Pisk, inte fisk ...

"Pisk ska det vara, inte fisk ...!" "Pisk!" Ja, det var på det sättet en före detta Auschwitz-fånge som var min vårdtagare då jag jobbade i hemtjänsten försökte förmedla sina upplevelser till mig en gång. Hon hade inte haft det lätt där, som man naturligtvis kan gissa sig till. Och det har satt sina spår även i hennes nuvarande liv, där hon t ex inte kan sova. Hon kan inte sova eftersom det var på natten lägervakterna kom för att våldta henne, och de andra flickorna får man förmoda. Dessutom var det en speciell veckodag, så den dagen i veckan stod denna tant och bakade hela natten för att slippa låta tankarna fladdra iväg till -40-talet. Antingen var det våldtäktsdagen, eller så var det p-pillerdagen. Båda är emmellertid intimt förknippade med varandra. Ytterligare en konsekvens av våldtäkterna var att hon vägrade att idka samlag mer än två gånger i sitt liv som gift kvinna. Dvs. båda gångerna var för att få barn. Det är rent fantastiskt hur hennes man egentligen stödde henne i hela sitt liv, utan att få någon sex ...

När Röda Arméns horder väl lyckats massakrera östtysklands och Berlins motstånd samt en stor del av dess civila befolkning (som de öven massvåldtog) och Tyskland kapitulerade; då, när kriget var slut, skeppades hon över till Sverige. Här försattes hon inte på fri fot som man kan tänka sig, utan hamnade i ett nytt läger, ett läger med öppen insyn så förbipasserande nyfikna skulle ha en chans att se hur en jude såg ut och levde. Det var tydligen en populär syssla för det samlades alltid stora folkskaror och tittade, förmodligen på de tjusiga flickorna såklart. Bland dessa pilska pojkar stod huvudpersonens framtida fästman, och sedemera äkta man. Han såg på henne och hon såg på honom, och gifta blev det. Jag vet inte vem som konverterade, men någon bör ha gjort det.

Angående titeln på detta inlägg, denna lilla essä, så syftar det till en dag då tanten satt och berättade för mig hur det vardagliga livet på koncentrationslägret såg ut. "Det var bara pisk, pisk och pisk. pisk varenda dag!" Sedan tystnade hon och tänkte efter coh sa snabbt "pisk!, pisk ska det vara, inte fisk. Vi fick pisk varenda dag, inte fisk varenda dag."

Pisk och fisk hörs ju snarlikt så hon misstänkt förmodligen att hon sagt att hon led så hemskt av att få fisk varenda dag, bara fisk, fisk och åter igen fisk. Nåväl, som tur så har jag ett hyfsat bra pokerface, så jag tackade för mig och sa att jag var tvungen att ge mig iväg till nästa tant som jag var sen till ... Men jag hann inte mer än ut i trappan förrän jag brast i dånskratt ... Tänk om jag hade skrattat precis när hon berättat det ...Undrar hur hon hade reagerat? Just att skratta åt sådana förbjudna saker, gör ju att man bara skrattar ännu värre. Samtidigt som man skäms så bubblar den ena efter den andra skrattattacken upp genom strupen, och tycks aldrig ta slut.

"This great evil. Where does it come from? How'd it steal into the world? What seed, what root did it grow from? Who's doin' this? Who's killin' us? Robbing us of life and light. Mockin' us with the sight of what we might've known. Does our ruin benefit the earth? Does it help the grass to grow, the sun to shine? Is this darkness in you, too? Have you passed through this night?"

Magra mogna kvinnor

Hehe, jag såg nyss på min statcounter att någon hade sökt på orden "magra mogna kvinnor" och hamnat på min blogg. Tydligen hamnar jag på länk nr 6 på google. :)

Lilith och Samael

Man borde kanske börja året med att blogga om något ljust och trevligt, men det tänker jag inte göra. Istället kommer jag att skriva om två judiska demoner … De flesta känner säkert till en del om dem, men det mesta som står att finna om dem på nätet verkar vara ganska löst strukturerat. Jag menar inte att mina texter är bättre, men jag kommer här att försöka att sätta dem i ett religionshistoriskt ramverk. Men det är naturligtvis figurer som fortfarande idag påverkar oss med tanke på hur populära de faktiskt är. Lilith tillhör nog allmänbildningen, och de flesta känner åtminstone till namnet Samael – och förknippar båda med religionernas onda sidor. Det är alltså Lilith och Samael jag tänker skriva om. Så håll till godo. Dessutom ska jag passa på att önska er alla ett gott nytt år.

Lilith

Lilith som ormen i Edens lustgård på Notre dame

Lilith är tveklöst den demoninna som blivit mest känd, och ökänd, genom historien och ingen demon har haft en sån framgångsrik karriär som hon. Lilith startade bland de lägsta av det lägsta, misslyckades som Adams fru, blev de liderliga demonernas älskarinna, reste sig upp ur detta träsk och blev Samaels, härskaren över alla demoner, brud, styrde som drottning över Sheba och uppnådde slutligen status som själva Guds maka.

Den tidigaste beskrivningen av en kvinnlig demon med namn liknande Liliths härstammar från den Sumeriska kungalistan från ca 2400 f.Kr. Hon beskrevs som en skön ungmö, men ansågs även vara hora och vampyr som, då hon valde ut en älskare, aldrig lät sina älskare lämna henne. Dock tillfredsställde hon dem inte heller. Hon beskrevs som en kvinna som inte kunde föda barn eller få någon mjölk i sina bröst. Lilith porträtterades som en slank, välskapt, vacker och naken kvinna, med vingar och uggleklor. Just vingbeklädda demoner var ett vanligt inslag hos de gamla hebreiska och västsemitiska folken.

Under den Talmudiska eran är informationen om Lilith mager. Om hennes utseende säg bara att hon hade vingar samt långt hår. Hennes utseende påminde om Kerubernas. Dock var beskrivningarna om henne vanligare bland folket. De var vanligt under denna tid att rista in inkantationstexter i skålar. Dessa skulle då få en beskyddande eller välsignande förmåga. Flera av dessa magiska skålar hade Liliths namn inristade. Dessa inskriptioner talade oftast om att nattstrypare (dvs. Lilith) inte var välkomna i hemmet. Berättelserna talar om Lilith som männens spöklika älskarinna. Men hon var även farlig för kvinnorna, särskilt i samband med defloration, menstruation och barnafödande. Hon beskrivs här som en naken kvinna med långt löst hår, pekande bröst, väl utvecklade genitalier och kedjade anklar. Men hon hade nu inga vingar. Liliths grymhet sträckte sig till att hata äkta barn, och hon attackerade och plågade dem, sög deras blod och ströp dem.

Det var först de spanska kabbalisterna som etablerade relationen mellan Lilith och det gudomliga. De beskrev även hennes mytologiska liv i större detalj än tidigare. Det finns flera versioner av hennes födelse: hon skapades före Adam (under den femte dagen); hon skapades på samma sätt som Adam men med avskräde istället för ren jord; hon skapades inuti Adam; och hon skapades spontant ur sefiran Geburah.

Så snart Lilith var född började hon längta efter manligt sällskap. Hon började därför flyga omkring tills hon nådde Keruberna vilka kringgärdade Guds tron. Vid dessa fäste hon sig och smälta samman med dem. Men Gud var sträng och kastade ner Lilith till havets djup var hon blev kvar tills Adam syndade med Eva.

Därefter spenderade Lilith en stor del av sitt liv med att förföra män och mörda barn. Hon kom till männen under natten i deras drömmar och tog på sig skepnaden av, antingen en mogen kvinna, eller en ung mö. Resultatet av dessa sexuella sammankomster blev att onda andar föddes.

Under sin tid på jorden hann hon med att skaffa sig några kompanjoner. Bl.a. Namaah, en demoninna med oerhörd och oemotståndlig skönhet. Hon var så vacker att hon kunde förleda både änglar och de fulaste demoner, men Namaah undvek noggrant de senare ... Namaah hade liknande uppgifter som Lilith. Tillsammans med Lilith tog hon mänsklig skepnad och de nalkades kung Salomon utklädda till skökor. En mer känd kompanjon var ärkedemonen Samael. Namaah var även tillsammans med Lilith och demoninnorna Agrat och Mahalath de fyra demoniska mödarna.

Under 1300-talet delade kabbalister upp Lilith i två delar: en äldre Lilith och en yngre. Den äldre Lilith var Samaels maka. Den äldre Lilith ansågs även vara en symbolisk stege på vilken mystikern kunde kliva upp för att erhålla profetians gåva. Lilith hjälper alltså de som hon gillar, eller de som betvingar henne, till att uppnå högre mystiska stadier. Den yngre Lilith var Asmodeus brud. Hur hon såg ut förtäljer följande citat ur en kabbalistisk skrift angående den vänstra sidans emanationer:

“She is in the form of a beautiful woman from her head to her waist. But from the waist dawn she is burning fire – like mother like daughter. “

Den yngre Lilith eggade dock upp sin äldre motsvarighets make, varpå konstant gräl mellan den äldre och yngre Lilith, resulterade. Även svartsjuka mellan Samael och Asmodeus uppstod.

Lilith uppnådde sin största triumf då templet i Jerusalem störtades. Då sände hon ut sin förförelseande till Gud. Detta medförde att Gud tvingades att acceptera Lilith som hans brud istället för Shechinan. Detta äktenskap kommer endast att hålla tills messias anländer. Då kommer denne att sätta stopp för Liliths makt och Gud äktar åter igen sin Shechina. Lilith, och de övriga symbolerna för ondskan, kommer då att möta sitt slut.

Inom kabbalistisk astrologi korresponderar Lilith till planeten Saturnus, och alla som är drabbade av melankoli, och känner en dragning åt svart humor, anses vara hennes söner.

Samael

Jaldabout

Liksom Lilith har Samael även han blivit en judisk megakändis. Hans namn blev den mest framträdande omskrivningen av Satan inom post-Zoharisk litteratur och folktro. Bruket av det begränsades ej till endast esoterisk kabbalistisk teori, utan blev en del av det vardagliga språket. Namnet nådde sådana höjder att det likställdes med det heliga tetragrammaton, på så sätt att uttalet av namnet i fråga förbjöds. Samaels första två bokstäver, Samech och Mem, var de enda som uttalades för att inte riskera att åkalla honom och på så sätt sätta uttalaren i fara.

I den judiska traditionen kan utvecklingen av Samael-konceptet delas upp i flera stadier. De tidigaste beskrivningarna var av psudoepigrafisk karaktär och emanerade rund det andra templets period. Därefter integrerades det till midrashisk litteratur och Merkabahmysticismen. Namnet Samael dyker först upp i samband med beskrivningen av änglarnas fall i den Etiopiska Hanoksboken. Här rangordnas han som en av ledarna i upproret mot Gud. Här porträtterades han även som den dominanta onda figuren i historien om Edens lustgård. Han blir även beskylld för att vara upphovsmannen till det s.k. Kunskapens träd.

Samael blir vid denna period även benämnd i det apokalyptiska Jesaijas himlafärd, i textens beskrivning av det första himlavalvet, där hans namn likställs med Satan och Beliar.

Det andra stadiet av utvecklingen av Samael hittas bland den judiska gnostiska litteraturen. Här är han del av en lista som beskriver hebreiska namn som associeras med gnostikernas onde skapare, Jaldabaoth. Samael porträtteras här som en blind gud som är ledare för de onda makterna. I vissa gnostiska verk omtalas även en demon vid namn Gamaliel, på vilken Samael red då han förledde Adam att synda.

Demiourgos - Jaldabout - samael

Samaels tredje utvecklingsstadium äger rum under talmudisk tid, från dess början till dess senare period. Dock refereras det sällan till honom under den tidiga perioden. Men med tiden växer Samaels inflytande så att han, vid 5-600-talet anses vara den mest inflytelserika figuren i den demoniska panteonen. Förutom att vara en helt igenom ond figur spelar han nu även en positiv roll; och då i samband med myten om delandet av Röda havet. Här bidrar han med sin kraft och skjuter tillbaka de förföljande Egyptiernas vagnshjul. Enligt Gematrian har Samael även en koppling till det hebreiska ordet för hjul, ofan.

Vid denna tid identifierade Samael som det onda Roms prins, fienden och åklagaren till Merkavahmystikerna. Men hans roll är ändå given som en medlem av det himmelska hovet eftersom han söker forma de gudomliga befallningarna samt alltid utföra dem. Hans auktoritet hämtas enbart från Gud, men som det onda imperiets förkroppsligade person är han fylld av trots och illvilja mot Judendomen. Förutom att vara Roms prins är han även dödens ängel och frestarnas överhuvud.

Kabbalistiskt sett omtalas han först i Sefer ha-Bahir. Men där äger ej någon meningsfull utveckling av konceptet rum; uppfattningen av honom skiljer sig inte nämnvärt från tidigare källor. Efterföljande kabbalistiska skrifter avstår även de från att spekulera kring Samael på en mytologisk nivå. Det var först efteråt som Samael kom att uppfattas som en himmelsk princip som var herre över allt som hörde samman med krig, blodspillan och förstörelse. Det är just ifrån denna himmelska domän som hans krafter nedstrålar till jorden. Detta resulterar i att allt ont som världens människor gör, gör de eftersom de är föremål för hans inflytande.

Astrologiskt sett tillhör Samael planeten mars. Men han identifieras inte med planeten som sådan utan med dess spirituella energi, sfärens själ, och dess inneboende spirituella drivkraft. Från denna sfär emanerar endast lidande och besvär.

(1) Gamaliel anses etymologiskt sett härstamma från hebreiskans Gamal, vilket betyder kamel. Denna kamels ben avkapades av Gud då den var delaktig i projektet att få Adam att synda. Utan ben blev kamelen en orm.

(2) Gematria är, tillsammans med Temurah och Notarikon, Judisk siffer- och nummermystik. Det anses att ord som har samma numerologiska värde, har djupare kopplingar än vad en ytlig betraktelse kan ge.

(3) Bahir var även den allra första kabbalistiska skriften som trycktes. Den skrevs troligen runt 1185.

Grekiskt kvinnoideal

När man väl är på G är det lika bra att skriva ytterligare ett inlägg idag. Denna gång på nytt om de gamla grekerna, ett ämne som fascinerar mig som sagt. Särskit deras syn på kvinnorna. Sist skrev jag om hetärer, och denna gång ska det vara om kvinnorna i gemen. De var ju inte så positivt inställda angående kvinnorna ibland, vilket kan vara ganska kul att läsa, även om jag inte håller med dem – kvinnoälskare som jag är.

Men många greker var förtjusta i kvinnorna och visade det i sina skrifter. Tidig Homerisk poesi och aristokratisk lyrik hyllade kvinnans roll som hustru och moder samtidigt som de prisade hennes skönhet och intelligens. Kvinnorna sågs här som vuxna moraliska varelser som, förutom vid gudomliga ingripande, i likhet med män kunde handla både rationellt och hade stor moralisk integritet.

Men andra yttringar inom den arkaiska litteraturen uppvisade en annan, mer misogyn bild av kvinnan. Särskilt Hesiodos och Semonides har gett uttryck för denna uppfattning.

Hesiodos skriver om skapelsen av den första kvinnan i sitt verk Theogonien där hon har skapats av gudarna som ett straff för männen. Denna skapelse blir här sammankopplad med död, sjukdom och tvånget att skapa arvingar till denna ondskans väsen som ytterligare kommer att skapa osämja och girighet. Allt detta döljs bakom kvinnans vackra och förföriska fasad.

Kvinnan framställs som totalt oanvändbar ekonomiskt sett, men kan trots allt, som alla gåvor från gudarna, även emellanåt ha positiva egenskaper. Han beskriver hur hon är skapad som en jungfru, är ett under att beskåda men är trots allt något ont. Hon framställs som en oundviklig fälla för männen och en stor plåga. Hon gillar rikedom och avskyr fattigdom. Hesiodos liknar henne med en drönare som sitter i sin beskyddade cell och äter maten som andra har slitit för.

I hans Verk och dagar beskrivs kvinnan som en odödlig gudinna, med en åtråvärd skepnad. Hon har kunskap om textilarbete men även stor charm för att göra henne till ett objekt för smärtsam och utmattande åtrå. Förutom detta har hon även fått en hunds skamlöshet och tjuvens förädiska egenskaper.

Semonides framställer inte kvinnan bättre i sina texter. Han skrev om uppkomsten av kvinnornas stammar och betonade deras dåliga egenskaper såsom lathet, frosseri och otrohet. Men han liknade de inte vid människor utan med djur. T ex griskvinnan som smutsig sitter bland dynghögarna och blir fet. Åsnekvinnan som är otroligt lat och aldrig vill arbeta, men däremot äter hon mannen ur huset, och så fort hon får chansen är hon otrogen mot mannen med hans bästa vänner. Stokvinnan är väldigt renlig och tvättar sig flera gånger om dagen, dränker in sig i parfym och bär smycken och juveler. Hon anses vara en trevlig hustru, men inte för en bonde, endast för kungar.

Men Semonides hade dock ett ideal och det var bikvinnan. Han såg inte något fel med henne. Tvärtom så var den mannen lycklig som hade henne. Hon gör så att livet leker och hon sladdrar inte med sina väninnor angående sex.

Man kan fråga sig hur lika deras beskrivningar är dagens kvinnor. Finns det någon parallell egentligen? Man ska ju inte generalisera sägs det, men i vissa fall, liksom ofta annars, står sig de gamla grekernas tankar med dagens liv. Men det var naturligtvis lättare för dem att generalisera angående sina kvinnor med tanke på att de så sällan träffade dem, trots att de var gifta så levde de ju i mycket isär.

Hetärerna i mitt hjärta

Det gamla Grekland är något som faschinerat mig länge och jag har tänkt skriva en del om en hel del från denna fantastiska epok i mänsklighetens historia. Jag har emellertid tänkt börja med deras flickor, deras glädjeflickor närmare bestämt - hetärerna. Visst var de "bara" prostituerade, men samtidigt var de mycket mer än vad vi i dag kallar prostituerade. Det närmaste vi kan komma en jämförelse är väl de japanska geishorna.

Det torde vara allmänt bekant att kvinnorna i det gamla Grekland inte hade det så lätt. De gifta kvinnorna spenderade nästa all sin tid inom husets väggar. Vissa forskare talar om ett särskilt kvinnnorum, ett gynaikeidon, men andra förkastar denna teori fullständigt. Bl a beroende på att man inte funnit några som helst arkeologiska belägg för den saken. Men kvinnorna var som sagt hemma. Där arbetade de tillsammans med hushållets slavar. Särskilt ägnade de sig åt textilarbete såsom att väva och spinna.

Men det var inte alla grekiska kvinnor som tvingades att obildade tillbringa livet i hemmets skyddade vrå. De kvinnor som hade annan stats- eller nationstillhörighet hade möjlighet att röra sig fritt, välja partner och uttrycka sig i konsterna. Dessa kallades hetärer och även om de befann sig utanför någon Athensk status och ansågs tillhöra de prostituerade befann de sig högst på denna sociala skala, och vissa kunde t o m leva tillsammans med höga statsmän. Ett exempel är Aspasia som levde tillsammans med Perikles. Även om hon åtnjöt ett osedvanligt gott rykte blev hon ändå smädad av komediförfattarna som kallade henne prostituerad och bordellvärdinna. De borgerliga Athenarna var inte heller särskilt förtjusta över Perikles val av en hetär till partner och önskade att han hellre valt en gosse eller åtminstone behandlade sin Athenska hustru illa.

Hetärernas fysiska skönhet var tillsammans med deras intellektuella och konstnärliga bildning deras varumärke och bidrog till deras attraktionskraft. En berömd hetär - Fryne - stod t o m modell för åtskilliga Afroditestatyer, men man kan förmoda att fler gjort samma sak. Angående deras intellektuella utbildning kan sägas att de hade möjligheten till denna, men det var inte alla som valde att nyttja denna möjlighet.

Viktigast var kanske deras skönhet tillsammans med en inlärd förmåga att behaga männen. Vissa hetärer omtalades för sin skönhet, medan andra blev berömda för sin intelligens och sinne för kultur - Fryne respektive Aspasia. Hetärernas primära funktion var som sagt att behaga männen, detta gjordes ofta vid männens symposium där de uppträdde som sällskapsdamer. De kunde även arbeta i en bordell eller på gatan. Det var inte ovanligt att hetärerna, då de blev äldre och miste sin attraktion, startade upp egna bordeller eller skolor, där de lärde upp unga flickor till utbildade hetärer.

Hetärerna kunde skrapa ihop ofantliga rikedomar genom åren och det finns exempel på att de betalat resandet av pyramider och monument. Fryne t ex skänkte en staty av sig själv av guld och ädla stenar som restes på självaste Delfi bland generaler och andra höga män. Men även om hetärernas frihet och rikedom kan verka vara mer fördelaktigt än de gifta kvinnornas situation så finns det inga indikationer på att någon gift kvinna ville vara hetär, men däremot tvärtom.