er en egen DJ i nattimman ...

Viss musik fastnar på en förmodligen hela livet, även om man inte minns mer än melodin efter en längre dig (nu är jag alltså inte lastgammal ... men ni förstår varför). Detta kommer inte att vara något politiskt statement, utan bara ett uttryck för musik jag alltid kommer att älska. Och två låtar som betydde så mycket för mig under mina mellanstadieår.
Första är Debbie Gibson och låten Foolish Beat, som hon skrev som 16-åring eller nåt. Tyvärr det ingen vanligt video, utan nåt montage, men ljudet är bäst på denna version jag hittade ...



Den andra låten är betydligt kändare. Där har vi ena delen av den tvetydliga popgruppen Wham!, men låten är iaf skriven av en kille som också var 16 år, eller nåt. Låten heter iallafall Careless whisper. Hans polare i Wham! skrev visst lite till den också. Får man gissa att det består av nåt hummande eller så i bakgrunden? ... iaf med tanke på hans senare musikaliska utveckling




Finns det egentligen två lika bra sk tryckare?

Men om vi nu tvunget ska gå in i något mer traditionalistiskt så finns det, trots alla dessa religioners förbud mot musik, trots allt en sak de glömmer: inga religiösa urkunder talar om musik som något annat än något som används för att hylla Gud. Och som dessutom är Gud. För musik är (kan) vara skönhet, perfekt skönhet. I många olika former och för många olika smaker såklart, men finns det någon religion som inte påstår att skönhet inte är av Gud? Islam menar ju tom att skönhet är ett av Hans attribut - o märkligt nog gapar många av dess salafitiska nollor mest om musikförbud. Men för fan - tom Muhammed älskade både musik OCH dans. Denna dans var förmodligen väldigt lik våra dagars magdans, så vad ska man säga. Ja, jag ska inte gå inte bli ilsken på dessa trångsinta typer nåt mer, för jag vet att det finns sådana inom varje religion, och inom varje politiskt parti och inom varje företag ...

Enmansbandet Theocracy

Skrivkrampen håller åter mig i ett fast grepp, så därför kommer detta bara att bli ett kortare inlägg följt av en youtubelåt ni kan lyssna på. Artisten ifråga heter Matt Smith och är allt-i-allo-musikant i bandet Theocracy. Det är en musikstil han själv definerar som episk och progressiv metal. Som ni sett så är det ett enmansband, och så var det ända tills skivan skrivits färdig och det mesta spelats in. Matt gjorde allt innan detta, han skrev låtarna, spelade både lead- ackustisk- och rytmgitarr, bas, keyborad och skötte programmering till trummorna (det är trummaskin fast det egentligen inte hörs att det är en sådan) och orkestration. Han lade körsången själv osv osv. Det enda han inte gjorde själv var skivomslaget, men även där hade han grundidén i huvudet.

Orsaken till att jag skriver om detta band här beror inte endast på att jag är imponerad av hans enorma talang, eller ens att jag finner hans låtar mycket bra. Nej, framför allt beror det på vad det är han vill förmedla. Matt skriver om religiösa saker, och det på ett sätt som är så långt från de ytliga och klämkäcka motsvarigheterna bland de flesta andra religiösa motsvarigheterna inom Christian Contemporary Music-facket. Och mycket riktigt så har han valt att ge ut sin skiva på ett sekulärt bolag och har inte ett enda kristet band som förebild bland sina största influenser och förebilder. Där finner vi istället Metallica, Iron Maiden (inte så konstigt efter ni hört det), Queensrych etc.

Men han är religiös, och kristen därtill. Han följer inte de uppkörda spåren bland de andra amerikanska predikanterna i deras musikaliska titta-lyckligt-mot-himlen-etablissemang, utan visar prov på mogen förståelse av sin religion. Han varken predikar, agiterar eller menar att han är bättre eftersom han är frälst. Men jag misstänker att han är en sk Born Again Christian, vilket jag tycker kommer till uttryck i hans texter, hans Väldigt Bra komponerade texter får jag väl säga ... För dessa är väldigt bra skrivna. De är ofta i berättande form och ackompanjerar musiken i stort sett som en film gör. När vissa dramatiska partier dyker upp följer musiken med. Och det är inte vers -refräng, vers - refräng-stuket det handlar om, utan låtarna kan vara upp mot tio minuter långa med många skiften - som sig bör inom denna genre såklart.

Men han predikar som sagt inte, utan menar bara att detta är hans tro och därför han skriver om det. Man kanske tror att det leder till att låtarna blir jobbiga att lyssna på med massa guds- och jesusreferenser var och varannanstans. Men så ser det inte ut. Visst finns det referenser, men aldrig så det blir jobbigt utan allt har sin plats i den texten, eller den berättelse, han förmedlar. Låtarna är berättande som sagt, och passar förträffligt med denna musik Men det är uppenbart att han verkligen menar allvar med sin tro, att han faktiskt älskar den och använder den för att förbättre sitt liv, för att utveckla sig både andligt och världsligt.

Min favoritlåt, både musikaliskt och textmässigt, får jag nog säga är låten Absolution Day. Den handlar om mötet mellan syndaren och den Allsmäktige och beskriver hur inbunden i synd han är, och helt utan förhoppning om förlåtelse. Det enda som väntar är det ultimata straffet - dödsstraffet! Och den anklagade står ensam där, utan någon som talar för honom - för vi är ju alla själv ansvariga för vad vi gjort och gör. Men då kommer en försvarare in och ryter stopp etc, och tar på sig allt. Vem det är är väl inte så knepigt att komma fram till? Tja, temat är ju att man kan gå från livets mörker till en ljusare tillvaro, och att det egentligen inte är så svårt att lämna den gamla kappsäcken bakom sig och känna det nya livet i en istället för utom en, om man funnit en personlig upplevelse av hur det gudomliga arbetar inom oss.

Bound in chains
I owed a dept that I could not pay
standing guilty in everyway
when grace and mercy brought absolution
Adonai, I raise my hands to the sky in praise
for you have taken my sins away Behold, today is my absolution day.

Hela texten

Läs gärna denna länk med texten när ni lyssnar på videon längst ner. För texten är tillräckligt bra för att lyssnas på ordentligt.

Ovan citerade jag refrängen och ger er en länk till var hela den låtens text kan finnas. Som ni ser använder han sig av namnet Adonai (som betyder Herre), och på liknande sätt gör han ofta. "The great I AM!" kommer fram vid en annan passage (ni vet ju att detta var "namnet" Gud gav Moses då han framträdde för honom i den brinnande busken.) t ex och new Jerusalem som en metafor för himlen (Har alltså inget att göra med den moderna politiska situationen i Palestina/Israel.).Det är naturligtvis ett tecken på att han är väl förtrogen med sin bibel och dess plats i historia och miljö - jag tycker det är ett mycket trevligt alternativ istället för att hela tiden få de vanliga titlarna/namnen såsom Christ, Lord och God nedtryckta i oss i var och varannan mening som sagt. Han är också medveten om att det är ett högst personligt förhållande med det religiösa man måste vara medveten om, att man inte behöver medlare eller de olika sakramenten för att finna vägen till Gud. Och det är ju något som visar att han är tillräckligt mogen i sin andlighet för att förstå att det bara är inom sig själv någon verklig och varaktig förändring kan äga rum:

No priest can say I'm worthy
no sacrament or holy law can take my sins away
no church can wach my spirit clean
(...)
No blessed holy water can sanctify me in the eyes of God.

En annan positiv sak med hans texter är att de är så nära den symboliska, mer djupbottnande och mångfascetterade grunden i biblarna, både GT och NT, att det blir möjligt att även se den esoteriska sidan av det. Huruvuda Matt själv är medveten om detta vet jag inte, men det spelar mindre roll eftersom han inte håller sig till den vanliga ytliga amerikanska kristendomen, utan står för en välbildad form av andlighet, vilket hans öppenhet i sitt liv i övrigt också verkar vittnar om och uttrycktes bl a genom hans val att ge ut skivan på mainstreambolag samt naturligtvis hans kärlek till sekulär metal. Han ser religionen som en privatsak som vi i Sverige nog lätt kan ta till oss, oavsett det religiösa budskapet i låtarna. Även om titeln på skivan översätts till teokrati ... ;-) Så eftersom jag gillar teokrati så är det väl inte så konstigt att jag gillar skivan också. Om jag ska sätta betyg på den så kan jag inte göra annat än vad den i stort sett eniga kritikerkåren gjort, nämligen ge den högst betyg! Killen är ett musikaliskt geni, och en god textförfattare. Eftersom detta är hans första skiva så kan man misstänka att fler stordåd kan komma från honom i framtiden också. Det hoppas jag i allafall och önskar honom lycka till!

Lågtryck

Hide my head; I want to drown my sorrow.
No tomorrow, no tomorrow.
- Gary Jules