med om. Men Filippusevangeliet är ju korrumperat av tidens obarmhärtiga tand sedan länge vilket innebär att alla meningar och ord inte längre är läsbara eller helt enkelt borta. Den aktuella versen från Filippus, såsom: Jesus älskade Maria Magdalena mer än alla de andra lärjungarna och kysste henne ofta på munnen. Om vi kombinerar detta med Muhammeds yttrande om att man måste dö innan man dör, med de gnostiska och muslimska raderna om att Jesus inte dog som en vanlig människa dör, med tanken på att de levde som man och kvinna, dvs som gifta (på den tiden ansågs man som gift om man levde tillsammans i kärlek). Nå, om vi kombinerar detta så är det knappast osannolikt att de fick barn.

Jesus med sin älskade hustru Maria Magdalena

Att Jesus inte dog på korset utan att händelseförloppet bara var en allegori för Jesu upplysning. Upplysning beskrivs ofta som en död, där de delar av ens psyke och biologi som hade kontrollen över en besegras av de högre, gudomliga, delarna av en själv. Varje upplysningsförsök, varje meditation, djuppsykologisk terapi, alkemisk operation, magisk ritual, initiation etc kan således ses som en revolution. Andliga människor är sålunda revolutionärer, rebeller, eller, som Muhammed sa: mujahedin - dvs. heliga krigarare inblandade i Jihad al-Nafs, det Heliga kriget, kriget mot de lägre begären.

Heliga krigare: dvs. mujahedin ...

Men, jag tänker inte ägna mer utrymme åt dylika mer eller mindre huvudlösa spekulationer. Huvudmeningen med artikeln ligger i jämförelsen mellan gnostiska och muslimska beskrivningar om Jesu död och återuppståndelse. Men lite kul får man ju ha emellanåt ...

Kody Scott

Efter en tids uppehåll kan det vara dags att skriva ett inlägg igen. Som ni sett, ni få läsare, så har jag fler intressen än Islam. Men trots att jag tänker lämna det ämnet för stunden tangerar det ändå det. Det jag tänkt ta upp var en notis jag läste på nätet för ett tag sedan; en notis om en fd sk O.G., från Los Angeles traditionella gängkvarter. En ”Ghetto Superstar” i ordets verkliga betydelse, som sedermera blev författare – självbiograf …

Personen det är tal om heter Kody Scott, men som, efter sin fängelsevistelse, ändrade namn till Sanyika Shakur. Orsaken till att han ändrade namn berodde dels på att han tröttnat på sitt kriminella liv, och dels på att han mötte New Afrikan Independence Movement, vilket kan sägas vara en offshot från Nation of Islam, i fängelset (för de som inte är bekanta med detta afroamerikanska amalgam av dels Islam, och dels Black Power, startades den upp av en herre med profetiska pretentioner – Wallace Fard Muhammed – och, som intressant nog, var mer eller mindre en shiamuslimsk pseudoorganisation i och med att de ansåg, eller Wallace ansåg, att han var den tolfte imamen, en messias figur. För de svarta amerikanerna var han till viss del en mesiassfigur då han inaugurerade en helt ny självkänsla bland den svarta amerikanska populationen som senare ledde till Black Power-vågen, med Svarta pantrarna och tanken om den svarta människans herravälde och den vita människans inneboende djävulskap. Idag torde Nation of Islam vara mest känd pga sin karismatiska ledarfigur Lois Farrakhan och hans Million Man March i Washington under 80-talet. En svensk forskare som särskilt belyst Nation of Islam är Riksbögen Jonas Gardells bror Mattias Gardell i sin bok Rasrisk (en intressant studie som bl a ledde till att Gardell blev NoI:s lilla vita djävulsmaskot, och dels, då han även studerade den vita rasismen, förmådde övertyga de vita överhetsidkarna angående sin egen objektivitet trots att hans bror de facto var Sveriges riksbög …).

Men om denne Kody Scott detta inlägg ska handla om, så växte han upp i en miljö vi är allt för bekanta med i filmer som Menace II Society, Boys N the Hood, Colors, och, nu senast, Get Rich or Die Trying. Han växte upp i en miljö var de olika kvarteren förde mer eller mindre småskaliga krig med varandra. Där de på tolvväxlad cykel (!) dundrade in på grannkvarteret beväpnade till tänderna för att skjuta ner sina grannar – låmgt från senare tiders Drive-Bys. En miljö där de notoriska, och för evigt mot varandra fientliga, gängen Crips och Bloods skapades. Detta var emellertid i begynnelsen, där krigen mer handlade om tuffhet och att skapa sig ett namn, för att senare bytas ut mot narkotiska relaterade krig om territorium. En miljö där bara den starkaste och mest psykopatiska kunde överleva. Därav Kody Svotts tilltalsnamn Monster (hans lillebror fick namnet Lil’ Monster). Varför han kallades Monster kan ni nog tänka er själv, men för at förtydliga så berodde de på hans råhet, där han bl.a. i närmast psykopatiskt ursinne hoppade på en gängmotståndare tills hans nästan dog.

Kodu nöjde sig emellertid inte med att bara vara en gängkrigare utan närde idéer om att starta upp ett eget gäng: Eight Tray Gangster Crips. Crips var nämligen i luven inte bara med Bloods utan även med varandra – egentligen slåss de mer med varandra än med Bloods. Framför allt var de sk Rollin 60’s Crips, vars fejd resulterat i mer än 400 mord, som var deras dödsfiender. Eight Tray Crips växte upp till ett av de största svarta gängen i Los Angeles, med externa lokalavdelningar spridda över hela USA.

Efter att ha levt detta kriminellt framgångsrika liv, fick Kody emellertid nog, och bestämde sig, tillsammans med sin lillebror, för att bli fredsmäklare. Denna roll var inte alltför urusel, utan resulterade i hans närvaro i olika Talkshower och intervjuer i ämnet. Dessutom skrev han, som ovan nämnt, sin självbiografi Monster: An Autobiography of a LA Gang Member. En självbiografi som var tänkt att fungera som avskräckande exempel. Men som i fallet Stockholmsnatt fick den till viss del motsatt verkan, och det även i Sverige där den unge ligisten ”Kristian” (pseudonym) i sin bok Välkommen till Vårby Gård berättar om hur inspirerad hanblev av Kody och t.o.m. skrev ett brev till honom där han inkluderade bilder där han poserade med simpla, i relation till Kodys vapenarsenal, skjutvapen.

Man kan emellertid säga att Kodys omvändelse var beundransvärd, från gängledare och massmördare ändrade han sig till att bli en förespråkare för samförstånd och fred. Men säg den lycka som varar. Och det är det detta inlägg ska resultera i.

För några månader sedan redovisade LAPD sin lista över de ”Ten Most Wanted Gang Members” (ungefär i stil med FBI:s ”Ten Most Wanted” som bl.a. inkluderar Usama bin Ladin) så fanns Kody Scotts namn med. Han misstänktes för övergrepp och ”Car Jacking”, typiskt gängrelaterade sysslor. Till saken bör egentligen nämnas att han inte blev tagen på bar gärning utan det var någon som kände igen honom.

Han misslyckades alltså med sin gärning, till skillnad från Crips grundare Stanley ”Tookie” Willams som, under fängelsetiden i väntan på dödsstraffet, ägnade så stor tid åt fredsmäkling och författande av avskräckandebarn- och ungdomslitteratur att han t.o.m. blev nominerad till Nobels fredspris (naturligtvis ”vann” han inte …). Frågan är varför han misslyckades, varför han inte klarade av att hålla sig till den laglydiga sidan. Det är naturligtvis svårt att helt bryta med gamla vänner, särskilt sådana man delat så mycket med som han gjort. Soldater brukar ofta säga att deras kamratskap är djupare och mer värdefull än vanlig vänskap, och så kan det vara även i detta fall. Särskilt om man tänker på Kodys egna ord: ”Nobody was more important than my homeboys – nobody.” Han nämner dessutom att inte ens hans bror var lika viktig, inte förrän han själv blev en gängmedlem. Men att en megastjärna inom gängkulturen plötsligt, vid 44 års ålder, börjar ägna sig åt skitbrott som bilstöld verkar något långsökt. Och till dags dato har ingen dom fallit vad jag är medveten om.

Den gamle Gautama Siddharta Buddha kanske hade något att säga om Kodys eventuella återgång till sitt forna liv – beroende på om han fortsatt sin vänskap med de gamla vännerna: ”En opålitlig och ond vän bör fruktas mer än ett vilt odjur, ett vilt odjur kan skada din kropp, men en ond vän kan skada ditt sinne.” Ett annat Buddha-citat kan förklara återgången baserat på hans gamla leverne: ”Allt vad vi är är vad vi har tänkt.”

Men återigen … bilstöld … Det är ju som om Al Capone plötsligt hade bestämt sig för att börja snatta på varuhuset.

Islam och skapelse

Det blir ett lite kortare inlägg idag, pga. allt för grav trötthet =). Det kommer att handla om islamofobernas öronbedövande tjat om att Islam inte är förenlig med vetenskaplig utveckling. För det första är det naturligtvis inte sant, vilket historien visat oss. Muslimer har på många områden varit ledande inom flera olika vetenskapliga områden. Men idag får de mest ta emot skäll för att de bl.a. vägra acceptera evolutionsteorin, men är det egentligen sant? Jo, många av dagens fanatiker (inte bara muslimska sådana, som USA:s kreationister visar oss) menar att evolutionsteorin är en felaktig teori och menar att Gud skapade universum, jorden och oss på ett sätt som inte är förenligt med dagens evolutionsforskning. Men visst har det funnits muslimer som närde tankar som är direkt applicerbara på dagens evolutionsteorier. Tänk bara på den persiske 1200-talspoeten och sufin Jalal al-din Rumis ord i hans dikt Själens förvandling: ”Som mineral dog jag och blev en växt. Som växt dog jag och uppstod som ett djur. Som djur dog jag och blev en människa.”

Men den gamle Rumi var modigare än dagens forskare och tänkte vidare på framtiden, som nästa rad i ovanstående dikt lyder: ”Varför skulle jag frukta? När blev jag sämre av att dö?”

Nåja, oavsett vad han menade är det väl värt att tänka på …

Och när vi väl är inne på evolutionära spår är det inte ett för långt steg att komma till människans utveckling och hur muslimer har sett på den. Men här håller vi oss inte till andrahandsuppgifter från poeter, utan går direkt till islams källa – nämligen Koranen. Där finner vi beskrivningar av hur människan skapas på ett sätt som ingen av dagens medicinare torde kunna protestera mot.

22:5 “… Vi har skapat er av jord och sedan av en droppe säd, därefter av en grodd som sätter sig fast, därefter av en klump, dels formad, dels ännu formlös (…) Och det vi vill skall födas lägger Vi i moderlivets trygga förvar till en fastställd tid och Vi låter er födas som späda barn och därefter växa till och nå full kroppslig och andlig mognad, Några av er får dö unga och några av er bli med tilltagande ålder så skröpliga att de glömmer allt vad de en gång har vetat.” 23:12-14: " ...därefter lämnar Vi henne som en droppe säd i skötets fasta förvar. Därefter skapar Vi av droppen en grodd som sätter sig fast och av grodden en klump och i klumpen skapar Vi ben och dessa ben klär Vi med kött … “ 39:6 beskriver nästan samma sak, men lite lättfattligare: ”… och Han skapar er i moderlivet genom den ena skapelseakten efter den andra…”

Intressant här är att både Asad och Ali använder sig av ordet sperma för att förklara vad för slags säd det rör sig om, och Asad går vidare med att sperman skapar en cell och cellen ett embryo … Det är som synes samma betydelse., fast orden sperma, cell och embryo inte fanns i 600-talets vokabulär. Och rörande den jord, eller lera, islamofoberna och fanatikerna hakar upp sig på som beskrivs i dessa citat, så står det att det är lerans essens det är tal om – dvs. betydelsen är att vi alla härstammar från jorden, att vi alla delar samma grund. Alltså inte att det är en klump lera som ger ifrån sig en droppe.

Men annars börjar ju skapelseakten med något annat än vad som växer i kvinnans livmoder: "Låt människan betrakta vad hon är skapad av! Hon är skapad av flöden, som väller fram ur mannens länder och ur kvinnans bäckenring." 86:5 - 7 Asad är återigen tydligare än Bernström och talar om att det är sädesvätska som härstammar från mellan mannens ljumskar (och vad hittar vi väl där ...) samt från kvinnans bäckenbens mellanrum (dock ej sädesvätska som tränger fram där.). Att Ali och Picktall nämner revben istället för kvinna och hennes könsorgan beror ju på att de enligt viktoriansk sedeslära undviker att nämna det obenämnbara, dvs. kvinnas könsorgan, och hänvisar istället till den symboliska skapelseberättelsen där Eva skapades av ett av mannens revben ...

Men det var ganska tydliga beskrivningar av människans utveckling, eller hur? Och tänk på att 600-talets Arabien bara bestod av ständigt krigande ökenmänniskor – långt från dåtidens kulturella och vetenskapliga centrum … Och vad hade européerna för höga naturvetenskapliga teorier? Tja, den store Carl von Linné trodde ju så sent som på 1700-talet att svalorna övervintrade på sjöbotten … och Europas anatomiska undersökningar började ju först på Leonardo da Vincis tid.

Jag och Islam

Varför skriver jag om Islam här egentligen? Ja, det finns flera olika orsaker till det. Dels naturligtvis beroende på att jag fascineras av denna religion, dess historia, kultur och mycket annat som kringgärdar den. Dessutom hoppas jag vara en nagel i ögat på alla urblåsta islamofober och rasister därute, som gör allt för att smutskasta Islam och muslimer. Men mina texter kommer nog även att uppröra några muslimer är jag rädd för. Jag följer emellertid bara Muhammeds uttalande i At-Tirmidhis hadith om att: "Den som vägleder till något gott, är precis som den som utför det goda han väglett till." Ty det är sanningen om Islam jag berättar om. Och att närma sig sanningen, är att närma sig Gud. Ty ett av Guds namn är som bekant Al-Haqq - sanningen. Och några andra inspirerande namn Han har är Al-Hadi och Al-Rashid - vägledaren, och den som vägleder till den rätta vägen.

Slutligen kan man väl även redovisa följande verser till försvar för mina ord: 92:14-16 "Jag varnar er därför för en Eld som flammar högt, där bara den uslaste skall brinna, den som ropar "Lögn! och vänder sanningen ryggen." Och varför inte 30:30: "Ge dig hän med hela din själ, du som söker sanningen, åt den rena ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ner som en naturens norm i människan (...) Detta är den evigt sanna tron, men flesta människor vet inget om detta."

Islam och alkohol

Innan ni läser denna essä bör ni hålla i minnet att de åsikter den framför inte nödvändigtvis behöver vara i fas med dina egna åsikter i ämnet. Men jag skriver på ett kontroversiellt sätt för att visa att det är möjligt att, med stöd från Islams grundläggande källor, visa att det går att se problemet på mer än ett sätt utan att för den delens skull hitta på saker eller sprida rena lögner. Men vill ni kalla mig avfälling och leda mig till avrättningsplatsen står det er fritt. Märk dock att det trots allt endast är Gud allena som är den som dömer, och kommer jag att bli dömd till något gruvligt straff är jag redo att ta det. Märk även att detta är mina historiekritiska åsikter just nu, och att det är fullt möjligt att jag kommer att ändra åsikt i framtiden. Men det förändrar emellertid inte det faktum att nedanstående slutsatser är fullt möjliga med stöd från Islams urkunder. Så läs med ett öppet hjärta och se det som en akademisk snarare än en konfessionell essä. Så ta av er era dömande glasögon och se det som just en text som ni antingen kan skratta eller gråta åt :)

Att muslimer världen runt avstår från alkoholhaltiga drycker torde vara allmänt känt, och de argument de anför till försvar för detta förbud är att Gud förbjudit det. Men frågan är om Han verkligen gjort det. Nu tänker jag inte gå in på frågan om Gud finns eller om Gud varit källan bakom Koranen, men för argumentationens skull väljer jag mig att förhålla mig till deras sida och försöka se problemet som om det vore Gud som skrivit Koranen. Men muslimerna åberopar även Muhammed, och enligt haditherna hade han en del att säga om förtärandet av alkoholhaltiga drycker. Vi kommer här nedan att gå igenom något om det, och om det verkligen är att lita på. Men låt oss börja med Guds ord – Koranen.

Koranen berättar om alkoholhaltiga drycker och berusning vid några få tillfällen, närmare bestämt fem gånger. Först beskrivs i 16:67 att alkohol kan produceras från dadlar och vindruvor: ”Och ur frukterna av dadelpalmen och vinrankan utvinner ni (…) vin …”. Man kan väl säga att det ar ett tips till mänskligheten … Det finns även en kryptisk rad där Gud menar att i detta finns något gott – men bara för den som är vis nog att kontemplera dess betydelse (”… i detta ligger helt klart ett budskap till dem som använder sitt förstånd.”).

Den andra gången ämnet dyker upp är i 2:219. Där förklaras bl.a. att förtärande av alkohol kan både vara något gott och något ont, men att det onda förvisso är överhängande: ”Det ligger svår synd i [rusdrycker], men också något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge.” Det är alltså inget förbud som föreskrivits, utan bara en uppmaning till försiktighet. Något alla med dåligt ölsinne nog kan hålla med om.

Härnäst kommer vi till 4:43, den tredje versen om alkohol. Även om denna vers har betydligt hårdare ton än den föregående är det ändå inget tal om något förbud. Versen säger att muslimen inte bör utföra bönen då hon är berusad eftersom hon då inte är fullt medveten om vad hon säger och gör: ”Gå inte till bön om ni befinner er i omtöcknat tillstånd, utan vänta till dess ni vet vad ni säger.”. Medvetandet omtöcknas som bekant under inflytande av alkohol i större mängder. Men eftersom muslimen bör utföra tidebönerna vid antingen tre eller fem tillfällen om dygnet, så kan det givetvis vara svårt att dricka sig alltför berusad om man inte vill missa en av dessa böner. Hadithen i Sahih Bukhari (6.60.143) förtydligar genom att hävda att: ”… alkoholhaltiga drycker är det som förvirrar och fördummar sinnet.”

Dessa tre verser är alltså inga förbud utan gradvisa uppenbarelser eller fördjupningar av förståelsen om fenomenet berusning. Ett pedagogiskt exempel helt enkelt. Detta är viktigt att nämna då vi kommer till den fjärde, och sista, versen som behandlar alkohol i Koranen.

5:90 ”Rusdrycker (…) är inget annat än Djävulens skamliga påfund; håll er borta från allt sådant …”. 5:91 ”Djävulen vill med hjälp av rusdrycker (…) framkalla fiendskap och hat mellan er och få er att glömma Gud och plikten att förrätta bönen. Vill ni inte upphöra med allt detta?”. Här ser man emellertid att de råd och beskrivningar som var närvarande i de tre föregående verserna plötsligt utbytts mot dels en negativ betydelse (då Djävulen ligger bakom det) och dels att man ska hålla sig borta från dessa starka drycker. Men sista meningen i 5:91 kan förvisso få en att tvivla huruvida detta verkligen är ett förbud och inte bara en hårdare uppmaning. Enligt de flesta hadither tolkades det dock som ett klart förbud, och görs så än idag bland muslimer i gemen.

Men i vilket fall som helst är detta en s.k. abrogation. Dvs. en exegetisk och juridisk behandling av något inkonsekvent, något som distinkt bryter mot tidigare utsagor. Men enligt Koranen, och Muhammed, är Gud felfri. Några av Guds 99 namn är dessutom Al-Haqq, sanningen; Al-Wakeel, den tillförlitlige och Al-Wajid, den som aldrig tar miste – så hur kan Gud, med dessa egenskaper, gå emot sig själv? Innebär detta att Gud inte var sann innan? Då måste man naturligtvis undra huruvida han kan göra sådana misstag som att komponera verser som säger en sak, för att sedan göra en fullständig helomvändning. Nej, självklart är det en vers som inte har gudomligt ursprung! Inte heller tror jag att det är Muhammed som stod för ändringen. Det är nog snarare så att det var personer med vissa politiska motiv som efter Muhammeds död bestämde sig för att ändra texterna till sin egen favör.

Så enligt ovanstående citat och argumentation får man som muslim lov att dricka alkohol. Det finns alltså inget förbud. Däremot bör muslimen inte dricka sig full, utan enligt dessa verser bör hon närma sig alkoholen med måtta, och ständigt ha tidebönerna i åtanke – så att hon inte blir för full så att sinnet omtöcknas vid tillfället ifråga. Och om det nu funnits ett gudomligt mandat för alkoholförbudet så skulle alkoholdrickaren inte heller fått inträde till Paradiset. Men så är det inte heller. Enligt hadithen i Sahih Muslim (5:2175) gav ängeln Gabriel följande besked till Muhammed om vem som får tillträde till Paradiset och vem som inte får det. Angående drinkarna sa Gabriel: ”Ja, även om han dricker vin.” För det är ingen synd att dricka alkohol, och det är ju bara syndare som nekas inträde till Paradiset. Koranen 5: 93 berättar att "De som tror och lever rättskaffens skall inte göra sig förebråelser för vad de ätit och druckit...". Asad och Picktall nämner att översättningen ska vara att de är syndfria. Det är Bernström som väljer ordet förebråelser. Men betydelsen är att det är viktigare att vara en troende människa som gör gott i sitt liv, än att hänga upp sig på petitesser såsom alkohol - förutsatt att alkoholen inte får drickaren att bete sig illa.

Men om det inte är förbjudet att dricka alkohol så kan det inte heller finna några rationella underlag för de straff som faktiskt finns, och har funnits, för drinkarna. Enligt de flesta hadither ska straffen bestå av först fyrtio piskrapp, sedan åttio, och vid det fjärde tillfället ska brottslingen avrättas. Men dessa väldigt barbariska straffsatser har alltså inget stöd i Koranen, och de stöd som finns bland haditherna nästan tävlar med varandra vad gäller blodighet och grymhet. Förmodligen, liksom i fallet med de sista verserna i Koranen om alkohol, har andra människor med helt andra politiska motiv legat bakom dessa utsagor. Det finns en annan hadith i Sunan Abu Dawud (38:4461) som är mer i fas med Muhammeds övriga exempel som ärlig, överseende och förlåtande man som säger att: ”Profeten föreskrev inga straff för drickande av vin.” Resten av hadithen berättar om en berusad man som blivit tillfångatagen av nitiska män och därefter rymt, men blivit tillfångatagen igen. Muhammed bara skrattade åt händelsen och gav ingen order om något straff.

Det har dock funnits muslimer som druckit alkohol. Bosniska muslimer t ex är välkända vad gäller detta. Det har även funnits poeter och sufier som ignorerat förbuden och följt sin egen väg istället – och ingen kan väl säga att dessa var Djävulens efterföljare. Rumi skrev t ex en del om vin, ibland var det symboliskt, men ibland var det nog en verklig beskrivning också. Hans dikt Detta äktenskap berättar: ”Må dessa löften och detta äktenskap vara välsignat, må det vara söt mjölk, detta äktenskap – som halvah och vin.” Och att han hade erfarenhet av vin kan man misstänka genom dessa rader (Iväg till den osynlige): ”Denna flytande världs vin, skänker smärta åt ditt huvud.”

Så trots alla förbud och straff de ”post-Muhammedanska” muslimerna ställde upp finns det inget i Koranen som pekar på att dessa förbud och straff är gudomligt sanktionerade. Däremot pekar de på mänsklighetens vanliga och välkända maktlystnad och lögniver. Detta innebär att muslimen med gott samvete kan ta sig ett glas vin till maten när andan faller på, eller ett glas cognac på lördagen i goda vänners lag. Det enda som uppmanas är att iaktta försiktighet, och se till att vara redo inför nästa bönestund. Annars är det bara att skåla på och veta att ni fortfarande har en reserverad plats i Paradiset, och dessutom kan göra denna värld lite mer paradisisk …