Sann framgång och motivation

Vissa stora ledare eller väldigt framgångsrika människors beteende och tillvägagångssätt för att nå sin position har alltid varit något av ett mysterium för oss. Vissa menar att det beror på att de är psykopater, allmänt hänsynslösa eller egoistiska, andra att det beror på tur, ödet/karma eller Guds favorisering. Det finns alltså väldigt många teorier rörande hur man ska nå framgång, och då dessa teorier bara är ett fåtal av alla som finns, och dessutom inte har någon vetenskaplig uppbackning kan vilken företagsam och skrupulös man eller kvinna som helst fortsätta denna trend genom att verka som motivationsguru, vilket jag nu tänk göra.

Det viktigaste för att kunna förändra sitt beteende är emellertid beteendevetenskapen överens om, och det är ett fenomen som kallas imitation. Att imitera någon för att på så sätt erhålla dess egenskaper är inget nutidens motivations- och idrottspsykologer uppfunnit (fast de brukar föra fram det på det sättet); nej det är en uråldrig företeelse vars bruk man finner stöd för redan så långt tillbaka som till stenåldern. Man har bl a funnit grottmålningar och hällristningar som i vissa fall är skapade för många 1o.ooo-tals år sedan. Och bland de folkslag som fortfarande lever som jägare-samlare agerar man på sätt som arkeologer och antropologer tror är likadant som under människans första levnadstid. Dvs det handlar om att imitera ett djur för att få del av dess essensiella symboliska kraft. Idag försöker kanske inte en företagsledare finna sin inre Tigerkraft utan det är som sagt tal om att imitera en företagsledare de beundrar, eller för gitaristen, en gitrist de beundrar, och på samma sätt förhåller det sig bland andra grena där det finns möjlighet att bli bättre och överträffa sig själv. Idrottsmannen imiterar sin förebid och författaren likaså. Men hur det egentligen ska gå till är inte så lätt som dessa motivationsgurus försöker ge sken av utaan det krävs mycket mer av klienten. Tyvärr är dessa självbenämnda "mästare" bara mästare på att hitta det enklaste och snabbaste sättet att tjäna pengar på utan att besitta någon form av ingående praktisk eller historisk kunskap. Nej, det finns en hemlighet bakom det som de är fullständigt omedvetna om, i alla fall rörande dess mer totalt omvandlande förmågor och löften. Så nu tänker jag vara så generös att jag tänker dela med mig av denna hemlighet, en hemlighet inte ens förespråkarna för den sk Law of Attraction-teorin och New Thought-rörelsen besitter några djupgående kunskaper om. Så håll till godo, men var ändå medvetna om att nedanstående hemlis an mening Och en mening med så mångfascetterad betydelse kan egentligen endast förstås av den med praktisk erfarenhet av det. Men här kommer den, så var beredda och spetsa era öron och ta på er glasögonen:

dvs. det fungerar endast under extrem meditativ djupavslappning kombinerat med fokuserade visulisationer samt förhöjd emotionell styrka.

* men var tysta nu, för denna hemlighet tar motivations- och framgångsguruerna tiotusentals kronor i betalt för - för en privatperson. För företag är det svindlande summor *

Men man kan undra om de, särskilt företagen, hade betalat lika mycket om de fått reda på att metiderna var direkt hämtade från esoteriska traditioner såsom ritualmagi, yoga, tantra, sufism, och att det säkert finns fler som känner till att liknande metoder lärdes ut av en homosexuell halvpedofilisk gubbe som brukade hänga sin fru upp och ned i sin garderob medan han fick ut. Dessutom blev han utsparkad från Italien (av självaste Il Duce, och då har det gått långt ...) eftersom han iscensatte de mest orgiastiska bisexuella orgierna på regelbunden basis med sig själv, sina anhängare samt traktens damer (1). Det är alltså detta företag utan att ha någon aning om betalar för ... (2)

Nåja, nu till själva poängen. Jag tänker ta med två exempel för er som hyser önskemål om att förbättra sig själv, beroende på vad era preferenser är och vilka mål ni har i framtiden. Exemplen är två personer som båda hade nått USA's allra högsta höjder, dock inom varsin sfär - som de båda sidorna av ett mynt. Det är dels den fd amerikanske presidenten Theodore Rooseveldt, och dels den amerikanske gangstern Al Capone. Jag kommer dessutom redovisa ett citat från var och en av dem där de berättar hur man ska nå framgång. Det är samma andemening och ingen kan tvivla på dessa herrars extrema framgång.

Roosevelt: "Tala mjukt och ta med dig en stor käpp."

Capone: "Men kommer långt med ett vänligt ord, men ännu längre med ett vänligt ord och en kulspruta."

Fotnoter:
(1)
Herrn i fråga hette Alexander Crowley, men pga sin beundran (omitation) av sin ordensledare inom Golden Dawn, och sin megalomani bytte namn till det mer traditionellt klingande namn Aleister.

(2) Inte heller känner de motivationsgurus, motivations- och idrottspsykologer till vartifrån dessa tekniker härstammar från utan ser sig som moderna uppfinnare av unika teorier. Sanningen är emellertid att esoterismen lärt ut likadana tekniker sedan urminnes tider. Den enda skillnaden var att det då var en del av en holistisk tradition, och inte som idag, ryckt ur ett sammanhang. Att nutidens sådana terapiformer endast, statistiskt sett, på sin höjd ger resultat främst under själva terapitiden, och efter den som längst ca 2 år, är ett resultat av det. De esoteriska lärorna som förutsätter ett livslångt engagemang med dagliga övningar som blir mer och mer avancerade och djupgående samt regelbunden kontakt med sin läromästare visar att deras resultat är av klart överlägsen kaliber. Därför är det inte ovanligt att mästare från dylika Traditionella läror kan producera hundratals böcker under sin livstid och det är ett bra empiriskt bevis på det. Det finns dessutom fortfarande länder vars politiska och ekonomiska aristokrati genomgår sådan träning från barnsben - men trots det exporteras västerländsk motivations- och idrottspsykologi till dessa länder. Man kan fråga sig varför? Jag menar, vad finns det för mening med att lära ut en fjuttig atomistisk del av ett redan existerande holistiskt system till en Tradition som redan äger och har fulländat dem? Västerlandets skenheliga hybris upphör aldrig att förvåna.

Är förståelse verkligen möjlig?

Ett av de största problemen med att skriva om dels religiösa/mystiska och dels historiskt glömda fenomen är att det kan vara extremt vanskligt att verkligen förstå vad det var de menade Då. För det finns så mycket som trots alls skiljer sig från deras samhällen och livsvillkor än vårt – även om vi rent biologiskt verkar vara i stort sett likadana nu som då. Så jag tänker redovisa något om den metod jag själ använder mig av för att erhålla förståelse för gömda, glömda, abstrakta och obskyra texter.

Den förståelse jag här tänkt redogöra för berör förståelsen för de system jag oftast behandlar. Religion, filosofi, viss beteendevetenskap och antik historia baseras ofta, både öppet, och mera dolt, på mystiska och esoteriska traditioner. Det är inte ovanligt, snarare en norm, bland sådana system att vara väldigt exklusiva i sin förmedling av en inre, eller hemlig, epistemologi. Antoine Faivre, en av den esoteriska forskningens främsta ledstjärnor, skriver att denna inre kunskap oftast anses vara ett resultat av initiation och inre uppenbarelser, snarare än en intellektuell behandlig av en text.

Och sufimästaren, och professorn i religionshistoria vid Lunds universitet, Tord Olsson, anser att varje försök att kritiskt närma sig mysteriernas dolda natur alltid måste missa sitt mål, eftersom ämnet är upplevelsebaserat snarare än inlärt.

Det är här problemet med undersökningar av esoteriska traditioner infinner sig, och det tråkiga faktum att man som utomstående egentligen aldrig kan erhålla någon reell förståelse för ämnet. Det är endast som initierad en verklig förståelse för symbolernas dolda natur kan uppenbara sig. Och om man är initierad talar man inte. I de fall där en initierad ändå uttalar sig ses han som så moralisk depraverad att all auktoritet försvinner. Italienaren Massimo Introvigne är av samma uppfattning och citerar Brunelli, en av Memphis Mizraims stormästare:

Those who do not have proper practical experience, have not gone through the same journeys, and have not followed the same system of catharsis and purification, really do not qualify to interpret documents, journal and rites. At this point it is necessary to say a definitive good-bye to the historians and to those who spend their time in libraries. They may be good at working in the archives and in pulling forth the various treatises which are lost and full of dust. It is good that they receive honours and prizes, and are awarded academic degrees for their work,… but in the profane world, a world very different from our own! What can these persons say to us concerning the magic of alchemy and concerning the quarantines of Cagliostro?

Så här måste jag fråga mig om kunskap om esoteriska och av tidens tand bortglömda ting verkligen är möjlig; kan man någonsin avslöja en hemlighet och på så sätt skapa en förståelse för det uppenbaras dolda sidor?

Det finns emellertid vissa forskare som söker lösgöra sig från detta problem, och särskilt intressant anser jag religionsfenomenologen Hugh B. Urban vara. Han redovisar några försök att lösgöra sig från dessa problem. Han menar att man kan komma ur detta problem genom att vända sig från det omedelbara ämnet, dvs. att stirra sig blind på egendomlig text och terminologi, för att istället undersöka dess form och strategi. Men han menar även att en passande jämförelse tjänar samma syfte. Det är här Paul Ricoeurs teori om semantisk chock får sin uppenbara verkan. Dvs. om ni läst mina artiklar om gnosticismen inom Islam så ser ni hur jag jämfört flera till synes helt skilda texter och förhoppningsvis på det sätt erhållit en större och mer slående förståelse. Inte allena för det ena fenomenet, utan även för samtliga och dessutom för en grundläggande sanning av tidlös perennisk natur. Traditionalism alltså. Hermeneutisk traditionalism, och att hermeneutiken är av traditionalistisk karaktär blir uppenbart då i betänker det faktum att hermeneutiska metoder användes för religiös texttolkning redan för nästan 2000 år sedan. Men jag tänker skriver mer om Ricoeur och hans teorier kring hermeneutism och semantisk chock vid ett senare tillfälle.

Verklig förståelse är ett märkligt fenomen. När man väl förstått något är det som om denna förståelse alltid funnits där. Det är väldigt svårt att återanknyta till den gamla förståelsen efter att ha blivit träffad av insiktens förvandlande kraft. Därför går det att säga att förståelse innebär att växa. Detta är något som har stor likhet med utvecklingspsykologen Piagets undersökningar av barns mentala utveckling. Om barn befinner sig på en viss nivå kan de inte se att lika mängd vätska i två glas av olika storlek faktiskt är samma, de anser alltid att det större glaset innehåller mest. Men när de väl vuxit ur denna utvecklingsfas ser de att det inte finns någon skillnad. De har fått insikt, och den förståelse insikten producerar gör det omöjligt för dem att överhuvudtaget tänka sig att de en gång trodde annat.

Jag menar att den hermeneutiska förståelsen verkar på liknande sätt. Efter att ha studerat en hermeneutisk tolkning blir denna en del av läsaren själv. Därför blir det svårt att se tillbaka till sin tidigare förståelse, eftersom denna försvunnit, och blivit ersatt av en ny, större, förståelse. Detta är särskilt vanligt vid användandet av den semantiska chocken som metod. Då kan det ibland vara svårt att se att ny förståelse verkligen infunnit sig eftersom resultatet verkar uppenbart. Den närhet som skapats genom tolkningens appropriation, vilken möjliggjorde förståelsen, måste emellertid förminskas till redovisningen av den nya förståelsen, annars befinner sig forskaren i samma återvändsgränd som en frånvaro av appropriation kan ge upphov till.

Därför kan man fråga sig om denna förståelse egentligen inte endast är ett bländverk. För att visa att Ricoeurs metod för att åstadkomma förståelse är effektiv, måste jag hänvisa till andra forskare som, med framgång, använt sig av hans teorier. Framför allt är min främsta inspirationskälla här Hugh B. Urban, vars verk för mig inneburit en ständigt ökad förståelse. Så läs hans artiklar och skapa er en egen bild. Men läs naturligtvis även mina egna komparativa artiklar här på denna blogg för att få samma upplysning …

Hybris kan det kanske kallas, och min gamle handledare i ämnet pedagogik hävdade med bestämdhet att jag led av en kraftig sådan. Som tur var så var det inte han som satte betyg på min uppsats, utan andra examinatorer som hade den mentala kapaciteten att faktiskt förstå vad jag uppenbarade för dem.

Abraham Abulafia del 1

Detta kommer att vara en serie i tre delar om en av de tyngsta namnen inom den traditionella kabbalan. Den första delen, denna del, tar upp hans liv, den andre delen kommer att ta upp hans teorier, och den sista delen kommer att behandla hans tankar om messianism.

Abraham Ben Samuel Abulafia föddes år 1240, vilket korresponderar med det judiska året 5000, i den spanska staden Saragossa. Han flyttade redan som spädbarn till staden Tudela, där han spenderade hela sin ungdom. Sin första kontakt med den judiska religionen fick han av sin far, som undervisade honom i bibeln, samt Talmud och Mischna.

Redan i sin ungdom lockades Abulafia av det mystiska och bestämde sig för att resa till den mytomspunna floden Sambation i orienten. Detta ägde rum år 1260, två år efter att han förlorat sin far. Vid denna period i den världsliga historien invaderade mongolerna Syrien samt Israel och Abraham Abulafia, liksom många andra, närdes av idén att mongolerna var ”de gömda”, ha-genuzim, dvs Israels tio förlorade stammar. Legenden förtäljer att dessa skulle finnas bortom Sambationfloden.

Dock kom han aldrig fram till floden. Krig mellan saracenerna och frankerna i Syrien och Israel hindrade abrupt fortsatt resa, tillsammans med en nyvunnen övertygelse att mongolerna i själva verket inte var en förlorad stam.

Abulafia vände därför tillbaka till Europa där han först stannade upp i Grekland för att gifta sig för att sedan fortsätta vidare mot Italien. I Italien levde han i staden Capua där han studerade filosofi. Särskilt fördjupade han sig i Maimonides ”Vägvisare för de villrådiga”. Denna boks filosofi påverkade paradoxalt nog mystikern Abulafia så djupt att han, trots dess rationella prägel, skrev två anmärkningsvärda mystiska kommentarer till detta verk.

Han studerade dock inte endast filosofi utan fördjupade sig även i den samtida rabbinska kabbalan och teosofiska läror. Men detta lyckades inte hetsa upp den aspirerande mystikern nämnvärt.

Det var först omkring år 1270, då han återvände till Spanien (Barcelona), som han helt fördjupade sig i mystiska studier. Särskilt djupt studerade han Sefer Yetzirah och flera av den textens kommentarer. Här fann Abulafia sin första spirituelle lärare. En viss Rabbi Beruch Togarmi, förbedjaren. Det var denne rabbi, och hans grupp av kabbalister, som förberedde vägen för Abulafias sanna förståelse av Sefer Yetzirah. Denna kabbalistiska grupp arbetade med kabbalah utifrån gematria, notarikon och temurah; dvs bokstavs- och nummermystik.

Detta år var även anmärkningsvärt på så sätt att Abraham Abulafia fick en uppenbarelse, en uppenbarelse som skulle få stort inflytande på hans framtida liv och lära. Han blev tydligen kommenderad att gå till Påven för att söka en audiens. Om denna uppenbarelse var ett resultat av hans mystiska träning eller om det helt enkelt var fråga om ett gudomligt ingripande vet man inte. Men att denna uppenbarelse spelade stor roll för Abulafias fortsatta djupdykningar inom mystiken är uppenbart.

Abulafia fick fler uppenbarelser då han levde och verkade i Barcelona. Han fördjupade sig i sin lärares mystiska tekniker och snart så kom den profetiske anden över honom. Visioner och guds sanna namn var bland de saker som uppenbarade sig för honom. Dock förklarar Abulafia
vid senare tillfälle att dessa visioner delvis hade demoniskt ursprung – demoner som sänts honom för att förvirra. Men han var vid tidpunkten helt övertygad om dessa uppenbarelsers inneboende sanning.

Abulafias uppenbarelser och hans kontakt med den kabbalistiska gruppen kom att bli ödesdigra, både för kabbalans utveckling och för hans egen spirituella utveckling. Han kom att utveckla en helt ny uppfattning av kabbalan som han kallade för ”Profetisk kabbalah” respektive ”Namnens kabbalah”. Den första beskrivningen syftar till att guida initianden till en extatisk upplevelse, och den andra termen syftar till att beskriva vägen kabbalisten, inom Abulafias system, måste vandra för att nå denna extatiska upplevelse – nämligen genom att meditera på bokstavskombinationer av Guds namn.

Efter att ha spenderat några år i Barcelona bestämde han sig för att resa runt i Spanien för att sprida sitt budskap. Särskilt lyckades han påverka den då unge, men lovande, spanske kabbalisten Joseph Gikatilla, vilken senare visade sig bli en av landets mest framträdande utövare.

Efter att ha rest runt inom landet flyttade Abulafia 1274 åter till Italien. Där levde han ett kringflackande liv och lyckades skaffa sig några lärjungar. I det initiella stadiet var han väldigt nöjd med dessa, men efter ett tag försvann fröjden och han klagade bittert över vissa ovärdiga lärjungar han haft. Om några av hans lärjungar i Capua hade han följande att säga: ”De har blivit avfällingar, ty de var ovetande gossar, och jag har övergivit dem.”

Han hade fortfarande sin första uppenbarelse i färskt minne, och bestämde sig för att realisera den år 1280. Då reste han till Rom för att tala med påve Nicholas III om judendomen i stort. Om det handlade om att försöka få påven att konvertera, eller om det endast handlade om en diskussion vet man inte. Abulafia lyckades dock inte träffa denne påve. När kabbalisten kom fram till Rom hade påven redan rest till ett närbeliggande slott för att vila ut; troligen på grund av sin motvilja att träffa Abulafia. Men han sände ett brev där han talade om att Abulafia skulle brännas upp på bål om han närmade sig slottet. Detta tog Abulafia ingen hänsyn till, då han litade till gudomlig försyn, och reste mot påvens tillflyktsort. Men påven hann lämna det jordiska livet innan Abulafia hann fram och således upphävdes domen. Men han blev ändå arresterad av en franciskansk sekt och hölls fången ett par veckor.

Efter denna minnesrika händelse levde Abulafia ett kringflackande liv i Italien där han skrev ner de flesta av sina kabbalistiska verk. De som blivit bevarade till nutiden är främst böcker där han utvecklar sina teorier om den profetiska, eller extatiska, kabbalan. De skrifter som har en profetisk prägel har nästan alla gått förlorade. Om hans öde efter 1291 vet man inget.

Svensk esoterism

Det är kanske inte alltför bekant att Gustav III pysslade ganska mycket med allehanda magi och alkemi. Han var bl a den sista härskaren i Europa som avlönande en alkemist på heltid. Denne var Nordenskjöld och experimenterade i ett annex till Drottingholm. Inga resultat redovisades dock. Även Gustav själv brukade nattetid klä ut sig "uti ett hiskeligt utseende" och med svärd uppmana demoner och änglar i Drottningholms trädgård. Förutom detta så roade han sig med att omge sig med allsköns märkliga figurer som påstod sig ha magiska krafter. Detta är ett referat av kockare Ekelunds spionage på konungens magiska upptåg - berättat för prästen Hedin. Ganska kul i alla fall.

År 1782 befann sig Ekelund på Drottningholm en morgon och kom in i kyrkan. Där hittade han ett glasrör med en röd vätska på golvet. Denna tog han och stoppade in i sina linbyxor. Och rädd för att bli upptäckt sprang han snabbt iväg och hoppade över en gärdsgård. När han hoppade över så krossades glasröret varvid innehållet antändes - liksom linbyxorna. Så Ekelund fick hoppa ner i brunnen för att släcka eldsvådan. Bränd och blöt rapporterade han till prästen Hedin som meddelade att innehållet sannolikt var fosfor, och fick uppmaningen att hålla utkik efter den som lagt ner röret i kyrkan. Så i början av augusti märkte Ekelund att en ny "hemelig samkomst" var på väg att inträffa, så han gömde sig i en bekväm plats i tornet och väntade. På aftonen kom Björnram (charlatan vid hovet) med sina medhjälpare. De tog fram allehanda saker som Ekelund inte kunde urskilja. De hängde även upp vita masker med tunna linor i kyrkan. Sedan kom konungen in med bl a hovstallmästare Munck och andra prominenta herrar. Rökpulvret på marken antändes och församlingen drog sina värjor. Sedan började Björnram, som hade ett "hemlighetsfullt utseende" att mässa och korsade sig, samt frammumlade "mystiska ord". Efter denna dramatiska inledning började hans medhjälpare att hissa upp och ner de vita maskerna med särkar omkring sig i röken. Masken föreställde Gustav Adolphs ansikte. Konungen blev mäkta imponerad av detta spektakel. Sedan antändes ytterligare ett ämne, förmodligen lycopodium, som blixtrade med ett blekt sken. Slutligen avlutades seansen och alla avlägsnade sig.

Här har vi dessutom ett brev jag hittat i UB:s arkiv som belyser Gustavs ”stora” magiska talanger. Som ni ser hade hans närmaste inte särskilt höga tankar om det … Annat var det med hans bror hertig Carl, senare Carl XIII, som var den som i stort sett skapade den svenska riten – dvs. det svenska frimurarsystemet. Han förde in avancerade alkemiska, gnostiska och magiska teorier och läror. Ett brev vilket som kanske ni tror, men det är nämligen lite mer intressant än så. Det är nämligen det brev som är hertig Carls förfrågan om medlemskap i självaste Sincerus Renatus rosenkreutziska orden Gold- und Rosenkreutz, en av europas allra mest inflytelserika esoteriska ordnar. Men mer om dessa vid ett senare tillfälle.

Arvid Stenbock 31 maj 1771 el. 87. Avskrift av Oxenstierna.

”Det har gådt med kungens arbete som jag spådde, det blef ingenting af. Annoncen har han hördt, men ingenting har han fått se. Kungen har fått ett bref från den gubben som han råkade på en resa till Spa, som är ganska remerquabelt. Björnram har fått låna det och visat mig detsamma, med förbehåll att låta dig och Gref Gyldenstolpe få det däraf, men under största hemlighet. Det innehåller 5 frågor, som är

1. Hvad är Ordens rätta och egentliga ändamål.
2. Hvilka medel och utvägar är de bästa att vinna detsamma.
3. Hvilka orsaker hafva förmått honom att söka införlifva sig uti Orden.
4. Hvilka böcker han har läst om den äkta Natur-kunnigheten, om den därpå grundade högre Chymien, den Gudomliga och Naturliga Magien, och hvad dömmer han därav.
5. Har han nånsin förehaft Chymiska och Magiska praktiska arbeten utan med eld och med hvad nytta.

Uppå dessa frågor begäres af den gubben Superieurer att Cathegorisert [?]hvar och sådant som man inför Gud vill förvara, hvarelst hjärtats ofvertygelse skall vara innan han får begynna dess insetion [?]. Han yrkar för öfrigt mycket uppå att med dygd och egen försakelse gagna sig och sina med-menniskor, samt en ren och oskrymtad gudsfrugtan, menniskokärlek, och lydaktighet för Orden och dess Superieurer, och förbehåller sig att intet privat politiskt må inflyta uti svaren, recommenderar att noga pröfva sig själf om dess värkeliga länkes att instämma och sinnelag instämmer med hvad på papperet skrifves, kungen har på intet sätt varit missnöjd med Björnrams och min resa utan tvärtom visat honom mycket grace.”