Profeten Muhammed och Ängeln Gabriel
I islam talas det främst om tre former av tro, dvs. Islam, Iman, och Ihsan. Dessa tre ord härstammar i detta förhållande från Gabrielhadithen, där ängeln Gabriel bemödade sig om att nedstiga till våra profana nejder för att förklara hur den religiösa utvecklingen ser ut. Det första ordet, islam, karakteriseras av att tron är en bokstavstro, där de troende inte är förmögen att se bortom textens ibland rent huvudlösa påståenden. Som t ex i Sahih Bukhari 4.54.516 där Muhammed menar att Satan sover över i näsans övre delar om natten. Den islam-troende tolkar detta bokstavligt och anser att Satan faktiskt rumsterar omkring i näsan om natten. Det kan verka lustigt i sådana här fall, men om vi tänker oss att det finns ganska våldsamma och hemska hadither och verser också så ser vi att denna form av tro inte är något som är så mycket att skratta åt. Islam här handlar om att bekänna att man tror, och uppfylla sina religiösa plikter. Ingen eftertänksamhet eller djupare tro omtalas. Det är som sagt en väldigt basic, eller barnslig, tro det handlar om. Det är att följa en tro för att det ska vara så.
Det andra steget i tron, för det är steg det handlar om, steg i en utvecklingsprocess där det första är simplast och det sista mest avancerat och subtilt, kallas Iman. Här fördjupas det första stegets bokstavstro till att komma att rymma nyanser, där de olika delarna av tron uppenbarar sig för den troende. Det är att tro på Gud, och inte enbart uttala en trosbekännelse, det är även att gå vidare till att tro på saker ögonen inte kan registrera såsom änglarna, och deras gärningar (vilka bl a är att övervaka och nedteckna våra handlingar och tankar i livet). Men det innebär också att ytterligare fördjupa sin tro till att omfatta profeterna, inte bara profeten Muhammed som i första steget, utan på alla de onämnda profeter vår historia varit full av – från Muhammed till Jesus och övriga monoteistiska religioners förkunnare. Här kan nämnas att många muslimska teologer och mystiker menat att dessa profeter funnits i fler delar av välden än de områden där de abrahamitiska religionerna uppkommit. De menar att även hinduismens kända och okända förkunnare varit profeter – och att Buddha även varit en sådan. Och det är inte bara profeterna som ska inlemmas i tron, utan även deras nedtecknade verk, dvs ”böckerna” etc. Detta innebär att religionen börjar bli perennialistisk på detta mellansteg.
Det sista steget kallas Ihsan, vilket innebär att se sig som om man i varje handling och tanke stod framför Gud. Det kanske kan verka något strängt, men bara om man tänker på det från ett islam-perspektiv. Om vi istället tänker på det från ett Ihsan-perspektiv så ser vi att det som menas är att muslimen ska befinna sig i Guds närvaro. Det är naturligtvis tal om ett steg i den troendes utveckling som direkt kan relateras till gnosis. Och det är inte särskilt ovanligt bland sufier t ex att dra dessa paralleller. Och att befinna sig i Guds närhet är ju att transcendera den tidigare förståelsen av det gudomliga, från att ha varit en tro baserad på skrifter och aningar, till att veta att de befinner sig i Guds närhet oavsett vad de gör. De har alltså fått en kunskap om Gud, och att gnosis betyder kunskap vet ni ju … Om religionen började bli perennialistisk i Imam-steget kan man, i och med att man här skall se Gud överallt, verkligen tala om en sann perennialism.
Det går naturligtvis även att jämföra detta med gnosticismens tre former av tro de med. Och som vi tidigare sett finns det viss anledning att se en viss gnostisk påverkan på islam eller att det visar att Muhammed verkar ha varit bekant med gnostiska tankegångar. I denna värld behövs det strama tyglar tycks Muhammed ha menat och svarade därför på gnostikernas första kategori med sitt islam-steg. Som den koiska naturen visar så kan man säga att Muhammed först skapade ett regelverk människor med haltande förmåga att ta till sig andligt sett djupare tankar och levnadssätt kunde anpassa sig till. Dvs att följa en fast struktur, där man inte behövde tänka till . Muhammeds, eller Gabriels, riktlinjer kan ses som en naturlig konsekvens av kunskapen om människans tredelade natur, såsom gnostikerna uttryckte det.
Nästan-biskopen-av-Rom Valentinus
Gnosticismen, och särskilt den valentinska gnosticismen, avslöjar för oss att de delade upp mänskligheten i tre kategorier, vilka kallades de koiska, psykiska och pneumatiska kategorierna. Men eftersom gnostikerna inte hade en fix idé om mänskligheten kan man även säga att dessa tre kategorier även visar tecken på en andlig utvecklingsprocess. Dvs valentinarna hade ingen hopplös syn på oss, utan insåg att även den mest materialistiske av oss kunde förändra sig och ta till sig mer andliga principer.
Demiourgos
Den koiska människan lever i en mardröm, där inget styrs på egen hand utan allt verkar vara styrt av något annat. Det må vara kroppsliga eller andiga impulser. Som Filippusevangeliet uttrycket det så gör man vad man inte vill göra, och gör inte vad man vill göra. Koranen yttrar även den samma sak: ”Varför säger ni ett och gör ett annat?” (61:2)
Men precis som hos muslimerna pekar valentinarnas andra kategori, de psykiska, på en djupare och mer nyanserad tro, där tron mer kommit att likna förståelse. Men där de koiska inte var medvetande om vilken väg de följde, den goda eller den onda, så har de psykiska fått detta medvetande. Men eftersom de mörka krafterna fortfarande agerar inom dem pågår det en strid inom dem, en strid vars slutgiltiga resultat är långt ifrån färdigt. Detta är en strid som kommer att fortsätta ända tills sufin totalt kan hänge sig åt godheten, dvs hänge sig åt Gud. Och inte förrän han upptagits i den tredje kategorin, bland de pneumatiska, kan han finna frid.
De pneumatiska, den tredje och sista kategorin. Här inträffar den återfödelse som är nödvändig för att erhålla gnos. Gnostikern dör och återföds på nytt som en upplyst person som inte längre är fjättrad av mardrömmens illusoriska tillvaro, utan är sitt eget ödes herre. Här lever han i enhet med Gud, före alla manifestationer Demiurgen kan åstadkomma. Dvs han lever i protonoia (förtanken) och har därför möjlighet att aktivt välja vilka tankar som ska realiseras och vilka som ska förkastas. Därför kan han nu skapa sin egen verklighet utan inblandning av slumpvisa uttryck från ondskans och villfarelsens domäner. Muhammed talar även han om att man måste dö innan man dör, och att man vaknar när man dör. Naturligtvis är det ingen död i den fysiska bemärkelsen utan en andlig död där egot, dvs nafs, dör.
En annan muslimsk uppdelning visar även den hur nära det är gnosticismen, men detta är senare sufiska tolkningar så det handlar inte om Muhammed: men jag tar med det för att genom dem lättare kunna beskriva hur lik Muhammeds Gabrielvision är i jämförelse med valentinarnas kategorier över mänskligheten och deras andliga utveckling. Det är uppdelningar i olika världar, från det materiella till det gudomliga. Den första världen är Al an-Nasut, mänsklighetens värld, som vi uppfattar genom de fysiska sinnena, den andra är Alam al-Makakut, suveränitetens värld, uppfattas genom andlig insikt och förmågor. Den tredje, Alam al-Jabarut, är den värld i vilken sufin deltar genom att bli en del av Gud. Följaktligen är det också här Guds 99 namn finns. Den fjärde är Alam al-Lahut, Guds värld, men denna uppfattas inte eftersom det är tidlös enhet.
Dessa fyra världar har även dem en påtaglig likhet med gnostikernas kategoriserande. Början är det fysiska, där man endast får förhålla sig till det andliga genom lagar och förordningar och vad det fysiska kan uppfatta, dvs man får hålla sig till Sharia. Det är således islam-steget i islam, och de koiska i valentianismen. Sen kommer utvecklingen från detta till en större och mer nyanserad andlighet och allt slutar med Gnosis, eller i detta fall, Fana – utslocknande i Gud, dvs att fullständigt bli delaktig i Gud, att bli Gud som vissa gamla sufier uttryckte det. Detta är ju stegen genom valentinarnas psykiska och Gabrielhadithens iman till de pneumatiska respektive ihsan.
