Sommarkatter

Det kan kanske vara ett något underligt val av rubrik, men om ni tittar på filmklippet så ser ni hur långt en katts minne sträcker sig, och hur de längtar efter sina "familjemedlemmar." Naturligtvis är jag tvungen att skriva familjemedlemmar inom citationstecken eftersom hoi polloi endast ser djur som objekt.

Förvildade katter ser vi många av både i stan och på landet, men en katt som på vintern sitter på trappan till en sommarstuga ensam mitt i vintern är inget annat än en katt som varje dag återvänder hem i hopp om att dess familj ska vara där för att
ge den mat, värme och samma trygghet om den en gång fått som kattunge.

Det finns andra lika förfärliga exempel. Vad säg s om följande från Sundsvalls tidning: "Skräckexemplet var när en granne till en fastighet på Alnö som en förvinterdag ringde. Han misstänkte att de låg en död katt på bron till ett hus. Det visade sig vara en sommarkatt som lämnats vind för våg och utsvulten frös fast och dog i väntan på att husse och matte skulle komma tillbaka."

Det har hänt att jag sett sådana katter när jag var scout i min ungdom och var ute på hajk i skogen, och även en fastfrusen katt har jag sett. Men då mitt i stan så den var nog sjuk eller hade blivit misshandlad av tuffa ungar (ja, de roar sig med sånt! Det finns exempel på polisrapporter där döda katter hittats uppeldade, med avknäckta ben, avklippt svans. pinnar uppstuckna i anus och vagina. ögon utpetade etc. Men vad kan ett litet barn göra åt saken? Det mest humana hade väl varit att istället bli medlem i ett Barn-som-skjuter-djur-sällskap. Men sådana är ju ratade av den så otroligt moraliskt medvetna och självgoda västerländska mänskligheten. Då är det bättre att bara släppa ut kattfan i skogen - "den klarar ju sig fint själv!"

Och visst kan en katt klara sig själv genom att äta insekter, fåglar, paddor och annat smått och gott, men behöver vi inte lite mer än mat? Särskilt om vi vuxit upp i en miljö som var överbelamrad med omtanke, lek, kärlek, värme, mat i överflöd och spännande saker varje dag. För er som har nåtot hum om bildning fanns det en herre som hette Abraham Maslow. Han beskrev den mänskliga utvecklingen (som jag här applicerar även på djur) med en modell han kallade behovspyramiden, eller - hierarkin. Lägst på denna, dvs. det mest basala av våra behov fanns givetvis mat. Och katten som blivit utslängd får ju som sagt mat emellanåt.

Men då vi stiger högre upp bland pyramidens nivåer ser vi att trygghet kommer härnäst. Den tryggheten försvann den dag katten såg familjebilens bakre stänkskydd snabbt försvinna runt en landsvägskurva. Möjligtvis hade den ögonkontakt med ett tårögt barn i bilens bakruta också och kände empati och ville hoppa upp i dess famn och trösta - för så gör katter faktiskt.

Högre delar av pyramiden inkluderar att vara medlem av en grupp/flock (som försvann när familjen körde iväg); att känna uppskattning (att få bli klappad, busad med, kelad etc); och slutligen, enligt Maslow, att förverkliga vår personlighet (en katt som mår bra kan bli mycket intelligent och t ex spela fotboll med oss - som min bortgångne Kosmos brukade göra med mig).

Ett tips som är ännu bättre än att skapa ett Barn-som-skjuter-djur-sällskap hade givetvis varit att starta upp ett Tortera-föräldrar-som-släpper-ut-djur-i-skogen-sällskap! Samfundet för föräldrar i behov av tortyr hade det kunna heta.

Själv har jag ganska dåliga ledarskapsegenskaper, men finns det någon som vill söka tjänsten så kan jag, som beteendevetare och rekryteringsutbildad ställa upp med både rekryteringen och urvalet av rätt person. Så se detta som en platsannons. Och ja, själva tortyren kan jag naturligtvis själv också ställa upp med, även om jag tycker att vi borde ha ett rullande schema.

Och just ja, kattplågare ska givetvis också finnas med i vår förenings målgrupp.

Transpersonell psykologi

Jag planerar att skriva lite mer om sk transpersonell psykologi framöver, eftersom detta är ett av mina intressen, och tänkte därför presentera ämnet på ett någorlunda lättförståeligt sätt. Särskilt kommer jag att koppla detta till den perennialism och traditionalism jag tidigare låtit er ana i vissa av mina texter, särskilt de komparativa delarna. Detta eftersom jag finner klara likheter mellan den transpersonella psykologin och traditionalismen. Dvs traditionalism såsom Guénon, Evola och Schuon menade, och transpersonalism i form av integralism á la Ken Wilber. Men det är även ett sätt för mig att få med den beteendevetenskap jag lovade att ta upp i min bloggpresentation …

Men likheterna kan hittas hos bl a, eller framför allt, Wilber som talar om ett elitistiskt, eller aristokratiskt, ledarskap som ska grundas i en mystisk upplysning. Han talar om evolutionens betydelse, inte endast genetiskt, utan även samhälleligt, mystiskt och med avseende på medvetande, moral och intelligens. Och han är en klar perennialist, som menar att religionens mystiska och esoteriska föreställningar är av universell karaktär. Men han har samtidigt en väldigt positiv framtidssyn där han menar att fåtalets upplysning kommer att bli allmängods i den framtida übermänniskan … Ibland tycker jag mig se ett visst repressivt drag då han talar om de människor som inte nått upp till de evolutionära höjder de kan nå upp till. De är grottmänniskor som inte bör få en chans att utöva inflytande. Men det är förvisso klara likheter till traditionalisternas tankar, och inget han bör kritiseras alltför hårt för.

Ursprunget till det vetenskapliga studiet av det transpersonella kan påträffas bland de tidiga psykologerna såsom Jung och James, Maslow och Taylor, Assagioli och Huxley. Den kan även spåras tillbaka till 1800-talsfilosoferna Walt Whitman och Ralph Waldo Emerson, men även bland de psykadeliska och motkulturella rörelserna under 50- och 60-talen. Framför allt inleddes den transpersonella eran vid utgivningen av det första numret av The Journal of Transpersonal Psychology. Först nu kunde studiet av det transpersonella närma sig det vetenskapliga fältet.

En av den transpersonella psykologins viktigaste uppgifter beskrivs som att försöka förstå, genom att använda så många metoder som är lämpligt, människans kapacitet för andlighet och självtranscendens. Själva termen transpersonell beskriver dock ett försök att utveckla en sekulär och vetenskaplig terminologi för studiet av fenomen som historiskt och vanligtvis blivit förstådda inom vissa religiösa och andliga traditioner. Transpersonella upplevelser kan då vara ”Experiences in which the sense of identity or self extends beyond (trans) the individual or personal to emcompass wider aspects of humankind, life, psyche, and cosmos”. Enligt en undersökning av fyrtio definitioner på termen transpersonell uppgavs att den transpersonella psykologins uppgift uppfattas av transpersonella forskare som att studera människans högsta potential, förståelse för och realisering av, enhetliga, andliga och transcendenta upplevelser. Medan transpersonella discipliner riktar sig till studiet av ovanstående och liknande fenomen, där man försöker beskriva och tolka betydelsen av den transcendenta datan.

Den som emellertid myntade begreppet transpersonell var den humanistiska psykologins grundare Abraham Maslow.. Hans definition skiljer sig inte från de ovanstående, men förtjänar ändå, för den historiskt intresserade, att återges:

“The main reason I’m writing is that the in course of our conversations, we thought of using the word ’transpersonal’ instead of the clumsier word ’transhumanistic’ or ’transhuman’. The more I think of it, the more this word says what we are all trying to say, that is, beyond individuality, beyond development of the individual person into something that is more reclusive than the individual person or which is bigger than he is.”

Orsaken till att Maslow intresserade sig för det transpersonella berodde på att han, under sin forskning angående självförverkligade personer, kom i kontakt med rapporter som tydde på upplevelser och värderingar som inte kunde placeras i det vanliga psykologiska facket, eller i det humanistiska systemets tolkningsramar. Skillnaden var att personen, efter att ha haft en transpersonell upplevelse, såg världen på ett annorlunda, mer öppet, accepterande och omfattande sätt, där det personliga självet inte längre kunde vara universums mittpunkt.

Tecken på transpersonella egenskaper kunde vara värderingar såsom helhet, perfektion, genomförande, rättvisa, livlighet, värdefullhet, enkelhet, skönhet, godhet, unikhet, ansträngningslöshet, lekfullhet, sanning och effektivitet. Dessa värderingar relaterades till sig själv och gick bortom egot. De ansågs som lika viktiga för den mentala hälsan som vitaminer för den fysiska motsvarigheten.

Transpersonalister menar att skillnaden mellan de olika formerna av psykologi är hur de ser på personligheten. Den vanliga, mainstreampsykologin, ser personligheten som bestående av personlighetsdrag och dynamik, medan den humanistiska psykologin ser den som holistisk, med betoning på emotionell helhet, kreativitet, uttrycksfullhet och full av tillväxt- och potentialmöjligheter. Den transpersonella psykologin går utanför personligheten, men som ändå influerar personligheten och menar sig skapa optimal mental hälsa och välmående.

Den transpersonella psykologins forskningssubjekt är de människor som rapporterat transpersonella upplevelser. Det kan röra sig om mystikers, från olika kulturer, beskrivningar om sitt liv, mystiska handböcker från olika mystiska och esoteriska system, undersökningar av människor som genomgår ett mystiskt system såsom meditation eller annan form, och egna transpersonella upplevelser (den transpersonella forskaren antas praktisera mystiska tekniker).

Behöver den psykologiska utvecklingen avklaras innan man kan anträda de andliga, eller transpersonella, nivåerna? Svaret på denna fråga skiljer sig beroende på vilken definition av andlighet man använder sig av. Wilber har genom längre tvärkulturella och metaanalytiska undersökningar beskrivit de fem vanligaste definitionerna, vilka jag redovisar nedan, vilka förvisso förutsätter att en andlig utveckling verkligen är möjlig. Men, som ”religionshistoriker”, anser jag att Wilbers definitioner har en allmängiltig kvalitet, om man anser att mystikers beskrivningar av en andlig utveckling är en källa för empirisk kunskap.

Men enkelt uttryckt menar han att kravet på psykologisk tillväxt endast krävs i vissa definitioner. Nämligen om andlighet ses som toppen på de psykologiska utvecklingslinjerna. Men eftersom han menar att det finns tecken på att personer som nått höga andliga nivåer, med hjälp av t.ex. meditation, ändå inte nått fullt så långt inom de moraliska eller kognitiva linjerna, blir han tveksam. Och eftersom höjdpunktsupplevelser kan uppträda under vilken utvecklingsnivå som helst krävs inte heller någon psykologisk utveckling. Det är endast om dessa höjdpunktsupplevelser skall integreras i livet som utveckling krävs. Och om andlighet anses som en fristående utvecklingslinje krävs det inte heller, eftersom den är just fristående.

De fem olika definitionerna på andlighet är:

Andlighet involverar de högsta nivåerna av varje utvecklingslinje. Detta är en väldigt vanlig tolkning av termen andlighet eftersom den inbegriper de högsta nivåerna på varje utvecklingslinje. Detta är ett hierarkiskt synsätt där olika stadier följer på varandra. Här betyder termen andlighet helt enkelt de tranpersonella, transrationella och postkonventionella nivåerna på varje relevant utvecklingslinje. Det kan vara tal om vår högsta kognitiva kapacitet såsom transrationell intuition, våra högst utvecklade emotioner såsom transpersonell kärlek, våra högsta moraliska aspirationer såsom transcendent medkänsla för alla varelser, och vårt högst evolverade själv såsom det transpersonella självet eller det överindividuella vittnet.

Andlighet är summan av utvecklingslinjernas högsta nivåer. Denna definition liknar den ovanstående, men det finns en skillnad. Liksom ovanstående definition hävdar denna definition att varje utvecklingslinje har högre nivåer, postkonventionella, transrationella etc. Men skillnaden är att varje människa kan uppnå olika nivåer på olika linjer. Därför kan en människa uppnå andliga nivåer på, kanske två av tio utvecklingslinjer, och en annan människa, sju av tio. Därför är andlighet summan av det antal linjer man kan nå toppen av.

Andlighet är i sig själv en separat utvecklingslinje. Till skillnad från de två ovanstående definitionerna finns det de som inte ser andlighet som toppen på en, eller flera, utvecklingslinjer. De menar att andlighet i sig själv är en utvecklingslinje, en linje som går igenom olika stadier precis som de lägre personliga och psyklogiska utvecklingslinjerna gör. Enligt denna definition finns det lägre liksom det finns högre andliga nivåer.

Andlighet är en attityd (som öppenhet eller kärlek) som man kan ha oavsett nivå. Detta är den vanligaste definitionen på andlighet. Men de problem detta medför är att t.ex. kärlek kan vara av olika slag. Det finns altruistisk kärlek och det finns egocentrisk kärlek, betyder det då att egocentrisk kärlek är andlighet? Och kan en person som befinner sig på en prekonventionell nivå verkligen vara öppen då han inte kan anta andra roller?

Andlighet involverar helt enkelt höjdpunktsupplevelser, inte stadier. Även detta är en vanlig definition. Höjdpunktsupplevelser är oftast förändrande, högre, medvetandetillstånd som är tillfälliga. De involverar inte stadier. Men vid en djupare analys finner man att dessa höjdpunktsupplevelser är kopplade till olika utvecklingsstadier, och dessa i sin tur uppvisar utveckling genom olika stadier. För att integrera en höjdpunktsupplevelse krävs det att man utvecklas.