Kärlek helt enkelt

Jag har i min presentation på denna blogg beskrivit att dess innehåll icke allena ska innefatta mitt vanliga orerande, utan även innehålla citat från skrifter jag finner läsvärda. Det var ett tag sedan jag redovisade några sådana citat så nu har turen kommit till Nya Testamentet, närmare bestämt Paulus första Korintierbrev (13:1-13) som jag idag läste och blev inspirerad av. Tolka varför jag redovisar det som ni vill, jag vet knappt själv. Bara att sann kärlek är svår att finna, och ännu svårare att behålla. ”The hardest truths don’t have a why: often true love will just die, and leave a grief to haunt the lonely nights and days.” som den svenskättade musikern Nils Lofgren sjunger i sin låt Black Books.

I Traditionella samhällen var människan väldigt uppfylld av kärleken, de drömde om den redan från barnsben. Att den höll för det mesta var kanske inte så underligt om man kontemplerar det faktum att de levde i små samhällen, där alla var måna om varandras lycka. Om något par grälade för ofta, fanns alltid de närmaste medmänniskorna där till hands för att ge råd, vara en medmänniska för den som behövde samt försöka reda ut det, och för att visa dem vad kärleken var och hur den kunde hållas vid liv.

Idag lever vi inte så i vårt individualistiska samhälle. Här är vi hemsökta och förförda av vårt eget ego, och dess minsta nycker. Och som bekant tål aldrig ett ego någon form av kränkning. Sedan är det naturligtvis upp till var och en hur mycket man kan låta sitt ego styra. Svartsjuka, ilska, eller bara dåligt humör kan blåsa bort fort för många, men för andra stannar det kvar och besmittar hela det emotionella livet som en gång gav upphov till den kärlek, de känslor som en gång grodde.

Och detta är bara vi själv och våra egon. Våra sk medmänniskor lever ju ävenledes enligt liknande preferenser och ger sina förhoppningsvis välmenande råd utifrån sina egna erfarenheter. Så hur kan den forna Traditionella kärleken och sammanhållningen egentligen överleva idag utan gemenskapens stöd? Särskilt när de behövandes råd ges av människor som är i lika stort behov av råd, som i lika hög grad styrs av sina egna egons plötsliga infall och nycker? I nöd och lust, heter det i äktenskapsceremonin, men har vi inte glömt bort nöden också? Har vi fullständigt kommit att ignorera att allt går i cirkulära rörelser. Där ena stunden är ett lyckorus för att sedan, ibland, bytas ut mot elände och vrede? Är det inte just då särskilt viktigt att försöka hålla kvar vid vad som en gång sammanfogade en, istället för att leta efter någon som för stunden är mer charmerande, lustigare eller attraktivare? För även dessa har ju sina negativa sidor, som förr eller senare helt visst kommer att visa sig. Ska man då byta partner så fort ett oväder bryter ut, istället för att kura ihop under stormen och veta att efter regn kommer solsken – så som det alltid varit och alltid kommer att vara?

När allt annat, som Paulus skriver, är färgängligt, då är det bara kärleken som lever för evigt, ty kärleken förgås aldrig som han skriver. Egentligen inte ens efter den sk tagit slut. För visst tänker vi tillbaka med kärlek till de som varit våra i det förgångna; visst finns det fortfarande kärlek i våra hjärtan för dem – trots att vi kanske för stunden valt att ge det mesta av den till en annan?

Varför då inte leva i den, försöka iaf att leva i den och ge den en chans? Vad kan någonsin ett plötsligt infall, en köttslig attraktion, eller bara en fis på tvären betyda jämfört med detta? Jag tror att vi är så vana vid att byta allt hela tiden, från TV-apparater, datorer, kläder, bilar etc, så att även människor vi bär med oss i våra hjärtan även de kan bytas ut så snart vi ser något som har några för stunden mer uppmärksammade bättre egenskaper. Kärlek är emellertid blind och, för att parafraseras gruppen U2, så vill man egentligen inte se verkligheten när man är berusad av den (låten Love is Blindness.). Därför är det så lätt att se en ny människa som ett föremål för ens åtrå, ens kärlek och så lätt glömma bort den tidigare. Men denna blindhet, denna ovilja att se bortom det ytliga, kan ju aldrig skänka någon varaktig lycka, endast ett evigt ekorrhjul av ombyte och förnyelse av något som man ser som trasigt. Men det trasiga är ju sällan föremålet i sig, utan det trasiga är ens egen uppfattning av kärleken.

På något sätt har vi kommit att förändra uppfattningen av kärlek från kärlek till ren lust, till en sexuell eller rent praktiskt attraktion. Men kärlek är ju så mycket mer än så, och det är inte endast vi människor som förmår uppleva och utleva den. Många djur lever i monogama förhållanden livet ut och dör av sorg när sin partner försvinner. Vem av oss gör så idag? Jag tvivlar på att ens någon av oss idag känner en sådan saknad efter en förlorad partner, kanske mer och större en saknad efter en ny partner istället för den gamle försvunne. Visst, vi ska väl inte sörja för evigt, men att börja tänka på en ny partner så snart den förra försvann är kanske att ta i lite grand, och dessutom att helt förminska och förringa betydelsen av kärleken. Frågan är om ens en äkta kärlek då egentligen funnits? Visst jag är ju en obotlig romantiker, men ändå …

Att kunna hålla fast vid denna första attraktion, denna första gnista, den upptända eld i ens bröst och minnas den och den stunden även vid senare sk prövningar; är inte det just det som kärlek, den sanna kärleken, går ut på? För hur kan man kalla kärlek för kärlek om man byter ut föremålet för den mot en ny så snart man väl känner lust till det? Är det egentligen kärlek då? Är det egentligen inte bara lust då?

Detta är inte riktat mot någon särskild, så om du tar åt dig, du som läser detta och har haft erfarenheter av mig, så tänk inte så. Detta är ett rent allmänt inlägg om hur lite människor idag värderar kärleken till varandra, det egentligen mest värdefulla man kan dela med varandra. Dessutom är det så många idag som lämnar varandra för minsta lilla sak, som hur lätt som helst hade kunnat repareras.

Ja, så nu är det dags för själva citatet, trots att jag lovade att ni skulle slippa mitt vanliga orerande. Men man är som man är: så här står jag, och kan inget annat, som Luther en gång sa.

Paulus:

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Pisk, inte fisk ...

"Pisk ska det vara, inte fisk ...!" "Pisk!" Ja, det var på det sättet en före detta Auschwitz-fånge som var min vårdtagare då jag jobbade i hemtjänsten försökte förmedla sina upplevelser till mig en gång. Hon hade inte haft det lätt där, som man naturligtvis kan gissa sig till. Och det har satt sina spår även i hennes nuvarande liv, där hon t ex inte kan sova. Hon kan inte sova eftersom det var på natten lägervakterna kom för att våldta henne, och de andra flickorna får man förmoda. Dessutom var det en speciell veckodag, så den dagen i veckan stod denna tant och bakade hela natten för att slippa låta tankarna fladdra iväg till -40-talet. Antingen var det våldtäktsdagen, eller så var det p-pillerdagen. Båda är emmellertid intimt förknippade med varandra. Ytterligare en konsekvens av våldtäkterna var att hon vägrade att idka samlag mer än två gånger i sitt liv som gift kvinna. Dvs. båda gångerna var för att få barn. Det är rent fantastiskt hur hennes man egentligen stödde henne i hela sitt liv, utan att få någon sex ...

När Röda Arméns horder väl lyckats massakrera östtysklands och Berlins motstånd samt en stor del av dess civila befolkning (som de öven massvåldtog) och Tyskland kapitulerade; då, när kriget var slut, skeppades hon över till Sverige. Här försattes hon inte på fri fot som man kan tänka sig, utan hamnade i ett nytt läger, ett läger med öppen insyn så förbipasserande nyfikna skulle ha en chans att se hur en jude såg ut och levde. Det var tydligen en populär syssla för det samlades alltid stora folkskaror och tittade, förmodligen på de tjusiga flickorna såklart. Bland dessa pilska pojkar stod huvudpersonens framtida fästman, och sedemera äkta man. Han såg på henne och hon såg på honom, och gifta blev det. Jag vet inte vem som konverterade, men någon bör ha gjort det.

Angående titeln på detta inlägg, denna lilla essä, så syftar det till en dag då tanten satt och berättade för mig hur det vardagliga livet på koncentrationslägret såg ut. "Det var bara pisk, pisk och pisk. pisk varenda dag!" Sedan tystnade hon och tänkte efter coh sa snabbt "pisk!, pisk ska det vara, inte fisk. Vi fick pisk varenda dag, inte fisk varenda dag."

Pisk och fisk hörs ju snarlikt så hon misstänkt förmodligen att hon sagt att hon led så hemskt av att få fisk varenda dag, bara fisk, fisk och åter igen fisk. Nåväl, som tur så har jag ett hyfsat bra pokerface, så jag tackade för mig och sa att jag var tvungen att ge mig iväg till nästa tant som jag var sen till ... Men jag hann inte mer än ut i trappan förrän jag brast i dånskratt ... Tänk om jag hade skrattat precis när hon berättat det ...Undrar hur hon hade reagerat? Just att skratta åt sådana förbjudna saker, gör ju att man bara skrattar ännu värre. Samtidigt som man skäms så bubblar den ena efter den andra skrattattacken upp genom strupen, och tycks aldrig ta slut.

"This great evil. Where does it come from? How'd it steal into the world? What seed, what root did it grow from? Who's doin' this? Who's killin' us? Robbing us of life and light. Mockin' us with the sight of what we might've known. Does our ruin benefit the earth? Does it help the grass to grow, the sun to shine? Is this darkness in you, too? Have you passed through this night?"

Kabbalah fortsättning

Efter att ha behandlat Sitra Ahra från ett större perspektiv där dess helhet varit i fokus, kan det nu finnas anledning att gå in på dess beståndsdelar. För precis som varat består av olika sfärer, eller aspekter av varat/Gud enligt kabbalah (sefirot) så finns det exakta motsvarigheter till sefirot i Sitra Ahra. Men precis som de flesta moderna och inte så moderna kabbalister väljer att antingen bara beskriva ämnet i flykten, eller inte alls valde även de första kabbalisterna att undgå ämnet. Det var bara vissa som gav det större eller tom heltäckande utrymme. Och särskilt känsligt var det när det kom in på detaljer såsom Kelipot eftersom det kunde användas till tillämpad trollkonst. Det fanns emellertid vissa cirklar som ägnade sig åt kelipotisk magi, och vid senare transgressiv praktik i Sabbatai Zevis kölvatten var det närmast en norm. Vissa Chabad-chassider ägnade sig t ex helt uteslutande åt kelipotisk magi i syfte att genom att blidka det onda komma runt det och nå Gud.

Kelipot, som betyder skal, ska ses som Sitra Ahras inre och aktiva beståndsdelar. Även om de kan kategoriseras in i mindre delar så har de både en mikro- och makrokosmisk aspekt. Förutom att det existerar en dualism mellan Sitra Ahra och Sitra de-Kadushah så finns det även en dualism inuti Sitra Ahra. Denna dualism består av det ondas arketypiska maskulinitet och Femininitet. Det existerar även en dualism mellan Sitra Ahras högsta makter, som ’personligen’ vidrör det gudomliga, och dess lägre makter.

Det är i avgrundens mörker som ’den andra sidans’ makter har sin hemvist, och deras specifika boning kallas för det stora djupets skreva. Det var ifrån denna skreva som Liliths rytande kunde höras vid Adams (1) skapelse, då hon ville idka samlag med honom. Det var även härifrån som Kelipot trädde fram. Deras avsikt var att sköta sitt arbete i både de övre och de nedre världarna, och det är till detta djup som de återvänder då deras arbete är slutfört. Mellan det heligas krafter, och det oheligas krafter, finns en omätbar distans och det är endast då Sitra Ahras makter är i uppstigandes som de kan närma sig den gudomliga sfären.

Kelipots maskulinitet och femininitet.

Den onda maktens första punkt, vilken hade sitt ursprung i röken från Geburahs raseri, var mörk och fördold. Då detta mörka dunkel utsträckte sig självt, formades skepnaden av en man inuti Sitra Ahra. Nämligen ärkedemonen Samael (Adam Belial, den värdelösa mannen) och vid hans sida växte skepnaden av en kvinna fram: den fruktansvärde Lilith. Mannen kallades för ’Skuggan’ och kvinnan för ’Döden’ och när de sammansmälter kallas de för ’Dödens Skugga’. När dessa två ondskans makter först framföddes var de hoplänkade med varandra, som en man och en kvinna tillsammans, likt Tifaret och Malkuth bland de gudomliga sefirot.

Precis som det i den heliga sefirotiska sidan existerar man och kvinna, så ock i ’den andra sidan’. Men mannen anses vara mer spirituell än kvinnan och opererar följaktligen på en högre nivå. Kvinnan utför sitt arbete i världen, men under Samaels styre. Deras förhållande är av en synnerligen sexuell natur och deras styrka är beroende av deras samlag. Endast då de är sammankopplade med varandra kan de agera framgångsrikt. Kvinnan, Lilith, är den förföriska ormen som frestar och förleder och hon uppenbarar sig för världens män såsom en slående vacker, och sensuellt klädd, sköka. Som sådan är hon alltid redo att fånga in männen i sitt garn. Men så snart de blivit förförda förråder hon dem och förvandlar sig till Dödens ängel. Det är genom samlag mellan man och kvinna som lidandet kommer in i världen:

“This is he (i.e., the male) who brings suffering upon the world, for when he is joined to the other level, and embraces the female, all the sufferings, miseries, and sorrows descends upon the world, for one cannot rule without the other. The levels have all been given to the female to rule, that she might mislead the world, but if one did not ride upon the other, and was not joined to the other, they would not be able to rule…Therefore one provodes the power, and the other does its work in the world, but one cannot rule without the other. “

I människan själ anses Samaels och Liliths arketypiska maskulinitet respektive femininitet vara udda och främmande gudar. Det är de som uppväcker vrede och får de att hänge sig åt blodsutgjutelse och andra grymma dåd. Det är Samael som eggar människan döda i stundens ingivelse, men Lilith upptänder hat och orsakar krig.

Denna maskulinitet och femininitet är ej endast aktiva i de nedre världarna utan även i de övre sfärerna. Zohar talar om förförelse och död även ovan, och matchar detta med arvsynd, med alla dess konsekvenser i världen nedanför:

“On the second day of creation, when Gehinnom (2) was created, a body was made in the mystic symbol of man, and the limbs were officers (i.e., angels), who drew near to the fire and died, and returned as at the beginning. And this because they drew near to the snake. And it is Adam who was seduced in the snake’s abode and so died, and the snake brought death upon him [because] he had approached it. In every place man is male and female, but man (among the sefirot), who is the supernal holy one, rules over all; he gives food and life to all. “

Tills skillnad från denna syn hämtad ur Zohar så hade de gnostiska kabbalisterna en annorlunda uppfattning. De beskrev tydligt att precis som Samael och Lilith lurade Adam och Eva till att ha sexuellt umgänge med dem, så existerade sexuell aktivitet även i de övre sfärerna. Det feminina elementet i det högsta gudomliga, Malkuth, hade samlag med Samael, och den himmelska mannen Tifaret hade samlag med Lilith. Detta förklarade även varför månen hade olika faser:

“You must know that it was not Adam and Eve alone who sinned and stumbled because of the primordial serpent…But the mystery of this matter is profound in all truth. Even the luminaries (i.e., Tiferet and Malkhut, symbolised by the sun and the moon) suffered because of them. Know that their sin caused the diminution of the moon.”

Zohar påvisar, då det gäller arvsynden, att människans synder leder till sexuell aktivitet, mellan det gudomligas manliga och kvinnliga, samt mellan ’den andra sidans’ Lilith och Samael.

Kelipotisk mytologi

Kelipot, de orena sefirot, är till sin natur helt skilda från de heliga sefirot. Inte endast till naturen utan även i deras särskilda karaktär, vilket ger dem en anmärkningsvärd mytologisk kvalitet. De termer man brukar för att beskriva sefirots kvaliteter handlar om abstrakta idéer såsom spirituella krafter, emotionella attribut eller upphöjelse. Även i deras mer påtagliga symbolik, som t.ex. beskrivningen av den ursprungliga människan, maskuliniteten och femininiteten, handlar det om generella arketyper och inte om specifika individer. De två sefirot Chokmah och Binah, vilka är Modern och Fadern, anses vara den unika perfektionen av faderskap och moderskap. På samma sätt beskrivs det gudomligas maskulinitet och femininitet som essensen av manlighet och kvinnlighet. Om Shekinan sägs det att alla kvinnor i världen dväljs i hennes mysterium, dvs. hon är den eviga kvinnlighetens gudomliga arketyp.

Då det handlar om Sitra Ahras motsvarigheter Kelipot så är det annorlunda. Deras existens är kraftigt individuell och de agerar och lever såsom definitiva, specifika karaktärer. Zohar beskriver särskilt två av dessa karaktärer: Samael och Lilith (5). Dessa är som bekant Mannen och Kvinnan vilka innefattar och speglar hela det Kelipotiska systemet. Ibland beskrivs de Kelipotiska makterna som onda änglar, och ibland som mänskliga karaktärer. Det kan även hända att de blir iklädda djurskrud. Det ondas Manliga och Kvinnliga blir då beskrivna såsom oxe respektive åsna, och resultatet av deras union är en ond kraft som tar skepnaden av en hund.

Det Kelipotiska monstret

Det finns i huvudsak två djur som används för att beskriva Sitra Ahras makter: ormen och monstret. Detta monstrum, ett sjöodjur, spelar även en viktig roll i flera antika religioners mytologi. Monstret blir ofta omtalat som en mörkrets och ondskans konung. Både gudomliga och mänskliga hjältetyper strider mot detta monster och visar sin tapperhet då de besegrar detta. I flera legender tidsbestäms denna strid till perioden strax innan skapelsen, varpå kosmogoniska skeenden emanerade. En känd sådan legend är den babyloniska myten angående striden mellan Bel och Tiamat, avgrundens monstrum.

Beskrivningarna av monstret i Zohar börjar med en hänvisning till Hesekiel 29:3:

”Tala och säg: Så säger Herren, Herren: Se, jag ska komma över dig Farao (3), du Egyptens kung, du stora drake (4),som ligger där i dina strömmar och säger: ”Min Nilflod är min, själv har jag gjort den.”

Här tolkas det, i Zohar, som att symbolisera Sitra Ahras huvud, som i framtiden ska bli besegrat och sedan försvinna från världen. Detta stora monster ligger i sin egen flod; en flod han kan förflyta sig från och simma till flera andra floder där andra monster, hans tjänare och hjälpare, har sina hem. Zohar beskriver att det existerar tio sådana floder, vilka samtliga behärskas av ett monster. Detta korresponderar med de tio Kelipot, baksidan till Livets Träd, och till de tio Guds uttalanden vid skapelsen. Alla de övriga flodernas monster är underkastade det stora monstrets vilja, och de får makten att utföra sitt ämbete från denne:

“The other monsters of which we have spoken existed and did not exist. Why? Because their power was weakened so that they should not confuse the world more than once every seventy years. They gain their strength from the power of the great monster. It is he alone that [gives them power] to prevail.”

Då detta stora monster samlat styrka från floderna påbörjar han sitt krig mot det heligas makter och penetrerar Shechinans sjö för att besudla den och föra iväg dess vatten. Han betvingar henne varefter det gudomliga ljuset mörknar framför honom.

Den Kelipotiska Ormen

Det Kelipotiska monstret är inte den enda mytologiska beskrivningen av Sitra Ahras makter. Ännu mera frekvent förekommande är symbolen av den Kelipotiska ormen. Det är snarare så att det är ormen som är det mest ryktbara mytologiska djuret, både inom de gamla religionerna och i folktron. Hela dess uppenbarelse har ständigt fört med sig en känsla av beundran, men samtidigt fruktan. Både för dess utseende men även för dess natur. Inom Zohar är denne den mest populära representanten för ondskans makter.

Den bibliska historien angående Adam och Evas synd, framträder ormen som en förförare och förledare. Det är på grundval av denna historia som Satan blir beskriven, i Judisk legend, som den ursprungliga ormen. Även Zohar följer detta synsätt och porträtterar ormen som en representant för Sitra Ahras ursprung. Ormen som så anses även ibland stå för Sitra Ahra i dess helhet, utan hänsyn till ’den andra sidans’ manlighet och kvinnlighet.

Den Kelipotiska ormen blir stundtals beskriven som Sitra Ahras kvinnliga sida, Lilith, på vilken hennes partner Samael red då han förförde Eva:

“Come and see. When Adam was in the Garden of Eden engaged in the service of his Maker, Samael came down with all his levels, riding upon the evil snake, in order to mislead them, because the snake that was under him was cunning enough to mislead mankind and seduce them, as it is written, ’For the lips of a strange woman drop honey, and her mouth is smoother than oil.”

Denna orm är den sköka vilken leder människan till tygellösa utsvävningar. Men så snart förförelsen ägt rum tar hon med sig syndaren till hennes sju palats där hon straffar denne. Dessa sju palats korresponderar med Shechinans sju palats. För att undvika risken att råka bli föremål för ormens uppmärksamhet råder Zohar människan till att hålla ett ständigt vakande öga öppet, för ormen kan dyka upp på de mest oanade ställen:

“Here there are seven palaces, the dwelling of the unclean side, on the side of the snake. Happy is he who is saved from her and from her spell, who has not been bitten by her, and has not been spattered with poison that causes death. One must beware of her on all sides, above and below. He who is saved from the head is not saved from her tail, for when she turns her head away she raises her tail, striking and slaying.”

Dock bör det nämnas att ormen ibland är av manligt kön, och ibland att både Mannen och Kvinnan är ormar. Men ormar av olika slag. Oavsett om ormen är manlig eller kvinnlig så symboliserar den en stark demonisk sexualitet. I dess feminina roll uppväcker den en onaturlig flamma i männens hjärtan, både då de är vakna och då de drömmer. Men då ormen beskrivs som en maskulin kraft anses den endast vara Shechinans erövrare.

En annorlunda beskrivning av ormen talar om att dess huvud faktiskt är Shechinan, men dess svans Sitra Ahra. Detta innebär då att ormen innehåller både det heliga och det orena. Men svansen, och de krafter denne symboliserar, är endast aktiva då Shechinan är i exil. På detta sätt är Shechina sammanlänkad med Sitra Ahra, och den senare är underkastad den förras vilja samt är beroende av denne för att bibehålla sin makt. Slutligen finns det även en beskrivning av ormen som talar om att godhet och ondska i själva verket är två olika ormar. Från dessa två ormar emanerar människans benägenhet att hemfalla är antingen onda eller goda dåd.

I likhet med det Kelipotiska monstret har även ormen en uppsjö andra ormar som står till förfogande. Då ormarna går ut i världen för att utföra sitt arbete, följer en eftertrupp ständigt dessa trupper. Dessa kallas för mindre ormar. De Kelipotiska ormen har representanter både på jorden och i de gudomliga sfärerna. Den himmelska ormen kallas himlavalvets orm och samtliga stjärnor är förbundna med denne. På jorden representeras ormen av de världsliga ormarna vilka samtliga agerar som huvudormens emissarie. Den ursprungliga ormen är källan till all trollkonst och trollkonstnärerna allierar sig med denne genom de världsliga ormarna. De lägre, världsliga ormarna samarbetar med de övre himmelska motsvarigheterna och reagerar då över människan synder. Vid utbrott av synden förtal, ömsar ormarna sitt skinn. Detta provocerar de övre ormarna till fientlighet och får dessa ormar att även de ömsa sitt skinn. Detta får till synes stor verkan på mänskligheten:

“Come and see. Even though there is a set time for all the snakes in the world to shed their skins, they shed them only when they are aroused by slander in the lower world. Then that evil snake is aroused in the world above, and he sheds his skin and his scales…And when the snakes that are below are rid of that skin, each one of them utters a cry, and arouses a number of snakes that stand in the place called ’bor’ (a pit), where there are several snakes, and they all spread slander in order to arouse the great snake so that he might slander the world; and all because of the arousal provoked by slander.”

Denna orm representerar även Guds kreativa makt. Men den förlorade sin goda status då den förledde Adam till att synda. Därefter sökte han penetrera det gudomliga. Han tillskansade sig en position som inte passade honom och det var detta tilltag som gjorde honom till ondskans sataniska bärare av den demiurgiska arrogansen. Detta anses även vara förklaringen till varför ormen tog sig in i paradiset, var han inte hade skäl att vara.

(1) Adam representerar kabbalistiskt sett den mänskliga viljan och hans synd är perversionen av den mänskliga viljan.

(2) Helvetet, eller mer specifikt skärselden.

(3) Kabbalistiskt sett anses Farao vara den världsliga symbolen för Kelipot .

(4) Bibel 2000 har översatt detta till krokodil istället för drake.

(5) Jag har tidigare beskrivt Samael och Lilith i detalj i en artikel här i min blogg.

Magra mogna kvinnor

Hehe, jag såg nyss på min statcounter att någon hade sökt på orden "magra mogna kvinnor" och hamnat på min blogg. Tydligen hamnar jag på länk nr 6 på google. :)

Lilith och Samael

Man borde kanske börja året med att blogga om något ljust och trevligt, men det tänker jag inte göra. Istället kommer jag att skriva om två judiska demoner … De flesta känner säkert till en del om dem, men det mesta som står att finna om dem på nätet verkar vara ganska löst strukturerat. Jag menar inte att mina texter är bättre, men jag kommer här att försöka att sätta dem i ett religionshistoriskt ramverk. Men det är naturligtvis figurer som fortfarande idag påverkar oss med tanke på hur populära de faktiskt är. Lilith tillhör nog allmänbildningen, och de flesta känner åtminstone till namnet Samael – och förknippar båda med religionernas onda sidor. Det är alltså Lilith och Samael jag tänker skriva om. Så håll till godo. Dessutom ska jag passa på att önska er alla ett gott nytt år.

Lilith

Lilith som ormen i Edens lustgård på Notre dame

Lilith är tveklöst den demoninna som blivit mest känd, och ökänd, genom historien och ingen demon har haft en sån framgångsrik karriär som hon. Lilith startade bland de lägsta av det lägsta, misslyckades som Adams fru, blev de liderliga demonernas älskarinna, reste sig upp ur detta träsk och blev Samaels, härskaren över alla demoner, brud, styrde som drottning över Sheba och uppnådde slutligen status som själva Guds maka.

Den tidigaste beskrivningen av en kvinnlig demon med namn liknande Liliths härstammar från den Sumeriska kungalistan från ca 2400 f.Kr. Hon beskrevs som en skön ungmö, men ansågs även vara hora och vampyr som, då hon valde ut en älskare, aldrig lät sina älskare lämna henne. Dock tillfredsställde hon dem inte heller. Hon beskrevs som en kvinna som inte kunde föda barn eller få någon mjölk i sina bröst. Lilith porträtterades som en slank, välskapt, vacker och naken kvinna, med vingar och uggleklor. Just vingbeklädda demoner var ett vanligt inslag hos de gamla hebreiska och västsemitiska folken.

Under den Talmudiska eran är informationen om Lilith mager. Om hennes utseende säg bara att hon hade vingar samt långt hår. Hennes utseende påminde om Kerubernas. Dock var beskrivningarna om henne vanligare bland folket. De var vanligt under denna tid att rista in inkantationstexter i skålar. Dessa skulle då få en beskyddande eller välsignande förmåga. Flera av dessa magiska skålar hade Liliths namn inristade. Dessa inskriptioner talade oftast om att nattstrypare (dvs. Lilith) inte var välkomna i hemmet. Berättelserna talar om Lilith som männens spöklika älskarinna. Men hon var även farlig för kvinnorna, särskilt i samband med defloration, menstruation och barnafödande. Hon beskrivs här som en naken kvinna med långt löst hår, pekande bröst, väl utvecklade genitalier och kedjade anklar. Men hon hade nu inga vingar. Liliths grymhet sträckte sig till att hata äkta barn, och hon attackerade och plågade dem, sög deras blod och ströp dem.

Det var först de spanska kabbalisterna som etablerade relationen mellan Lilith och det gudomliga. De beskrev även hennes mytologiska liv i större detalj än tidigare. Det finns flera versioner av hennes födelse: hon skapades före Adam (under den femte dagen); hon skapades på samma sätt som Adam men med avskräde istället för ren jord; hon skapades inuti Adam; och hon skapades spontant ur sefiran Geburah.

Så snart Lilith var född började hon längta efter manligt sällskap. Hon började därför flyga omkring tills hon nådde Keruberna vilka kringgärdade Guds tron. Vid dessa fäste hon sig och smälta samman med dem. Men Gud var sträng och kastade ner Lilith till havets djup var hon blev kvar tills Adam syndade med Eva.

Därefter spenderade Lilith en stor del av sitt liv med att förföra män och mörda barn. Hon kom till männen under natten i deras drömmar och tog på sig skepnaden av, antingen en mogen kvinna, eller en ung mö. Resultatet av dessa sexuella sammankomster blev att onda andar föddes.

Under sin tid på jorden hann hon med att skaffa sig några kompanjoner. Bl.a. Namaah, en demoninna med oerhörd och oemotståndlig skönhet. Hon var så vacker att hon kunde förleda både änglar och de fulaste demoner, men Namaah undvek noggrant de senare ... Namaah hade liknande uppgifter som Lilith. Tillsammans med Lilith tog hon mänsklig skepnad och de nalkades kung Salomon utklädda till skökor. En mer känd kompanjon var ärkedemonen Samael. Namaah var även tillsammans med Lilith och demoninnorna Agrat och Mahalath de fyra demoniska mödarna.

Under 1300-talet delade kabbalister upp Lilith i två delar: en äldre Lilith och en yngre. Den äldre Lilith var Samaels maka. Den äldre Lilith ansågs även vara en symbolisk stege på vilken mystikern kunde kliva upp för att erhålla profetians gåva. Lilith hjälper alltså de som hon gillar, eller de som betvingar henne, till att uppnå högre mystiska stadier. Den yngre Lilith var Asmodeus brud. Hur hon såg ut förtäljer följande citat ur en kabbalistisk skrift angående den vänstra sidans emanationer:

“She is in the form of a beautiful woman from her head to her waist. But from the waist dawn she is burning fire – like mother like daughter. “

Den yngre Lilith eggade dock upp sin äldre motsvarighets make, varpå konstant gräl mellan den äldre och yngre Lilith, resulterade. Även svartsjuka mellan Samael och Asmodeus uppstod.

Lilith uppnådde sin största triumf då templet i Jerusalem störtades. Då sände hon ut sin förförelseande till Gud. Detta medförde att Gud tvingades att acceptera Lilith som hans brud istället för Shechinan. Detta äktenskap kommer endast att hålla tills messias anländer. Då kommer denne att sätta stopp för Liliths makt och Gud äktar åter igen sin Shechina. Lilith, och de övriga symbolerna för ondskan, kommer då att möta sitt slut.

Inom kabbalistisk astrologi korresponderar Lilith till planeten Saturnus, och alla som är drabbade av melankoli, och känner en dragning åt svart humor, anses vara hennes söner.

Samael

Jaldabout

Liksom Lilith har Samael även han blivit en judisk megakändis. Hans namn blev den mest framträdande omskrivningen av Satan inom post-Zoharisk litteratur och folktro. Bruket av det begränsades ej till endast esoterisk kabbalistisk teori, utan blev en del av det vardagliga språket. Namnet nådde sådana höjder att det likställdes med det heliga tetragrammaton, på så sätt att uttalet av namnet i fråga förbjöds. Samaels första två bokstäver, Samech och Mem, var de enda som uttalades för att inte riskera att åkalla honom och på så sätt sätta uttalaren i fara.

I den judiska traditionen kan utvecklingen av Samael-konceptet delas upp i flera stadier. De tidigaste beskrivningarna var av psudoepigrafisk karaktär och emanerade rund det andra templets period. Därefter integrerades det till midrashisk litteratur och Merkabahmysticismen. Namnet Samael dyker först upp i samband med beskrivningen av änglarnas fall i den Etiopiska Hanoksboken. Här rangordnas han som en av ledarna i upproret mot Gud. Här porträtterades han även som den dominanta onda figuren i historien om Edens lustgård. Han blir även beskylld för att vara upphovsmannen till det s.k. Kunskapens träd.

Samael blir vid denna period även benämnd i det apokalyptiska Jesaijas himlafärd, i textens beskrivning av det första himlavalvet, där hans namn likställs med Satan och Beliar.

Det andra stadiet av utvecklingen av Samael hittas bland den judiska gnostiska litteraturen. Här är han del av en lista som beskriver hebreiska namn som associeras med gnostikernas onde skapare, Jaldabaoth. Samael porträtteras här som en blind gud som är ledare för de onda makterna. I vissa gnostiska verk omtalas även en demon vid namn Gamaliel, på vilken Samael red då han förledde Adam att synda.

Demiourgos - Jaldabout - samael

Samaels tredje utvecklingsstadium äger rum under talmudisk tid, från dess början till dess senare period. Dock refereras det sällan till honom under den tidiga perioden. Men med tiden växer Samaels inflytande så att han, vid 5-600-talet anses vara den mest inflytelserika figuren i den demoniska panteonen. Förutom att vara en helt igenom ond figur spelar han nu även en positiv roll; och då i samband med myten om delandet av Röda havet. Här bidrar han med sin kraft och skjuter tillbaka de förföljande Egyptiernas vagnshjul. Enligt Gematrian har Samael även en koppling till det hebreiska ordet för hjul, ofan.

Vid denna tid identifierade Samael som det onda Roms prins, fienden och åklagaren till Merkavahmystikerna. Men hans roll är ändå given som en medlem av det himmelska hovet eftersom han söker forma de gudomliga befallningarna samt alltid utföra dem. Hans auktoritet hämtas enbart från Gud, men som det onda imperiets förkroppsligade person är han fylld av trots och illvilja mot Judendomen. Förutom att vara Roms prins är han även dödens ängel och frestarnas överhuvud.

Kabbalistiskt sett omtalas han först i Sefer ha-Bahir. Men där äger ej någon meningsfull utveckling av konceptet rum; uppfattningen av honom skiljer sig inte nämnvärt från tidigare källor. Efterföljande kabbalistiska skrifter avstår även de från att spekulera kring Samael på en mytologisk nivå. Det var först efteråt som Samael kom att uppfattas som en himmelsk princip som var herre över allt som hörde samman med krig, blodspillan och förstörelse. Det är just ifrån denna himmelska domän som hans krafter nedstrålar till jorden. Detta resulterar i att allt ont som världens människor gör, gör de eftersom de är föremål för hans inflytande.

Astrologiskt sett tillhör Samael planeten mars. Men han identifieras inte med planeten som sådan utan med dess spirituella energi, sfärens själ, och dess inneboende spirituella drivkraft. Från denna sfär emanerar endast lidande och besvär.

(1) Gamaliel anses etymologiskt sett härstamma från hebreiskans Gamal, vilket betyder kamel. Denna kamels ben avkapades av Gud då den var delaktig i projektet att få Adam att synda. Utan ben blev kamelen en orm.

(2) Gematria är, tillsammans med Temurah och Notarikon, Judisk siffer- och nummermystik. Det anses att ord som har samma numerologiska värde, har djupare kopplingar än vad en ytlig betraktelse kan ge.

(3) Bahir var även den allra första kabbalistiska skriften som trycktes. Den skrevs troligen runt 1185.

Jaha, så hur tänkte grekerna då?

När jag nu två gånger tagit upp grekiska kvinnor som ämne här, kanske det kan vara dags att lämna denna ensidiga fokusering och behandla något mer allmängiltigt grekiskt drag. Dvs. både de grekiska kvinnornas och männens medvetande, eller sinnesliv. Som ni kommer att se finns det inte så stora skillnader mellan deras perceptionsförmåga och vår. Men när det kommer till behandlingen av informationen skiljer sig vi naturligtvis åt. Och de fokuserade på andra personlighetsdrag än de vi idag tycker är viktiga. Men sådant kommer alltid att vara föremål för tidsbundna trender, även om jag är av uppfattningen att mycket av grekernas teorier är av tidlös karaktär.

Man vet inte mycket om den grekiska bronsålderns, den s.k. heroiska tidsåldern (2800 – 1100 f.Kr). Det mesta materialet härrör från arkeologiska fynd samt sagor, varav de mest kända är Homeros verk. Från denna tidsålder härstammar även de Homeriska verken och trots dessa verks uppenbara rationalism kan man ändå finna irrationella religiösa fenomen här. Särskilt två sådana fenomen kommer här att beskrivas. Tolkningen av dessa fenomen kommer senare att förändras, men detta är den Homeriska tolkningen. Men man kan kanske säga att nedanstående två medvetandetillstånd ligger till grund för mycket av grekernas religiösa liv.

T o m i en så pass rationell litterär källa som Iliaden kan man finna spår av grekernas rent personliga uppfattningar och förnimmelser av gudarnas interventioner. Gudarna anlände inte i person, likt en blixt från klar himmel, utan medförde ett förändrat medvetande (i de fall då gudarna visade sig för människan kunde ingen annan än just mottagaren av visionen skåda något). De uttrycker detta förändrade medvetande med termen ”ate” och menar att detta är ett resultat av gudarnas ingripande. Då de var under inflytande av detta medvetande kunde de inte handla rationellt utan sveptes med och förblindandes. Liksom grekerna kan även detta hända oss, vi har väl alla varit med om att svepas med av starka känslor och undra efteråt varför vi gjorde så. Vi skyller emellertid inte på några gudar som grekerna gjorde, utan tolkar det ofta utifrån psykologins teori angående det undermedvetna.

Ett annat medvetandetillstånd som gudarna kan skänka människan är ”menos”. Till skillnad från ate är menos inte någon tillfälligt sinnesförvirring, utan här rör det sig om en mer positiv gåva. Menos är kraften som ges av guden till människan, kanske särskilt under ett slag. Denna styrka som skänkts är inte av fysisk karaktär - musklerna blir inte större – det är snarare modet och beslutsamheten som blir större, samtidigt som han får en påtaglig förnimmelse av övermänsklig styrka. Detta kanske kan liknas med nordbornas bärsärkraseri. I likhet med nordborna kunde även grekerna be om att få denna gåva, men den kunde även utdelas spontant. I våra dagar man kanske likna tillståndet med det t ex en moder blir överväldigad av då hon se sitt barn bli överkörd av en traktor, och med övermänsklig styrka lyfter traktorn och halar fram barnet.

I den senare Arkaiska tidsåldern trodde man fortfarande att ovanstående förändrade medvetandetillstånd hade gudomligt inflytande. Men tolkningarna kom att bli mer pessimistiska. Man menade att människan inte hade mycket att säga till om angående gudarnas vilja – de var ständigt offer för gudarnas nycker och kunde aldrig veta hur dagen skulle bli. Människan var således hjälplöst beroende av högre makter. Aiskylus beskriver det alldeles förträffligt i tragedin Perserna:

Kan någon dödlig undgå
Ett försåt lagt av himlen?
Vem förmår väl foten lyfta
Till så högt och spänstigt språng?

Dessa makter var avundsjuka och kunde, om människan lyckades för bra med sina tilltag, skänka ytterligare en gåva – hybris. Gudarnas avundsjuka ’phthonos, var den främsta orsaken till att hybris uppkom och detta ledde till tanken att det övernaturliga och, särskilt Zeus, var en slags rättvisans instrument. På detta sätt förändrades uppfattningen att gudarna var ett medel för att nå framgång och ära, de kunde både hjälpa (menos) och stjälpa (ate) människan, till att bli en skräckens religion där gudarna kunde straffa människan, inte bara direkt utan även indirekt genom att låta de efterkomna ta sina föräldrars ansvar.

Tanken om ate kom även att förändras och blev nu sammankopplad med moraliska teorier. Ate blev därför ett straff – ett straff som en följd av hybris. Från att ha varit en personlig upplevelse kom nu även ate att påverka större händelser, man kopplade således bort medvetandeförändringen och tolkade olika katastrofer som ett utslag av ate. Det blev således ett uttryck för olycka och för t ex invånarna i Troja blev den ökända trähästen ett tecken på ate. Man anser även att givaren av ate förändras från att vara en gudom till att bli en Daemon, en illvillig sådan. Det fanns olika typer av Daemoner, illvilliga och goda, de goda blev sammankopplade med människan redan från födseln och kvaliteten på ens karaktär var beroende på denna. Om man var vacker, skicklig etc. ansågs man ha fått en bra Daemon (eudaemon) och kunde därför företa sig nästan vad som helst med stor lycka, men om det var fråga om en svag Daemon (kakodaemon) spelade det inte så stor roll vad än man gjorde eftersom det ändå skulle gå i stöpet.

De tidigare omnämnda förändrade medvetandetillstånden blev under Sokrates tid på jorden mer förenklade, åtminstone i teorin. Platon kom senare att hävda att galenskap var något av det mest lyckosamma en individ kunde råka ut för. Naturligtvis syftade han inte på det som vi i våra dagar menar är galenskap – d v s mentala sjukdomar. Den dårskap som var gynnsam hade gudomligt ursprung och blev tilldelad människan, antingen vid födseln eller vid olika tidpunkter i livet. Denna galenskap kunde uttrycka sig på fyra olika sätt, beroende på vilken gud som orsakade dem: profetisk, rituell, poetisk och erotisk galenskap. Men galenskapen kunde vara mer än detta, den kunde vara verklige galen, där den drabbade var offer för gudarnas straff, men i de fall då den inte ansågs negativ var den ett resultat av gudarnas välvilja. Men även de riktigt galna betraktades med vördnad eftersom de ansågs vara i kontakt med det gudomliga.

Det finns anledning att i större detalj förmedla vad dessa olika typer av galenskap hade för betydelse. Den profetiska galenskapen tillhörde till största delen oraklen, Pythia och andra. Efter att ha försatt sig själv i trans kunde dessa orakel lämna över sin kropp åt en gudom som då tog denne i besittning. Sedan förmedlade detta väsen kryptiska svar på frågor som senare tolkades. Man vet inte vad detta hade för betydelse för oraklet själv, rent personligt, men dessa spelade en stor roll för massan eftersom de levde i en osäker tid där behovet av lyckade prediktioner kunde göra det lättare för dem att handskas med verkligheten. Den rituella galenskapen kunde drabba fler än ett enstaka orakel.

Under de Dionysiska festerna kunde ett förändrat medvetande drabba merparten av deltagarna. Det som eftersträvades här var att uppleva en frihet, både en andlig och en köttslig frihet.

Den poetiska galenskapen var till viss del lik den profetiska, men den drabbade endast poeterna. Och till skillnad från oraklerna blev dessa inte besatta av guden (i detta fall muserna) utan det var endast meddelandet som kom över dem. Dessa muser ansågs förmedla en sanning, en sanning om både det förgångna och framtiden. De profetiska och poetiska galenskaperna har som sagt viss likhet, och det finns även en viss likhet mellan den rituella och den erotiska galenskapen.

Den erotiska galenskapen är den som kan ta oss med storm och för en stund glömma vardagen, på samma sätt som menaderna extas, och innefattar både en gudomlig nåd samtidigt som en mer djurisk kraft. Men denna galenskap kunde inte bara leda till hämningslöst sex utan kunde även föra fram greken till att transcendera hindret mellan människa och det gudomliga. Detta var den kraft som kunde få grekerna att närma sig sin idealbild. Så det fanns uppenbarligen ett sätt för dem att komma från gudarnas herradöme, att slippa loss från träldomen.

Ett annat förändrat medvetande som drabbade samtliga greker var drömmarna. Grekerna hade tre olika synsätt angående dessa. Ibland ansåg de att drömmarna var en objektiv verklighet, lika konkret som den vakna verkligheten. Andra gånger menade de att drömmar kunde vara ens själs upplevelser, d v s att själen lämnade kroppen under sömnen. En tredje version säger att drömmarna kunde bli föremål för tolkning medelst komplicerar symbolism. Vissa menar att dessa tre synsätt var olika steg på en psykologisk evolutionsstege, d v s ursprungligen såg de drömmarna som en annorlunda verklighet för att sedan mena att de var just drömmar, men att dessa kunde tolkas för att få fram ett budskap från det övernaturliga. Dessa drömmar var betydelsefulla för grekernas religiösa liv eftersom de här kunde komma i kontakt med det gudomliga och erhålla varsel, förutsägelser etc. Dessa betydelsefulla och direkta drömmar var emellertid endast tillgängliga för kungar. Den resterande pöbeln fick hålla till godo med symboliska drömmar som tolkades med en drömbok. Man kunde använda sig av olika religiösa tekniker för att erhålla dessa stora drömmar, t ex genom fasta, bön, sömn vid heliga platser etc. Under den klassiska tiden började man tolka drömmarna ifrån en mer psykologisk vinkel och blev således mer rationella, men samtidigt fortsatte de mer irrationella tolkningarna.

Förutom att mena att det var gudar som var upphovet till dessa förändrade medvetandetillstånden hävdade man även att människan hade en inre helig kraft – själen. Orsaken till att man trodde på själen berodde på drömmarna. Man upplevde i drömmar att man färdades omkring i världen på samma sätt som i vaket tillstånd, men den sovande kroppen befann sig på samma ställe. Därför ansåg man att något i kroppen kunde lämna den. Eftersom själen lämnade kroppen, och den sovande kroppen liknade en död kropp, antog grekerna att det även var möjligt att själen lämnade kroppen efter döden för att söka sig en ny kropp.

Så avslutningsvis kan man säga att även om grekernas självmedvetenhet var ganska pessimistisk ibland, dvs. de såg sig som offer för gudarnas nyckfulla vilja, så går det ändå att se det som en källa för, och vägvisare mot, motivation. Det var ju idealbilden de strävade mot - den självbild som kunde få dem att lösgöra sig från gudarnas tyranni. Man kan kanske säga att detta var ett sätt att närma sig hoi aristoi (ursprunget till våra dagars ord aristokrati, men betydde då de få. De som med egen kraft kämpat sig upp till toppen. Det är motsatsen till hoi polloi, de många, dvs. pöbeln.). Att närma sig denna kunde lösgöra menos, och förhindra för mycket ate. Bortsett från att det även lär oss att inte bli för egenkära, för då kommer hybris som ett brev på posten. Men ändå beskrivs själen som något som är fritt från gudarnas påverkan