Kärlek helt enkelt

Jag har i min presentation på denna blogg beskrivit att dess innehåll icke allena ska innefatta mitt vanliga orerande, utan även innehålla citat från skrifter jag finner läsvärda. Det var ett tag sedan jag redovisade några sådana citat så nu har turen kommit till Nya Testamentet, närmare bestämt Paulus första Korintierbrev (13:1-13) som jag idag läste och blev inspirerad av. Tolka varför jag redovisar det som ni vill, jag vet knappt själv. Bara att sann kärlek är svår att finna, och ännu svårare att behålla. ”The hardest truths don’t have a why: often true love will just die, and leave a grief to haunt the lonely nights and days.” som den svenskättade musikern Nils Lofgren sjunger i sin låt Black Books.

I Traditionella samhällen var människan väldigt uppfylld av kärleken, de drömde om den redan från barnsben. Att den höll för det mesta var kanske inte så underligt om man kontemplerar det faktum att de levde i små samhällen, där alla var måna om varandras lycka. Om något par grälade för ofta, fanns alltid de närmaste medmänniskorna där till hands för att ge råd, vara en medmänniska för den som behövde samt försöka reda ut det, och för att visa dem vad kärleken var och hur den kunde hållas vid liv.

Idag lever vi inte så i vårt individualistiska samhälle. Här är vi hemsökta och förförda av vårt eget ego, och dess minsta nycker. Och som bekant tål aldrig ett ego någon form av kränkning. Sedan är det naturligtvis upp till var och en hur mycket man kan låta sitt ego styra. Svartsjuka, ilska, eller bara dåligt humör kan blåsa bort fort för många, men för andra stannar det kvar och besmittar hela det emotionella livet som en gång gav upphov till den kärlek, de känslor som en gång grodde.

Och detta är bara vi själv och våra egon. Våra sk medmänniskor lever ju ävenledes enligt liknande preferenser och ger sina förhoppningsvis välmenande råd utifrån sina egna erfarenheter. Så hur kan den forna Traditionella kärleken och sammanhållningen egentligen överleva idag utan gemenskapens stöd? Särskilt när de behövandes råd ges av människor som är i lika stort behov av råd, som i lika hög grad styrs av sina egna egons plötsliga infall och nycker? I nöd och lust, heter det i äktenskapsceremonin, men har vi inte glömt bort nöden också? Har vi fullständigt kommit att ignorera att allt går i cirkulära rörelser. Där ena stunden är ett lyckorus för att sedan, ibland, bytas ut mot elände och vrede? Är det inte just då särskilt viktigt att försöka hålla kvar vid vad som en gång sammanfogade en, istället för att leta efter någon som för stunden är mer charmerande, lustigare eller attraktivare? För även dessa har ju sina negativa sidor, som förr eller senare helt visst kommer att visa sig. Ska man då byta partner så fort ett oväder bryter ut, istället för att kura ihop under stormen och veta att efter regn kommer solsken – så som det alltid varit och alltid kommer att vara?

När allt annat, som Paulus skriver, är färgängligt, då är det bara kärleken som lever för evigt, ty kärleken förgås aldrig som han skriver. Egentligen inte ens efter den sk tagit slut. För visst tänker vi tillbaka med kärlek till de som varit våra i det förgångna; visst finns det fortfarande kärlek i våra hjärtan för dem – trots att vi kanske för stunden valt att ge det mesta av den till en annan?

Varför då inte leva i den, försöka iaf att leva i den och ge den en chans? Vad kan någonsin ett plötsligt infall, en köttslig attraktion, eller bara en fis på tvären betyda jämfört med detta? Jag tror att vi är så vana vid att byta allt hela tiden, från TV-apparater, datorer, kläder, bilar etc, så att även människor vi bär med oss i våra hjärtan även de kan bytas ut så snart vi ser något som har några för stunden mer uppmärksammade bättre egenskaper. Kärlek är emellertid blind och, för att parafraseras gruppen U2, så vill man egentligen inte se verkligheten när man är berusad av den (låten Love is Blindness.). Därför är det så lätt att se en ny människa som ett föremål för ens åtrå, ens kärlek och så lätt glömma bort den tidigare. Men denna blindhet, denna ovilja att se bortom det ytliga, kan ju aldrig skänka någon varaktig lycka, endast ett evigt ekorrhjul av ombyte och förnyelse av något som man ser som trasigt. Men det trasiga är ju sällan föremålet i sig, utan det trasiga är ens egen uppfattning av kärleken.

På något sätt har vi kommit att förändra uppfattningen av kärlek från kärlek till ren lust, till en sexuell eller rent praktiskt attraktion. Men kärlek är ju så mycket mer än så, och det är inte endast vi människor som förmår uppleva och utleva den. Många djur lever i monogama förhållanden livet ut och dör av sorg när sin partner försvinner. Vem av oss gör så idag? Jag tvivlar på att ens någon av oss idag känner en sådan saknad efter en förlorad partner, kanske mer och större en saknad efter en ny partner istället för den gamle försvunne. Visst, vi ska väl inte sörja för evigt, men att börja tänka på en ny partner så snart den förra försvann är kanske att ta i lite grand, och dessutom att helt förminska och förringa betydelsen av kärleken. Frågan är om ens en äkta kärlek då egentligen funnits? Visst jag är ju en obotlig romantiker, men ändå …

Att kunna hålla fast vid denna första attraktion, denna första gnista, den upptända eld i ens bröst och minnas den och den stunden även vid senare sk prövningar; är inte det just det som kärlek, den sanna kärleken, går ut på? För hur kan man kalla kärlek för kärlek om man byter ut föremålet för den mot en ny så snart man väl känner lust till det? Är det egentligen kärlek då? Är det egentligen inte bara lust då?

Detta är inte riktat mot någon särskild, så om du tar åt dig, du som läser detta och har haft erfarenheter av mig, så tänk inte så. Detta är ett rent allmänt inlägg om hur lite människor idag värderar kärleken till varandra, det egentligen mest värdefulla man kan dela med varandra. Dessutom är det så många idag som lämnar varandra för minsta lilla sak, som hur lätt som helst hade kunnat repareras.

Ja, så nu är det dags för själva citatet, trots att jag lovade att ni skulle slippa mitt vanliga orerande. Men man är som man är: så här står jag, och kan inget annat, som Luther en gång sa.

Paulus:

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Enmansbandet Theocracy

Skrivkrampen håller åter mig i ett fast grepp, så därför kommer detta bara att bli ett kortare inlägg följt av en youtubelåt ni kan lyssna på. Artisten ifråga heter Matt Smith och är allt-i-allo-musikant i bandet Theocracy. Det är en musikstil han själv definerar som episk och progressiv metal. Som ni sett så är det ett enmansband, och så var det ända tills skivan skrivits färdig och det mesta spelats in. Matt gjorde allt innan detta, han skrev låtarna, spelade både lead- ackustisk- och rytmgitarr, bas, keyborad och skötte programmering till trummorna (det är trummaskin fast det egentligen inte hörs att det är en sådan) och orkestration. Han lade körsången själv osv osv. Det enda han inte gjorde själv var skivomslaget, men även där hade han grundidén i huvudet.

Orsaken till att jag skriver om detta band här beror inte endast på att jag är imponerad av hans enorma talang, eller ens att jag finner hans låtar mycket bra. Nej, framför allt beror det på vad det är han vill förmedla. Matt skriver om religiösa saker, och det på ett sätt som är så långt från de ytliga och klämkäcka motsvarigheterna bland de flesta andra religiösa motsvarigheterna inom Christian Contemporary Music-facket. Och mycket riktigt så har han valt att ge ut sin skiva på ett sekulärt bolag och har inte ett enda kristet band som förebild bland sina största influenser och förebilder. Där finner vi istället Metallica, Iron Maiden (inte så konstigt efter ni hört det), Queensrych etc.

Men han är religiös, och kristen därtill. Han följer inte de uppkörda spåren bland de andra amerikanska predikanterna i deras musikaliska titta-lyckligt-mot-himlen-etablissemang, utan visar prov på mogen förståelse av sin religion. Han varken predikar, agiterar eller menar att han är bättre eftersom han är frälst. Men jag misstänker att han är en sk Born Again Christian, vilket jag tycker kommer till uttryck i hans texter, hans Väldigt Bra komponerade texter får jag väl säga ... För dessa är väldigt bra skrivna. De är ofta i berättande form och ackompanjerar musiken i stort sett som en film gör. När vissa dramatiska partier dyker upp följer musiken med. Och det är inte vers -refräng, vers - refräng-stuket det handlar om, utan låtarna kan vara upp mot tio minuter långa med många skiften - som sig bör inom denna genre såklart.

Men han predikar som sagt inte, utan menar bara att detta är hans tro och därför han skriver om det. Man kanske tror att det leder till att låtarna blir jobbiga att lyssna på med massa guds- och jesusreferenser var och varannanstans. Men så ser det inte ut. Visst finns det referenser, men aldrig så det blir jobbigt utan allt har sin plats i den texten, eller den berättelse, han förmedlar. Låtarna är berättande som sagt, och passar förträffligt med denna musik Men det är uppenbart att han verkligen menar allvar med sin tro, att han faktiskt älskar den och använder den för att förbättre sitt liv, för att utveckla sig både andligt och världsligt.

Min favoritlåt, både musikaliskt och textmässigt, får jag nog säga är låten Absolution Day. Den handlar om mötet mellan syndaren och den Allsmäktige och beskriver hur inbunden i synd han är, och helt utan förhoppning om förlåtelse. Det enda som väntar är det ultimata straffet - dödsstraffet! Och den anklagade står ensam där, utan någon som talar för honom - för vi är ju alla själv ansvariga för vad vi gjort och gör. Men då kommer en försvarare in och ryter stopp etc, och tar på sig allt. Vem det är är väl inte så knepigt att komma fram till? Tja, temat är ju att man kan gå från livets mörker till en ljusare tillvaro, och att det egentligen inte är så svårt att lämna den gamla kappsäcken bakom sig och känna det nya livet i en istället för utom en, om man funnit en personlig upplevelse av hur det gudomliga arbetar inom oss.

Bound in chains
I owed a dept that I could not pay
standing guilty in everyway
when grace and mercy brought absolution
Adonai, I raise my hands to the sky in praise
for you have taken my sins away Behold, today is my absolution day.

Hela texten

Läs gärna denna länk med texten när ni lyssnar på videon längst ner. För texten är tillräckligt bra för att lyssnas på ordentligt.

Ovan citerade jag refrängen och ger er en länk till var hela den låtens text kan finnas. Som ni ser använder han sig av namnet Adonai (som betyder Herre), och på liknande sätt gör han ofta. "The great I AM!" kommer fram vid en annan passage (ni vet ju att detta var "namnet" Gud gav Moses då han framträdde för honom i den brinnande busken.) t ex och new Jerusalem som en metafor för himlen (Har alltså inget att göra med den moderna politiska situationen i Palestina/Israel.).Det är naturligtvis ett tecken på att han är väl förtrogen med sin bibel och dess plats i historia och miljö - jag tycker det är ett mycket trevligt alternativ istället för att hela tiden få de vanliga titlarna/namnen såsom Christ, Lord och God nedtryckta i oss i var och varannan mening som sagt. Han är också medveten om att det är ett högst personligt förhållande med det religiösa man måste vara medveten om, att man inte behöver medlare eller de olika sakramenten för att finna vägen till Gud. Och det är ju något som visar att han är tillräckligt mogen i sin andlighet för att förstå att det bara är inom sig själv någon verklig och varaktig förändring kan äga rum:

No priest can say I'm worthy
no sacrament or holy law can take my sins away
no church can wach my spirit clean
(...)
No blessed holy water can sanctify me in the eyes of God.

En annan positiv sak med hans texter är att de är så nära den symboliska, mer djupbottnande och mångfascetterade grunden i biblarna, både GT och NT, att det blir möjligt att även se den esoteriska sidan av det. Huruvuda Matt själv är medveten om detta vet jag inte, men det spelar mindre roll eftersom han inte håller sig till den vanliga ytliga amerikanska kristendomen, utan står för en välbildad form av andlighet, vilket hans öppenhet i sitt liv i övrigt också verkar vittnar om och uttrycktes bl a genom hans val att ge ut skivan på mainstreambolag samt naturligtvis hans kärlek till sekulär metal. Han ser religionen som en privatsak som vi i Sverige nog lätt kan ta till oss, oavsett det religiösa budskapet i låtarna. Även om titeln på skivan översätts till teokrati ... ;-) Så eftersom jag gillar teokrati så är det väl inte så konstigt att jag gillar skivan också. Om jag ska sätta betyg på den så kan jag inte göra annat än vad den i stort sett eniga kritikerkåren gjort, nämligen ge den högst betyg! Killen är ett musikaliskt geni, och en god textförfattare. Eftersom detta är hans första skiva så kan man misstänka att fler stordåd kan komma från honom i framtiden också. Det hoppas jag i allafall och önskar honom lycka till!

Cynism och relativism

Den intelligenta människans förbannelse. Elitistiskt? Förvisso! Men ack så sant ... Den stora majoriteten människor därute, oavsett var de lever, är fångar under vår barnsäkra utvecklingskork. För visst är den barnsäker? Det finns ju inget sätt för oss att lossa på den. Det lilla barnet kan heller inte öppna en barnsäker kork förrän den nått en viss mognads- och styrkenivå. Men vår barnsäkra kork är bara symbolisk, och i de flesta fall är vi inte ens medvetna om att den finns där. Vi tror att det är så här livet ska se ut - att leva i lidande, att vara medveten om att vi har nått så långt vi kan nå i vårt liv, att vi springer i cirklar hela tiden, att inga nyheter längre kan påverka oss, etc. Att allt vi samlat på oss inte är mer än vad låten Hurt ovan talar om för oss: "My empire of dirt."

Den barnsäkra kork jag talar om är relativismens kork, och t.o.m. nihilismens kork. Ty det är dithän de flesta i sin cynism hamnar förr eller senare. Dessa två låtar beskriver på ett utmärkt sätt människans upplevelse av fullständig meningslöshet och uppgivenhet inför densamma. Att inget egentligen har något djup, och om det har det så något som vi själva väljer att applicera på det. Ingenstans finner vi något absolut, något som är av universell karaktär. Benedictus XIV var också av denna övertygelse när han sa: "We are building a dictatorship of relativism that does not recognize anything as definitive and whose ultimate goal consists solely of one’s own ego and desires."

Det säger sig själv att en sådan relativism inte kan leda till något positivt, åtminstone inte i enlighet med mig och vad mina religiösa och filosofiska förebilder förespråkar. Här ser vi istället stora varningstrianglar uppsatta på relativismens uttryck. Ty relativism leder ofrånkomligen till nihilism. Höjden av nihilism är att gå ut på gatan och skjuta slumpvist förbipasserande fotgängare med ett gevär skrev surrealisten André Breton. Vad han egentligen menade kommer vi nog aldrig att förstå, även om hans bekantskap med Georges Bataille gör det hela något mer oroväckande. Dock slapp vi lyckligtvis åskåda några slumpvisa gevärsmassakrer. De kom emellertid lite senare ... Här kanske jag ska tillägga att Bretons uttalande var lite oroväckande profetiskt om vi har den käre Galningen Amon Göths beteende, dvs. slumpvist balkongskjutande av judar - såsom det bekantgjordes i filmen Shindlers list - i åtanke.

Men var mer? jo, i relativismens och nihilismens högborg - Västeuropa och USA. Det är också dit hela världen pekar, och även stora delar av Västeuropa och USA själv, är medvetna om att de lever i yttersta dekadens och moraliska förfall. Och ändå kan vi inte ens trösta oss själv, ty, enligt puckelryggen Kierkegaard för den känslan av nihilism och relativism med sig en förlust av tröst, att låta sig lugna sig lugna ner sig. Och det av något helt vanligt, något trivialt. Det fungerar inte nu längre - allt är blasé helt enkelt ...

Att vi inte har något bot mot denna relativistiska och nihilistiska pesthärd som breder ut sig visar på att vi förlorat kontakten med traditionen. Traditionen stängde effektivt igen behållaren med den barnsäkra korken (ungefär som sagan Svärdet i stenen, där bara den värdige klarar av att frigöra svärdet. Men ytterst få av oss kommer någonsin att mogna mer än så. De kommer alltid att se världen som, om de blivit begåvade med ett mått intelligens, orsak och verkan, lidande, naturens grymhet, den starke vinner, alltets meningslöshet. Men den intelligente kan ta sig vidare från denna mognadsnivå och anträda nästa för den lyckas äntligen få upp den barnsäkre korken – och är alltså inget barn längre utan har mognat. Han är nu redo att skapa en helhet i sig själv. Som ovan så nedan säger Smaragdtavlan, och jag anser att traditionen måste förverkligas både utom en och inom en. Inom en kan man uträtta underverk, men om man bara fokuserar på omvärlden är risken stor att man slutar som en bitter gammal gnällig gubbe som aldrig fått göra sin röst hörd annat än som förkortade insändare i tidningarnas debattsidor.

Det är samma sak här, fast inget hokuspokus utan en vanlig utveckling och mognad.) Den forna helhet som präglat samhället har råkat i nöd och lämnat oss med endast några atomistiska spillror utan tolkbart sammanhang i många fall - och, ibland, några rekonstruktioner (omedvetna såklart) av det förgångnas geni. Vi har förlorat något väldigt värdefullt helt enkelt (och att det är värdefullt tycks vi undermedvetet veta om med tanke på hur vi jämt och ständigt söker efter traditionen och andliga sanningar långt från oss här i Västeuropa - i mellanöstern till fjärran östern.). Och det är egentligen inte så lätt att återuppbygga det eftersom det aldrig kan bli exakt så igen. Ettusen år av mörker sätter sina markanta spår, det är helt garanterat. Fast femtonhundra år är väl en mer realistisk siffra då vissa gnostiska grupper fortfarande fanns i omlopp då.

Den hopplöshet och dekadens musikerna i dessa videos sjunger om, eller den hopplöshet och meningslöshet de förmedlar, är inte något speciellt för dem. Nej, det har blivit större och större inom den amerikanska musikmarknaden. Och inte bara där, utan även i filmer. En storfilm som Lost in Translation hade ju aldrig kunnat få sådant genombrott för t ex 20 år sedan. För då var vi inte riktigt medvetna om vår känsla av meningslöshet. Men idag slår man dessutom mynt av det …

Men finns det någon väg ut? Vem är värdig nog att dra loss svärdet ur stenen, som jag skrev ovan, eller vem har vuxit sig tillräckligt stark för att pilla bort den barnsäkre korken? Och framför allt: vad finns det egentligen för den cyniske som redan tror sig veta allt och inte blir förvånad, överraskad, eller engagerad av något? Ken Wilber kallade denna über-cyniker för kentaur, för att det var både en människa och ett vilddjur som lät sig styras av sina drifter. Det är givetvis svårt att få någon så hård att mjukna, men framför allt så handlar detta ju inte om extern stimuli, utan intern sådan. Upptäcktsresan ska inte företas på Borneo utan i hans egen hjärna. Och fastän många transpersonella psykologer är traditionalister utan att veta om det fortskrider utforskningen från det omedvetna till själens domäner och slutligen till det gudomligas.

Vad som sker på dessa nivåer är man tämligen oense om. Men de menar alla att det handlar om hur man ska förhålla sig till medvetandets födelse. Den antika världens gnostiker var även de medvetna om detta och använde följande tre termer för att karakterisera fenomenet: protennoia, epinnoia och pronoia. Protennoia karakteriseras av att tanken inte hunnit bli en tanke än, och protennoia betyder före tanken. Epinoia glider på tanken och är alltså den manifesterade tanken, den som ständigt surfar på manifestationen. Pronoia är också en förtanke, men en förtanke som håller sig precis vid tankens begynnelse. Detta är komplicerade saker som är svåra för icke-meditatörer att ta till sig.

Men det förklarar även det ljus många meditatörer, helgon och bedjande personer kan uppleva emellanåt: protennoia säger: ”I am first thought, the thought that is in light.” Det betyder då alltså att den första tanken existerar i ljus. Men hur då? Jo, varje elektrisk impuls i hjärnan avfyrar en liten ljusglimt. Så varje tanke föds i ljus. Genom att stänga av så mycket ovidkommande stimuli som möjligt i sin meditation kan man bli förmögen att uppleva dessa blixtar. Men det är ju inte huvudmålet med detta. Målet är att kunna styra vilka tankar man ska ha, och vilken betydelse de ska ha för en och ens liv. På detta sätt kan man välja bort negativa tankar innan de ens blivit medvetna tankar och på så sätt kan dessa tankar inte påverka oss i negativ riktning. Vi bli mer och mer herrar över våra liv. Man kan även välja positiva tankar, och följa upp dem. För, som Buddha sa: ”Vi är vad vi tänker, och vi tänker vad vi är.” Så vi har kommit en bra bit från den apatiske cynikern utan några värderingar eller mål som vi såg i början av artikeln. På detta sätt har vi blivit vad Péledan säger är övermänniskor. Och nu börjar vårt arbete med att omskapa oss själva: ”the first duty of the superior man, once he becomes conscious of himself, is to sculpt his moral being.”

I Västeuropa har det sedan länge varit mycket stor sekretess kring den psykologi som kunde vara till hjälp. Men de former som hade anknytning till traditionen var inte psykologin - även om den i sin grund har det - utan det handlade här i Västeuropa om alkemi, inre och yttre. Men framför allt inre. Och ceremoniell teurgi; oftare benämnd magi (vilket inte har något med att trolla fram kaniner ur hattar att göra.) I Västeuropa, och vissa delar av Östeuropa har dessa spillror av traditionen fortsatt att praktiseras och filosoferats över. Vissa ordenssällskap verkar ha haft en lång historia som börjar bli dunkel vid 1600-talet. Annars ser det ofta ut som att det är mindre cirklar som växer upp kring en mästare, och att dessa i sin tur ger upphov till andra cirklar. Antingen direkt, eller genom att någon annan finner deras litteratur och bestämmer sig för att pröva sina vingar.

Den Västeuropeiska esoteriska vägen kanske kräver allt för mycket av kandidaten. Man måste vara, eller se till att bli, väl bevandrad i dess historia och terminologi etc. Att följa en annan tradition framstår då som lite lättare. Men samtliga traditioner är egentligen lika svåra, särskilt den andliga eller esoteriska delen. Den tradition som torde ligga oss närmast om hjärtat och vara lättast för oss att förstå och appropriera torde vara Islam (jag vet inte riktigt om kristendom är en tradition så som den har manifesterat sig, därför håller jag den utanför). Det kanske ni inte förstår, men jag brukar säga att varje muslim per definition är kristen, dvs. de tror i allt väsentligt på Kristus ungefär som en gnostiker trodde på Kristus (dvs. utan övertro som återuppståndelse etc.). Gnosticismen finns dessutom tydligt representerad i Islam som dels en religiöst påbjuden kunskapsdrift, och dels genom sufismen, och det är sufismen som skapar helheten. Och dessutom har Islam redan funnits i Europa under medeltiden. Slutligen får vi inte glömma bort hur lik den fornnordiska moralen är den Islamiska. Så det hade varit intressant att se hur ett svenskt Islam hade yttrat sig, Om bara Salafiterna och Wahhabiterna kan hålla sig borta så kan det bli en intressant blandning mellan traditionellt Sverige och traditionellt Islam. Varför inte en stavmoské ;-)

Men det är ju de meditativa traditionerna, med dess djupgående och förädlande verkan de har på människan jag framför allt är ute efter. Men samtidigt vet jag att detta inte kan existera utan sin exoteriska motpart. Inte på ett fullständigt sätt i alla fall. Men ovanstående exempel på den cyniske relativisten eller nihilisten, dvs. kentauren, måste ju förändras när den börjar med de traditionella esoteriska övningarna och skrifterna. Där den tidigare människan var helt egocentrerad analyseras och bryts nu egot ner så att den förstår och ser mer av verkligheten än tidigare. Även empatin förändras. Först kan barnet bara hysa känslor för sina föräldrar och syskon. Sedan börjar den ta med släktingar och grannar, vänner. Sen kan det omfamna en hel skola framför en annan skola, och ett helt land och en hel etnisk grupp. Men när de transcenderar detta förmår han omfamna hela världen, med både människor och djur och växter.

Men detta innebär att en människa inom Islam - Profeten Muhammed t ex - som hade utvecklats långt bortom den cyniska nihilisten kunde uttala sig riktigt altruistiskt och empatiskt. Ganska långt från en barsk krigare i den skoningslösa öknen. Det kan skådas i bl a följande yttrande: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” Muhammed började sin karriär som Brahmin men tog upp kshatriya när han fann sig tvungen att slåss. Sedan kombinerade han de båda rollerna som både brahmin och kshatriya. Han fortsatte i Melkizadeks traditionella fotspår helt enkelt.

Så, Islam är ett alternativ till val av tradition. Det finns fler ju längre man fjärmar sig från medelhavet. För att ta ett långt språng så hamnar vi i Indien med sin Hinduism bl a. Detta myller av gudomligheter torde tilltala varje nordbo som vuxit upp med positiva bilder av de fornordiska gudasagorna. Det är framför allt yoga och meditation som är hinduismens traditionella esoterism. Brahminer utan sådan erfarenhet håller kanske inte med, men det var, och är, dess yogier som historiskt och legendariskt forskat i och publicerat människans inre natur med metoder för att nå dem på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt.

Buddhismen med dess vipassanna är en helt annan femma. Meditationen är så tätt kringgärdad med den extrinsikala religionen att det är svårt att se var den ena tar slut och den andra börjar. Särskilt i Kina är buddhismen intressant med tanke på Shaolintempel och andra kopplingar till kampkonsterna. Där utbildas de ”intagna” till att bli både mästare på kampkonst, liksom officianter inom rituell buddhism. Det är således både präst och soldat på samma gång. Skillnaden mellan prästkasten och krigarkasten har här suddats ut.

Men poängen med att räkna upp dessa olika religioner med dess olika esoteriska ingångar är att förklara att traditionen alltid måste innehålla en helhet, och att denna helhet ofta brister pga. avsaknad av just esoterisk praktik och teori. Många traditionalister idag ser det som viktigare att endast förhålla sig till de exoteriska, extrinsikala delarna av traditionen. Men det är ju först då det är helt som det kan bli heligt, och varje genuin tradition är ju helig per definition. Detta visar också hur svårt det kan vara att rekonstruera en gammal halvt, eller helt, utdöd tradition såsom Romarrikets religion och samhällsapparat, eller vikingatidens motsvarighet.

Men den håglöshet och tristess som är kännetecken på den så samhälls- och individfarliga relativismen och nihilismen måste vara något av det första som bekämpas inför inledandet av en traditionalistisk fristad i cyberrymden - som jag sett vissa bloggare därute börjat så smått med. Det är en positiv motkraft och det är ju genom bloggar och forum man kan sprida sitt budskap. Fast man kanske inte vet vem som läser det, så kan dessa bli influerade av ens tankar, och sen sprida de vidare till sina vänner.

Jag är benägen att hålla med om att vi idag fjärmar oss mer och mer från Sanningen och tillåter oss att flyta med i en heraklitisk flod, en illusionernas maya, en naturens samsara. Detta är något som även Guénon och Evola uppmärksammat i sina verk The Crisis of the Modern World och Revolt Against the Modern World. Benedictus XIV menar att boten till denna åkomma står att finna i att centrera sitt liv kring Kristus, och Thomasevengeliet förtydligar genom att citera Kristus som menar att vi måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Kristus, är själva navet i förgänglighetens virvelvind. Vad Muhammed hade att säga om förbipassering och resande står att finna i mina artiklar om gnosticism och Muhammed.

Det låter kanske något ensidigt, men som perennisk traditionalist kan jag utan problem byta ut Kristus mot något annat, eftersom det ju ändå är samma sak vi menar i sin essens. Bakom alla kulturella och på annat sätt betingade föreställningar finns det endast en sanning, och den är likadan överallt: Evig Visdom – Sophia Perennis.

Äntligen ur fängelset

Vi kan om vi vill ...

"Varför skulle något vara för bra för dig? Har du någonsin hejdat dig och tänkt efter just vad du är? Du är Det Helas manifestation, och har fullständig rätt till allt som finns."
-W.W.Atkinson

Det kanske inte är något vi alltid tänker på. Särskilt inte när vi går omkring och tänker på vår ovärdighet, hur usla vi är och hur gärna vi håller oss till det som vi inte är helt bekväma med. Men om vi kontemplerar de olika urkunderna som finns så ser vi att detta är en tanke som funnits med oss väldigt länge. Se t ex på första Mosebokens vers 26 och 27: "Gud sade: Vi ska göra människor som är vår avbild." och "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Nya Testamentets Första Korintierbrev 11:17 skriver att: "han [människan] är en avbild och avglans av Gud." Sedan fortsätter Paulus i 3:16 med en betydligt mer bestämd uppmaning att "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?"

Det är inte bara i Bibeln vi hittar sådana tankar, de kan även hittas i den tredje abrahamitiska religionen Islam. Koranen menar förvisso inte bara att Gud finns inom oss, utan att Gud finns överallt vi ser (2:115: ” … vart ni än vänder er finner ni Guds anlete … ”). Och om Gud är överallt vi ser, innebär det ju att det är Gud som ser. Detta uttrycks också av en av Islams mera ökända sufier, persern Mansur al-Hallaj, på åttahundratalet. Han menade att skillnaden mellan världen och Gud bara var en illusion. Han menade tom att han själv var Gud: ”Jag är Gud!”. Detta ska naturligtvis inte ses som att han menade att han var en Gud, utan är en naturlig fortsättning på ovanstående citat från Koranen – dvs om allt man ser är Gud innebär det också att allt är Gud och naturligtvis att man själv också är Gud. Detta skrev även spanjoren Ibn Arabi om i Visdomens försegling: ”Den som ser Honom är ingen annan än Han …”

Men för att fortsätta på temat så talar även de icke-abrahamitiska religionerna om den inneboende gudomligheten. Buddhismen säger att vi alla har en inre buddha-natur – det är bara att bli medveten om den. Hinduismens upanishader säger att Sanningen är självet, och självet är vi själva. Självet är Brahman, och Brahman är ju motsvarigheten till Gud.

Så om vi är Guds avbild, om Guds ande bor i oss, om allt vi ser är Gud och vi själva är Gud, varför är vi då fortfarande så försiktiga, så rädda för att skapa det goda vi alla uppenbarligen har rätt till. Så varför förtvivla längre. Om vi har all allsmakt inom oss, varför inte åtminstone försöka göra vårt lilla liv till ett lite bättre liv?

Gnosticism hos Muhammed II

Jesus verkliga kropp

För att fortsätta på min följetong om gnostisk påverkan på islam så redovisar jag nu del två: Gnosticism hos Muhammed II.

Som jag menade i förra inlägget i ämnet så kan det finnas viss anledning att misstänka att Muhammed kommit över vissa texter som cirkulerade i området vid den tidpunkten. Dessutom var det ju bara på andra sidan Röda havet Nag Hammadibiblioteket begravdes och glömdes bort.

Vi har ju alla blivit undervisade idén om Jesu död och återuppståndelse, antingen i skolan eller vid påskhelgens urusla filmer om Jesu liv och död. Det har varit en tanke som i stort sett varit oemotsagd (oavsett om man betraktat den som fakta eller myt) under nästan 2000 år. Men alla har emellertid inte delat denna syn; alltsedan 600-talet har muslimerna protesterat och menat att Jesus inte alls dog och återföddes på ett kors, utan var en ”vanlig man.”Dock en "vanlig man" som var av Guds Ande (inte Helige Ande ...)

Det finns i alla fall en likhet mellan två av Nag Hammadibibliotekets texter och Koranen. Det rör sig om skrifterna Petrusapokalypsen och Den stora Seths andra traktat. Åtminstone den första författades innan Nya testamentets innehåll fixerats, vilket kan förmodas då tom den stora heresiologen Irenaeus (död kring 200-talet) hänvisar till den …

Men för att återgå till ämnet, frågan om det finns gnostiska paralleller i Koranen, så beskriver dessa två texter att det inte var Jesus som blev korsfäst, att det inte var Jesus som plågades och att det inte var Jesus som återuppstod på tredje dagen. De menar istället att det var Jesu kroppsliga del, inte Jesu verkliga essens, som blev pinad och korsfäst. Jesus, från Petrusapokalypsen, säger: ”Han som du ser på korset, glad och skrattande, det är den levande Jesus. Men denna, i vilken de kör spik i är hans köttsliga del, vilken är substitutet som blir skambelagd, den som kom till i hans likhet. Men se på honom och mig.”

Dvs. det Jesus menar är att lärjungen ska jämföra de två bilderna av Jesus han ser. Lärjungen fortsätter sedan, efter att han blivit medveten om Jesu verkliga kropp, med att förfasa sig över att ingen har sett detta: ”Herre, ingen ser dig, låt oss fly detta ställe!”

Ingen ser Jesu död

Samma sak som menas här står även att finna i Koranen, även om den inte är riktigt lika tydlig. 4.:157: ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så.” Dvs. här ser vi samma sak som i Petrusapokalypsen – att åskådarna inte såg vad det var som skedde, att de bara uppmärksammade vad deras ögon hade att berätta.

Jesus på väg mot himlen

Seths traktat är av samma uppfattning: ”För min död, som de tror skedde, hände för dem i deras dumhet och blindhet, eftersom de naglade fast en man till sin död. För deras Ennoia [dvs. deras tankar, intentioner] uppfattade mig inte, för de var döva och blinda.” Och än mer tydligt: ”Det var inte jag.”

Även efter denna “död” är gnostikerna och Koranen samstämmiga i vad som skedde. Dvs. att Jesus inte blev dödad utan upphöjd. Koranen 4:158: ”Nej, Gud upphöjde honom till Sin härlighet …” Seths traktat: ”Men jag fröjdades i höjden ovan arkonternas välde och deras felaktigheters släkte, ovan deras tomma ära.”

Jesu upplysning

De gnostiska skrifterna är emellertid lite mer raka i sitt budskap till de ignoranta, dvs. de som gnostikerna inte menade hade insett hur det i själva verket stod till: ”Därför skrattar han åt deras avsaknad av perception, medveten om att de är födda blinda.” ”Jag sa åt dig! Lämna de blinda åt sig själva.” ”Och jag [Jesus] skrattade åt deras ignorans.”

Jesus roar sig åt pöbelns idioti

Men att folket var splittrade är både Koranen och gnostikerna ense om. Sets traktat förtäljer att ”de är splittrade bland dem själva.” Dvs. de som inte håller med om hur Jesu död gick till. Och Koranen 4:157 ”De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen verklig kunskap om detta utan stödjer sig på antaganden”

Men med dessa nu för er tidigare okända fakta presenterade blir åtminstone några av Dan Browns (Författaren av DaVincikoden) teser mer sannolika. Dvs rörande två saker framför allt. Dels hans citat från Filippusevangeliet där Jesus kysste Maria Magdalena och dels att Jesus inte alls dog - eller åtmonstone att hans död endast var en skendöd och föllföljde sitt uppdrag på jorden som avatar. Och Brown påpekade dessutom att Jesus och Maria gifte sig och blev anfäder åt en mer eller mindre helig släkt, vilket knappast var Browns originella idé utan dessa tankar har cirkulerat sedan mycket långt tillbaka i tiden.

Som vi ovan sett så dog inte Jesus, och det höll alltså gnostikerna likväl som muslimerna med om. Men Filippusevangeliet är ju korrumperat av tidens obarmhärtiga tand sedan länge vilket innebär att alla meningar och ord inte längre är läsbara eller helt enkelt borta. Den aktuella versen från Filippus, såsom: Jesus älskade Maria Magdalena mer än alla de andra lärjungarna och kysste henne ofta på munnen. Om vi kombinerar detta med Muhammeds yttrande om att man måste dö innan man dör, med de gnostiska och muslimska raderna om att Jesus inte dog som en vanlig människa dör, med tanken på att de levde som man och kvinna, dvs som gifta (på den tiden ansågs man som gift om man levde tillsammans i kärlek). Nå, om vi kombinerar detta så är det knappast osannolikt att de fick barn.

Jesus med sin älskade hustru Maria Magdalena

Att Jesus inte dog på korset utan att händelseförloppet bara var en allegori för Jesu upplysning. Upplysning beskrivs ofta som en död, där de delar av ens psyke och biologi som hade kontrollen över en besegras av de högre, gudomliga, delarna av en själv. Varje upplysningsförsök, varje meditation, djuppsykologisk terapi, alkemisk operation, magisk ritual, initiation etc kan således ses som en revolution. Andliga människor är sålunda revolutionärer, rebeller, eller, som Muhammed sa: mujahedin - dvs. heliga krigarare inblandade i Jihad al-Nafs, det Heliga kriget, kriget mot de lägre begären.

Heliga krigare: dvs. mujahedin ...

Men, jag tänker inte ägna mer utrymme åt dylika mer eller mindre huvudlösa spekulationer. Huvudmeningen med artikeln ligger i jämförelsen mellan gnostiska och muslimska beskrivningar om Jesu död och återuppståndelse. Men lite kul får man ju ha emellanåt ...

Gnosticism hos Muhammed?

Det är kanske inte ett alltför kontroversiellt påpekande att mena att det finns vissa tecken inom Islam som tyder på ett visst samband med gnosis, särskilt inte om vi talar om Islam från sufismens perspektiv. Men det finns likheter även annars. Bl.a. finns det termer som har liknande betydelse som det grekiska gnosis, dvs. det arabiska Marifah (vilka båda betyder kunskap, men en översinnlig sådan, en kunskap om det gudomliga). Mer sällan ser vi likheter mellan de gamla gnostiska skrifterna och Koranen eller Muhammeds yttranden.

Om vi bortser från legenden om Muhammeds analfabetism så cirkulerade alla möjliga teologiska och filosofiska texter i området vid just den tidsperioden, dessutom befolkades öknarna av eremiter; naturligtvis kunniga i en del av dåtidens teologiska spörsmål. Det är alltså inte helt osannolikt att Muhammed hade funnit en del olika sådana texter under sina handelsresor som han sedan studerade, samt träffat på både mystiker och teologer i städer och öknar som han idkade dialog med.

Så märk min förvåning då jag läste Imam an-Nawawi’s 40 hadither. I den samlingen, närmare bestämt hadith 40, där Abdullah bin Omar berättar om sitt möte med Profeten, står följande att läsa: ”The messenger of Allah took me by the shoulder and said: ’Be in the world as though you were a stranger or a wayfarer."

Om vi jämför detta med Thomasevangeliets logion 42: ”Jesus said, ’Be passers-by." (Två andra översättningar redovisar följande: ”… Become wanderers.” och ”Come into being as you pass by.”) så ser vi ganska omedelbart hur likt Muhammeds yttrande är Jesu motsvarighet i Thomasevangeliet, oavsett översättning. Det är förvisso inte tal om någon bokstavlig likhet dem emellan, men samtidigt är det väldigt långt från att bara vara en symbolisk likhet.

Just denna fras, ”Be passers-by” anses av forskare vara ett autentiskt Jesusord, ett Jesusord som dessutom inte har en motsvarighet i de texter som är samlade i Nya testamentet. Vilket då, teologiskt sett, kan vara ett tecken på att thomasevangeliet är inspirerat av, eller kanske rent utav är det i Koranen omtalade, Injil (arabiska för evangelium), dvs. Jesus egen heliga bok som han enligt Koranen mottog av Gud. Eller hade kanske bara Muhammed tillgång till en korrumperad version av Thomasevangeliet och därför menade att Injil var försvunnen. Ty så borde det ju vara för honom om han bara hade tillgång till fragment. Förmodligen, om man ska lägga någon vikt vid min tolkning, hade han då också läst inledningen till Thomasevangeliet, dvs.: ”These are the secret sayings that the living Jesus spoke and Didymos Judas Thomas recorded.”

Fragment från Nag Hammadibiblioteket

I vilket fall som helst skapar denna jämförelse en grogrund för en större förståelse för respektive rader. Ty om vi tar den franska filosofen Paul Ricoeurs tankar om den s.k. semantiska chocken i åtanke (dvs. genom att ställa två till synes skilda element mot varandra - för att på så sätt lösgöra sinnets förförståelse från de olika objekten - kan man låta en ny, och större, förståelse träda fram), så ser vi att vi plötsligt förstår lite mer vad både Jesus och Muhammed menade.

Den förståelse jag menar att vi finner här (eller den gnosis/marifah vi kan erfara här - för att använda oss av en korrektare terminologi,) redovisas härnäst. Både Muhammed och Jesus börjar med att berätta om ”varat”, dvs. ens själva existens eller hur man ska vara, eller rättare sagt hur man ska bli. Först efter att ha klargjort utgångspunkten talar de om vad de menar att man ska bli: vandrare, förbipasserare, främlingar och ”i tillblivelse.” Det är alltså inget statiskt tillstånd de rekommenderar. Det innebär att man bara kan ”vara” om man låter världen passera förbi utan att fästa någon större notis vid den, att vara som en främling, dvs. att se sig som en främling och att vi därför måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Gud, är själva navet i förgänglighetens virvelvind, källan i den Heraklitiska floden, sanningen i illusionernas Maya och Nirvana i naturens Samsara. Ty det är där det egentliga varat är, inte i lidandets periferiska skentillvaro.