Muhammed och gnosticism IV

Den fjärde delen i serien om likheter mellan gnosticism och Islam blir en kort en.

En av Profetens följeslagare, Yazîds son Mu´âwiyah, bar en silverring i vilket följande stod ingraverat: "Världen är inget annat än ett bedrägeri."

Då flera ahadith tar upp att följeslagarna brukade fråga Muhammed om råd rörande sina ringar och vad som skulle stå i dem är det inte så långsökt att misstänka att han stod bakom denna synnerlign gnostiska text.

Ett något längre stycke av vår käre Rumi tycks även det behandla ämnet gnosticism, och deras idétradition om alltets illusoriska natur:

"Little by little, wean yourself. This is the gist of what I have to say. From an embryo, whose nourishment comes in the blood, move to an infant drinking milk, to a child on solid food, to a searcher after wisdom, to a hunter of more invisible game.

Think how it is to have a conversation with an embryo. You might say, "The world outside is vast and intricate. There are wheatfields and mountain passes, and orchards in bloom. At night there are millions of galaxies, and in sunlight the beauty of friends dancing at a wedding."

You ask the embryo why he, or she, stays cooped up in the dark with eyes closed. Listen to the answer.

There is no "other world." I only know what I've experienced. You must be hallucinating."

Gnosticism hos Muhammed III

Nu har vi kommit till den tredje delen i serien om gnosticism inom islam. Och vi kan fråga oss hur många fler essäer der kommer att bli. Men även om det är sant eller inte, om inspirationerna är direkta eller bara undermedvetna, eller rent av gudomliga … så är det roligt och stimulerande att skriva sådana jämförelser. Man lär sig väldigt mycket om båda fenomen och man behandlar de på ett djupare sätt än om man bara hade studerat en enda del. Komparativ religionshistoria är alltså en bildande aspekt av studiet av religioner. Ja, vi kan i alla fall hoppas …

Profeten Muhammed och Ängeln Gabriel

I islam talas det främst om tre former av tro, dvs. Islam, Iman, och Ihsan. Dessa tre ord härstammar i detta förhållande från Gabrielhadithen, där ängeln Gabriel bemödade sig om att nedstiga till våra profana nejder för att förklara hur den religiösa utvecklingen ser ut. Det första ordet, islam, karakteriseras av att tron är en bokstavstro, där de troende inte är förmögen att se bortom textens ibland rent huvudlösa påståenden. Som t ex i Sahih Bukhari 4.54.516 där Muhammed menar att Satan sover över i näsans övre delar om natten. Den islam-troende tolkar detta bokstavligt och anser att Satan faktiskt rumsterar omkring i näsan om natten. Det kan verka lustigt i sådana här fall, men om vi tänker oss att det finns ganska våldsamma och hemska hadither och verser också så ser vi att denna form av tro inte är något som är så mycket att skratta åt. Islam här handlar om att bekänna att man tror, och uppfylla sina religiösa plikter. Ingen eftertänksamhet eller djupare tro omtalas. Det är som sagt en väldigt basic, eller barnslig, tro det handlar om. Det är att följa en tro för att det ska vara så.

Det andra steget i tron, för det är steg det handlar om, steg i en utvecklingsprocess där det första är simplast och det sista mest avancerat och subtilt, kallas Iman. Här fördjupas det första stegets bokstavstro till att komma att rymma nyanser, där de olika delarna av tron uppenbarar sig för den troende. Det är att tro på Gud, och inte enbart uttala en trosbekännelse, det är även att gå vidare till att tro på saker ögonen inte kan registrera såsom änglarna, och deras gärningar (vilka bl a är att övervaka och nedteckna våra handlingar och tankar i livet). Men det innebär också att ytterligare fördjupa sin tro till att omfatta profeterna, inte bara profeten Muhammed som i första steget, utan på alla de onämnda profeter vår historia varit full av – från Muhammed till Jesus och övriga monoteistiska religioners förkunnare. Här kan nämnas att många muslimska teologer och mystiker menat att dessa profeter funnits i fler delar av välden än de områden där de abrahamitiska religionerna uppkommit. De menar att även hinduismens kända och okända förkunnare varit profeter – och att Buddha även varit en sådan. Och det är inte bara profeterna som ska inlemmas i tron, utan även deras nedtecknade verk, dvs ”böckerna” etc. Detta innebär att religionen börjar bli perennialistisk på detta mellansteg.

Det sista steget kallas Ihsan, vilket innebär att se sig som om man i varje handling och tanke stod framför Gud. Det kanske kan verka något strängt, men bara om man tänker på det från ett islam-perspektiv. Om vi istället tänker på det från ett Ihsan-perspektiv så ser vi att det som menas är att muslimen ska befinna sig i Guds närvaro. Det är naturligtvis tal om ett steg i den troendes utveckling som direkt kan relateras till gnosis. Och det är inte särskilt ovanligt bland sufier t ex att dra dessa paralleller. Och att befinna sig i Guds närhet är ju att transcendera den tidigare förståelsen av det gudomliga, från att ha varit en tro baserad på skrifter och aningar, till att veta att de befinner sig i Guds närhet oavsett vad de gör. De har alltså fått en kunskap om Gud, och att gnosis betyder kunskap vet ni ju … Om religionen började bli perennialistisk i Imam-steget kan man, i och med att man här skall se Gud överallt, verkligen tala om en sann perennialism.

Det går naturligtvis även att jämföra detta med gnosticismens tre former av tro de med. Och som vi tidigare sett finns det viss anledning att se en viss gnostisk påverkan på islam eller att det visar att Muhammed verkar ha varit bekant med gnostiska tankegångar. I denna värld behövs det strama tyglar tycks Muhammed ha menat och svarade därför på gnostikernas första kategori med sitt islam-steg. Som den koiska naturen visar så kan man säga att Muhammed först skapade ett regelverk människor med haltande förmåga att ta till sig andligt sett djupare tankar och levnadssätt kunde anpassa sig till. Dvs att följa en fast struktur, där man inte behövde tänka till . Muhammeds, eller Gabriels, riktlinjer kan ses som en naturlig konsekvens av kunskapen om människans tredelade natur, såsom gnostikerna uttryckte det.

Nästan-biskopen-av-Rom Valentinus

Gnosticismen, och särskilt den valentinska gnosticismen, avslöjar för oss att de delade upp mänskligheten i tre kategorier, vilka kallades de koiska, psykiska och pneumatiska kategorierna. Men eftersom gnostikerna inte hade en fix idé om mänskligheten kan man även säga att dessa tre kategorier även visar tecken på en andlig utvecklingsprocess. Dvs valentinarna hade ingen hopplös syn på oss, utan insåg att även den mest materialistiske av oss kunde förändra sig och ta till sig mer andliga principer.

Demiourgos

Den koiska människan lever i en mardröm, där inget styrs på egen hand utan allt verkar vara styrt av något annat. Det må vara kroppsliga eller andiga impulser. Som Filippusevangeliet uttrycket det så gör man vad man inte vill göra, och gör inte vad man vill göra. Koranen yttrar även den samma sak: ”Varför säger ni ett och gör ett annat?” (61:2)

Men precis som hos muslimerna pekar valentinarnas andra kategori, de psykiska, på en djupare och mer nyanserad tro, där tron mer kommit att likna förståelse. Men där de koiska inte var medvetande om vilken väg de följde, den goda eller den onda, så har de psykiska fått detta medvetande. Men eftersom de mörka krafterna fortfarande agerar inom dem pågår det en strid inom dem, en strid vars slutgiltiga resultat är långt ifrån färdigt. Detta är en strid som kommer att fortsätta ända tills sufin totalt kan hänge sig åt godheten, dvs hänge sig åt Gud. Och inte förrän han upptagits i den tredje kategorin, bland de pneumatiska, kan han finna frid.

De pneumatiska, den tredje och sista kategorin. Här inträffar den återfödelse som är nödvändig för att erhålla gnos. Gnostikern dör och återföds på nytt som en upplyst person som inte längre är fjättrad av mardrömmens illusoriska tillvaro, utan är sitt eget ödes herre. Här lever han i enhet med Gud, före alla manifestationer Demiurgen kan åstadkomma. Dvs han lever i protonoia (förtanken) och har därför möjlighet att aktivt välja vilka tankar som ska realiseras och vilka som ska förkastas. Därför kan han nu skapa sin egen verklighet utan inblandning av slumpvisa uttryck från ondskans och villfarelsens domäner. Muhammed talar även han om att man måste dö innan man dör, och att man vaknar när man dör. Naturligtvis är det ingen död i den fysiska bemärkelsen utan en andlig död där egot, dvs nafs, dör.

En annan muslimsk uppdelning visar även den hur nära det är gnosticismen, men detta är senare sufiska tolkningar så det handlar inte om Muhammed: men jag tar med det för att genom dem lättare kunna beskriva hur lik Muhammeds Gabrielvision är i jämförelse med valentinarnas kategorier över mänskligheten och deras andliga utveckling. Det är uppdelningar i olika världar, från det materiella till det gudomliga. Den första världen är Al an-Nasut, mänsklighetens värld, som vi uppfattar genom de fysiska sinnena, den andra är Alam al-Makakut, suveränitetens värld, uppfattas genom andlig insikt och förmågor. Den tredje, Alam al-Jabarut, är den värld i vilken sufin deltar genom att bli en del av Gud. Följaktligen är det också här Guds 99 namn finns. Den fjärde är Alam al-Lahut, Guds värld, men denna uppfattas inte eftersom det är tidlös enhet.

Dessa fyra världar har även dem en påtaglig likhet med gnostikernas kategoriserande. Början är det fysiska, där man endast får förhålla sig till det andliga genom lagar och förordningar och vad det fysiska kan uppfatta, dvs man får hålla sig till Sharia. Det är således islam-steget i islam, och de koiska i valentianismen. Sen kommer utvecklingen från detta till en större och mer nyanserad andlighet och allt slutar med Gnosis, eller i detta fall, Fana – utslocknande i Gud, dvs att fullständigt bli delaktig i Gud, att bli Gud som vissa gamla sufier uttryckte det. Detta är ju stegen genom valentinarnas psykiska och Gabrielhadithens iman till de pneumatiska respektive ihsan.

Islam och aktuell gäspforskning

Som vi kunnat läsa i tidningarna den gångna hösten har brittiska beteendevetare funnit belägg för varför vi, eller vissa av oss, gäspar när andra gäspar. De anser att det beror på att vi vill visa medlidande med de som gäspar, att visa att vi förstår dem och kan sätta oss in i deras situation – dvs. vi sympatigäspar. Och det är ju bra… säger jag, som har allt för lätt att gäspa i takt med andra.

Fast det är inte alla som tycker att gäspningar är en bra idé. När jag som brukligt sneglade i sahih Bukhari fann jag att en viss Abu Huraira som, citerandes profeten Muhammed, tycktes mena att gäspningar härstammar från Satan (Sahih Bukhari 4.54.509; 8.73.242; 8.73.245.) Att detta torde vara mycket märkligt är inte konstigt med tanke på att ett av guds namn är Ar-Rauf, den mest medlidande … Samma hadither menar också att Muhammed ansåg att Gud tyckte om nysningar men inte gäspningar (dvs. föredrog smittspridning framför empatiuppvisning) och att man bör vara uppmärksam på att inte säga Ha när man gäspar – ty då skrattar Satan åt en.

Jojo, haha, Huraira verkar ha varit en kul typ.

Gnosticism hos Muhammed?

Det är kanske inte ett alltför kontroversiellt påpekande att mena att det finns vissa tecken inom Islam som tyder på ett visst samband med gnosis, särskilt inte om vi talar om Islam från sufismens perspektiv. Men det finns likheter även annars. Bl.a. finns det termer som har liknande betydelse som det grekiska gnosis, dvs. det arabiska Marifah (vilka båda betyder kunskap, men en översinnlig sådan, en kunskap om det gudomliga). Mer sällan ser vi likheter mellan de gamla gnostiska skrifterna och Koranen eller Muhammeds yttranden.

Om vi bortser från legenden om Muhammeds analfabetism så cirkulerade alla möjliga teologiska och filosofiska texter i området vid just den tidsperioden, dessutom befolkades öknarna av eremiter; naturligtvis kunniga i en del av dåtidens teologiska spörsmål. Det är alltså inte helt osannolikt att Muhammed hade funnit en del olika sådana texter under sina handelsresor som han sedan studerade, samt träffat på både mystiker och teologer i städer och öknar som han idkade dialog med.

Så märk min förvåning då jag läste Imam an-Nawawi’s 40 hadither. I den samlingen, närmare bestämt hadith 40, där Abdullah bin Omar berättar om sitt möte med Profeten, står följande att läsa: ”The messenger of Allah took me by the shoulder and said: ’Be in the world as though you were a stranger or a wayfarer."

Om vi jämför detta med Thomasevangeliets logion 42: ”Jesus said, ’Be passers-by." (Två andra översättningar redovisar följande: ”… Become wanderers.” och ”Come into being as you pass by.”) så ser vi ganska omedelbart hur likt Muhammeds yttrande är Jesu motsvarighet i Thomasevangeliet, oavsett översättning. Det är förvisso inte tal om någon bokstavlig likhet dem emellan, men samtidigt är det väldigt långt från att bara vara en symbolisk likhet.

Just denna fras, ”Be passers-by” anses av forskare vara ett autentiskt Jesusord, ett Jesusord som dessutom inte har en motsvarighet i de texter som är samlade i Nya testamentet. Vilket då, teologiskt sett, kan vara ett tecken på att thomasevangeliet är inspirerat av, eller kanske rent utav är det i Koranen omtalade, Injil (arabiska för evangelium), dvs. Jesus egen heliga bok som han enligt Koranen mottog av Gud. Eller hade kanske bara Muhammed tillgång till en korrumperad version av Thomasevangeliet och därför menade att Injil var försvunnen. Ty så borde det ju vara för honom om han bara hade tillgång till fragment. Förmodligen, om man ska lägga någon vikt vid min tolkning, hade han då också läst inledningen till Thomasevangeliet, dvs.: ”These are the secret sayings that the living Jesus spoke and Didymos Judas Thomas recorded.”

Fragment från Nag Hammadibiblioteket

I vilket fall som helst skapar denna jämförelse en grogrund för en större förståelse för respektive rader. Ty om vi tar den franska filosofen Paul Ricoeurs tankar om den s.k. semantiska chocken i åtanke (dvs. genom att ställa två till synes skilda element mot varandra - för att på så sätt lösgöra sinnets förförståelse från de olika objekten - kan man låta en ny, och större, förståelse träda fram), så ser vi att vi plötsligt förstår lite mer vad både Jesus och Muhammed menade.

Den förståelse jag menar att vi finner här (eller den gnosis/marifah vi kan erfara här - för att använda oss av en korrektare terminologi,) redovisas härnäst. Både Muhammed och Jesus börjar med att berätta om ”varat”, dvs. ens själva existens eller hur man ska vara, eller rättare sagt hur man ska bli. Först efter att ha klargjort utgångspunkten talar de om vad de menar att man ska bli: vandrare, förbipasserare, främlingar och ”i tillblivelse.” Det är alltså inget statiskt tillstånd de rekommenderar. Det innebär att man bara kan ”vara” om man låter världen passera förbi utan att fästa någon större notis vid den, att vara som en främling, dvs. att se sig som en främling och att vi därför måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Gud, är själva navet i förgänglighetens virvelvind, källan i den Heraklitiska floden, sanningen i illusionernas Maya och Nirvana i naturens Samsara. Ty det är där det egentliga varat är, inte i lidandets periferiska skentillvaro.