Behovet av Riktiga Hjältar – eller: idealbildernas uppbyggande karaktär …

Jag har vid ett flertal tillfällen berört ämnet idealbild tidigare här i denna blogg. Så det kan vara på tiden att jag tar upp det igen, fast denna gång lite mer uteslutande om just idealbilderna och vilken betydelse de kan ha. Sett från ett strikt Traditionalistiskt perspektiv naturligtvis där uppfattningen om att dåtidens sanningar även har betydelse för oss idag, just här, och vidare i framtiden … tidlösa sanningar helt enkelt, vars inneboende betydelse transcenderar varje generations och modeflugas värderingar och synsätt. Det är en traditionalism där själva varat konserveras snarare än att springa sig halt efter tidens flyktiga skentillvaro. Just här är kanske Koranen (103) tydlig nog:

Vid den flyende tiden!

Människan förbereder helt visst sin egen undergång,

Utom de som tror och lever ett rättskaffens liv

Och råder varandra att hålla fast vid sanningen

Och råder varandra att bära motgång med tålamod.

Till att börja så måste jag omedelbart angripa synen på begreppet hjälte. Det handlar utifrån denna artikel inte på något sätt om idoler, förebilder eller andra moderna företeelser. Inte heller det mindre laddade (fast något förminskande) ”vardagshjälte.” nej, här talar jag om de riktiga hjältarna, de hjältar som vi kan läsa om i sagor, legender och myter. Det är St Mikael som dräper draken, Herkules tolv underverk, Davids kamp mot jätten Goliat, Kung Salomos vishet, Akilles hjältemod (och akilleshäl …) samt Sigurd Fafnesbanes seger över draken Fafner. Mfl.

Men även om detta är hjältar det handlar om, sk Heroer, så står idealbilder och hjältar även att finna bland historierna om profeterna. Det är då tal om t ex Jesu liv, sett från evangelisternas berättelser om honom. Det är profeten Muhammed och hela det liv han levde, som noga skärskådats och återrapporterats från den tiden till våra dagar, och det är Siddharta Gautama Buddha, från sitt liv som prins i överflöd till eremit, asket och religionsstiftare. I alla fall så som legenderna om dessa män återförts …

På dessa sätt finns det ingen skillnad mellan en profet och en äkta hjälte eftersom berättelserna om deras liv pekar på kvaliteter i stort sett samtliga huvudpersoner i slika texter är innehavare av. Men den främsta skillnaden är att hjältarna oftare för fram en, eller ett fåtal, åtråvärda egenskaper, medan profeterna exemplifierar det gudomliga med hela sitt liv.

Så, för att kunna distansera oss från de sämre och degenererade hjälteformerna föreslår jag istället en lingvistisk krumbukt där vi återgår till det grekiska språkets Heroer. Det innebär att jag inte hämtar inspirations från engelskan när jag t ex skriver att en Hero har för uppgift att inspirera oss till stordåd eller liknande.

Våra dagars hjältar är inga Heroer; de är istället, för det mesta, musiker och skådespelare, men kan även vara författare, politiker eller idrottsstjärnor. Av dessa är det väl mest idrottstjärnorna som torde klara av att vidareföra något av den forna glansen. De värsta formerna av nutida idealbilder torde väl kriminella vara, även om något av den kriminelles strålglans försöks tas fram hos t ex musiker och artister.

Men för att en förebild ska vara en Hero krävs lite mer än att bara sprida ett uppbyggande karaktärsdrag. Det krävs att de lever ett liv i enlighet med en större del av kardemumman än vad som kan ses i summan. Vi måste därför bestämma vad en Hero är, vad den består av.

Det kan vi enklast klara av om vi förmodar att en Hero, enligt antikens sätt att se det, är en människa som har så klart och starkt lysande goda karaktärsdrag att de kan ses som vara av gudomligt ursprung. De gamla grekerna var, som jag skrivit om tidigare, av uppfattningen att de styrdes av gudarnas viljor. Gudarna i sig bärare av gudomliga karaktärsdrag. Även om de i många fall hade väldigt tydliga mänskliga och därför tvivelaktiga, eller mer eller mindre moraliskt depraverade, karaktärsdrag så var de till yttermera visso emellertid representanter för karaktärsdrag som i sitt ursprung kunde ses som helt rena och moraliskt oomkullrunkeliga. Samtidigt är det inte så underligt att de fungerar som det gudomliga ljusets speglar eftersom de i sitt ursprung sågs som halvgudar, dvs. de ansåg ha både en gudomlig och en dödlig natur. Med tanke på att de heroiska dragen är gudomliga är det väl inte så underligt eller svårt att förstå …

Dessutom, i alla fall i de flesta fall, kan en nutida ”idol” etc. endast sällan ses som hjälte med tanke på att han är levande. I vissa fall blir emellertid vissa skådisar eller musiker som förlorat sina liv ändå offer för en beundran. Och i än större grad än förut hänger sig nu återrapportörerna och beundrarskarorna med att välja ut de bjärtast lysande karaktärsdragen. Detta ska ses i ljuset av grekernas dyrkande av Heroer som var döda, antingen i en fjärran tidsålder, eller för inte så länge sedan. Men viktigare var att de för grekerna inte var i livet just då. Så det var ju en myt, de fanns inte på riktigt, bara nästan – i deras minne. Därför kunde de lättare bli förebilder och deras egenskaper föras upp till det gudomliga.

Men för att återgå till vad en Hero är uppbyggd av så hävdade jag att det var gudomliga attribut, eller karaktärsdrag. De flesta religiösa källor behandlar sådana på ett eller annat sätt, men tydligast blir det kanske först om vi närmar oss Islams 99 attribut på Gud. Där ser vi att ”Guds personlighet” kan bestå av så nobla karaktärsdrag såsom t ex sanning, mod, rättvisa, styrka, givmildhet, förlåtelse, visdom, kärlek, skönhet etc.

Utifrån detta är det lätt att se varför en Hero blir en Hero och vad det är i honom som skiner tillräckligt starkt för att göra honom till Hero. Det visar också att även Heroerna, och Heroinerna, i all sin prakt, bara är speglingar av det gudomliga; att de har vissa karaktärsdrag av gudomlig natur som är så uppförstorade att de nästintill definierar hela personligheten.

Men det visar även att våra dagars musiker, artister etc. dvs. våra dagars hjältar, inte på något sätt kan mäta sig med traditionens Heroer. Musikerna speglar i stort sett endast ett karaktärsdrag, och det är talang. I vårt sjukligt individualiserade samhälle är det också sådana drag som fokuseras på, snarare än att projicera tålamod, vänskap etc. och om de ibland lyfts fram så tar oftare negativa kvaliteter täten. Dessvärre kommer deras beundrare att inspireras även av dessa eftersom de redan fått upp ögonen för dem pga deras egenskap som bärare av det gudomliga.

Men det visar även varför vi fascineras så av förebilder i livet, oavsett om det är äkta Heroer eller bara modeflugor långt från den traditionella tidlösa världen. För även om dessa musiker, politiker etc bara har en enda gudomlig spegling så lever vi i ett så andligt fattigt klimat att detta enda ljus lyser upp så kraftigt att vi inte kan göra annat än att se dem som ideal, eller åtminstone avundas dem, tom dyrka dem som vissa gör.

Skönhet är som bekant ett gudomligt attribut och som beteendevetenskapen visar så tenderar vi att ge vackra människor större betydelse än vad de faktiskt har. Samma sak är det om de har några andra gudomliga återspeglingar som vi märker av. Det kan t ex vara tal om en väldigt mäktig man, för makt är också ett gudomigt attribut.

Men idag har de traditionella myterna förlorat sin betydelse, inte ens äldre sagor – som, till sin uppbyggnad, är inspirerade av äldre heroiska myter – läses längre i någon större utsträckning. Bröderna Grimms sagor, och tom Elsa Beskows mer moderna, har bytts ut mot Max pekbok och Enid Blytons karaktärslösa äventyrsberättelser. Även fantasylitteraturen har förlorat sin anknytning till det traditionella och blivit allt för ensidigt. Förmodligen för att författarna inte hade någon större insikt om hur myternas karaktärer bör vara uppbyggda.

Men för att visa hur dessa idealbilder är konstruerade ska jag som sagt jämföra med guds 99 namn och sen ytligt gå genom olika nivå på en Hero, från musikern, politikern till den äkta Heroiska mannen och slutligen profeterna – som förkroppsligar det gudomliga. Och om vissa har haft svårt för att se hur t ex Jesus förkroppsligar Gud så blir det enklare att se när man jämför så som jag här gör.

Jesus ägde naturligtvis samtliga av dessa drag, så egentligen känns det överflödigt att ta med honom. Men om vi går vidare neråt till en hjälte som Beowolf så ser vi att han ägde Mod, Skönhet, rättvisa, förlåtelse, visdom etc etc. Så många av dessa 99 karaktärsdrag blir tydliga i hans historia. De andra, de nu levande, eller döda, artisterna etc, äger färre sådana klart lysande drag. John Lennon kan vi ta som exempel. Han sågs även som ägare av visdom, men också rättvisa som bekant. Generositet fanns också med. Men inte så många som profeterna eller heroerna. För här närmar vi oss den mänskliga sfären, och då blir det omedelbart svårare att glömma bort det faktiska (som hans missbruk tex).

När det gäller Jesu liv är det kanske inte så underligt att kyrkofäderna valde att lyfta fram evangelisternas berättelser om hans liv istället för att fokusera på mer esoteriska eller moraliska traktat såsom de kommer till utryck i apokryferna och de gnostiska skrifterna.

Kanske de ansåg att det redan fanns vishetstexter i det gamla testamentet och att det inte behövdes i det nya. För ett av evangelierna menar ju att Jesus sa att Jag är livet sanningen och vägen. Om man ska tolka detta på ett hyfsat enkelt sätt så ser man bör följa Jesus, men vilken Jesus - är det hans lära eller hans kropp som åsyftas. Är det tom tal om hans relation med det gudomliga? I alla fall går det att se att Jesus i sitt liv ständigt gav prov på att vara i besittning av gudomliga attribut. De flesta kristna tycks anse att det var Jesu köttsliga kropp som skulle följas, och inte en eventuell lära, dold eller uppenbarad.

En Hero eller en profet är såsom ett stearin ljus, men medan resten av mänskligheten kan tänkas bestå av väldigt många olikt formade och stöpta stearinljus, så har profeterna ytterligare något som resten sakna: dvs. en ljuslåga. Det är den ljuslågan som ger dem gudomlig status, det är den som får dem att bli speglingar av det gudomliga. Detta medför även att kan se vilket av ljuset som är ett tänt ljus. Det spelar ingen roll hur fint stöpta, eller hur långa, grova – eller vilka preferenser nu ett ljus kan ha på ett annat – det enda som lyser kraftigare än allt annat materiellt är just ljuslågan.

Det är givetvis endast en liknelse, men den gör att man blir i stånd att förstå varför en profet har kunnat omdana historien på så märkbart och varaktigt sätt. Vi talar fortfarande om personer som möjligtvis var profeter, och de levde för 5000 år sedan, vi talar fortfarande om Jesus som levde för 2000 år sedan och vi talar fortfarande om Muhammed som levde för 1400 år sedan. Det är inte bara så att det gudomliga ljuset, dessa brinnande karaktärsdrag profeterna blir begåvade med, lyser under den samtida generationen, utan det ljuset förmår lysa till oss i alla de berättelser vi hör om dem, och alla de böcker vi läser om dem.

Om tvåtusen år kommer vi inte att minnas John McClane, hjälten från filmen Die Hard längre – och det trots att hans karaktär visade upp vissa drag av gudomlig karaktär såsom mod, sköbnhet (många människor tyckte han var såååå sexig), styrka etc. men då det endast rörde sig om en i nutiden författad karaktär så förmår den inte ge oss det ljus vi i vårt inre är gjorda för att reagera till. Inte heller framställde filmen det onda med frånbjudande och fula karaktärsdrag och utseenden. Den tysktalande skurken Hans ägde större karisma än vad John gjorde.

Men i legender är nästan alltid Heroens motståndare otroligt ful, beklädd med möglande vårtor och dessutom har han påtagligt ofta en svans (jämför med Hans i filmen som sagt, så förstår ni hur omkullvänt ont och gott och bilden av de två är idag.). Och han är feg, illvillig och krypande. Dvs. han borde vara som trollen var för de forntida människorna. För även ondska har sitt sätt att inspirera oss med deras karaktärsdrag. Därför kan det bli extra viktigt att studera ämnet så noga så att man kan bli varse vilka delar som redan är besmittade och vilka som är i farosonen, särskilt hur det ser ut när man är under attack. Och då är det ju bara att göra som Heroen, och hoppas att de gudomliga dragen man utvecklat i sig är tillräckligt starka.

Trots det går det att filmatisera traditionella myter även idag som får oss på en mottaglig nivå. Den animerade Beowolf t ex är helt befriad från hollywoodytlighet och är i stort sett bara en filmatisering av myten om Beowolf. Viss behandling har den naturligtvis genomgått för att få den på vita duken. Men i huvudsak förmedlar den vad den förmedlade för legendens åhörare för tusen år sedan.

Hela heroismen är i allt väsentligt en sk totemkult, där de strävar efter att utveckla inneboende kapaciteter som symboliseras genom t ex olika djur, växter, vattenfall etc. som inom det totemistiska sättet att se det. Det är samma sak när vi ser att de olika dragen är gudar ur ett panteon, en astrologisk himmel med planeter, zodiaktecken och element. eller som i monoteismen delar av Gud. Därför tjänar de en stor roll för oss som inspiration för att dels ge oss större insikt i oss själva och våra medmänniskor och vår värld, men kan även visa oss hur vi ska göra för att utveckla oss till att bli bättre människor. Om vi förstår hur kraftigt lysande dessa Heroer kunde vara, och om vi kan se vilka egenskaper det var – och kanske tom identifiera några av dem i oss själva – så kan vi bli i stånd att förändra oss, förädla oss. Att bli lite mer än människor.

För visst bär vi alla, de flesta iaf, på många av de heroiska dragen. Vi kan identifiera dem i oss, även om de kan vara små och marginaliserade ibland pga att vi inte brukat dem – eller ens varit medvetna om dem. Men så snart vi ser dem där, då kan vi ta upp dem i oss själva och bli dem. Och det är inte bara så at vi blir mer människor då, utan vi tar då även del av denna tidlösa visdom, vi blir en del av historien genom att medvetandegöra dessa heroers drag inom oss själva. De lever vidare i oss på så sätt, och är verkligen odödliga. Men det är inte bara dem jag talar om, för dessa drags ursprung är ju som sagt delar av Gud själv. Så genom att göra oss hela på nytt blir återtar vi vår plats som delar av Gud själv. Vår helhet blir vår helighet.

Teokrati i praktiken

Jag har länge tänk att skriva ner mina funderingar om ett annat samhällssystem än det nuvarande, ett ganska radikalt och paradigmbrytande samhällsystem jämfört med vårt faktiskt. Men ändå inte, iaf inte om man har de antika högkulturerna i åtanke, eller de kulturer som fanns innan dess (vilka vi förvisso inte vet jättemycket om, men kan spekulera i).

Den form av samhällsystem jag tänker på kallas teokrati. Det är alltså ett samhälle där tankar om Guds inre liv ska vara den styrande måttstocken för hur samhället ska utformas, och därmed hur vi ska leva. Det är självklart en väldigt provocerande tanke för de flesta som inte förmår skilja mellan diktatur och teokrati, dvs. att de får dånvimpen så snart de hör ordet teokrati och genast associerar det med diktaturer liknande de vi finner i Iran och Saudiarabien t ex. Men, det är inte teokratier i realiteten, endast teokratier i deras egen sjuka fantasi.

Inte heller tänker jag på endast en religion, som många kritiserat mig för när de hört mina tankar om teokrati. Dvs. att de genast får kristendomen i huvudet (ett ganska vanligt beteende bland religionskritiker – som inte kritiserar religion utan framför allt kritiserar gamla testamentets ytligaste och vulgäraste gudsbild och glömmer bort att det finns så många fler tolkningar, och så många fler religioner …) och angriper idéerna utifrån det perspektivet. Hur skulle dagens sekulära och upplysta population kunna fortskrida om de tvingas bli kreationister, frågar de … Men, som sagt, det är ju bara idioti då jag inte förespråkar kreationism utan naturvetenskap så som den fungerar idag.

Så det enda sättet att kunna smälta denna text på är genom att läsa den förutsättningslöst och utan fördomar.

Den form av teokrati det är tal om är inte en modern missbildad teokrati i form av Iran etc. utan bygger på de Traditionella (Traditionalism är en religionsfilosofisk hållning främst förespråkad av René Guénon) samhällena så som de, till viss del, såg ut t.o.m. medeltidens början. Dvs. Egypten, Grekland och Romariket var alla traditionella samhällen, liksom gamla Kina, Indien, Persien och andra tidiga muslimska samhällen etc.

Dessa samhällen präglades av en central kärna som i sin materiella form försökte efterlikna det gudomliga. Så, handlade dessa samhällen om en överpräst som i sitt storhetsvansinne gapade ut den ena ordern efter den andra? Nej, det gjorde det inte! Det handlade om att efterlikna det gudomliga livet, att, så att säga, föra ner det gudomliga till det vardagliga – eller att gudomliggöra det vardagliga. Egentligen både ock!

Detta betyder att varje form av organisation, nationen likväl som dess mindre delar, ska vara uppbyggda i enlighet med det gudomliga livet. Det ska finnas en central kärna som inbegriper de övriga, mer perifera, delarna. Varje kärna i varje mindre del ska ha kontakt med kärnan i varje större del och slutligen med Gud – cirklar i cirklar så att säga. Det är nationens centrala styre som ska åstadkomma denna kontakt, och utifrån denna föra ner det gudomliga till varje mindre kontaktyta. Dvs. varje mindre del ska vara utformad som de större delarna. Varje del ska ses som en helhet i en större helhet.

Till det yttre kommer en religiös gemenskap att prägla samhället i form av t.ex. kristendomen, dvs. det exoteriska ramverket. Under detta kommer det esoteriska att ta vid. Det är här bl.a. meditation lärs ut och dessa metoder använder det yttre religiösa ramverket för sin tolkningsprocess. Dvs. man måste tolka sina framsteg inom meditation för att överhuvudtaget kunna göra några framsteg. Det yttre ramverket kan mycket väl vara baserat på en enda religion, men det går lika bra att även tillåta islam, buddhism etc. Samma sak blir det då.

Hur ska då teokratin införas? Genom revolution? Nej, självklart inte, då blir det bara diktatur i längden eftersom det inte finns tillräckligt många utbildade människor. Det ska börja i mindre skala, som det redan göra i vissa delar av världen, genom att företag och skolor anammar dessa teorier. Till slut kommer tillräckligt många att ha genomgått ett sådant system för att de, och andra, ska se fördelarna med det. Då kan de börja omforma den nationella politiken.

Först genom att tänka långsiktigt och införa en ny skolplan innefattande daglig meditation baserad på traditionella initiatoriska metoder (och regelbunden relevant terapi såsom transpersonell terapi) och som följer i gradvist växande omfång elevernas utveckling. Dessa meditationer ska även införas på företag och studiegrupper så alla omfattas av dessa insatser.

Skolämnena kommer att vara samma som idag, med det undantaget att en klassisk utbildning (antikens historia och mytologi, teologi, antika språk etc) får ett initialt företräde. Detta eftersom alla ska ha en gemensam, och tidlös, referensram. Detta behövs för att kunna tolka och mer effektivt appropriera de senare praktiskt tillämpbara ämnena – som inte kommer att komma förrän vid universitetsnivå, helst efter kandidatnivå. Här kommer även att läras ut en genomgripande idéhistoria så att vi undviker att ständigt uppfinna samma saker – som vi gör idag! – utan istället kan ta avstamp i de gamla effektiva uppfinningarna och effektivisera dem betydligt mer.

Dessa sk tidlösa ämnena är betydligt viktigare än vad man kan tänka sig. Det handlar t ex inte om att bara kunna lära sig många olika språk. Det handlar istället om att dessa språk, och det de förmedlar, lär oss ett större sätt att tänka på. Det innebär att vårt medvetande expanderar eftersom vår kognitiva struktur förstoras. Det gör den eftersom t ex språkens grammatik innehåller element som inte finns i vårt nutida språk (och då lär man sig fler sätt att tänka på) och dess innehåll, det språken förmedlar, skänker oss mäktiga tidslösa arketyper runt vilka vi kan bygga en större, hållbarare referensram.

Vad är vinsterna med teokrati? Kommer välfärden så som vi ser den idag att öka? Nej, den kommer att minska. Helt enkelt eftersom de vi anser vara välfärd idag inte längre kommer att anses vara välfärd då. Våra behov förändras efter långvarig meditation och konsumeringshysterin försvinner. Samma sak är det med ägandet. Det som hände är att vi, genom den andliga och psykologiska utvecklingen meditation och relevant terapi ger upphov till, kommer att känna en större trygghet i oss själva så vi inte behöver den tomma tillfredställelse ett köp av något onödigt ger oss.

Så allt kommer att förändras ganska drastiskt. Det handlar inte om att en elak präst vill ta bort ditt dataspel, det handlar om att vi själv kommer att tråkas ut av dataspelen och välja andra nöjen istället. Detta säger all forskning på meditation. Den säger också att meditatörer upplever ett större välbefinnande och en större trygghet. Meditatörer kan även prestera mer, generera mer resurser genom sin ökade kreativitet, vara sjuka i mycket mindre utsträckning, vara kriminella i väldigt liten utsträckning. Inlärningskapaciteten ökar, knark, och annat beroende försvinner.

Samhället kommer att tjäna väldigt mycket på detta eftersom sjukdagarna minskar och fängelserna töms. Integrationsproblemen förminskas eftersom de inre bestående värdena kommer att överordnas de ytliga bråken mellan ideologier. Allt detta är inte vad jag säger, utan vad forskare som undersöker meditationens effekter säger! Ett vänligare samhälle kommer att växa fram, ett samhälle där alla ses som en gemenskap, som delar av dem själv.

Är det då ett flummarsamhälle som växer fram där alla går omkring och kramas och tänker på delfiner? Nej, knappast. I de traditionella samhällena var de främsta, ibland alla, krigarna produkter av just meditation och annan andlig utveckling – kanske tydligast i Japan. Dessa ansågs som de främsta krigarna och pga. sina meditativa insikter kunde de med lätthet vinna varje batalj. Detta kan lätt överföras till affärsvärlden, idrottsvärlden, skolvärlden etc. Dvs. andigt utvecklade människor presterar mycket bättre än andra och har större drift och koncentration. Och idag har vi ju idrottspsykologin (som även används inom militären) som har förbättrat idrottarnas prestationer. Idrottspsykologin baseras på just meditation och visualiseringar – allt taget från andliga traditioner!

Men, frågar sig då vän av ordning - varför teokrati, räcker det inte med att införa obligatorisk meditation? Jo, det skulle onekligen vara ett steg i rättriktning. Men för att till fullo effektivisera meditationens genomslagskraft krävs ett stödjande samhälle. Ett samhälle som i sina minsta beståndsdelar förverkligar meditationens resultat. Det är en kvalitetskontroll som genom sin uppbyggnad även låter meditationens löften bli en del av dem som inte är så framstående. Ett solidariskt samhälle helt enkelt.

Det är också en kvalitetskontroll som inte låter någon slinka genom utan att till fullo förstått och tagit till sig de högsta nivåerna av den andliga utvecklingen. Annars kan det lätt vara så att en manipulativ människa kan klättra högt i hierarkin, men inte hör. De högsta andliga insikterna är obeskrivbara och kan endast förmedlas i symbolisk form. Och endast de som själv förstått dessa kan säga att någon annan förstått. Genom att införa en teokrati som jag förslår så kan ingen glida förbi och skapa en destruktiv diktatur. En teokrati har i allt den företar sig samma mål, därför kan ingen slinka genom. Endast de som levt och genomgått ett sådant andligt system kan komma ifråga för högre utnämningar.

Så efter detta är ju frågan hur det skulle kunna se ut i praktiken, och vilka faktiska vinster vi hade kunnat skörda. Jag tänker ta upp några exempel för att illustrera det, men huvudidén finns med i alla exempel vilket gör det lätt att överföra den till många andra fenomen med lätthet.

Vi kan börja med frågan om kriminalvården. Den kostar pengar och frågan är hur många som egentligen blir rehabiliterade efter ett längre straff. Alltså är det en ond cirkel. För att förbättra denna statistik så borde man införa frivillig meditation och transpersonell terapi på fängelserna för de långtidsintagna. Incitamentet är att strafftiden kan minskas efter en lyckad sådan insats. Vad är vinsterna? Jo, meditation har visat sig kunna bryta narkotika- och alkoholberoende otroligt effektivt och återfallsfrekvensen är obefintlig. Och som bekant är det detta beroende som ligger bakom en stor del av brottsligheten. En annan sak är att brottslingar söker bekräftelse och är sk spänningssökare. Även detta kan meditation och sådan terapi råda bot på eftersom den trygghet som uppkommer efter ett "andigt möte" skänker tillräckligt stor trygghet för att bryta denna jakt på bekräftelse. Det är något många forskare inom ämnet rapporterat om. Samma sak med spänningssökandet - en trygghet i sig själv bryter ett sådant beteende.

Nu till etiken. Denna etik kan vara särskilt viktig hos samhällets högre positioner, både inom näringsliv och det politiska livet. Angående företagsledares etik så finns det många undersökningar från 70-talet och framåt som visar att regelbundet mediterande ledare markant förbättrar sin personliga moral och lever i enlighet med den uppenbarade etiken (något att tänka på när man läser artiklar om ledares psykopati …). Förutom detta så upplever de en större kreativitet, produktivitet, verbal intelligens, perceptuell snabbhet, etc. Trots dessa förvärvade stålmansegenskaper så lever de ändå i enlighet med den högre moral meditationen gett upphov till. Så här kan det vara lämpligt att de större företagen inför meditation för sina ledare. Samma sak med riksdagsledamöter. Och många har faktiskt gjort så redan.

Något annat exempel får tas med. Kanske frågan om skolans osnutna ungar kan passa? Som man kan tänka så kan det vara ett problem att införa meditation för skolans elever. Men samtidigt så tvingar ändå skolan sina elever att ha gymnastik - trots att det finns kulturer som inte gillar detta eller de kläder som ingår - och Frankrike förbjuder slöja överhuvudtaget. Så visst går det. Men detta måste börja från åk 1, där eleverna är som mest formbara och faktiskt gör som läraren säger. Att införa meditation för åk 9 torde vara dödsdömt eftersom en majoritet följer den tuffaste killen och tjejen, och om han/hon vägrar så vägrar de andra också. Men har man blivit van att meditera sedan åk 1 så kommer det stök som tvingad tystnad ger upphov till att försvinna. Vinster med detta är, förutom bättre uppförande, större koncentration, större säkerhet i sig själv (ingen mobbing), större analysförmåga, större inlärningskapacitet och bättre minne, större effektivitet och disciplin.

Vården då? Tja, angående köerna så tror jag inte att meditation kan hjälpa till. Men angående sjukdomar så kan många psykosomatiska och stressorsakade sjukdomar försvinna. T.o.m. demens har visat sig bromsas upp ganska kraftigt genom aktivt utövande av yoga och meditation. Personal inom vården, främst demensvården, har också visat sig känna en större säkerhet och trygghet, avslappning, genom att meditera – dvs. demensvårdens negativa effekter påverkar inte personalen längre. Så visst kommer föresten köerna att minska eftersom mindre personer blir sjuka (men bara om en majoritet av befolkningen faktiskt mediterar.) Ett incitament kan ju vara, som hos vissa amerikanska försäkringsbolag, att sänka premien för de som mediterar regelbundet.

Det kan förvisso låta något elitistiskt för många, men inte om man inte tänker genom det ordentligt. Men det är emellertid ett elitistiskt system Det är tal om en elit, men inte en elit som är född till sådan utan en elit som med egen kraft nått upp. Det är en tanke från de gamla grekerna, där hoi aristoi var de få, de som med egen kraft lyckades självförverkliga sig (för att använda det moderna begreppet från den transpersonelle psykologins fader Maslow. Grekerna var emellertid något pessimistiska och menade att det bara var de få som hade denna kapacitet, så de kallade resten för de många, hoi polloi. Så pessimistisk tillåter jag mig inte bli.)

Dvs. alla kan nå upp dit om de bara kämpar på med systemet och det är själva meningen - att alla ska göra så. Och för att skapa rätt incitament så måste samhället även belöna dessa, dvs. genomgår man detta meditationsprogram till dess slut och får godkänt så får man en ledande funktion, aldrig annars. För min del så har jag inget emot att man bara kan vara medborgare om man genomgått detta. Inget fascistisk med det. Det finns ju statistiska resultat kring meditation säger att man blir en bättre medborgare om man genomgår ett sådant system.

Vill vi inte ha bra medborgare kanske? Och vill vi inte ha bra ledare kanske? Och det enda effektiva sättet, nästan felfria kan man kanske säga, är genom att låta dessa genomgå ett seriöst program bestående av terapi, meditation, byggande av relevanta referensramar etc. Skulle man inte vilja att sina ledares effektivitet är så säkerställd som det bara går? Skulle man inte vilja veta helt säkert att det är moraliska och högst kompetenta ledare man har? Skulle man inte vilja veta att sina ledare var förebilder ut i fingerspetsarna? Eller tycker man egentligen att det är bättre idag, när slumpen skapar ledare som antingen kan vara bra eller dåliga (och oftast är de dåliga).

Är förståelse verkligen möjlig?

Ett av de största problemen med att skriva om dels religiösa/mystiska och dels historiskt glömda fenomen är att det kan vara extremt vanskligt att verkligen förstå vad det var de menade Då. För det finns så mycket som trots alls skiljer sig från deras samhällen och livsvillkor än vårt – även om vi rent biologiskt verkar vara i stort sett likadana nu som då. Så jag tänker redovisa något om den metod jag själ använder mig av för att erhålla förståelse för gömda, glömda, abstrakta och obskyra texter.

Den förståelse jag här tänkt redogöra för berör förståelsen för de system jag oftast behandlar. Religion, filosofi, viss beteendevetenskap och antik historia baseras ofta, både öppet, och mera dolt, på mystiska och esoteriska traditioner. Det är inte ovanligt, snarare en norm, bland sådana system att vara väldigt exklusiva i sin förmedling av en inre, eller hemlig, epistemologi. Antoine Faivre, en av den esoteriska forskningens främsta ledstjärnor, skriver att denna inre kunskap oftast anses vara ett resultat av initiation och inre uppenbarelser, snarare än en intellektuell behandlig av en text.

Och sufimästaren, och professorn i religionshistoria vid Lunds universitet, Tord Olsson, anser att varje försök att kritiskt närma sig mysteriernas dolda natur alltid måste missa sitt mål, eftersom ämnet är upplevelsebaserat snarare än inlärt.

Det är här problemet med undersökningar av esoteriska traditioner infinner sig, och det tråkiga faktum att man som utomstående egentligen aldrig kan erhålla någon reell förståelse för ämnet. Det är endast som initierad en verklig förståelse för symbolernas dolda natur kan uppenbara sig. Och om man är initierad talar man inte. I de fall där en initierad ändå uttalar sig ses han som så moralisk depraverad att all auktoritet försvinner. Italienaren Massimo Introvigne är av samma uppfattning och citerar Brunelli, en av Memphis Mizraims stormästare:

Those who do not have proper practical experience, have not gone through the same journeys, and have not followed the same system of catharsis and purification, really do not qualify to interpret documents, journal and rites. At this point it is necessary to say a definitive good-bye to the historians and to those who spend their time in libraries. They may be good at working in the archives and in pulling forth the various treatises which are lost and full of dust. It is good that they receive honours and prizes, and are awarded academic degrees for their work,… but in the profane world, a world very different from our own! What can these persons say to us concerning the magic of alchemy and concerning the quarantines of Cagliostro?

Så här måste jag fråga mig om kunskap om esoteriska och av tidens tand bortglömda ting verkligen är möjlig; kan man någonsin avslöja en hemlighet och på så sätt skapa en förståelse för det uppenbaras dolda sidor?

Det finns emellertid vissa forskare som söker lösgöra sig från detta problem, och särskilt intressant anser jag religionsfenomenologen Hugh B. Urban vara. Han redovisar några försök att lösgöra sig från dessa problem. Han menar att man kan komma ur detta problem genom att vända sig från det omedelbara ämnet, dvs. att stirra sig blind på egendomlig text och terminologi, för att istället undersöka dess form och strategi. Men han menar även att en passande jämförelse tjänar samma syfte. Det är här Paul Ricoeurs teori om semantisk chock får sin uppenbara verkan. Dvs. om ni läst mina artiklar om gnosticismen inom Islam så ser ni hur jag jämfört flera till synes helt skilda texter och förhoppningsvis på det sätt erhållit en större och mer slående förståelse. Inte allena för det ena fenomenet, utan även för samtliga och dessutom för en grundläggande sanning av tidlös perennisk natur. Traditionalism alltså. Hermeneutisk traditionalism, och att hermeneutiken är av traditionalistisk karaktär blir uppenbart då i betänker det faktum att hermeneutiska metoder användes för religiös texttolkning redan för nästan 2000 år sedan. Men jag tänker skriver mer om Ricoeur och hans teorier kring hermeneutism och semantisk chock vid ett senare tillfälle.

Verklig förståelse är ett märkligt fenomen. När man väl förstått något är det som om denna förståelse alltid funnits där. Det är väldigt svårt att återanknyta till den gamla förståelsen efter att ha blivit träffad av insiktens förvandlande kraft. Därför går det att säga att förståelse innebär att växa. Detta är något som har stor likhet med utvecklingspsykologen Piagets undersökningar av barns mentala utveckling. Om barn befinner sig på en viss nivå kan de inte se att lika mängd vätska i två glas av olika storlek faktiskt är samma, de anser alltid att det större glaset innehåller mest. Men när de väl vuxit ur denna utvecklingsfas ser de att det inte finns någon skillnad. De har fått insikt, och den förståelse insikten producerar gör det omöjligt för dem att överhuvudtaget tänka sig att de en gång trodde annat.

Jag menar att den hermeneutiska förståelsen verkar på liknande sätt. Efter att ha studerat en hermeneutisk tolkning blir denna en del av läsaren själv. Därför blir det svårt att se tillbaka till sin tidigare förståelse, eftersom denna försvunnit, och blivit ersatt av en ny, större, förståelse. Detta är särskilt vanligt vid användandet av den semantiska chocken som metod. Då kan det ibland vara svårt att se att ny förståelse verkligen infunnit sig eftersom resultatet verkar uppenbart. Den närhet som skapats genom tolkningens appropriation, vilken möjliggjorde förståelsen, måste emellertid förminskas till redovisningen av den nya förståelsen, annars befinner sig forskaren i samma återvändsgränd som en frånvaro av appropriation kan ge upphov till.

Därför kan man fråga sig om denna förståelse egentligen inte endast är ett bländverk. För att visa att Ricoeurs metod för att åstadkomma förståelse är effektiv, måste jag hänvisa till andra forskare som, med framgång, använt sig av hans teorier. Framför allt är min främsta inspirationskälla här Hugh B. Urban, vars verk för mig inneburit en ständigt ökad förståelse. Så läs hans artiklar och skapa er en egen bild. Men läs naturligtvis även mina egna komparativa artiklar här på denna blogg för att få samma upplysning …

Hybris kan det kanske kallas, och min gamle handledare i ämnet pedagogik hävdade med bestämdhet att jag led av en kraftig sådan. Som tur var så var det inte han som satte betyg på min uppsats, utan andra examinatorer som hade den mentala kapaciteten att faktiskt förstå vad jag uppenbarade för dem.

Transpersonell psykologi

Jag planerar att skriva lite mer om sk transpersonell psykologi framöver, eftersom detta är ett av mina intressen, och tänkte därför presentera ämnet på ett någorlunda lättförståeligt sätt. Särskilt kommer jag att koppla detta till den perennialism och traditionalism jag tidigare låtit er ana i vissa av mina texter, särskilt de komparativa delarna. Detta eftersom jag finner klara likheter mellan den transpersonella psykologin och traditionalismen. Dvs traditionalism såsom Guénon, Evola och Schuon menade, och transpersonalism i form av integralism á la Ken Wilber. Men det är även ett sätt för mig att få med den beteendevetenskap jag lovade att ta upp i min bloggpresentation …

Men likheterna kan hittas hos bl a, eller framför allt, Wilber som talar om ett elitistiskt, eller aristokratiskt, ledarskap som ska grundas i en mystisk upplysning. Han talar om evolutionens betydelse, inte endast genetiskt, utan även samhälleligt, mystiskt och med avseende på medvetande, moral och intelligens. Och han är en klar perennialist, som menar att religionens mystiska och esoteriska föreställningar är av universell karaktär. Men han har samtidigt en väldigt positiv framtidssyn där han menar att fåtalets upplysning kommer att bli allmängods i den framtida übermänniskan … Ibland tycker jag mig se ett visst repressivt drag då han talar om de människor som inte nått upp till de evolutionära höjder de kan nå upp till. De är grottmänniskor som inte bör få en chans att utöva inflytande. Men det är förvisso klara likheter till traditionalisternas tankar, och inget han bör kritiseras alltför hårt för.

Ursprunget till det vetenskapliga studiet av det transpersonella kan påträffas bland de tidiga psykologerna såsom Jung och James, Maslow och Taylor, Assagioli och Huxley. Den kan även spåras tillbaka till 1800-talsfilosoferna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson, men även bland de psykadeliska och motkulturella rörelserna under 50- och 60-talen. Framför allt inleddes den transpersonella eran vid utgivningen av det första numret av The Journal of Transpersonal Psychology. Först nu kunde studiet av det transpersonella närma sig det vetenskapliga fältet.

En av den transpersonella psykologins viktigaste uppgifter beskrivs som att försöka förstå, genom att använda så många metoder som är lämpligt, människans kapacitet för andlighet och självtranscendens. Själva termen transpersonell beskriver dock ett försök att utveckla en sekulär och vetenskaplig terminologi för studiet av fenomen som historiskt och vanligtvis blivit förstådda inom vissa religiösa och andliga traditioner. Transpersonella upplevelser kan då vara ”Experiences in which the sense of identity or self extends beyond (trans) the individual or personal to emcompass wider aspects of humankind, life, psyche, and cosmos”. Enligt en undersökning av fyrtio definitioner på termen transpersonell uppgavs att den transpersonella psykologins uppgift uppfattas av transpersonella forskare som att studera människans högsta potential, förståelse för och realisering av, enhetliga, andliga och transcendenta upplevelser. Medan transpersonella discipliner riktar sig till studiet av ovanstående och liknande fenomen, där man försöker beskriva och tolka betydelsen av den transcendenta datan.

Den som emellertid myntade begreppet transpersonell var den humanistiska psykologins grundare Abraham Maslow.. Hans definition skiljer sig inte från de ovanstående, men förtjänar ändå, för den historiskt intresserade, att återges:

“The main reason I’m writing is that the in course of our conversations, we thought of using the word ’transpersonal’ instead of the clumsier word ’transhumanistic’ or ’transhuman’. The more I think of it, the more this word says what we are all trying to say, that is, beyond individuality, beyond development of the individual person into something that is more reclusive than the individual person or which is bigger than he is.”

Orsaken till att Maslow intresserade sig för det transpersonella berodde på att han, under sin forskning angående självförverkligade personer, kom i kontakt med rapporter som tydde på upplevelser och värderingar som inte kunde placeras i det vanliga psykologiska facket, eller i det humanistiska systemets tolkningsramar. Skillnaden var att personen, efter att ha haft en transpersonell upplevelse, såg världen på ett annorlunda, mer öppet, accepterande och omfattande sätt, där det personliga självet inte längre kunde vara universums mittpunkt.

Tecken på transpersonella egenskaper kunde vara värderingar såsom helhet, perfektion, genomförande, rättvisa, livlighet, värdefullhet, enkelhet, skönhet, godhet, unikhet, ansträngningslöshet, lekfullhet, sanning och effektivitet. Dessa värderingar relaterades till sig själv och gick bortom egot. De ansågs som lika viktiga för den mentala hälsan som vitaminer för den fysiska motsvarigheten.

Transpersonalister menar att skillnaden mellan de olika formerna av psykologi är hur de ser på personligheten. Den vanliga, mainstreampsykologin, ser personligheten som bestående av personlighetsdrag och dynamik, medan den humanistiska psykologin ser den som holistisk, med betoning på emotionell helhet, kreativitet, uttrycksfullhet och full av tillväxt- och potentialmöjligheter. Den transpersonella psykologin går utanför personligheten, men som ändå influerar personligheten och menar sig skapa optimal mental hälsa och välmående.

Den transpersonella psykologins forskningssubjekt är de människor som rapporterat transpersonella upplevelser. Det kan röra sig om mystikers, från olika kulturer, beskrivningar om sitt liv, mystiska handböcker från olika mystiska och esoteriska system, undersökningar av människor som genomgår ett mystiskt system såsom meditation eller annan form, och egna transpersonella upplevelser (den transpersonella forskaren antas praktisera mystiska tekniker).

Behöver den psykologiska utvecklingen avklaras innan man kan anträda de andliga, eller transpersonella, nivåerna? Svaret på denna fråga skiljer sig beroende på vilken definition av andlighet man använder sig av. Wilber har genom längre tvärkulturella och metaanalytiska undersökningar beskrivit de fem vanligaste definitionerna, vilka jag redovisar nedan, vilka förvisso förutsätter att en andlig utveckling verkligen är möjlig. Men, som ”religionshistoriker”, anser jag att Wilbers definitioner har en allmängiltig kvalitet, om man anser att mystikers beskrivningar av en andlig utveckling är en källa för empirisk kunskap.

Men enkelt uttryckt menar han att kravet på psykologisk tillväxt endast krävs i vissa definitioner. Nämligen om andlighet ses som toppen på de psykologiska utvecklingslinjerna. Men eftersom han menar att det finns tecken på att personer som nått höga andliga nivåer, med hjälp av t.ex. meditation, ändå inte nått fullt så långt inom de moraliska eller kognitiva linjerna, blir han tveksam. Och eftersom höjdpunktsupplevelser kan uppträda under vilken utvecklingsnivå som helst krävs inte heller någon psykologisk utveckling. Det är endast om dessa höjdpunktsupplevelser skall integreras i livet som utveckling krävs. Och om andlighet anses som en fristående utvecklingslinje krävs det inte heller, eftersom den är just fristående.

De fem olika definitionerna på andlighet är:

Andlighet involverar de högsta nivåerna av varje utvecklingslinje. Detta är en väldigt vanlig tolkning av termen andlighet eftersom den inbegriper de högsta nivåerna på varje utvecklingslinje. Detta är ett hierarkiskt synsätt där olika stadier följer på varandra. Här betyder termen andlighet helt enkelt de tranpersonella, transrationella och postkonventionella nivåerna på varje relevant utvecklingslinje. Det kan vara tal om vår högsta kognitiva kapacitet såsom transrationell intuition, våra högst utvecklade emotioner såsom transpersonell kärlek, våra högsta moraliska aspirationer såsom transcendent medkänsla för alla varelser, och vårt högst evolverade själv såsom det transpersonella självet eller det överindividuella vittnet.

Andlighet är summan av utvecklingslinjernas högsta nivåer. Denna definition liknar den ovanstående, men det finns en skillnad. Liksom ovanstående definition hävdar denna definition att varje utvecklingslinje har högre nivåer, postkonventionella, transrationella etc. Men skillnaden är att varje människa kan uppnå olika nivåer på olika linjer. Därför kan en människa uppnå andliga nivåer på, kanske två av tio utvecklingslinjer, och en annan människa, sju av tio. Därför är andlighet summan av det antal linjer man kan nå toppen av.

Andlighet är i sig själv en separat utvecklingslinje. Till skillnad från de två ovanstående definitionerna finns det de som inte ser andlighet som toppen på en, eller flera, utvecklingslinjer. De menar att andlighet i sig själv är en utvecklingslinje, en linje som går igenom olika stadier precis som de lägre personliga och psyklogiska utvecklingslinjerna gör. Enligt denna definition finns det lägre liksom det finns högre andliga nivåer.

Andlighet är en attityd (som öppenhet eller kärlek) som man kan ha oavsett nivå. Detta är den vanligaste definitionen på andlighet. Men de problem detta medför är att t.ex. kärlek kan vara av olika slag. Det finns altruistisk kärlek och det finns egocentrisk kärlek, betyder det då att egocentrisk kärlek är andlighet? Och kan en person som befinner sig på en prekonventionell nivå verkligen vara öppen då han inte kan anta andra roller?

Andlighet involverar helt enkelt höjdpunktsupplevelser, inte stadier. Även detta är en vanlig definition. Höjdpunktsupplevelser är oftast förändrande, högre, medvetandetillstånd som är tillfälliga. De involverar inte stadier. Men vid en djupare analys finner man att dessa höjdpunktsupplevelser är kopplade till olika utvecklingsstadier, och dessa i sin tur uppvisar utveckling genom olika stadier. För att integrera en höjdpunktsupplevelse krävs det att man utvecklas.

Jaha, så hur tänkte grekerna då?

När jag nu två gånger tagit upp grekiska kvinnor som ämne här, kanske det kan vara dags att lämna denna ensidiga fokusering och behandla något mer allmängiltigt grekiskt drag. Dvs. både de grekiska kvinnornas och männens medvetande, eller sinnesliv. Som ni kommer att se finns det inte så stora skillnader mellan deras perceptionsförmåga och vår. Men när det kommer till behandlingen av informationen skiljer sig vi naturligtvis åt. Och de fokuserade på andra personlighetsdrag än de vi idag tycker är viktiga. Men sådant kommer alltid att vara föremål för tidsbundna trender, även om jag är av uppfattningen att mycket av grekernas teorier är av tidlös karaktär.

Man vet inte mycket om den grekiska bronsålderns, den s.k. heroiska tidsåldern (2800 – 1100 f.Kr). Det mesta materialet härrör från arkeologiska fynd samt sagor, varav de mest kända är Homeros verk. Från denna tidsålder härstammar även de Homeriska verken och trots dessa verks uppenbara rationalism kan man ändå finna irrationella religiösa fenomen här. Särskilt två sådana fenomen kommer här att beskrivas. Tolkningen av dessa fenomen kommer senare att förändras, men detta är den Homeriska tolkningen. Men man kan kanske säga att nedanstående två medvetandetillstånd ligger till grund för mycket av grekernas religiösa liv.

T o m i en så pass rationell litterär källa som Iliaden kan man finna spår av grekernas rent personliga uppfattningar och förnimmelser av gudarnas interventioner. Gudarna anlände inte i person, likt en blixt från klar himmel, utan medförde ett förändrat medvetande (i de fall då gudarna visade sig för människan kunde ingen annan än just mottagaren av visionen skåda något). De uttrycker detta förändrade medvetande med termen ”ate” och menar att detta är ett resultat av gudarnas ingripande. Då de var under inflytande av detta medvetande kunde de inte handla rationellt utan sveptes med och förblindandes. Liksom grekerna kan även detta hända oss, vi har väl alla varit med om att svepas med av starka känslor och undra efteråt varför vi gjorde så. Vi skyller emellertid inte på några gudar som grekerna gjorde, utan tolkar det ofta utifrån psykologins teori angående det undermedvetna.

Ett annat medvetandetillstånd som gudarna kan skänka människan är ”menos”. Till skillnad från ate är menos inte någon tillfälligt sinnesförvirring, utan här rör det sig om en mer positiv gåva. Menos är kraften som ges av guden till människan, kanske särskilt under ett slag. Denna styrka som skänkts är inte av fysisk karaktär - musklerna blir inte större – det är snarare modet och beslutsamheten som blir större, samtidigt som han får en påtaglig förnimmelse av övermänsklig styrka. Detta kanske kan liknas med nordbornas bärsärkraseri. I likhet med nordborna kunde även grekerna be om att få denna gåva, men den kunde även utdelas spontant. I våra dagar man kanske likna tillståndet med det t ex en moder blir överväldigad av då hon se sitt barn bli överkörd av en traktor, och med övermänsklig styrka lyfter traktorn och halar fram barnet.

I den senare Arkaiska tidsåldern trodde man fortfarande att ovanstående förändrade medvetandetillstånd hade gudomligt inflytande. Men tolkningarna kom att bli mer pessimistiska. Man menade att människan inte hade mycket att säga till om angående gudarnas vilja – de var ständigt offer för gudarnas nycker och kunde aldrig veta hur dagen skulle bli. Människan var således hjälplöst beroende av högre makter. Aiskylus beskriver det alldeles förträffligt i tragedin Perserna:

Kan någon dödlig undgå
Ett försåt lagt av himlen?
Vem förmår väl foten lyfta
Till så högt och spänstigt språng?

Dessa makter var avundsjuka och kunde, om människan lyckades för bra med sina tilltag, skänka ytterligare en gåva – hybris. Gudarnas avundsjuka ’phthonos, var den främsta orsaken till att hybris uppkom och detta ledde till tanken att det övernaturliga och, särskilt Zeus, var en slags rättvisans instrument. På detta sätt förändrades uppfattningen att gudarna var ett medel för att nå framgång och ära, de kunde både hjälpa (menos) och stjälpa (ate) människan, till att bli en skräckens religion där gudarna kunde straffa människan, inte bara direkt utan även indirekt genom att låta de efterkomna ta sina föräldrars ansvar.

Tanken om ate kom även att förändras och blev nu sammankopplad med moraliska teorier. Ate blev därför ett straff – ett straff som en följd av hybris. Från att ha varit en personlig upplevelse kom nu även ate att påverka större händelser, man kopplade således bort medvetandeförändringen och tolkade olika katastrofer som ett utslag av ate. Det blev således ett uttryck för olycka och för t ex invånarna i Troja blev den ökända trähästen ett tecken på ate. Man anser även att givaren av ate förändras från att vara en gudom till att bli en Daemon, en illvillig sådan. Det fanns olika typer av Daemoner, illvilliga och goda, de goda blev sammankopplade med människan redan från födseln och kvaliteten på ens karaktär var beroende på denna. Om man var vacker, skicklig etc. ansågs man ha fått en bra Daemon (eudaemon) och kunde därför företa sig nästan vad som helst med stor lycka, men om det var fråga om en svag Daemon (kakodaemon) spelade det inte så stor roll vad än man gjorde eftersom det ändå skulle gå i stöpet.

De tidigare omnämnda förändrade medvetandetillstånden blev under Sokrates tid på jorden mer förenklade, åtminstone i teorin. Platon kom senare att hävda att galenskap var något av det mest lyckosamma en individ kunde råka ut för. Naturligtvis syftade han inte på det som vi i våra dagar menar är galenskap – d v s mentala sjukdomar. Den dårskap som var gynnsam hade gudomligt ursprung och blev tilldelad människan, antingen vid födseln eller vid olika tidpunkter i livet. Denna galenskap kunde uttrycka sig på fyra olika sätt, beroende på vilken gud som orsakade dem: profetisk, rituell, poetisk och erotisk galenskap. Men galenskapen kunde vara mer än detta, den kunde vara verklige galen, där den drabbade var offer för gudarnas straff, men i de fall då den inte ansågs negativ var den ett resultat av gudarnas välvilja. Men även de riktigt galna betraktades med vördnad eftersom de ansågs vara i kontakt med det gudomliga.

Det finns anledning att i större detalj förmedla vad dessa olika typer av galenskap hade för betydelse. Den profetiska galenskapen tillhörde till största delen oraklen, Pythia och andra. Efter att ha försatt sig själv i trans kunde dessa orakel lämna över sin kropp åt en gudom som då tog denne i besittning. Sedan förmedlade detta väsen kryptiska svar på frågor som senare tolkades. Man vet inte vad detta hade för betydelse för oraklet själv, rent personligt, men dessa spelade en stor roll för massan eftersom de levde i en osäker tid där behovet av lyckade prediktioner kunde göra det lättare för dem att handskas med verkligheten. Den rituella galenskapen kunde drabba fler än ett enstaka orakel.

Under de Dionysiska festerna kunde ett förändrat medvetande drabba merparten av deltagarna. Det som eftersträvades här var att uppleva en frihet, både en andlig och en köttslig frihet.

Den poetiska galenskapen var till viss del lik den profetiska, men den drabbade endast poeterna. Och till skillnad från oraklerna blev dessa inte besatta av guden (i detta fall muserna) utan det var endast meddelandet som kom över dem. Dessa muser ansågs förmedla en sanning, en sanning om både det förgångna och framtiden. De profetiska och poetiska galenskaperna har som sagt viss likhet, och det finns även en viss likhet mellan den rituella och den erotiska galenskapen.

Den erotiska galenskapen är den som kan ta oss med storm och för en stund glömma vardagen, på samma sätt som menaderna extas, och innefattar både en gudomlig nåd samtidigt som en mer djurisk kraft. Men denna galenskap kunde inte bara leda till hämningslöst sex utan kunde även föra fram greken till att transcendera hindret mellan människa och det gudomliga. Detta var den kraft som kunde få grekerna att närma sig sin idealbild. Så det fanns uppenbarligen ett sätt för dem att komma från gudarnas herradöme, att slippa loss från träldomen.

Ett annat förändrat medvetande som drabbade samtliga greker var drömmarna. Grekerna hade tre olika synsätt angående dessa. Ibland ansåg de att drömmarna var en objektiv verklighet, lika konkret som den vakna verkligheten. Andra gånger menade de att drömmar kunde vara ens själs upplevelser, d v s att själen lämnade kroppen under sömnen. En tredje version säger att drömmarna kunde bli föremål för tolkning medelst komplicerar symbolism. Vissa menar att dessa tre synsätt var olika steg på en psykologisk evolutionsstege, d v s ursprungligen såg de drömmarna som en annorlunda verklighet för att sedan mena att de var just drömmar, men att dessa kunde tolkas för att få fram ett budskap från det övernaturliga. Dessa drömmar var betydelsefulla för grekernas religiösa liv eftersom de här kunde komma i kontakt med det gudomliga och erhålla varsel, förutsägelser etc. Dessa betydelsefulla och direkta drömmar var emellertid endast tillgängliga för kungar. Den resterande pöbeln fick hålla till godo med symboliska drömmar som tolkades med en drömbok. Man kunde använda sig av olika religiösa tekniker för att erhålla dessa stora drömmar, t ex genom fasta, bön, sömn vid heliga platser etc. Under den klassiska tiden började man tolka drömmarna ifrån en mer psykologisk vinkel och blev således mer rationella, men samtidigt fortsatte de mer irrationella tolkningarna.

Förutom att mena att det var gudar som var upphovet till dessa förändrade medvetandetillstånden hävdade man även att människan hade en inre helig kraft – själen. Orsaken till att man trodde på själen berodde på drömmarna. Man upplevde i drömmar att man färdades omkring i världen på samma sätt som i vaket tillstånd, men den sovande kroppen befann sig på samma ställe. Därför ansåg man att något i kroppen kunde lämna den. Eftersom själen lämnade kroppen, och den sovande kroppen liknade en död kropp, antog grekerna att det även var möjligt att själen lämnade kroppen efter döden för att söka sig en ny kropp.

Så avslutningsvis kan man säga att även om grekernas självmedvetenhet var ganska pessimistisk ibland, dvs. de såg sig som offer för gudarnas nyckfulla vilja, så går det ändå att se det som en källa för, och vägvisare mot, motivation. Det var ju idealbilden de strävade mot - den självbild som kunde få dem att lösgöra sig från gudarnas tyranni. Man kan kanske säga att detta var ett sätt att närma sig hoi aristoi (ursprunget till våra dagars ord aristokrati, men betydde då de få. De som med egen kraft kämpat sig upp till toppen. Det är motsatsen till hoi polloi, de många, dvs. pöbeln.). Att närma sig denna kunde lösgöra menos, och förhindra för mycket ate. Bortsett från att det även lär oss att inte bli för egenkära, för då kommer hybris som ett brev på posten. Men ändå beskrivs själen som något som är fritt från gudarnas påverkan