Teokrati i praktiken

Jag har länge tänk att skriva ner mina funderingar om ett annat samhällssystem än det nuvarande, ett ganska radikalt och paradigmbrytande samhällsystem jämfört med vårt faktiskt. Men ändå inte, iaf inte om man har de antika högkulturerna i åtanke, eller de kulturer som fanns innan dess (vilka vi förvisso inte vet jättemycket om, men kan spekulera i).

Den form av samhällsystem jag tänker på kallas teokrati. Det är alltså ett samhälle där tankar om Guds inre liv ska vara den styrande måttstocken för hur samhället ska utformas, och därmed hur vi ska leva. Det är självklart en väldigt provocerande tanke för de flesta som inte förmår skilja mellan diktatur och teokrati, dvs. att de får dånvimpen så snart de hör ordet teokrati och genast associerar det med diktaturer liknande de vi finner i Iran och Saudiarabien t ex. Men, det är inte teokratier i realiteten, endast teokratier i deras egen sjuka fantasi.

Inte heller tänker jag på endast en religion, som många kritiserat mig för när de hört mina tankar om teokrati. Dvs. att de genast får kristendomen i huvudet (ett ganska vanligt beteende bland religionskritiker – som inte kritiserar religion utan framför allt kritiserar gamla testamentets ytligaste och vulgäraste gudsbild och glömmer bort att det finns så många fler tolkningar, och så många fler religioner …) och angriper idéerna utifrån det perspektivet. Hur skulle dagens sekulära och upplysta population kunna fortskrida om de tvingas bli kreationister, frågar de … Men, som sagt, det är ju bara idioti då jag inte förespråkar kreationism utan naturvetenskap så som den fungerar idag.

Så det enda sättet att kunna smälta denna text på är genom att läsa den förutsättningslöst och utan fördomar.

Den form av teokrati det är tal om är inte en modern missbildad teokrati i form av Iran etc. utan bygger på de Traditionella (Traditionalism är en religionsfilosofisk hållning främst förespråkad av René Guénon) samhällena så som de, till viss del, såg ut t.o.m. medeltidens början. Dvs. Egypten, Grekland och Romariket var alla traditionella samhällen, liksom gamla Kina, Indien, Persien och andra tidiga muslimska samhällen etc.

Dessa samhällen präglades av en central kärna som i sin materiella form försökte efterlikna det gudomliga. Så, handlade dessa samhällen om en överpräst som i sitt storhetsvansinne gapade ut den ena ordern efter den andra? Nej, det gjorde det inte! Det handlade om att efterlikna det gudomliga livet, att, så att säga, föra ner det gudomliga till det vardagliga – eller att gudomliggöra det vardagliga. Egentligen både ock!

Detta betyder att varje form av organisation, nationen likväl som dess mindre delar, ska vara uppbyggda i enlighet med det gudomliga livet. Det ska finnas en central kärna som inbegriper de övriga, mer perifera, delarna. Varje kärna i varje mindre del ska ha kontakt med kärnan i varje större del och slutligen med Gud – cirklar i cirklar så att säga. Det är nationens centrala styre som ska åstadkomma denna kontakt, och utifrån denna föra ner det gudomliga till varje mindre kontaktyta. Dvs. varje mindre del ska vara utformad som de större delarna. Varje del ska ses som en helhet i en större helhet.

Till det yttre kommer en religiös gemenskap att prägla samhället i form av t.ex. kristendomen, dvs. det exoteriska ramverket. Under detta kommer det esoteriska att ta vid. Det är här bl.a. meditation lärs ut och dessa metoder använder det yttre religiösa ramverket för sin tolkningsprocess. Dvs. man måste tolka sina framsteg inom meditation för att överhuvudtaget kunna göra några framsteg. Det yttre ramverket kan mycket väl vara baserat på en enda religion, men det går lika bra att även tillåta islam, buddhism etc. Samma sak blir det då.

Hur ska då teokratin införas? Genom revolution? Nej, självklart inte, då blir det bara diktatur i längden eftersom det inte finns tillräckligt många utbildade människor. Det ska börja i mindre skala, som det redan göra i vissa delar av världen, genom att företag och skolor anammar dessa teorier. Till slut kommer tillräckligt många att ha genomgått ett sådant system för att de, och andra, ska se fördelarna med det. Då kan de börja omforma den nationella politiken.

Först genom att tänka långsiktigt och införa en ny skolplan innefattande daglig meditation baserad på traditionella initiatoriska metoder (och regelbunden relevant terapi såsom transpersonell terapi) och som följer i gradvist växande omfång elevernas utveckling. Dessa meditationer ska även införas på företag och studiegrupper så alla omfattas av dessa insatser.

Skolämnena kommer att vara samma som idag, med det undantaget att en klassisk utbildning (antikens historia och mytologi, teologi, antika språk etc) får ett initialt företräde. Detta eftersom alla ska ha en gemensam, och tidlös, referensram. Detta behövs för att kunna tolka och mer effektivt appropriera de senare praktiskt tillämpbara ämnena – som inte kommer att komma förrän vid universitetsnivå, helst efter kandidatnivå. Här kommer även att läras ut en genomgripande idéhistoria så att vi undviker att ständigt uppfinna samma saker – som vi gör idag! – utan istället kan ta avstamp i de gamla effektiva uppfinningarna och effektivisera dem betydligt mer.

Dessa sk tidlösa ämnena är betydligt viktigare än vad man kan tänka sig. Det handlar t ex inte om att bara kunna lära sig många olika språk. Det handlar istället om att dessa språk, och det de förmedlar, lär oss ett större sätt att tänka på. Det innebär att vårt medvetande expanderar eftersom vår kognitiva struktur förstoras. Det gör den eftersom t ex språkens grammatik innehåller element som inte finns i vårt nutida språk (och då lär man sig fler sätt att tänka på) och dess innehåll, det språken förmedlar, skänker oss mäktiga tidslösa arketyper runt vilka vi kan bygga en större, hållbarare referensram.

Vad är vinsterna med teokrati? Kommer välfärden så som vi ser den idag att öka? Nej, den kommer att minska. Helt enkelt eftersom de vi anser vara välfärd idag inte längre kommer att anses vara välfärd då. Våra behov förändras efter långvarig meditation och konsumeringshysterin försvinner. Samma sak är det med ägandet. Det som hände är att vi, genom den andliga och psykologiska utvecklingen meditation och relevant terapi ger upphov till, kommer att känna en större trygghet i oss själva så vi inte behöver den tomma tillfredställelse ett köp av något onödigt ger oss.

Så allt kommer att förändras ganska drastiskt. Det handlar inte om att en elak präst vill ta bort ditt dataspel, det handlar om att vi själv kommer att tråkas ut av dataspelen och välja andra nöjen istället. Detta säger all forskning på meditation. Den säger också att meditatörer upplever ett större välbefinnande och en större trygghet. Meditatörer kan även prestera mer, generera mer resurser genom sin ökade kreativitet, vara sjuka i mycket mindre utsträckning, vara kriminella i väldigt liten utsträckning. Inlärningskapaciteten ökar, knark, och annat beroende försvinner.

Samhället kommer att tjäna väldigt mycket på detta eftersom sjukdagarna minskar och fängelserna töms. Integrationsproblemen förminskas eftersom de inre bestående värdena kommer att överordnas de ytliga bråken mellan ideologier. Allt detta är inte vad jag säger, utan vad forskare som undersöker meditationens effekter säger! Ett vänligare samhälle kommer att växa fram, ett samhälle där alla ses som en gemenskap, som delar av dem själv.

Är det då ett flummarsamhälle som växer fram där alla går omkring och kramas och tänker på delfiner? Nej, knappast. I de traditionella samhällena var de främsta, ibland alla, krigarna produkter av just meditation och annan andlig utveckling – kanske tydligast i Japan. Dessa ansågs som de främsta krigarna och pga. sina meditativa insikter kunde de med lätthet vinna varje batalj. Detta kan lätt överföras till affärsvärlden, idrottsvärlden, skolvärlden etc. Dvs. andigt utvecklade människor presterar mycket bättre än andra och har större drift och koncentration. Och idag har vi ju idrottspsykologin (som även används inom militären) som har förbättrat idrottarnas prestationer. Idrottspsykologin baseras på just meditation och visualiseringar – allt taget från andliga traditioner!

Men, frågar sig då vän av ordning - varför teokrati, räcker det inte med att införa obligatorisk meditation? Jo, det skulle onekligen vara ett steg i rättriktning. Men för att till fullo effektivisera meditationens genomslagskraft krävs ett stödjande samhälle. Ett samhälle som i sina minsta beståndsdelar förverkligar meditationens resultat. Det är en kvalitetskontroll som genom sin uppbyggnad även låter meditationens löften bli en del av dem som inte är så framstående. Ett solidariskt samhälle helt enkelt.

Det är också en kvalitetskontroll som inte låter någon slinka genom utan att till fullo förstått och tagit till sig de högsta nivåerna av den andliga utvecklingen. Annars kan det lätt vara så att en manipulativ människa kan klättra högt i hierarkin, men inte hör. De högsta andliga insikterna är obeskrivbara och kan endast förmedlas i symbolisk form. Och endast de som själv förstått dessa kan säga att någon annan förstått. Genom att införa en teokrati som jag förslår så kan ingen glida förbi och skapa en destruktiv diktatur. En teokrati har i allt den företar sig samma mål, därför kan ingen slinka genom. Endast de som levt och genomgått ett sådant andligt system kan komma ifråga för högre utnämningar.

Så efter detta är ju frågan hur det skulle kunna se ut i praktiken, och vilka faktiska vinster vi hade kunnat skörda. Jag tänker ta upp några exempel för att illustrera det, men huvudidén finns med i alla exempel vilket gör det lätt att överföra den till många andra fenomen med lätthet.

Vi kan börja med frågan om kriminalvården. Den kostar pengar och frågan är hur många som egentligen blir rehabiliterade efter ett längre straff. Alltså är det en ond cirkel. För att förbättra denna statistik så borde man införa frivillig meditation och transpersonell terapi på fängelserna för de långtidsintagna. Incitamentet är att strafftiden kan minskas efter en lyckad sådan insats. Vad är vinsterna? Jo, meditation har visat sig kunna bryta narkotika- och alkoholberoende otroligt effektivt och återfallsfrekvensen är obefintlig. Och som bekant är det detta beroende som ligger bakom en stor del av brottsligheten. En annan sak är att brottslingar söker bekräftelse och är sk spänningssökare. Även detta kan meditation och sådan terapi råda bot på eftersom den trygghet som uppkommer efter ett "andigt möte" skänker tillräckligt stor trygghet för att bryta denna jakt på bekräftelse. Det är något många forskare inom ämnet rapporterat om. Samma sak med spänningssökandet - en trygghet i sig själv bryter ett sådant beteende.

Nu till etiken. Denna etik kan vara särskilt viktig hos samhällets högre positioner, både inom näringsliv och det politiska livet. Angående företagsledares etik så finns det många undersökningar från 70-talet och framåt som visar att regelbundet mediterande ledare markant förbättrar sin personliga moral och lever i enlighet med den uppenbarade etiken (något att tänka på när man läser artiklar om ledares psykopati …). Förutom detta så upplever de en större kreativitet, produktivitet, verbal intelligens, perceptuell snabbhet, etc. Trots dessa förvärvade stålmansegenskaper så lever de ändå i enlighet med den högre moral meditationen gett upphov till. Så här kan det vara lämpligt att de större företagen inför meditation för sina ledare. Samma sak med riksdagsledamöter. Och många har faktiskt gjort så redan.

Något annat exempel får tas med. Kanske frågan om skolans osnutna ungar kan passa? Som man kan tänka så kan det vara ett problem att införa meditation för skolans elever. Men samtidigt så tvingar ändå skolan sina elever att ha gymnastik - trots att det finns kulturer som inte gillar detta eller de kläder som ingår - och Frankrike förbjuder slöja överhuvudtaget. Så visst går det. Men detta måste börja från åk 1, där eleverna är som mest formbara och faktiskt gör som läraren säger. Att införa meditation för åk 9 torde vara dödsdömt eftersom en majoritet följer den tuffaste killen och tjejen, och om han/hon vägrar så vägrar de andra också. Men har man blivit van att meditera sedan åk 1 så kommer det stök som tvingad tystnad ger upphov till att försvinna. Vinster med detta är, förutom bättre uppförande, större koncentration, större säkerhet i sig själv (ingen mobbing), större analysförmåga, större inlärningskapacitet och bättre minne, större effektivitet och disciplin.

Vården då? Tja, angående köerna så tror jag inte att meditation kan hjälpa till. Men angående sjukdomar så kan många psykosomatiska och stressorsakade sjukdomar försvinna. T.o.m. demens har visat sig bromsas upp ganska kraftigt genom aktivt utövande av yoga och meditation. Personal inom vården, främst demensvården, har också visat sig känna en större säkerhet och trygghet, avslappning, genom att meditera – dvs. demensvårdens negativa effekter påverkar inte personalen längre. Så visst kommer föresten köerna att minska eftersom mindre personer blir sjuka (men bara om en majoritet av befolkningen faktiskt mediterar.) Ett incitament kan ju vara, som hos vissa amerikanska försäkringsbolag, att sänka premien för de som mediterar regelbundet.

Det kan förvisso låta något elitistiskt för många, men inte om man inte tänker genom det ordentligt. Men det är emellertid ett elitistiskt system Det är tal om en elit, men inte en elit som är född till sådan utan en elit som med egen kraft nått upp. Det är en tanke från de gamla grekerna, där hoi aristoi var de få, de som med egen kraft lyckades självförverkliga sig (för att använda det moderna begreppet från den transpersonelle psykologins fader Maslow. Grekerna var emellertid något pessimistiska och menade att det bara var de få som hade denna kapacitet, så de kallade resten för de många, hoi polloi. Så pessimistisk tillåter jag mig inte bli.)

Dvs. alla kan nå upp dit om de bara kämpar på med systemet och det är själva meningen - att alla ska göra så. Och för att skapa rätt incitament så måste samhället även belöna dessa, dvs. genomgår man detta meditationsprogram till dess slut och får godkänt så får man en ledande funktion, aldrig annars. För min del så har jag inget emot att man bara kan vara medborgare om man genomgått detta. Inget fascistisk med det. Det finns ju statistiska resultat kring meditation säger att man blir en bättre medborgare om man genomgår ett sådant system.

Vill vi inte ha bra medborgare kanske? Och vill vi inte ha bra ledare kanske? Och det enda effektiva sättet, nästan felfria kan man kanske säga, är genom att låta dessa genomgå ett seriöst program bestående av terapi, meditation, byggande av relevanta referensramar etc. Skulle man inte vilja att sina ledares effektivitet är så säkerställd som det bara går? Skulle man inte vilja veta helt säkert att det är moraliska och högst kompetenta ledare man har? Skulle man inte vilja veta att sina ledare var förebilder ut i fingerspetsarna? Eller tycker man egentligen att det är bättre idag, när slumpen skapar ledare som antingen kan vara bra eller dåliga (och oftast är de dåliga).

Cynism och relativism

Den intelligenta människans förbannelse. Elitistiskt? Förvisso! Men ack så sant ... Den stora majoriteten människor därute, oavsett var de lever, är fångar under vår barnsäkra utvecklingskork. För visst är den barnsäker? Det finns ju inget sätt för oss att lossa på den. Det lilla barnet kan heller inte öppna en barnsäker kork förrän den nått en viss mognads- och styrkenivå. Men vår barnsäkra kork är bara symbolisk, och i de flesta fall är vi inte ens medvetna om att den finns där. Vi tror att det är så här livet ska se ut - att leva i lidande, att vara medveten om att vi har nått så långt vi kan nå i vårt liv, att vi springer i cirklar hela tiden, att inga nyheter längre kan påverka oss, etc. Att allt vi samlat på oss inte är mer än vad låten Hurt ovan talar om för oss: "My empire of dirt."

Den barnsäkra kork jag talar om är relativismens kork, och t.o.m. nihilismens kork. Ty det är dithän de flesta i sin cynism hamnar förr eller senare. Dessa två låtar beskriver på ett utmärkt sätt människans upplevelse av fullständig meningslöshet och uppgivenhet inför densamma. Att inget egentligen har något djup, och om det har det så något som vi själva väljer att applicera på det. Ingenstans finner vi något absolut, något som är av universell karaktär. Benedictus XIV var också av denna övertygelse när han sa: "We are building a dictatorship of relativism that does not recognize anything as definitive and whose ultimate goal consists solely of one’s own ego and desires."

Det säger sig själv att en sådan relativism inte kan leda till något positivt, åtminstone inte i enlighet med mig och vad mina religiösa och filosofiska förebilder förespråkar. Här ser vi istället stora varningstrianglar uppsatta på relativismens uttryck. Ty relativism leder ofrånkomligen till nihilism. Höjden av nihilism är att gå ut på gatan och skjuta slumpvist förbipasserande fotgängare med ett gevär skrev surrealisten André Breton. Vad han egentligen menade kommer vi nog aldrig att förstå, även om hans bekantskap med Georges Bataille gör det hela något mer oroväckande. Dock slapp vi lyckligtvis åskåda några slumpvisa gevärsmassakrer. De kom emellertid lite senare ... Här kanske jag ska tillägga att Bretons uttalande var lite oroväckande profetiskt om vi har den käre Galningen Amon Göths beteende, dvs. slumpvist balkongskjutande av judar - såsom det bekantgjordes i filmen Shindlers list - i åtanke.

Men var mer? jo, i relativismens och nihilismens högborg - Västeuropa och USA. Det är också dit hela världen pekar, och även stora delar av Västeuropa och USA själv, är medvetna om att de lever i yttersta dekadens och moraliska förfall. Och ändå kan vi inte ens trösta oss själv, ty, enligt puckelryggen Kierkegaard för den känslan av nihilism och relativism med sig en förlust av tröst, att låta sig lugna sig lugna ner sig. Och det av något helt vanligt, något trivialt. Det fungerar inte nu längre - allt är blasé helt enkelt ...

Att vi inte har något bot mot denna relativistiska och nihilistiska pesthärd som breder ut sig visar på att vi förlorat kontakten med traditionen. Traditionen stängde effektivt igen behållaren med den barnsäkra korken (ungefär som sagan Svärdet i stenen, där bara den värdige klarar av att frigöra svärdet. Men ytterst få av oss kommer någonsin att mogna mer än så. De kommer alltid att se världen som, om de blivit begåvade med ett mått intelligens, orsak och verkan, lidande, naturens grymhet, den starke vinner, alltets meningslöshet. Men den intelligente kan ta sig vidare från denna mognadsnivå och anträda nästa för den lyckas äntligen få upp den barnsäkre korken – och är alltså inget barn längre utan har mognat. Han är nu redo att skapa en helhet i sig själv. Som ovan så nedan säger Smaragdtavlan, och jag anser att traditionen måste förverkligas både utom en och inom en. Inom en kan man uträtta underverk, men om man bara fokuserar på omvärlden är risken stor att man slutar som en bitter gammal gnällig gubbe som aldrig fått göra sin röst hörd annat än som förkortade insändare i tidningarnas debattsidor.

Det är samma sak här, fast inget hokuspokus utan en vanlig utveckling och mognad.) Den forna helhet som präglat samhället har råkat i nöd och lämnat oss med endast några atomistiska spillror utan tolkbart sammanhang i många fall - och, ibland, några rekonstruktioner (omedvetna såklart) av det förgångnas geni. Vi har förlorat något väldigt värdefullt helt enkelt (och att det är värdefullt tycks vi undermedvetet veta om med tanke på hur vi jämt och ständigt söker efter traditionen och andliga sanningar långt från oss här i Västeuropa - i mellanöstern till fjärran östern.). Och det är egentligen inte så lätt att återuppbygga det eftersom det aldrig kan bli exakt så igen. Ettusen år av mörker sätter sina markanta spår, det är helt garanterat. Fast femtonhundra år är väl en mer realistisk siffra då vissa gnostiska grupper fortfarande fanns i omlopp då.

Den hopplöshet och dekadens musikerna i dessa videos sjunger om, eller den hopplöshet och meningslöshet de förmedlar, är inte något speciellt för dem. Nej, det har blivit större och större inom den amerikanska musikmarknaden. Och inte bara där, utan även i filmer. En storfilm som Lost in Translation hade ju aldrig kunnat få sådant genombrott för t ex 20 år sedan. För då var vi inte riktigt medvetna om vår känsla av meningslöshet. Men idag slår man dessutom mynt av det …

Men finns det någon väg ut? Vem är värdig nog att dra loss svärdet ur stenen, som jag skrev ovan, eller vem har vuxit sig tillräckligt stark för att pilla bort den barnsäkre korken? Och framför allt: vad finns det egentligen för den cyniske som redan tror sig veta allt och inte blir förvånad, överraskad, eller engagerad av något? Ken Wilber kallade denna über-cyniker för kentaur, för att det var både en människa och ett vilddjur som lät sig styras av sina drifter. Det är givetvis svårt att få någon så hård att mjukna, men framför allt så handlar detta ju inte om extern stimuli, utan intern sådan. Upptäcktsresan ska inte företas på Borneo utan i hans egen hjärna. Och fastän många transpersonella psykologer är traditionalister utan att veta om det fortskrider utforskningen från det omedvetna till själens domäner och slutligen till det gudomligas.

Vad som sker på dessa nivåer är man tämligen oense om. Men de menar alla att det handlar om hur man ska förhålla sig till medvetandets födelse. Den antika världens gnostiker var även de medvetna om detta och använde följande tre termer för att karakterisera fenomenet: protennoia, epinnoia och pronoia. Protennoia karakteriseras av att tanken inte hunnit bli en tanke än, och protennoia betyder före tanken. Epinoia glider på tanken och är alltså den manifesterade tanken, den som ständigt surfar på manifestationen. Pronoia är också en förtanke, men en förtanke som håller sig precis vid tankens begynnelse. Detta är komplicerade saker som är svåra för icke-meditatörer att ta till sig.

Men det förklarar även det ljus många meditatörer, helgon och bedjande personer kan uppleva emellanåt: protennoia säger: ”I am first thought, the thought that is in light.” Det betyder då alltså att den första tanken existerar i ljus. Men hur då? Jo, varje elektrisk impuls i hjärnan avfyrar en liten ljusglimt. Så varje tanke föds i ljus. Genom att stänga av så mycket ovidkommande stimuli som möjligt i sin meditation kan man bli förmögen att uppleva dessa blixtar. Men det är ju inte huvudmålet med detta. Målet är att kunna styra vilka tankar man ska ha, och vilken betydelse de ska ha för en och ens liv. På detta sätt kan man välja bort negativa tankar innan de ens blivit medvetna tankar och på så sätt kan dessa tankar inte påverka oss i negativ riktning. Vi bli mer och mer herrar över våra liv. Man kan även välja positiva tankar, och följa upp dem. För, som Buddha sa: ”Vi är vad vi tänker, och vi tänker vad vi är.” Så vi har kommit en bra bit från den apatiske cynikern utan några värderingar eller mål som vi såg i början av artikeln. På detta sätt har vi blivit vad Péledan säger är övermänniskor. Och nu börjar vårt arbete med att omskapa oss själva: ”the first duty of the superior man, once he becomes conscious of himself, is to sculpt his moral being.”

I Västeuropa har det sedan länge varit mycket stor sekretess kring den psykologi som kunde vara till hjälp. Men de former som hade anknytning till traditionen var inte psykologin - även om den i sin grund har det - utan det handlade här i Västeuropa om alkemi, inre och yttre. Men framför allt inre. Och ceremoniell teurgi; oftare benämnd magi (vilket inte har något med att trolla fram kaniner ur hattar att göra.) I Västeuropa, och vissa delar av Östeuropa har dessa spillror av traditionen fortsatt att praktiseras och filosoferats över. Vissa ordenssällskap verkar ha haft en lång historia som börjar bli dunkel vid 1600-talet. Annars ser det ofta ut som att det är mindre cirklar som växer upp kring en mästare, och att dessa i sin tur ger upphov till andra cirklar. Antingen direkt, eller genom att någon annan finner deras litteratur och bestämmer sig för att pröva sina vingar.

Den Västeuropeiska esoteriska vägen kanske kräver allt för mycket av kandidaten. Man måste vara, eller se till att bli, väl bevandrad i dess historia och terminologi etc. Att följa en annan tradition framstår då som lite lättare. Men samtliga traditioner är egentligen lika svåra, särskilt den andliga eller esoteriska delen. Den tradition som torde ligga oss närmast om hjärtat och vara lättast för oss att förstå och appropriera torde vara Islam (jag vet inte riktigt om kristendom är en tradition så som den har manifesterat sig, därför håller jag den utanför). Det kanske ni inte förstår, men jag brukar säga att varje muslim per definition är kristen, dvs. de tror i allt väsentligt på Kristus ungefär som en gnostiker trodde på Kristus (dvs. utan övertro som återuppståndelse etc.). Gnosticismen finns dessutom tydligt representerad i Islam som dels en religiöst påbjuden kunskapsdrift, och dels genom sufismen, och det är sufismen som skapar helheten. Och dessutom har Islam redan funnits i Europa under medeltiden. Slutligen får vi inte glömma bort hur lik den fornnordiska moralen är den Islamiska. Så det hade varit intressant att se hur ett svenskt Islam hade yttrat sig, Om bara Salafiterna och Wahhabiterna kan hålla sig borta så kan det bli en intressant blandning mellan traditionellt Sverige och traditionellt Islam. Varför inte en stavmoské ;-)

Men det är ju de meditativa traditionerna, med dess djupgående och förädlande verkan de har på människan jag framför allt är ute efter. Men samtidigt vet jag att detta inte kan existera utan sin exoteriska motpart. Inte på ett fullständigt sätt i alla fall. Men ovanstående exempel på den cyniske relativisten eller nihilisten, dvs. kentauren, måste ju förändras när den börjar med de traditionella esoteriska övningarna och skrifterna. Där den tidigare människan var helt egocentrerad analyseras och bryts nu egot ner så att den förstår och ser mer av verkligheten än tidigare. Även empatin förändras. Först kan barnet bara hysa känslor för sina föräldrar och syskon. Sedan börjar den ta med släktingar och grannar, vänner. Sen kan det omfamna en hel skola framför en annan skola, och ett helt land och en hel etnisk grupp. Men när de transcenderar detta förmår han omfamna hela världen, med både människor och djur och växter.

Men detta innebär att en människa inom Islam - Profeten Muhammed t ex - som hade utvecklats långt bortom den cyniska nihilisten kunde uttala sig riktigt altruistiskt och empatiskt. Ganska långt från en barsk krigare i den skoningslösa öknen. Det kan skådas i bl a följande yttrande: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv.” Muhammed började sin karriär som Brahmin men tog upp kshatriya när han fann sig tvungen att slåss. Sedan kombinerade han de båda rollerna som både brahmin och kshatriya. Han fortsatte i Melkizadeks traditionella fotspår helt enkelt.

Så, Islam är ett alternativ till val av tradition. Det finns fler ju längre man fjärmar sig från medelhavet. För att ta ett långt språng så hamnar vi i Indien med sin Hinduism bl a. Detta myller av gudomligheter torde tilltala varje nordbo som vuxit upp med positiva bilder av de fornordiska gudasagorna. Det är framför allt yoga och meditation som är hinduismens traditionella esoterism. Brahminer utan sådan erfarenhet håller kanske inte med, men det var, och är, dess yogier som historiskt och legendariskt forskat i och publicerat människans inre natur med metoder för att nå dem på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt.

Buddhismen med dess vipassanna är en helt annan femma. Meditationen är så tätt kringgärdad med den extrinsikala religionen att det är svårt att se var den ena tar slut och den andra börjar. Särskilt i Kina är buddhismen intressant med tanke på Shaolintempel och andra kopplingar till kampkonsterna. Där utbildas de ”intagna” till att bli både mästare på kampkonst, liksom officianter inom rituell buddhism. Det är således både präst och soldat på samma gång. Skillnaden mellan prästkasten och krigarkasten har här suddats ut.

Men poängen med att räkna upp dessa olika religioner med dess olika esoteriska ingångar är att förklara att traditionen alltid måste innehålla en helhet, och att denna helhet ofta brister pga. avsaknad av just esoterisk praktik och teori. Många traditionalister idag ser det som viktigare att endast förhålla sig till de exoteriska, extrinsikala delarna av traditionen. Men det är ju först då det är helt som det kan bli heligt, och varje genuin tradition är ju helig per definition. Detta visar också hur svårt det kan vara att rekonstruera en gammal halvt, eller helt, utdöd tradition såsom Romarrikets religion och samhällsapparat, eller vikingatidens motsvarighet.

Men den håglöshet och tristess som är kännetecken på den så samhälls- och individfarliga relativismen och nihilismen måste vara något av det första som bekämpas inför inledandet av en traditionalistisk fristad i cyberrymden - som jag sett vissa bloggare därute börjat så smått med. Det är en positiv motkraft och det är ju genom bloggar och forum man kan sprida sitt budskap. Fast man kanske inte vet vem som läser det, så kan dessa bli influerade av ens tankar, och sen sprida de vidare till sina vänner.

Jag är benägen att hålla med om att vi idag fjärmar oss mer och mer från Sanningen och tillåter oss att flyta med i en heraklitisk flod, en illusionernas maya, en naturens samsara. Detta är något som även Guénon och Evola uppmärksammat i sina verk The Crisis of the Modern World och Revolt Against the Modern World. Benedictus XIV menar att boten till denna åkomma står att finna i att centrera sitt liv kring Kristus, och Thomasevengeliet förtydligar genom att citera Kristus som menar att vi måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Kristus, är själva navet i förgänglighetens virvelvind. Vad Muhammed hade att säga om förbipassering och resande står att finna i mina artiklar om gnosticism och Muhammed.

Det låter kanske något ensidigt, men som perennisk traditionalist kan jag utan problem byta ut Kristus mot något annat, eftersom det ju ändå är samma sak vi menar i sin essens. Bakom alla kulturella och på annat sätt betingade föreställningar finns det endast en sanning, och den är likadan överallt: Evig Visdom – Sophia Perennis.

Äntligen ur fängelset

Golden Dawn och transpersonell psykologi

Jag har tidigare skrivit om transpersonell psykologi och lovade i den artikeln att ta upp ämnet igen vid ett senare tillfälle. Nu har detta tillfälle kommit, och jag tar upp ämnet igen. Fast denna gång är det inte uteslutande transpersonell psykologi, utan jag jämför två transpersonella system med ett esoterisk system. Inledningsvis kan man säga att syftet var att se hur nära dessa beteendevetenskapliga system var det esoteriska. Det finns nog många som menar att transpersonell psykologi är ett modernt fenomen, men jag menar ju att själva kärnan är av tidlös traditionell karaktär. Och att det är därför denna jämförelse låter sig göras. Det kan som sagt verka långsökt att jämföra nutida beteendevetenskap med ett magiskt/esoteriskt system som är mer än hundra år gammalt – och brukar tekniker och teorier som är betydligt äldre än så.

Fast det handlar om så till synes skilda teorier kan man jämföra dem med varandra. Inte direkt för att se hur teoretiskt sett lika de är varandra, utan för att åstadkomma en sk semantisk chock. Jag tog upp detta fenomen i en tidigare artikel som behandlade förståelse, och huruvida den var möjlig eller ej vid studiet av esoteriska teorier. Och här har vi en jämförelse som skapar en semantisk chock. Men jag menade även i den artikeln att man måste låta jämförelsen vara likadan, dvs. man måste jämföra samma teori med varandra. Och även om det inte finns samma namn på fenomenet i en viss teori, så bör man döpa den till det. Dvs. man bör kalla de teorier som är liknande för samma sak rakt genom

Här använder jag mig av fyra referenspunkter för att låta min jämförelse vara funktionell. Det är tal om hur de tre olika systemen ser på vissa psykologiska fenomen och hur de beskriver att de fungerar. Medvetande, självet, delpersonligheter och utvecklingsprocess är de fyra olika beröringspunkter jag valt som har likheter med varandra. Jag skulle naturligtvis kunna väja helt andra namn och helt andra fenomen/teorier såsom t ex synen på kärlek etc. men eftersom det är beteendevetenskapliga system med en terapeutisk vinkel det är tal om, och där det esoteriska systemet har samma funktion, så fann jag det viktigare att fokusera på hur vi utvecklas psykologiskt, och vad det är som utvecklas. Dvs. det är ju medvetandet, självet och delpersonligheterna vårt psykologiska vara består av och det är dem som ska utvecklas enligt den transpersonella psykologin och esoterismen.

Jag kommer att börja varje del med en kort förklaring på vad det är för system och sen går jag igenom systemets syn på medvetandet, självet, delpersonligheterna och utvecklingsprocessen. Efter att jag tagit upp de tre olika systemen avslutar jag med en sammanfattande analys i syfte att frambringa den sk semantiska chocken. Dvs. det är då trådarna knyts samman och den nya förståelsen uppträder.

Vad är psykosyntes?

Psykosyntes är en metod för psykologisk utveckling och självförverkligande för dem som vägrar att bli slavar åt sina inre spöken eller yttre påverkan, för dem som vägrar att passivt ge efter för det psykologiska spel som pågår inom dem, utan istället är beslutna att bli herrar över sina egna liv.

Psykosytesen är inte något lättdefinierbart psykologiskt system, utan har flera syften och delar. Den kan används för så skilda saker som psykologisk och andlig utveckling, men kan även användas som en metod för att integrera utbildning med elever, organisationssyfte med organisation och medarbetare, en tolkningsram inom konststudier, etc. Därför är det svårt att se det som ett slutet system där allt görs enligt en färdig mall. I sin helhet ses det mer som en livsfilosofi, ett förhållningssätt eller en attityd.

Psykosyntesen skapades emellertid av en italienare vid namn Roberto Assagioli (1888 – 1974) som var medicine doktor och psykiater. Han var ursprungligen en anhängare av Freud och den freudianska psykoanalysen, men bröt med denne eftersom han ansåg att psykosyntesen fokuserade alltför mycket på psykets problem, och mindre, eller inte alls, på de delar av oss som var av positiv, utvecklande och andlig karaktär. Hans psykosyntes är ett resultat av dels psykoanalys, men även av religiösa mystiska och esoteriska teorier.

Medvetandet

Psykosyntesen förklarar sin modell över medvetandet med det sk ovaldiagrammet. Detta är en modell som delar upp medvetandet i tre huvudsakliga delar: det lägre (det förgångna), det normala (det aktuella) och det högre (det framtida). Både det lägre och det högre tenderar oftast att vara omedvetet. Det lägre är begärens, det primitivas och det patologiskas hemvist, medan det högre är tillhållet för den högre inspirationen, extas, kärlek, godhet och något som är större än den enskilda personligheten. Det högre inbegriper även en föreställning om en inre guide. Det normala medvetandet, liksom det högre medvetandet, styrs av ett själv - det lägre självet i det normala och det högre i det högre.

Självet

Psykosyntesen anser att alla människor har ett själv. Detta själv kan vara antingen ett högre eller ett lägre själv. Att vara medveten om sig själv, att äga självmedvetandet – och på så sätt veta vad man gör när man gör det – är det personliga, eller lägre självet. Det högre självet är ett mer transcendent tillstånd som karakteriseras av en egoupplöst känsla, att vara en del av andra människors själv, universum och även det gudomliga. Detta själv är ren tystnad, ett klart genomskinligt medvetande. Det enda sätt på vilket människan kan närma sig psykosyntes är genom att förverkliga medvetandet om det högre självet. Detta högre själv, liksom det lägre, finns alltid i centrum av medvetandet.

Delpersonligheter

Psykosyntesen beskriver våra personlighetsdrag som delpersonligheter. Vi är alla en person, men vi har många olika delar av denna personlighet. Det kan finnas hur många sådana som helst. Dessa delpersonligheter kan upplevas som både negativa och positiva, men ses som neutrala från ett större perspektiv. Oavsett deras karaktär styr dessa oss, oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej. Orsaken till att vi har delpersonligheter kan bero på att vi tidigare skapat olika sätt att agera på, men sedan, när dessa situationer försvunnit, glömt bort dem. Dessa personligheter lever emellertid kvar. Kunskapen om delpersonligheterna leder i slutändan till en upptäckt av självet, det som finns kvar när allt annat försvunnit. Man måste arbeta med att medvetandegöra dessa för att skapa en helhet.

Utvecklingsprocess

Psykosyntesens utvecklingsprocess inkluderar ett personligt och ett transpersonellt tillvägagångssätt. Det personliga måste föregå det transpersonella. Man måste här bli medveten om vad som styr personligheten; både omedvetet och medvetet, även om fokus förläggs till det omedvetna. Först då kan vi kontrollera dem och avidentifiera oss med dem. Detta leder till upptäckten av det sanna självet var man ser vad man egentligen är. Först efter denna upplevelse kan skapandet och återbyggandet av en ny, bättre, personlighet åstadkommas. Detta kan genomföras antingen genom att följa en högre, gudomlig vilja, ”The Spirit within or by the will of God.”, eller genom att skapa ett idealsjälv som skall vara vägledande för skapandet av den nya personligheten. Men det är endast genom att arbeta man kan närma sig detta högre själv.

Integralpsykologi

Jag har redan skrivit en hel del om transpersonell psykologi och dess huvudideolog Ken Wilber, så jag kommer bara att kortfattat återbeskriva det här. Integralpsykologin strävar efter att sammanfoga den mångfasetterade verkligheten i en enkel modell. Wilber tar avstamp från spektrummodellens hierarkiska utvecklingsnivåer och försöker finna motsvarigheter i övriga utvecklingsteorier världen över. Dessa behöver inte vara andliga, utan inkluderar etablerad utvecklingspsykologi såsom den företrädas av Piaget, Eriksson och Kohlberg. Integralpsykologin försöker skapa ett förståeligt universum där människans individuella medvetande ses som delaktig, och inte endast som yttre fysiska fenomen. Även historiska och evolutionära utvecklingsmodeller har inkorporerats i den integralpsyklogiska modellen. Medvetandet sammankopplas i modellen med hjärnan, men även med bl.a. kultur, sociala system, neurobiologi och astronomi.

Integralpsykologi är en term som dess grundare Ken Wilber flitigt använder sig av. Det är en term som kommit at bli i stort sett synonymt med honom själv och spridit sig över jorden tillsammans med Wilbers övriga teorier. Ken Wilber är en amerikansk transpersonell teoretiker som påbörjade sin transpersonella bana samtidigt som han avbröt sina doktorandstudier för att skriva boken The Spectrum of Consciousness. Denna, Wilbers mest kända bok, ligger till grund för Wilbers övriga teorier, och därför även för integralpsykologin. Wilber har fått en enorm berömmelse och även blivit erbjuden fina akademiska titlar och tjänster, men alltid tackat nej eftersom han anser att detta kan korrumpera hans egen världsbild. Han har skrivit mer än ett dussin böcker och hundratals artiklar. Han har kallats medvetandets Einstein.

Medvetandet

Integralpsykologin beskriver medvetandet genom spektrummodellen (1). Denna modell delas in i tre delar. Det är det förpersonliga, det personliga och det transpersonliga, eller det lägre, det normala och det högre. Dessa är indelade i kronologisk ordning, där det lägre föregår det högre. De förpersonliga delarna är outvecklade delar och kan uttryckas genom narcissism, neuros och rasism. De personliga delarna är det mogna självmedvetande som de flesta människor uppnår i vuxen ålder. Den transpersonliga delen går bortom detta vardagliga och innefattar ett större och djupare medvetande där kroppen och dess egenskaper inte längre är det som styr. Denna del tar även del i något som beskrivs som ett gudomligt medvetande och ett universellt synsätt.

Självet

Integralpsykologin ser självet som, om inte fristående från medvetandenivåerna, så åtminstone tillfälligt integrerad i dessa. Självet är det som rör sig genom dessa. Men självet är beroende av dessa nivåer eftersom det uttrycker dem. Primärt är självet människans centrala uppfattning om sig själv, den essentiella identiteten. Självet har olika karaktärer. Det är tal om: navigation, varthän självet skall röra sig; metabolism, att smälta och assimilera upplevelser; vilja, att uttrycka den relevanta nivån; försvar, att beskydda identiteten.

Delpersonligheter

Eftersom vissa delar av utvecklingen kan bli patologiserade betyder det även att vissa delar av medvetandet antingen går helt förlorade eller stannar kvar vid en lägre nivå. Men självet klättrar ändå vidare, trots denna förlust av potential. Dessa delar stannar kvar vid den nivå som självet lämnade dem vid. Dessa små delar av självets helhet blir små personligheter med egen vilja och uttryckssätt.

Man har alltså dessa små »barbarerna« som springer omkring i källaren med sina impulser som kräver att de ska bli omhändertagna, att de ska vara universums medelpunkt, och de kan bli riktigt otrevliga om man inte tar hand om dem. De skriker och tjuter och klöser, och eftersom man medvetet inte ens vet om att de finns där, tolkar man det här inre tumultet som depression, tvångstankar, ångest eller några andra neurotiska symptom som kan bli hur egendomliga som helst.

Det är dessa små delar av personligheten som saboterar vidare utveckling. Många delar av vårt medvetande är fastlåsta i vårt undermedvetna, och eftersom vi var en helhet vid födseln, åtminstone vad gäller potential, hindrar dessa oss från att åter bli en helhet. För att åter kunna växa måste man återknyta bekantskapen med dessa bortträngda delar och göra dem bättre. Först då kan självet åter bli en helhet som kan sträva efter att inkludera ytterligare en helhet.

Utvecklingsprocess

Integralpsykologin ser utvecklingsprocessen som ett resultat av självets väg uppför medvetandets olika nivåer. Från det prepersonella till de transpersonella. För att kunna utvecklas måste självet ha identifierat sig med, och assimilerat, varje nivå den befinner sig på. Först efter att ha utfört detta kan självet börja strävan mot något nytt, att differentierar sig från de föregående strukturerna. Sedan möts självet av en ny nivå, och samma procedur måste upprepas. (2) Problem kan uppstå om någon assimilering inte lyckas eftersom dessa äldre strukturer då kommer att stanna kvar och hindra identifiering med den nya strukturen. Utvecklingen går från de lägsta och mest narcissistiska utvecklingsnivåerna, till de mest transcendenta och egoupplösta motsvarigheterna. Majoriteten av människorna kommer emellertid inte längre än till de normalt vuxna nivåerna. För att kunna utvecklas ytterligare krävs meditation eller annan mystisk/esoterisk praktik. Utvecklingen går genom helheter till helheter, där de lägre helheterna inkorporeras i de högre för att slutligen, vid de högsta nivåerna, vara många helheters helhet.

Golden Dawn

För att förstå bakgrunden till en orden som The Hermetic Order of the Golden Dawn, eller den Gyllene Gryningens Hermetiska Orden, krävs det att man har någorlunda kunskaper om den s.k. västerländska esoteriska traditionen. Denna traditions historia sträcker sig från antiken fram till idag, men blev inte enhetlig förrän vid början av renässansen. Även om dess filosofi och läror innefattar vad som vid en ytlig blick kan tyckas vara så olika traditioner som alkemi, gnosticism, teosofi, teurgi, kristen mystik, hermetism och kabbalah så ska man förstå att samtliga dessa andliga discipliner delar samma existentiella uppfattning.

Denna uppfattning karakteriseras av en tro att sann kunskap om människan, universum och Gud endast kan uppnås genom personliga andliga upplevelser. Denna kunskap om tillvarons innersta väsen brukar oftast beskrivas med det grekiska ordet Gnosis, vilket betyder kunskap. Detta skall ses som uttryck för, vad religionspsykologerna Allport & Ross benämnde intrinsikal religiositet och skall ses i motpol till den extrinsikala motsvarigheten vilken karakteriseras av dogmatisk tro.

Golden Dawn gjorde sitt första framträdande på den engelska ockulta scenen 1888. Men redan då hade orden varit operativ ett år, och medlemskapet uppgick till ca 60 initierade. Grundarna var alla höga frimurare med intresse för det esoteriska. Deras namn var Samuell Lidell MacGregor Mathers, William Robert Woodman och William Wynn Westcott. Woodman utnämndes till deras ledare, kanske främst pga. sin ålder, och efterträddes efter sin snara död av Mathers, den verklige arkitekten bakom orden.

Golden Dawn växte sig strax kraftig nog att attrahera flera prominenta personligheter, bl.a. nobelpristagaren i litteratur W B Yeats, societetsdamen Annie Horniman, skådespelerskan Florence Farr (Yeats och G B Shaws älskarinna), Arthur Edward Waite (författare) och Aleister Crowley (poet, författare, ”världens ondaste man” och profet).

Efter några år av lugn tillväxt uppmärksammades orden offentligt genom att ett par, Theo och Laura Horos, nästlat in sig genom att ge sken av att inneha de högsta graderna. Paret Horos roade sig nämligen med att initiera unga kvinnor på det högst osedliga sätt, något som det viktorianska London inte såg med blida ögon på. Det blev en rättegång där Golden Dawns namn skrapades i smutsen och ordensmaterialet blev offentliggjort i domstol. Något som naturligtvis skakade om orden i dess grunder.

Den slutgiltiga splittringen kom emellertid inte förrän senare, i och med att Aleister Crowley gjorde raketkarriär till övriga medlemmars förtret. Både fallet Horos och Crowley hade skapat ett missnöje som låg och pyrde, och i samband med en misstro mot ordens ursprungliga materials autencitet, krävde vissa medlemmar ett nytt ledarskap. Detta material ansågs vara ett resultat av det bedrägeri som startade orden, nämligen en uppenbart påhittad korrespondens med tyska hemliga mästare och upphittade chiffermanuskript som möjligtvis var förfalskade. Detta material satt Mathers hårt på och vägrade lämna ut, varför Londontemplet gjorde revolt och avsatte Mathers, som satt säkert i Paris med sitt eget tempel. Crowley blev bemyndigad av Mathers att ta ledarskapet och ordna in de upproriska engelsmännen i ledet. Detta misslyckades och splittringen blev definitiv. Som om inte detta räckte blev Crowley övermodig och krävde materialet och ledarskapet av Mathers som i sin tur vägrade och uteslöt Crowley. Därpå avslöjade Crowley flera av ordens ritualer och ceremonier i sin egen tidskrift Equinox.

Mathers dog 1918 varefter ledarskapet övertogs av hans hustru Moina (filosofen Henri Bergsons dotter). Därefter levde orden vidare i England under Waite under namnet Stella Matituna ytterligare några år tills medlemmen Israel Regardie slog sista spiken i kistan genom att publicera allt material han kunde komma över. Flera olika ordenssällskap emanerade från Golden Dawn, bl.a. Builders of the Adytum, The Society of the Inner Light och A.’.A.’..

Golden Dawn bestod av tre delar där Golden Dawn egentligen endast var en yttre orden. Efter att medlemmarna genomgått den yttre gradens fyra, eller fem, gradinitiationer kunde de bli insläppta i den inre orden, R.R. et A.C (Roseae Rubeae et Aureae Crucis), var det egentliga praktiska esoteriska arbetet utfördes. Bortom denna inre orden fann även, i teorin, ytterligare en orden, S. S., eller A.’.A.’., men den sågs som omöjlig för dödliga att erhålla tillträde till. Orden, som helhet, hämtade inspiration till sin lära och struktur från bl.a. äldre rosenkreutziska ordnar och läror, såsom Gold- und Rosenkreutz, Asiatiska bröderna och Societas Rosicruciana in Anglia, men även från kabbalah, alkemi och kristen mystik.

Medvetandet

Golden Dawns modell över medvetandet, kallat förnimmelsesfären, är indelad i tre huvudsakliga delar. Dessa delar kallas Nephesch, Ruach och Neschamah; dvs. det lägre, det vardagliga och det högre medvetandet. Nephesch beskrivs som begärens, passionernas och det ondskefullas grund. Neschamah innefattar transcendenta aspirationer, högre vilja och högre själv. Det beskrivs som en del av något som är större än oss själv; som den del som vidrör, och är del av, deras uppfattning av Gud. Ruach är deras beteckning på det vardagliga medvetandet, dvs, människans normala upplevelse om sig själv och sin omvärld.

Självet

Golden Dawn använder sig sällan om termen själv, utan mer frekvent termen Genius. I medvetandet finns, som ovan sagts, olika delar av medvetandet. I Ruach finner vi självmedvetandet och i Neschamah det högre självet, personens Genius. Golden Dawn använder sig av ett religiöst språkbruk, där det gudomliga, och omskrivningar för detta, skall tolkas symbolisk eller allegoriskt för delar av personen själv (3). Därför är skildringarna av det högsta gudomliga även beskrivningar av det högre självet. Ritualistisk sett ger Golden Dawn uttryck för en syn på självet som ett centrum inom förnimmelsesfären. Detta centrum kan röra sig i fyra riktningar: mot transcendens, mot degeneration; mot analys och mot assimilation. Alla dessa delar är del av självet.

Delpersonligheter

Golden Dawn använder sig inte av termen delpersonligheter, men är av uppfattningen att vår förnimmelsesfär består av flera olika delar. Dessa delar kan vara mer eller mindre medvetandegjorda, men utövar oavsett detta ändå sitt inflytande. Dessa delar kan vara av två karaktärer, dels uttryck för mer universella principer i form av gudar, element, zodiaktecken, planeter och sefirot, och dels i form av lägre demoniska motsvarigheter. I varje fall finns en tillhörande ängla- eller demonhierarki. Dessa delar, eller dessa gudar etc., ansågs inte som fristående autonoma väsen, utan som ett resultat av människans ideal (4). Samtliga är en del av förnimmelsesfären och initianden bör sträva efter att medvetandegöra dess inflytande för att på så sätt skapa en helhet. Först då denna medvetna helhet förverkligas kan delarnas inflytande förhindras.

Utvecklingsprocess

Golden Dawn använder sig av två modeller för att förklara utvecklingsprocessen. Det är dels en modell som grundar sig på en esoterisk psykologi, och dels en som grundar sig i gradernas symbolik. Men egentligen hör dessa två modeller ihop och den förra är en mer övergripande förklaring på den senare. Golden Dawn hänvisar till olika gudomligheter och deras attribut, såsom element etc., men menar att dessa skall ses som externa symboler för inre personliga principer. Människan är kontrollerad av dessa, särskilt de lägre, men utan att vara medveten om det. För att kunna närma sig transcendens måste deras influenser medvetandegöras. Detta medvetande om det lägre bidrar till att dessa krafter kommer att kontrolleras och användas i utvecklingsprocessen. Man bör istället fokusera på de högre aspekterna, snarare än de lägre, och låta dessa vara vägvisande. Genom de olika graderna arbetar man med principer som korresponderar med en specifik utvecklingsnivå. Det är först då dessa medvetandegjorts som vidare utveckling kan ske. Detta innebär att de tidigare gradernas innehåll inte försvinner, ur förnimmelsesfären, efter att en grad har passerats, utan de blir en del av en ständigt expanderande helhet.

Sammanfattning

Medvetandet

Psykosyntesen, integralpsykologin och Golden Dawn kategoriserar samtliga medvetandet i tre huvudsakliga kategorier: det finns ett lägre, ett vardagligt och ett högre medvetande. De beskriver det lägre medvetandets innehåll med snarlik terminologi. Det handlar om begär, det ondskefulla och det patologiska. Integralpsykologin är den enda som här talar om outvecklade medvetandenivåer även om alla tre menar att denna del tillhör det förgångna. De högre aspekterna av medvetandet beskrivs även de likartat. Framför allt talas det om aspirationer mot de högre tillstånden som karakteriseras av positiva föreställningar såsom kärlek och godhet. De beskriver även att det högre är en del av något större än den enskilda människan, något gudomligt. Detta blir särskilt tydligt i ljuset av Golden Dawn som menar att de högre nivåerna vidrör Gud och de lägre det demoniska. Det vardagliga medvetandet beskrivs även som något som vi alla lever i varje dag, men som kan styras av antingen det lägre, eller det högre. Jag menar att det är ett uttryck för en syn som speglar människans splittring mellan å ena sidan längtan efter självförverkligande och att göra vad som är gott, och å andra sidan degeneration, att följa minsta motståndets lag, att avlägsna de mentala spärrar vi har. Golden Dawn uttrycker det som att antingen välja att låta sig styras av det högre självets vilja, dvs. Guds vilja, eller att låta sig kontrolleras av ondskans makter, vilket på ett träffande sätt förklarar även de transpersonella teoriernas grunduppfattning.

Självet

Samtliga teorier innefattar en tanke om ett själv. Alla talar även om att detta själv kan vara av olika karaktär, antingen ett lägre eller ett högre själv. Integralpsykologin säger inte detta rent ut, utan menar att det är medvetandenivåerna som styr – är det lägre sådana, så styr det lägre. Men, som ovan beskrivits, torde det handla om en liknande sak. Psykosyntesens beskrivning av självet har mer gemensamt med integralpsykologins och Golden Dawns högre nivåer än vad dessa senare har gemensamt med psykosyntesen. Psykosyntesen ser självet som mer fristående, medan de andra anser att självet styrs av nivåerna. Psykosyntesen, i sin beskrivning om självet är lik Golden Dawns redogörelse för det gudomliga och Neschamas innehåll. Både integralpsykologin och Golden Dawn anser att självet har olika inneboende karaktärer, såsom assimilisering, analys, transcendens och degeneration. Självet befinner sig i centrum och kan välja riktning beroende på vilken nivå det befinner sig på. Om det styrs av Nepheshs (det förpersonliga) eller Neschamas vilja (det transpersonliga) bestäms dess möjligheter för uttryck.

Delpersonligheter

Psykosyntesen använder sig av termen delpersonligheter, vilket inte integralpsykologin eller Golden Dawn gör. Alla tre anser däremot att det finns olika delar av oss, och att dessa, mer eller mindre, kan styra vår verklighetsuppfattning. Både psykosyntesen och integralpsykologin för fram tanken på att dessa kan vara delar av vår tidigare verklighetsuppfattning som blir kvar på en lägre, eller mindre utvecklad, nivå. Dessa lägre delar kallas uttryckligen demoner av Golden Dawn, och barbarer, metaforiskt sett, av integralpsykologin. Men psykosyntesen och Golden Dawn anser att delarna av vår personlighet inte alltid behöver vara av lägre kvalitet, utan kan vara delar av oss själv som är friska, men bör medvetandegöras för att kunna utvecklas. Alla är dock av uppfattningen att våra olika delar kan, och bör, utvecklas. Annars är risken stor för att de lägre delarna skall ta kontrollen över oss och hindra ett självförverkligande. Endast Golden Dawn strukturerar dessa delar i kategorier som element, zodiaker, planeter och sefirot/kelipot, medan psykosyntesen och integralpsykologin inte anser att de kan struktureras. Golden Dawn anser förvisso att ovanstående kategorier endast är dessa föreställningars essentiella princip, det kan finnas många olika uttryck för dessa principer. Integralpsykologins strukturering sträcker sig endast till nivåerna, som förvisso kan vara av fyra olika karaktärer.

Utvecklingsprocess

Samtliga tre system talar om att utvecklingsprocessen går från det lägre till det högre. Alla säger även att det endast är genom att arbeta praktiskt en utveckling kan ske. Denna praktik skiljer sig inte närmare, men psykosyntesen verkar premiera ett psykologiskt tillvägagångssätt, medan integralpsykologin och Golden Dawn föredrar mystiska/esoteriska tekniker. Alla tre omtalar även att en vidare utveckling inte kan ske om tidigare nivåer lämnats orörda, eller halvfärdiga. Psykosyntesen och Golden Dawn menar att man kan använda sig av idealmodeller som vägvisare för transcendensen, medan integralpsykologin inte nämner något sådant. Golden Dawns idealmodeller är emellertid mer strukturerade och fasspecifika än psykosyntesens. Samtliga tre omtalar att den alternativa metoden, att låta det högre, eller det gudomliga, vara vägvisande, även är en effektiv metod. Det måste emellertid realiseras för att fungera. Golden Dawn och integralpsykologin hävdar att varje steg inte endast passeras, utan snarare inkorporeras till en större helhet. Detta är något som psykosyntesen inte verkar mena. De menar dock att vi skall gå från delar till en helhet och att alla delar är del av en helhet, vilket förvisso liknar övriga teoriers uppfattning.

Slutord

Bortsett från resultatet av jämförelsen mellan dessa fyra olika beröringspunkter finns det något annat man kan säga om de två transpersonella teorierna, som kanske inte är helt och hållet uppenbart för de som söker terapi eller inspiration hos dem. Det jag vill säga är att både psykosyntesen och integralpsykologin i grunden är både esoteriska och religiösa system – trots deras förklädnad i en beteendevetenskaplig skrud. Så likheten med Golden Dawn, och egentligen vilket traditionellt esoteriskt system som helst, eller holistisk religion, är uppenbar och definitiv.

Det är esoteriska system: Det esoteriska präglar varje nivå av dessa former varför jag måste säga att de faktiskt är esoteriska system. Och som esoteriska system förstås de lättare i en esoterisk kontext snarare än i en mer etablerad, och allmänt accepterad, beteendevetenskaplig sådan. De psykologiska delarna ska egentligen inte ses som övergripande, utan mer som förklaringsmodeller. Det finns alltså ingen egentlig skillnad mellan de psykologiska teorierna och de esoteriska, förutom rörande deras namn.

Det är religiösa system: Den redovisade teorin baserad på att de transpersonella systemen alltid strävar mot något som kan jämföras med det gudomliga. Allt beteende skall riktas mot detta mål. Vidare måste alla delar av människan även inspireras från detta gudomliga. Därför måste jag säga att det nästan är system som producerar en dyrkande mentalitet. Det är självklart inget negativt utan visar mest på religionens betydelse trots att de inte menar sig vara religiösa.

Dessutom kan jag säga att de transpersonella teoriernas praktiska tillämpningar delar de relevanta beteendevetenskapliga uppfattningarna. Men innebär detta då att de faktiskt vilar på beteendevetenskaplig grund? Jag skulle inte vilja säga det, utan snarare vilja säga att de vilar på religiös och esoterisk grund. Men de kan förvisso ses som delaktiga i en beteendevetenskap, men på samma sätt kan även beteendevetenskapen sägas vila på religiös och esoterisk grund. Jag skulle egentligen även vilja ifrågasätta beteendevetenskapens beteendevetenskapliga grund eftersom, som jag visat, den korresponderar i alla relevanta delar till Golden Dawns uppfattningar i frågan. Golden Dawn är dock inte unik i detta, utan den esoteriska utvecklings- och organisationsmodellen kan spåras tillbaka till skriftspråket begynnelse – som jag även låtit er läsare ana i mina slutkommentarer. Och det finns mycket mer att hämta för den vetgirige som inte låter sin drift att skapa unika idéer styra.

Detta kan leda till frågan om beteendevetenskapen inte förlorat mycket genom att ignorera äldre läror, esoteriska eller inte. Men jag har mina misstankar om att deras, beteendevetarnas, uppenbara arrogans i frågan beror på religionsförakt och misstankar mot esoteriska/mystiska system. Samtidigt får man inte glömma bort dagens enorma bildningsförakt, där det ses som viktigare att ”hitta på” praktiska tillämpningar för att uppnå status som teoribildare än att undersöka tidlösa modeller och sammanfoga dessa med den moderna världens insikter.

Jag är av uppfattningen att dagens beteendevetenskap kan lära sig väldigt mycket genom att undersöka dessa äldre modeller, men då måste dessa forskare naturligtvis glömma bort sin vidskeplighet och arrogans, och faktiskt komma till insikt om att visdom kan inhämtas på de mest underliga ställen. Ingenting är egentligen nytt och unikt, det mesta är endast bortglömt.

Slutligen skulle jag återigen vilja accentuera betydelsen av beteendevetenskapens egentliga ursprung. Det är en tämligen utbredd uppfattning att dagens stora teoretiker ses som uppfinnare av stora ting, men eftersom dessa endast, omedvetet och ignorant, upprepar vad tidigare människor sagt, så måste man ifrågasätta deras resultats betydelse. Jag är av uppfattningen att mänskligheten i stort kan lära sig väldigt mycket genom att, i större utsträckning, återgå till, och undersöka, tidigare teorier angående det mänskliga livet, både sociologiskt och psykologiskt. Om man kunde återknyta till äldre visdom, genom att låta den moderna vetenskapen vara det hermeneutiska verktyget, skulle helt visst en större förståelse åstadkommas. Det blir förvisso inga nobelpris, för man kommer inte på något nytt, men mänsklighetens tacksamhet torde vara pris nog. Min sista uppmaning till läsaren blir då: sluta förakta bildning och tillåt den moderna världens delar att bli en helhet tillsammans med den förgångna tidlösa visdomen!

Fotnoter

(1) Wilber anser att medvetandets spektrum, dvs. hur medvetandet kan transcendera, är allmängiltigt, och oberoende av mystisk/esoterisk praktik. Religionsfenomenologin Rawlinson har dock utfört en vidsträckt undersökning av en väldigt stor del av världens mystiska/esoteriska traditioner och kommit till en annorlunda slutsats. Han menar att dessa traditioner kan, i sin soteriologi, ses som allt annat än enhetliga och delar upp fältet i fyra delar, delade av två axlar. Den vertikala axeln graderar struktur, där det vänstra är det stillsamma. Den horisontella axeln graderar struktur, höger är mest strukturerad. Wilbers spektrummodell kan placeras i det lägre högra hörnet och är således stillsam och strukturerad. Vilket inte är så konstigt eftersom Zen, Wilbers favoritmystik, även tillhör denna kategori enligt Rawlinson (Wilber själv anser sig tillhöra ostrukturerade stillsamma delar, trots problemet med sin redovisning av ett stillsamt strukturerat system. Övre högre hörnet är strukturerad och explosiv. Magi, alkemi och tantra lever här. Voodoo och shamanism tillhör den vänstra övre delen och är därför explosiv och ostrukturerad, medan den lägre vänstra delen, den ostrukturerade stillsamma varianten är hemvist för mer stillsam mystik.

(2) En kollega till Wilber, Dan Brown, beskriver detta snarlik i sin undersökning The Stages of Meditation in Cross-Cultural Perspective. Även Brown beskriver processen med en modell på tre steg. A-B-C. Vid nivå A avbryts den varande strukturen och vid B observeras den nya nivån. Vid C sker en omorganisation. Att både Wilbers och Browns modeller klart liknar Kuhns paradigmmodell omtalas inte, inte heller finns Kuhn med i någon litteraturlista. Men ett försvar kan naturligtvis vara att dessa trestegsmodeller omtalas även i tidigare mystiska traditioner. Brown hänvisar t.ex. till Mahamudra, en kommentar till meditationsstadier från den Buddhistiska Mahayanatraditionen. Förövrigt kan även Lewin anses vara en del av denna tripp-trapp-trull-princip vid utveckling. Hans tre berömda stadier Unfreeze, Moving och Refreeze har påtagliga paralleller med ovanstående.

(3) Detta betyder inte att de ansåg att allt var ett resultat av människans egna tankemödor och fantasi, det fanns tillfällen då de ansåg övernaturliga fenomen som verkliga. Vid ett tillfälle hade en medlem konstruerat en ritual för att bota sin fru från influensa, och rapporterade att sjukdomen manifesterades framför honom som ”…a most foul shape, between a bloated big-bellied toad and a malicious ape.” Efter att ha förintat denna manifestation och lämnat rummet såg han flera svävande eldbollar kring sig, men misstänkte hallucinationer. Mathers gav följande besked angående bollarnas illusoriska natur: ”No.”

(4) Att Gud har skapat människan och människan gudarna är inte någon unik idé för Golden Dawn. Det omtalade redan vid vår tideräknings begynnelse. Den Valentinska skriften Filippusevangeliet, som hittades vid Nag Hammadi 1945, beskriver förhållandet på samma sätt: ”…in the beginning god created man and woman. Now they create god. In the world humans make gods and worship their creation. It would be better if the gods worshiped them.”

(5) Som jag har beskrivit så ansåg inte Golden Dawn att dessa övernaturliga föreställningar skulle tolkas som fristående autonoma väsen, utan främst som delar av dem själva. Detta är inte heller en unik idé för Golden Dawn, utan har beskrivits tidigare. Tydligast är kanske Greven av Gabalis förklaring: ”…a sage governs himself by the interior Stars, and the Stars of exterior Heaven serve only to give him a more certain Knowledge of the Aspects of the Stars of the Interior Heaven, which is in each Creature”.