Är förståelse verkligen möjlig?

Ett av de största problemen med att skriva om dels religiösa/mystiska och dels historiskt glömda fenomen är att det kan vara extremt vanskligt att verkligen förstå vad det var de menade Då. För det finns så mycket som trots alls skiljer sig från deras samhällen och livsvillkor än vårt – även om vi rent biologiskt verkar vara i stort sett likadana nu som då. Så jag tänker redovisa något om den metod jag själ använder mig av för att erhålla förståelse för gömda, glömda, abstrakta och obskyra texter.

Den förståelse jag här tänkt redogöra för berör förståelsen för de system jag oftast behandlar. Religion, filosofi, viss beteendevetenskap och antik historia baseras ofta, både öppet, och mera dolt, på mystiska och esoteriska traditioner. Det är inte ovanligt, snarare en norm, bland sådana system att vara väldigt exklusiva i sin förmedling av en inre, eller hemlig, epistemologi. Antoine Faivre, en av den esoteriska forskningens främsta ledstjärnor, skriver att denna inre kunskap oftast anses vara ett resultat av initiation och inre uppenbarelser, snarare än en intellektuell behandlig av en text.

Och sufimästaren, och professorn i religionshistoria vid Lunds universitet, Tord Olsson, anser att varje försök att kritiskt närma sig mysteriernas dolda natur alltid måste missa sitt mål, eftersom ämnet är upplevelsebaserat snarare än inlärt.

Det är här problemet med undersökningar av esoteriska traditioner infinner sig, och det tråkiga faktum att man som utomstående egentligen aldrig kan erhålla någon reell förståelse för ämnet. Det är endast som initierad en verklig förståelse för symbolernas dolda natur kan uppenbara sig. Och om man är initierad talar man inte. I de fall där en initierad ändå uttalar sig ses han som så moralisk depraverad att all auktoritet försvinner. Italienaren Massimo Introvigne är av samma uppfattning och citerar Brunelli, en av Memphis Mizraims stormästare:

Those who do not have proper practical experience, have not gone through the same journeys, and have not followed the same system of catharsis and purification, really do not qualify to interpret documents, journal and rites. At this point it is necessary to say a definitive good-bye to the historians and to those who spend their time in libraries. They may be good at working in the archives and in pulling forth the various treatises which are lost and full of dust. It is good that they receive honours and prizes, and are awarded academic degrees for their work,… but in the profane world, a world very different from our own! What can these persons say to us concerning the magic of alchemy and concerning the quarantines of Cagliostro?

Så här måste jag fråga mig om kunskap om esoteriska och av tidens tand bortglömda ting verkligen är möjlig; kan man någonsin avslöja en hemlighet och på så sätt skapa en förståelse för det uppenbaras dolda sidor?

Det finns emellertid vissa forskare som söker lösgöra sig från detta problem, och särskilt intressant anser jag religionsfenomenologen Hugh B. Urban vara. Han redovisar några försök att lösgöra sig från dessa problem. Han menar att man kan komma ur detta problem genom att vända sig från det omedelbara ämnet, dvs. att stirra sig blind på egendomlig text och terminologi, för att istället undersöka dess form och strategi. Men han menar även att en passande jämförelse tjänar samma syfte. Det är här Paul Ricoeurs teori om semantisk chock får sin uppenbara verkan. Dvs. om ni läst mina artiklar om gnosticismen inom Islam så ser ni hur jag jämfört flera till synes helt skilda texter och förhoppningsvis på det sätt erhållit en större och mer slående förståelse. Inte allena för det ena fenomenet, utan även för samtliga och dessutom för en grundläggande sanning av tidlös perennisk natur. Traditionalism alltså. Hermeneutisk traditionalism, och att hermeneutiken är av traditionalistisk karaktär blir uppenbart då i betänker det faktum att hermeneutiska metoder användes för religiös texttolkning redan för nästan 2000 år sedan. Men jag tänker skriver mer om Ricoeur och hans teorier kring hermeneutism och semantisk chock vid ett senare tillfälle.

Verklig förståelse är ett märkligt fenomen. När man väl förstått något är det som om denna förståelse alltid funnits där. Det är väldigt svårt att återanknyta till den gamla förståelsen efter att ha blivit träffad av insiktens förvandlande kraft. Därför går det att säga att förståelse innebär att växa. Detta är något som har stor likhet med utvecklingspsykologen Piagets undersökningar av barns mentala utveckling. Om barn befinner sig på en viss nivå kan de inte se att lika mängd vätska i två glas av olika storlek faktiskt är samma, de anser alltid att det större glaset innehåller mest. Men när de väl vuxit ur denna utvecklingsfas ser de att det inte finns någon skillnad. De har fått insikt, och den förståelse insikten producerar gör det omöjligt för dem att överhuvudtaget tänka sig att de en gång trodde annat.

Jag menar att den hermeneutiska förståelsen verkar på liknande sätt. Efter att ha studerat en hermeneutisk tolkning blir denna en del av läsaren själv. Därför blir det svårt att se tillbaka till sin tidigare förståelse, eftersom denna försvunnit, och blivit ersatt av en ny, större, förståelse. Detta är särskilt vanligt vid användandet av den semantiska chocken som metod. Då kan det ibland vara svårt att se att ny förståelse verkligen infunnit sig eftersom resultatet verkar uppenbart. Den närhet som skapats genom tolkningens appropriation, vilken möjliggjorde förståelsen, måste emellertid förminskas till redovisningen av den nya förståelsen, annars befinner sig forskaren i samma återvändsgränd som en frånvaro av appropriation kan ge upphov till.

Därför kan man fråga sig om denna förståelse egentligen inte endast är ett bländverk. För att visa att Ricoeurs metod för att åstadkomma förståelse är effektiv, måste jag hänvisa till andra forskare som, med framgång, använt sig av hans teorier. Framför allt är min främsta inspirationskälla här Hugh B. Urban, vars verk för mig inneburit en ständigt ökad förståelse. Så läs hans artiklar och skapa er en egen bild. Men läs naturligtvis även mina egna komparativa artiklar här på denna blogg för att få samma upplysning …

Hybris kan det kanske kallas, och min gamle handledare i ämnet pedagogik hävdade med bestämdhet att jag led av en kraftig sådan. Som tur var så var det inte han som satte betyg på min uppsats, utan andra examinatorer som hade den mentala kapaciteten att faktiskt förstå vad jag uppenbarade för dem.

Gnosticism hos Muhammed?

Det är kanske inte ett alltför kontroversiellt påpekande att mena att det finns vissa tecken inom Islam som tyder på ett visst samband med gnosis, särskilt inte om vi talar om Islam från sufismens perspektiv. Men det finns likheter även annars. Bl.a. finns det termer som har liknande betydelse som det grekiska gnosis, dvs. det arabiska Marifah (vilka båda betyder kunskap, men en översinnlig sådan, en kunskap om det gudomliga). Mer sällan ser vi likheter mellan de gamla gnostiska skrifterna och Koranen eller Muhammeds yttranden.

Om vi bortser från legenden om Muhammeds analfabetism så cirkulerade alla möjliga teologiska och filosofiska texter i området vid just den tidsperioden, dessutom befolkades öknarna av eremiter; naturligtvis kunniga i en del av dåtidens teologiska spörsmål. Det är alltså inte helt osannolikt att Muhammed hade funnit en del olika sådana texter under sina handelsresor som han sedan studerade, samt träffat på både mystiker och teologer i städer och öknar som han idkade dialog med.

Så märk min förvåning då jag läste Imam an-Nawawi’s 40 hadither. I den samlingen, närmare bestämt hadith 40, där Abdullah bin Omar berättar om sitt möte med Profeten, står följande att läsa: ”The messenger of Allah took me by the shoulder and said: ’Be in the world as though you were a stranger or a wayfarer."

Om vi jämför detta med Thomasevangeliets logion 42: ”Jesus said, ’Be passers-by." (Två andra översättningar redovisar följande: ”… Become wanderers.” och ”Come into being as you pass by.”) så ser vi ganska omedelbart hur likt Muhammeds yttrande är Jesu motsvarighet i Thomasevangeliet, oavsett översättning. Det är förvisso inte tal om någon bokstavlig likhet dem emellan, men samtidigt är det väldigt långt från att bara vara en symbolisk likhet.

Just denna fras, ”Be passers-by” anses av forskare vara ett autentiskt Jesusord, ett Jesusord som dessutom inte har en motsvarighet i de texter som är samlade i Nya testamentet. Vilket då, teologiskt sett, kan vara ett tecken på att thomasevangeliet är inspirerat av, eller kanske rent utav är det i Koranen omtalade, Injil (arabiska för evangelium), dvs. Jesus egen heliga bok som han enligt Koranen mottog av Gud. Eller hade kanske bara Muhammed tillgång till en korrumperad version av Thomasevangeliet och därför menade att Injil var försvunnen. Ty så borde det ju vara för honom om han bara hade tillgång till fragment. Förmodligen, om man ska lägga någon vikt vid min tolkning, hade han då också läst inledningen till Thomasevangeliet, dvs.: ”These are the secret sayings that the living Jesus spoke and Didymos Judas Thomas recorded.”

Fragment från Nag Hammadibiblioteket

I vilket fall som helst skapar denna jämförelse en grogrund för en större förståelse för respektive rader. Ty om vi tar den franska filosofen Paul Ricoeurs tankar om den s.k. semantiska chocken i åtanke (dvs. genom att ställa två till synes skilda element mot varandra - för att på så sätt lösgöra sinnets förförståelse från de olika objekten - kan man låta en ny, och större, förståelse träda fram), så ser vi att vi plötsligt förstår lite mer vad både Jesus och Muhammed menade.

Den förståelse jag menar att vi finner här (eller den gnosis/marifah vi kan erfara här - för att använda oss av en korrektare terminologi,) redovisas härnäst. Både Muhammed och Jesus börjar med att berätta om ”varat”, dvs. ens själva existens eller hur man ska vara, eller rättare sagt hur man ska bli. Först efter att ha klargjort utgångspunkten talar de om vad de menar att man ska bli: vandrare, förbipasserare, främlingar och ”i tillblivelse.” Det är alltså inget statiskt tillstånd de rekommenderar. Det innebär att man bara kan ”vara” om man låter världen passera förbi utan att fästa någon större notis vid den, att vara som en främling, dvs. att se sig som en främling och att vi därför måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Gud, är själva navet i förgänglighetens virvelvind, källan i den Heraklitiska floden, sanningen i illusionernas Maya och Nirvana i naturens Samsara. Ty det är där det egentliga varat är, inte i lidandets periferiska skentillvaro.