Allahu Akbar

Idag vill jag bara tacka den Allsmäktige, och göra det på Traditionellt vis:

Bismillah, al-Rahman, al-Rahmin

Alhamdulillah, i djup Salat, Tashbi och Muraqaba och i närheten av ditt ansikte som den stora al-Wadud, ger jag mig åt idag.

Subhanallah!

Amin

Sann framgång och motivation

Vissa stora ledare eller väldigt framgångsrika människors beteende och tillvägagångssätt för att nå sin position har alltid varit något av ett mysterium för oss. Vissa menar att det beror på att de är psykopater, allmänt hänsynslösa eller egoistiska, andra att det beror på tur, ödet/karma eller Guds favorisering. Det finns alltså väldigt många teorier rörande hur man ska nå framgång, och då dessa teorier bara är ett fåtal av alla som finns, och dessutom inte har någon vetenskaplig uppbackning kan vilken företagsam och skrupulös man eller kvinna som helst fortsätta denna trend genom att verka som motivationsguru, vilket jag nu tänk göra.

Det viktigaste för att kunna förändra sitt beteende är emellertid beteendevetenskapen överens om, och det är ett fenomen som kallas imitation. Att imitera någon för att på så sätt erhålla dess egenskaper är inget nutidens motivations- och idrottspsykologer uppfunnit (fast de brukar föra fram det på det sättet); nej det är en uråldrig företeelse vars bruk man finner stöd för redan så långt tillbaka som till stenåldern. Man har bl a funnit grottmålningar och hällristningar som i vissa fall är skapade för många 1o.ooo-tals år sedan. Och bland de folkslag som fortfarande lever som jägare-samlare agerar man på sätt som arkeologer och antropologer tror är likadant som under människans första levnadstid. Dvs det handlar om att imitera ett djur för att få del av dess essensiella symboliska kraft. Idag försöker kanske inte en företagsledare finna sin inre Tigerkraft utan det är som sagt tal om att imitera en företagsledare de beundrar, eller för gitaristen, en gitrist de beundrar, och på samma sätt förhåller det sig bland andra grena där det finns möjlighet att bli bättre och överträffa sig själv. Idrottsmannen imiterar sin förebid och författaren likaså. Men hur det egentligen ska gå till är inte så lätt som dessa motivationsgurus försöker ge sken av utaan det krävs mycket mer av klienten. Tyvärr är dessa självbenämnda "mästare" bara mästare på att hitta det enklaste och snabbaste sättet att tjäna pengar på utan att besitta någon form av ingående praktisk eller historisk kunskap. Nej, det finns en hemlighet bakom det som de är fullständigt omedvetna om, i alla fall rörande dess mer totalt omvandlande förmågor och löften. Så nu tänker jag vara så generös att jag tänker dela med mig av denna hemlighet, en hemlighet inte ens förespråkarna för den sk Law of Attraction-teorin och New Thought-rörelsen besitter några djupgående kunskaper om. Så håll till godo, men var ändå medvetna om att nedanstående hemlis an mening Och en mening med så mångfascetterad betydelse kan egentligen endast förstås av den med praktisk erfarenhet av det. Men här kommer den, så var beredda och spetsa era öron och ta på er glasögonen:

dvs. det fungerar endast under extrem meditativ djupavslappning kombinerat med fokuserade visulisationer samt förhöjd emotionell styrka.

* men var tysta nu, för denna hemlighet tar motivations- och framgångsguruerna tiotusentals kronor i betalt för - för en privatperson. För företag är det svindlande summor *

Men man kan undra om de, särskilt företagen, hade betalat lika mycket om de fått reda på att metiderna var direkt hämtade från esoteriska traditioner såsom ritualmagi, yoga, tantra, sufism, och att det säkert finns fler som känner till att liknande metoder lärdes ut av en homosexuell halvpedofilisk gubbe som brukade hänga sin fru upp och ned i sin garderob medan han fick ut. Dessutom blev han utsparkad från Italien (av självaste Il Duce, och då har det gått långt ...) eftersom han iscensatte de mest orgiastiska bisexuella orgierna på regelbunden basis med sig själv, sina anhängare samt traktens damer (1). Det är alltså detta företag utan att ha någon aning om betalar för ... (2)

Nåja, nu till själva poängen. Jag tänker ta med två exempel för er som hyser önskemål om att förbättra sig själv, beroende på vad era preferenser är och vilka mål ni har i framtiden. Exemplen är två personer som båda hade nått USA's allra högsta höjder, dock inom varsin sfär - som de båda sidorna av ett mynt. Det är dels den fd amerikanske presidenten Theodore Rooseveldt, och dels den amerikanske gangstern Al Capone. Jag kommer dessutom redovisa ett citat från var och en av dem där de berättar hur man ska nå framgång. Det är samma andemening och ingen kan tvivla på dessa herrars extrema framgång.

Roosevelt: "Tala mjukt och ta med dig en stor käpp."

Capone: "Men kommer långt med ett vänligt ord, men ännu längre med ett vänligt ord och en kulspruta."

Fotnoter:
(1)
Herrn i fråga hette Alexander Crowley, men pga sin beundran (omitation) av sin ordensledare inom Golden Dawn, och sin megalomani bytte namn till det mer traditionellt klingande namn Aleister.

(2) Inte heller känner de motivationsgurus, motivations- och idrottspsykologer till vartifrån dessa tekniker härstammar från utan ser sig som moderna uppfinnare av unika teorier. Sanningen är emellertid att esoterismen lärt ut likadana tekniker sedan urminnes tider. Den enda skillnaden var att det då var en del av en holistisk tradition, och inte som idag, ryckt ur ett sammanhang. Att nutidens sådana terapiformer endast, statistiskt sett, på sin höjd ger resultat främst under själva terapitiden, och efter den som längst ca 2 år, är ett resultat av det. De esoteriska lärorna som förutsätter ett livslångt engagemang med dagliga övningar som blir mer och mer avancerade och djupgående samt regelbunden kontakt med sin läromästare visar att deras resultat är av klart överlägsen kaliber. Därför är det inte ovanligt att mästare från dylika Traditionella läror kan producera hundratals böcker under sin livstid och det är ett bra empiriskt bevis på det. Det finns dessutom fortfarande länder vars politiska och ekonomiska aristokrati genomgår sådan träning från barnsben - men trots det exporteras västerländsk motivations- och idrottspsykologi till dessa länder. Man kan fråga sig varför? Jag menar, vad finns det för mening med att lära ut en fjuttig atomistisk del av ett redan existerande holistiskt system till en Tradition som redan äger och har fulländat dem? Västerlandets skenheliga hybris upphör aldrig att förvåna.

Muslimer som hatar muslimer

Jag tänkte skriva ett litet inlägg riktat till folk som tycks tro att de har monopol på sin egen tro. Det är egentligen inget inlägg utan bara jag som redovisar två citat, där det första kommer från Koranen och det andra från en av Islams främsta teologer. Men naturligtvis är det omöjligt för mig att sluta skriva när jag väl kommit någon vart ...

Denna artikeln blev uppdaterad den 15:e januari 2011. Jag skrev till det om talibaners sufism och bin Ladins och han anhängares hat gentemot dem. Jag ändrade även titel från "Konfessionsexklusivitet på sophögen!" till "Muslimer som hatar muslimer", då de nya titeln tycks mig mycket mer passande med tanke på innehållet.

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!
Säg: "Ni som förnekar sanningen!
Jag dyrkar inte vad ni dyrkar.
Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar!
Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar,
och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar.

Ni har er tro - och jag har min tro!"

- Koranen sura 109

O ovise! Du kallar mig ogudaktig.
Jag har en tro som är starkare än din.
Ty ingen har en tro orubbligare än min.
Om jag är gudlös, vem förmår då kalla sig muslim?

- Ibn Sina

Slutligen kan jag säga att de som främst förstört Islam mest är inte terrorister i stil med Al-Qaida etc, utan salafister och wahhabister. Och tråkigt nog är det dessa som ropar högst om att de sitter inne med sanningen. Men det är väl oftast så att de som har ett behov av att ropa högre än alla andra är de som inte själv litar till sin egen tro. Dessutom är salafister och wahhabister överrepresenterade bland terroristerna ... något som tål att tänkas på lite grand. Och synnerligen intressant här är att den bland västerlänningar så hatade muslimen Ayatollah Khomeini kallade wahhabisterna för en mindre och avskyvärd saudisk sekt. Men samtidigt är det omöjligt att dra alla över en kam. Givetvis finns det både wahhabister och salafister som är lika godhjärtade som vem som helst kan vara, och även bland sufier finns det fruktansvärda dödsmaskiner; talibanernas andlige ledare, Mulla Mohammed Omar (fd statsöverhuvud för det talibanstyrda Afghanistan), var t ex initierad i Naqshbandi-orden, en av de mest välkända sufiordnarna som finns.

Men rörande Mulla Omar och Naqshbandi-orden så är det iaf inte omtvistat huruvida han växte upp såsom initierad i denna sufi-orden, men det omtvistade är om han omfamnade wahhabismen senare i sitt liv. De torde isåfall ha skett under den period talibanerna, ganska motvilligt faktiskt, lät bin Ladin och hans anhängare få fristad i landet. bin Ladin hade ju blivit persona non grata i samtliga andra muslimska länder han tidigare levt i och sökt asyl i (t.o.m. Saudiarabien ville inte längre ha med honom att göra.) pga sitt aggressiva leverne, arroganta religiösa övertygelse, allmänt separatistiska drag (hans sätt att bo med sina anhängare i egna tältläger med tillhörande privat arabisk/wahhabistisk milisbevakning och -träning gav lätt funderingar kring han egentliga motiv med sitt liv i länderna ifråga han sökte tillflykt till av ländernas säkerhetspolis och politiska makthavare) och, otacksamt nog, försök att bland sig i inrikes- och utrikespolitiken hos de länder som gav honom uppehållstillstånd och beskydd - vilket även det ökade makthavarnas misstankar kring hans egentliga intentioner - ty att beblanda sig med t ex de lokala afghanerna och deras kultur var han verkligen inte särdeles angelägen om.

Istället såg han ner på dem och deras kultur, religiösa seder och allmänna livsföring. Inte bara i Afghanistan betedde han sig så, utan även i t ex Sudan - även om han hjälpt dem med viktiga vägbyggen så kunde han aldrig hålla sig från att ständigt fastna med sitt skägg i brevlådan (brevlådan i detta fall ska ses som en symbol för de aktuella staternas politiska affärer.) Dessutom var hans anställda huvudarbetare aldrig sudaneser själv utan just saudier som delade hans wahhabistiska "rättrogna" värderingar. Det var t ex inte heller ovanligt att han försökte få just de som beskyddade honom att omvända sig från de hädiska muslimsk inriktningar som inte var just saudisk hårdför wahhabism, alternativt att de arabiska wahahbisterna tyckte så illa om t ex afghanernas omfattande samröre och historiska och genomgripande länk med sufism, att de ansåg det vara nödvändigt att föra fram en bild av Mulla Omars eventuella konvertering till "den rätta vägen” - dvs. saudisk wahhabism.

Afghanistan är traditionellt sett ett land där sufism, särskilt de av Deobandi accepterade formerna, och ordnarna, Naqshbandi, Chisti, Qadiri och Suhrawardi har en synnerligen stor och levande förankring bland de breda folklagren, och har dessutom fostrat några av sufismens största namn.

Även bland talibanerna spelar sufism en stor roll. Så visst kan Mulla Omar ha varit sufi, men blivit förhärdad under kriget mot Sovjetunionen, och sedan desillusionerad under det efterföljande inbördeskriget mellan olika muslimska fraktioner. Men att han gått från att vara sufi, med de erfarenheter och upplevelser av Guds levande natur och närvaro det skänker, till att vara bokstavstrogen wahhabist ter sig synnerligen motsägelsefullt och osannolikt. Min teori är som sagt att bin Ladin och hans kumpaner använt honom, och han påstådda konvertering från att vara "avgudadyrkande sufi" till att komma att tillhöra de "rättfärdigas" skaror, i rent propagandasyfte för att dra dit fler saudiska wahhabister till Afghanistan med längtan efter jihad i sina hjärtan.

Men alla wahhabister och salafister är som sagt inte uteslutande ondskan personifierad. Personligt sett har jag två bekanta salafister som är otroligt sympatiska, varma och tillmötesgående. Men överlag är det motsatta förhållandet rådande. Dvs. sufismen kallas inte kärlekens religion för inget, och det är inte så underligt med tanke på att de strävar efter att öppna sina hjärtan och polera det från alla lägre begär som hindrar dem från att leva ett liv i fullkomlig frihet och utan att ha några hinder som hindrar dem från att erfara Guds egenskaper rent personligt.

Salafister och wahhabister å andra sidan strävar nästan bara efter att utfärda förbud. Om ni inte tror på mig, ta och läs på vilken salafihemsida som helst och se att de i stort sett uteslutande redovisar artiklar och svar titl frågor om sådant som är förbjudet och väcker något de anser vara Guds vrede. Det de glömmer är att Gud börjar varje vers med sina namn ar-Rahman och ar-Rahim, dvs den barmhärtige och nådfulle. Inte någonstans i Koranen eller bland de 99 Guds namn kallas han hat - nej, han kallas al-Wadud (kärlek), al-Jamil (skönhet), al-Muizz (den oövervinnelige), al-Jalil (den majestätiske) och an-Noor (Ljuset) etc etc.

Så var finns Guds stöd eller ens plats för salafisternas hat och rädsla (Saudiska wahhabister eller andra salafister, t.o.m. västerländska sådana med västerlandets skolsystem (Dvs. inkluderande läskunnighet, tolkningsförmåga och annat som behövs för att kunna läsa och ta till sig även muntligt förmedlat material, till skillnad och som apologi för u-länders analfabetiska och omvärldsokunniga barn utan adekvat skolgång)? Det går ju därför inte att skylla på att de inte kan bättre. Och i detta fall är det av särskilt intresse att förstå att de muslimska grupperingar de hatar mer än något annat är just sufier (Vilket bara det också år underligt eftersom sufier r muslimer och vilken muslim kan med stöd från Koranen hitta något försvar för just deta ha mot just trosfränder?). Inte för att de kritiserar deras praktik eller tolkningar, utan för att de misstolkat deras praktik och tolkningar. Istället för att gå till sufiernas egna källor (som finns publicerade var som helst) så lyssnar de hellre på en salafist eller wahhabist som spyr sin egen egoistiskt influerade galla över sufierna. Så vad är de rädda för? är de rädda för kärlek? Är de så egoistiska att de vill känna att de minsann tillhört de utvaldas skara eftersom de levt så extremt efter de regler som av wahhabiter/salafister satts upp?. Det är ju inget annat än som Jehovas vittnen isåfall ...

Rumi skrev ett poem som nog kan tänkas ge er läsare upphov till några tankar om vad dessa hatande och egoistiska halv-människors handlingar nog kan skänka för konsekvenser.

If thou wilt be observant and vigilant,
thou wilt see at every moment the response to thy action.
Be observant if thou wouldst have a pure heart,
for something is born to thee in consequence of every action.

- Rumi

Kanske borde dessa hatande ursäkter till muslimer börja dagen med att inkludera denna dikt av Rumi i sin morgonbön? ja, det blev en till dikt av honom, men Rumi går ju inte att avstå från i vilket fall som helst, och särskilt inte när jag ju här också skriver om just Afghanistan. Rumi föddes visserligen i Afghanistan och det är kanske där hans största inflytande finns kvar idag, men han begravdes i den turkiska ”sufistaden” Konya, var även bl a den berömde spanska sufin Ibn Arabi, den indiska Shah Jalal och persern Iraqi levde perioder av sina liv.

Dikten, som kan ses som vara i bönform, handlar om att bli förmögen att avstå från att tänka på sådant som får oss att fjärma oss från Gud och istället be om att få slippa allt det som hindrar vår uppmärksamhet inåt. Det handlar givetvis om mer än just det jag skrivit om ovanstående, om hur muslimer hatar muslimer och för krig mot varandra - och mot andra - utan handlar även om att vi bör göra allt för att finna den kärlek till, och från, Gud som strålar från vårt hjärta, och låta det lysa genom allt vi gör. Att då upptäcka hur denna kärlek så självklart kommer hindra oss från att uppleva dess motpart - hat! För visst vill vi väl ändå alla vi normalt mentalt och emotionellt begåvade människor leva ett liv genomsyrat av kärlek istället för hat, rädsla eller avund t ex ...

Oh Beloved,
take me.
Liberate my soul.
Fill me with your love and
release me from the two worlds.
If I set my heart on anything but you
let fire burn me from inside.
Oh Beloved,
take away what I want.
Take away what I do.
Take away what I need.
Take away everything
that takes me from you.

- Rumi

Gnosticism hos Muhammed III

Nu har vi kommit till den tredje delen i serien om gnosticism inom islam. Och vi kan fråga oss hur många fler essäer der kommer att bli. Men även om det är sant eller inte, om inspirationerna är direkta eller bara undermedvetna, eller rent av gudomliga … så är det roligt och stimulerande att skriva sådana jämförelser. Man lär sig väldigt mycket om båda fenomen och man behandlar de på ett djupare sätt än om man bara hade studerat en enda del. Komparativ religionshistoria är alltså en bildande aspekt av studiet av religioner. Ja, vi kan i alla fall hoppas …

Profeten Muhammed och Ängeln Gabriel

I islam talas det främst om tre former av tro, dvs. Islam, Iman, och Ihsan. Dessa tre ord härstammar i detta förhållande från Gabrielhadithen, där ängeln Gabriel bemödade sig om att nedstiga till våra profana nejder för att förklara hur den religiösa utvecklingen ser ut. Det första ordet, islam, karakteriseras av att tron är en bokstavstro, där de troende inte är förmögen att se bortom textens ibland rent huvudlösa påståenden. Som t ex i Sahih Bukhari 4.54.516 där Muhammed menar att Satan sover över i näsans övre delar om natten. Den islam-troende tolkar detta bokstavligt och anser att Satan faktiskt rumsterar omkring i näsan om natten. Det kan verka lustigt i sådana här fall, men om vi tänker oss att det finns ganska våldsamma och hemska hadither och verser också så ser vi att denna form av tro inte är något som är så mycket att skratta åt. Islam här handlar om att bekänna att man tror, och uppfylla sina religiösa plikter. Ingen eftertänksamhet eller djupare tro omtalas. Det är som sagt en väldigt basic, eller barnslig, tro det handlar om. Det är att följa en tro för att det ska vara så.

Det andra steget i tron, för det är steg det handlar om, steg i en utvecklingsprocess där det första är simplast och det sista mest avancerat och subtilt, kallas Iman. Här fördjupas det första stegets bokstavstro till att komma att rymma nyanser, där de olika delarna av tron uppenbarar sig för den troende. Det är att tro på Gud, och inte enbart uttala en trosbekännelse, det är även att gå vidare till att tro på saker ögonen inte kan registrera såsom änglarna, och deras gärningar (vilka bl a är att övervaka och nedteckna våra handlingar och tankar i livet). Men det innebär också att ytterligare fördjupa sin tro till att omfatta profeterna, inte bara profeten Muhammed som i första steget, utan på alla de onämnda profeter vår historia varit full av – från Muhammed till Jesus och övriga monoteistiska religioners förkunnare. Här kan nämnas att många muslimska teologer och mystiker menat att dessa profeter funnits i fler delar av välden än de områden där de abrahamitiska religionerna uppkommit. De menar att även hinduismens kända och okända förkunnare varit profeter – och att Buddha även varit en sådan. Och det är inte bara profeterna som ska inlemmas i tron, utan även deras nedtecknade verk, dvs ”böckerna” etc. Detta innebär att religionen börjar bli perennialistisk på detta mellansteg.

Det sista steget kallas Ihsan, vilket innebär att se sig som om man i varje handling och tanke stod framför Gud. Det kanske kan verka något strängt, men bara om man tänker på det från ett islam-perspektiv. Om vi istället tänker på det från ett Ihsan-perspektiv så ser vi att det som menas är att muslimen ska befinna sig i Guds närvaro. Det är naturligtvis tal om ett steg i den troendes utveckling som direkt kan relateras till gnosis. Och det är inte särskilt ovanligt bland sufier t ex att dra dessa paralleller. Och att befinna sig i Guds närhet är ju att transcendera den tidigare förståelsen av det gudomliga, från att ha varit en tro baserad på skrifter och aningar, till att veta att de befinner sig i Guds närhet oavsett vad de gör. De har alltså fått en kunskap om Gud, och att gnosis betyder kunskap vet ni ju … Om religionen började bli perennialistisk i Imam-steget kan man, i och med att man här skall se Gud överallt, verkligen tala om en sann perennialism.

Det går naturligtvis även att jämföra detta med gnosticismens tre former av tro de med. Och som vi tidigare sett finns det viss anledning att se en viss gnostisk påverkan på islam eller att det visar att Muhammed verkar ha varit bekant med gnostiska tankegångar. I denna värld behövs det strama tyglar tycks Muhammed ha menat och svarade därför på gnostikernas första kategori med sitt islam-steg. Som den koiska naturen visar så kan man säga att Muhammed först skapade ett regelverk människor med haltande förmåga att ta till sig andligt sett djupare tankar och levnadssätt kunde anpassa sig till. Dvs att följa en fast struktur, där man inte behövde tänka till . Muhammeds, eller Gabriels, riktlinjer kan ses som en naturlig konsekvens av kunskapen om människans tredelade natur, såsom gnostikerna uttryckte det.

Nästan-biskopen-av-Rom Valentinus

Gnosticismen, och särskilt den valentinska gnosticismen, avslöjar för oss att de delade upp mänskligheten i tre kategorier, vilka kallades de koiska, psykiska och pneumatiska kategorierna. Men eftersom gnostikerna inte hade en fix idé om mänskligheten kan man även säga att dessa tre kategorier även visar tecken på en andlig utvecklingsprocess. Dvs valentinarna hade ingen hopplös syn på oss, utan insåg att även den mest materialistiske av oss kunde förändra sig och ta till sig mer andliga principer.

Demiourgos

Den koiska människan lever i en mardröm, där inget styrs på egen hand utan allt verkar vara styrt av något annat. Det må vara kroppsliga eller andiga impulser. Som Filippusevangeliet uttrycket det så gör man vad man inte vill göra, och gör inte vad man vill göra. Koranen yttrar även den samma sak: ”Varför säger ni ett och gör ett annat?” (61:2)

Men precis som hos muslimerna pekar valentinarnas andra kategori, de psykiska, på en djupare och mer nyanserad tro, där tron mer kommit att likna förståelse. Men där de koiska inte var medvetande om vilken väg de följde, den goda eller den onda, så har de psykiska fått detta medvetande. Men eftersom de mörka krafterna fortfarande agerar inom dem pågår det en strid inom dem, en strid vars slutgiltiga resultat är långt ifrån färdigt. Detta är en strid som kommer att fortsätta ända tills sufin totalt kan hänge sig åt godheten, dvs hänge sig åt Gud. Och inte förrän han upptagits i den tredje kategorin, bland de pneumatiska, kan han finna frid.

De pneumatiska, den tredje och sista kategorin. Här inträffar den återfödelse som är nödvändig för att erhålla gnos. Gnostikern dör och återföds på nytt som en upplyst person som inte längre är fjättrad av mardrömmens illusoriska tillvaro, utan är sitt eget ödes herre. Här lever han i enhet med Gud, före alla manifestationer Demiurgen kan åstadkomma. Dvs han lever i protonoia (förtanken) och har därför möjlighet att aktivt välja vilka tankar som ska realiseras och vilka som ska förkastas. Därför kan han nu skapa sin egen verklighet utan inblandning av slumpvisa uttryck från ondskans och villfarelsens domäner. Muhammed talar även han om att man måste dö innan man dör, och att man vaknar när man dör. Naturligtvis är det ingen död i den fysiska bemärkelsen utan en andlig död där egot, dvs nafs, dör.

En annan muslimsk uppdelning visar även den hur nära det är gnosticismen, men detta är senare sufiska tolkningar så det handlar inte om Muhammed: men jag tar med det för att genom dem lättare kunna beskriva hur lik Muhammeds Gabrielvision är i jämförelse med valentinarnas kategorier över mänskligheten och deras andliga utveckling. Det är uppdelningar i olika världar, från det materiella till det gudomliga. Den första världen är Al an-Nasut, mänsklighetens värld, som vi uppfattar genom de fysiska sinnena, den andra är Alam al-Makakut, suveränitetens värld, uppfattas genom andlig insikt och förmågor. Den tredje, Alam al-Jabarut, är den värld i vilken sufin deltar genom att bli en del av Gud. Följaktligen är det också här Guds 99 namn finns. Den fjärde är Alam al-Lahut, Guds värld, men denna uppfattas inte eftersom det är tidlös enhet.

Dessa fyra världar har även dem en påtaglig likhet med gnostikernas kategoriserande. Början är det fysiska, där man endast får förhålla sig till det andliga genom lagar och förordningar och vad det fysiska kan uppfatta, dvs man får hålla sig till Sharia. Det är således islam-steget i islam, och de koiska i valentianismen. Sen kommer utvecklingen från detta till en större och mer nyanserad andlighet och allt slutar med Gnosis, eller i detta fall, Fana – utslocknande i Gud, dvs att fullständigt bli delaktig i Gud, att bli Gud som vissa gamla sufier uttryckte det. Detta är ju stegen genom valentinarnas psykiska och Gabrielhadithens iman till de pneumatiska respektive ihsan.

Vi kan om vi vill ...

"Varför skulle något vara för bra för dig? Har du någonsin hejdat dig och tänkt efter just vad du är? Du är Det Helas manifestation, och har fullständig rätt till allt som finns."
-W.W.Atkinson

Det kanske inte är något vi alltid tänker på. Särskilt inte när vi går omkring och tänker på vår ovärdighet, hur usla vi är och hur gärna vi håller oss till det som vi inte är helt bekväma med. Men om vi kontemplerar de olika urkunderna som finns så ser vi att detta är en tanke som funnits med oss väldigt länge. Se t ex på första Mosebokens vers 26 och 27: "Gud sade: Vi ska göra människor som är vår avbild." och "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Nya Testamentets Första Korintierbrev 11:17 skriver att: "han [människan] är en avbild och avglans av Gud." Sedan fortsätter Paulus i 3:16 med en betydligt mer bestämd uppmaning att "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?"

Det är inte bara i Bibeln vi hittar sådana tankar, de kan även hittas i den tredje abrahamitiska religionen Islam. Koranen menar förvisso inte bara att Gud finns inom oss, utan att Gud finns överallt vi ser (2:115: ” … vart ni än vänder er finner ni Guds anlete … ”). Och om Gud är överallt vi ser, innebär det ju att det är Gud som ser. Detta uttrycks också av en av Islams mera ökända sufier, persern Mansur al-Hallaj, på åttahundratalet. Han menade att skillnaden mellan världen och Gud bara var en illusion. Han menade tom att han själv var Gud: ”Jag är Gud!”. Detta ska naturligtvis inte ses som att han menade att han var en Gud, utan är en naturlig fortsättning på ovanstående citat från Koranen – dvs om allt man ser är Gud innebär det också att allt är Gud och naturligtvis att man själv också är Gud. Detta skrev även spanjoren Ibn Arabi om i Visdomens försegling: ”Den som ser Honom är ingen annan än Han …”

Men för att fortsätta på temat så talar även de icke-abrahamitiska religionerna om den inneboende gudomligheten. Buddhismen säger att vi alla har en inre buddha-natur – det är bara att bli medveten om den. Hinduismens upanishader säger att Sanningen är självet, och självet är vi själva. Självet är Brahman, och Brahman är ju motsvarigheten till Gud.

Så om vi är Guds avbild, om Guds ande bor i oss, om allt vi ser är Gud och vi själva är Gud, varför är vi då fortfarande så försiktiga, så rädda för att skapa det goda vi alla uppenbarligen har rätt till. Så varför förtvivla längre. Om vi har all allsmakt inom oss, varför inte åtminstone försöka göra vårt lilla liv till ett lite bättre liv?

Islam och skapelse

Det blir ett lite kortare inlägg idag, pga. allt för grav trötthet =). Det kommer att handla om islamofobernas öronbedövande tjat om att Islam inte är förenlig med vetenskaplig utveckling. För det första är det naturligtvis inte sant, vilket historien visat oss. Muslimer har på många områden varit ledande inom flera olika vetenskapliga områden. Men idag får de mest ta emot skäll för att de bl.a. vägra acceptera evolutionsteorin, men är det egentligen sant? Jo, många av dagens fanatiker (inte bara muslimska sådana, som USA:s kreationister visar oss) menar att evolutionsteorin är en felaktig teori och menar att Gud skapade universum, jorden och oss på ett sätt som inte är förenligt med dagens evolutionsforskning. Men visst har det funnits muslimer som närde tankar som är direkt applicerbara på dagens evolutionsteorier. Tänk bara på den persiske 1200-talspoeten och sufin Jalal al-din Rumis ord i hans dikt Själens förvandling: ”Som mineral dog jag och blev en växt. Som växt dog jag och uppstod som ett djur. Som djur dog jag och blev en människa.”

Men den gamle Rumi var modigare än dagens forskare och tänkte vidare på framtiden, som nästa rad i ovanstående dikt lyder: ”Varför skulle jag frukta? När blev jag sämre av att dö?”

Nåja, oavsett vad han menade är det väl värt att tänka på …

Och när vi väl är inne på evolutionära spår är det inte ett för långt steg att komma till människans utveckling och hur muslimer har sett på den. Men här håller vi oss inte till andrahandsuppgifter från poeter, utan går direkt till islams källa – nämligen Koranen. Där finner vi beskrivningar av hur människan skapas på ett sätt som ingen av dagens medicinare torde kunna protestera mot.

22:5 “… Vi har skapat er av jord och sedan av en droppe säd, därefter av en grodd som sätter sig fast, därefter av en klump, dels formad, dels ännu formlös (…) Och det vi vill skall födas lägger Vi i moderlivets trygga förvar till en fastställd tid och Vi låter er födas som späda barn och därefter växa till och nå full kroppslig och andlig mognad, Några av er får dö unga och några av er bli med tilltagande ålder så skröpliga att de glömmer allt vad de en gång har vetat.” 23:12-14: " ...därefter lämnar Vi henne som en droppe säd i skötets fasta förvar. Därefter skapar Vi av droppen en grodd som sätter sig fast och av grodden en klump och i klumpen skapar Vi ben och dessa ben klär Vi med kött … “ 39:6 beskriver nästan samma sak, men lite lättfattligare: ”… och Han skapar er i moderlivet genom den ena skapelseakten efter den andra…”

Intressant här är att både Asad och Ali använder sig av ordet sperma för att förklara vad för slags säd det rör sig om, och Asad går vidare med att sperman skapar en cell och cellen ett embryo … Det är som synes samma betydelse., fast orden sperma, cell och embryo inte fanns i 600-talets vokabulär. Och rörande den jord, eller lera, islamofoberna och fanatikerna hakar upp sig på som beskrivs i dessa citat, så står det att det är lerans essens det är tal om – dvs. betydelsen är att vi alla härstammar från jorden, att vi alla delar samma grund. Alltså inte att det är en klump lera som ger ifrån sig en droppe.

Men annars börjar ju skapelseakten med något annat än vad som växer i kvinnans livmoder: "Låt människan betrakta vad hon är skapad av! Hon är skapad av flöden, som väller fram ur mannens länder och ur kvinnans bäckenring." 86:5 - 7 Asad är återigen tydligare än Bernström och talar om att det är sädesvätska som härstammar från mellan mannens ljumskar (och vad hittar vi väl där ...) samt från kvinnans bäckenbens mellanrum (dock ej sädesvätska som tränger fram där.). Att Ali och Picktall nämner revben istället för kvinna och hennes könsorgan beror ju på att de enligt viktoriansk sedeslära undviker att nämna det obenämnbara, dvs. kvinnas könsorgan, och hänvisar istället till den symboliska skapelseberättelsen där Eva skapades av ett av mannens revben ...

Men det var ganska tydliga beskrivningar av människans utveckling, eller hur? Och tänk på att 600-talets Arabien bara bestod av ständigt krigande ökenmänniskor – långt från dåtidens kulturella och vetenskapliga centrum … Och vad hade européerna för höga naturvetenskapliga teorier? Tja, den store Carl von Linné trodde ju så sent som på 1700-talet att svalorna övervintrade på sjöbotten … och Europas anatomiska undersökningar började ju först på Leonardo da Vincis tid.

Islam och alkohol

Innan ni läser denna essä bör ni hålla i minnet att de åsikter den framför inte nödvändigtvis behöver vara i fas med dina egna åsikter i ämnet. Men jag skriver på ett kontroversiellt sätt för att visa att det är möjligt att, med stöd från Islams grundläggande källor, visa att det går att se problemet på mer än ett sätt utan att för den delens skull hitta på saker eller sprida rena lögner. Men vill ni kalla mig avfälling och leda mig till avrättningsplatsen står det er fritt. Märk dock att det trots allt endast är Gud allena som är den som dömer, och kommer jag att bli dömd till något gruvligt straff är jag redo att ta det. Märk även att detta är mina historiekritiska åsikter just nu, och att det är fullt möjligt att jag kommer att ändra åsikt i framtiden. Men det förändrar emellertid inte det faktum att nedanstående slutsatser är fullt möjliga med stöd från Islams urkunder. Så läs med ett öppet hjärta och se det som en akademisk snarare än en konfessionell essä. Så ta av er era dömande glasögon och se det som just en text som ni antingen kan skratta eller gråta åt :)

Att muslimer världen runt avstår från alkoholhaltiga drycker torde vara allmänt känt, och de argument de anför till försvar för detta förbud är att Gud förbjudit det. Men frågan är om Han verkligen gjort det. Nu tänker jag inte gå in på frågan om Gud finns eller om Gud varit källan bakom Koranen, men för argumentationens skull väljer jag mig att förhålla mig till deras sida och försöka se problemet som om det vore Gud som skrivit Koranen. Men muslimerna åberopar även Muhammed, och enligt haditherna hade han en del att säga om förtärandet av alkoholhaltiga drycker. Vi kommer här nedan att gå igenom något om det, och om det verkligen är att lita på. Men låt oss börja med Guds ord – Koranen.

Koranen berättar om alkoholhaltiga drycker och berusning vid några få tillfällen, närmare bestämt fem gånger. Först beskrivs i 16:67 att alkohol kan produceras från dadlar och vindruvor: ”Och ur frukterna av dadelpalmen och vinrankan utvinner ni (…) vin …”. Man kan väl säga att det ar ett tips till mänskligheten … Det finns även en kryptisk rad där Gud menar att i detta finns något gott – men bara för den som är vis nog att kontemplera dess betydelse (”… i detta ligger helt klart ett budskap till dem som använder sitt förstånd.”).

Den andra gången ämnet dyker upp är i 2:219. Där förklaras bl.a. att förtärande av alkohol kan både vara något gott och något ont, men att det onda förvisso är överhängande: ”Det ligger svår synd i [rusdrycker], men också något som kan vara människan till nytta. Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge.” Det är alltså inget förbud som föreskrivits, utan bara en uppmaning till försiktighet. Något alla med dåligt ölsinne nog kan hålla med om.

Härnäst kommer vi till 4:43, den tredje versen om alkohol. Även om denna vers har betydligt hårdare ton än den föregående är det ändå inget tal om något förbud. Versen säger att muslimen inte bör utföra bönen då hon är berusad eftersom hon då inte är fullt medveten om vad hon säger och gör: ”Gå inte till bön om ni befinner er i omtöcknat tillstånd, utan vänta till dess ni vet vad ni säger.”. Medvetandet omtöcknas som bekant under inflytande av alkohol i större mängder. Men eftersom muslimen bör utföra tidebönerna vid antingen tre eller fem tillfällen om dygnet, så kan det givetvis vara svårt att dricka sig alltför berusad om man inte vill missa en av dessa böner. Hadithen i Sahih Bukhari (6.60.143) förtydligar genom att hävda att: ”… alkoholhaltiga drycker är det som förvirrar och fördummar sinnet.”

Dessa tre verser är alltså inga förbud utan gradvisa uppenbarelser eller fördjupningar av förståelsen om fenomenet berusning. Ett pedagogiskt exempel helt enkelt. Detta är viktigt att nämna då vi kommer till den fjärde, och sista, versen som behandlar alkohol i Koranen.

5:90 ”Rusdrycker (…) är inget annat än Djävulens skamliga påfund; håll er borta från allt sådant …”. 5:91 ”Djävulen vill med hjälp av rusdrycker (…) framkalla fiendskap och hat mellan er och få er att glömma Gud och plikten att förrätta bönen. Vill ni inte upphöra med allt detta?”. Här ser man emellertid att de råd och beskrivningar som var närvarande i de tre föregående verserna plötsligt utbytts mot dels en negativ betydelse (då Djävulen ligger bakom det) och dels att man ska hålla sig borta från dessa starka drycker. Men sista meningen i 5:91 kan förvisso få en att tvivla huruvida detta verkligen är ett förbud och inte bara en hårdare uppmaning. Enligt de flesta hadither tolkades det dock som ett klart förbud, och görs så än idag bland muslimer i gemen.

Men i vilket fall som helst är detta en s.k. abrogation. Dvs. en exegetisk och juridisk behandling av något inkonsekvent, något som distinkt bryter mot tidigare utsagor. Men enligt Koranen, och Muhammed, är Gud felfri. Några av Guds 99 namn är dessutom Al-Haqq, sanningen; Al-Wakeel, den tillförlitlige och Al-Wajid, den som aldrig tar miste – så hur kan Gud, med dessa egenskaper, gå emot sig själv? Innebär detta att Gud inte var sann innan? Då måste man naturligtvis undra huruvida han kan göra sådana misstag som att komponera verser som säger en sak, för att sedan göra en fullständig helomvändning. Nej, självklart är det en vers som inte har gudomligt ursprung! Inte heller tror jag att det är Muhammed som stod för ändringen. Det är nog snarare så att det var personer med vissa politiska motiv som efter Muhammeds död bestämde sig för att ändra texterna till sin egen favör.

Så enligt ovanstående citat och argumentation får man som muslim lov att dricka alkohol. Det finns alltså inget förbud. Däremot bör muslimen inte dricka sig full, utan enligt dessa verser bör hon närma sig alkoholen med måtta, och ständigt ha tidebönerna i åtanke – så att hon inte blir för full så att sinnet omtöcknas vid tillfället ifråga. Och om det nu funnits ett gudomligt mandat för alkoholförbudet så skulle alkoholdrickaren inte heller fått inträde till Paradiset. Men så är det inte heller. Enligt hadithen i Sahih Muslim (5:2175) gav ängeln Gabriel följande besked till Muhammed om vem som får tillträde till Paradiset och vem som inte får det. Angående drinkarna sa Gabriel: ”Ja, även om han dricker vin.” För det är ingen synd att dricka alkohol, och det är ju bara syndare som nekas inträde till Paradiset. Koranen 5: 93 berättar att "De som tror och lever rättskaffens skall inte göra sig förebråelser för vad de ätit och druckit...". Asad och Picktall nämner att översättningen ska vara att de är syndfria. Det är Bernström som väljer ordet förebråelser. Men betydelsen är att det är viktigare att vara en troende människa som gör gott i sitt liv, än att hänga upp sig på petitesser såsom alkohol - förutsatt att alkoholen inte får drickaren att bete sig illa.

Men om det inte är förbjudet att dricka alkohol så kan det inte heller finna några rationella underlag för de straff som faktiskt finns, och har funnits, för drinkarna. Enligt de flesta hadither ska straffen bestå av först fyrtio piskrapp, sedan åttio, och vid det fjärde tillfället ska brottslingen avrättas. Men dessa väldigt barbariska straffsatser har alltså inget stöd i Koranen, och de stöd som finns bland haditherna nästan tävlar med varandra vad gäller blodighet och grymhet. Förmodligen, liksom i fallet med de sista verserna i Koranen om alkohol, har andra människor med helt andra politiska motiv legat bakom dessa utsagor. Det finns en annan hadith i Sunan Abu Dawud (38:4461) som är mer i fas med Muhammeds övriga exempel som ärlig, överseende och förlåtande man som säger att: ”Profeten föreskrev inga straff för drickande av vin.” Resten av hadithen berättar om en berusad man som blivit tillfångatagen av nitiska män och därefter rymt, men blivit tillfångatagen igen. Muhammed bara skrattade åt händelsen och gav ingen order om något straff.

Det har dock funnits muslimer som druckit alkohol. Bosniska muslimer t ex är välkända vad gäller detta. Det har även funnits poeter och sufier som ignorerat förbuden och följt sin egen väg istället – och ingen kan väl säga att dessa var Djävulens efterföljare. Rumi skrev t ex en del om vin, ibland var det symboliskt, men ibland var det nog en verklig beskrivning också. Hans dikt Detta äktenskap berättar: ”Må dessa löften och detta äktenskap vara välsignat, må det vara söt mjölk, detta äktenskap – som halvah och vin.” Och att han hade erfarenhet av vin kan man misstänka genom dessa rader (Iväg till den osynlige): ”Denna flytande världs vin, skänker smärta åt ditt huvud.”

Så trots alla förbud och straff de ”post-Muhammedanska” muslimerna ställde upp finns det inget i Koranen som pekar på att dessa förbud och straff är gudomligt sanktionerade. Däremot pekar de på mänsklighetens vanliga och välkända maktlystnad och lögniver. Detta innebär att muslimen med gott samvete kan ta sig ett glas vin till maten när andan faller på, eller ett glas cognac på lördagen i goda vänners lag. Det enda som uppmanas är att iaktta försiktighet, och se till att vara redo inför nästa bönestund. Annars är det bara att skåla på och veta att ni fortfarande har en reserverad plats i Paradiset, och dessutom kan göra denna värld lite mer paradisisk …

Gnosticism hos Muhammed?

Det är kanske inte ett alltför kontroversiellt påpekande att mena att det finns vissa tecken inom Islam som tyder på ett visst samband med gnosis, särskilt inte om vi talar om Islam från sufismens perspektiv. Men det finns likheter även annars. Bl.a. finns det termer som har liknande betydelse som det grekiska gnosis, dvs. det arabiska Marifah (vilka båda betyder kunskap, men en översinnlig sådan, en kunskap om det gudomliga). Mer sällan ser vi likheter mellan de gamla gnostiska skrifterna och Koranen eller Muhammeds yttranden.

Om vi bortser från legenden om Muhammeds analfabetism så cirkulerade alla möjliga teologiska och filosofiska texter i området vid just den tidsperioden, dessutom befolkades öknarna av eremiter; naturligtvis kunniga i en del av dåtidens teologiska spörsmål. Det är alltså inte helt osannolikt att Muhammed hade funnit en del olika sådana texter under sina handelsresor som han sedan studerade, samt träffat på både mystiker och teologer i städer och öknar som han idkade dialog med.

Så märk min förvåning då jag läste Imam an-Nawawi’s 40 hadither. I den samlingen, närmare bestämt hadith 40, där Abdullah bin Omar berättar om sitt möte med Profeten, står följande att läsa: ”The messenger of Allah took me by the shoulder and said: ’Be in the world as though you were a stranger or a wayfarer."

Om vi jämför detta med Thomasevangeliets logion 42: ”Jesus said, ’Be passers-by." (Två andra översättningar redovisar följande: ”… Become wanderers.” och ”Come into being as you pass by.”) så ser vi ganska omedelbart hur likt Muhammeds yttrande är Jesu motsvarighet i Thomasevangeliet, oavsett översättning. Det är förvisso inte tal om någon bokstavlig likhet dem emellan, men samtidigt är det väldigt långt från att bara vara en symbolisk likhet.

Just denna fras, ”Be passers-by” anses av forskare vara ett autentiskt Jesusord, ett Jesusord som dessutom inte har en motsvarighet i de texter som är samlade i Nya testamentet. Vilket då, teologiskt sett, kan vara ett tecken på att thomasevangeliet är inspirerat av, eller kanske rent utav är det i Koranen omtalade, Injil (arabiska för evangelium), dvs. Jesus egen heliga bok som han enligt Koranen mottog av Gud. Eller hade kanske bara Muhammed tillgång till en korrumperad version av Thomasevangeliet och därför menade att Injil var försvunnen. Ty så borde det ju vara för honom om han bara hade tillgång till fragment. Förmodligen, om man ska lägga någon vikt vid min tolkning, hade han då också läst inledningen till Thomasevangeliet, dvs.: ”These are the secret sayings that the living Jesus spoke and Didymos Judas Thomas recorded.”

Fragment från Nag Hammadibiblioteket

I vilket fall som helst skapar denna jämförelse en grogrund för en större förståelse för respektive rader. Ty om vi tar den franska filosofen Paul Ricoeurs tankar om den s.k. semantiska chocken i åtanke (dvs. genom att ställa två till synes skilda element mot varandra - för att på så sätt lösgöra sinnets förförståelse från de olika objekten - kan man låta en ny, och större, förståelse träda fram), så ser vi att vi plötsligt förstår lite mer vad både Jesus och Muhammed menade.

Den förståelse jag menar att vi finner här (eller den gnosis/marifah vi kan erfara här - för att använda oss av en korrektare terminologi,) redovisas härnäst. Både Muhammed och Jesus börjar med att berätta om ”varat”, dvs. ens själva existens eller hur man ska vara, eller rättare sagt hur man ska bli. Först efter att ha klargjort utgångspunkten talar de om vad de menar att man ska bli: vandrare, förbipasserare, främlingar och ”i tillblivelse.” Det är alltså inget statiskt tillstånd de rekommenderar. Det innebär att man bara kan ”vara” om man låter världen passera förbi utan att fästa någon större notis vid den, att vara som en främling, dvs. att se sig som en främling och att vi därför måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Gud, är själva navet i förgänglighetens virvelvind, källan i den Heraklitiska floden, sanningen i illusionernas Maya och Nirvana i naturens Samsara. Ty det är där det egentliga varat är, inte i lidandets periferiska skentillvaro.