Kabbalans grundläggande drag

Som jag tidigare skrev så kanske det behövs en grundläggande förklaring på vad kabbalah egentligen är för att lättare kunna ta till sig de mer specialiserade ämnena jag tidigare tagit upp, dvs Sitra Ahra och Abraham Abulafia. Därför skrev jag ner denna kortfattade artikel. Den tar upp hur kabbalah kan definieras, en kortfattat historia fram till dess att kabbalan blivit en unik och särpräglad disciplin, och så avslutar jag med att beskriva den mest centrala symbolen – Livets Träd och vad det representerar. Det kommer att bli lite abstrakt läsning i den sista delen, men för den som vill fördjupa sig mer ger jag i slutet några löstips. För er som redan är bekanta med kabbalan kommer inget nytt att presenteras.

Kabbalah har kommit att bli den term som mest allmänt använts för att beskriva de esoteriska disciplinerna inom judendomen och judisk mystik. Men förutom att den brukats för att hänvisa till så skilda ämnen som hela den judiska mystiken från början av rabbinsk tidsålder till den östeuropeiska 18- och 1900-tals chassidismen, så nyttjas termen oftast för att beskriva den form av mystisk judendom som växte fram under medeltiden i Europa. Detta är ett mer populistiskt sätt att bruka termen på och favoriseras oftast av de som inte lägger särskilt stor vikt vid historiska och akademiska distinktioner angående perioder och typer av judisk mystik. Kabbalah har även en vidare tolkning inom den icke-judiska världen då flertalet ockultister, new age-are, alkemister osv, historiskt och nutida, blivit inspirerade av ämnet.

Kabbalah är ett särpräglat fenomen och ska inte omedelbart identifieras med mystiken. Det handlar förvisso om mystik, men samtidigt även om esoterism och teosofi. Kabbalah innefattar bl.a. följande mystiska element, men inte uteslutande eller nödvändigtvis universellt: en längtan efter direkt kontakt med Gud genom upplösande av individualiteten; genom att kabbalisten söker en perception av Gud och skapelsen, vilka är bakom varje intellektuell förståelse, men kan dock förnimmas genom kontemplation, permutation, teurgi samt meditation. Det som oftast fokuserades på var, och är, Torans gudomliga natur samt övriga religiösa frågor av vikt.

Esoterismen inom kabbalah var allestädes närvarande på så sätt att den hemlighölls samt kringgärdades av flertalet restriktioner angående utlärandet av traditionen, såsom åldersgräns, etiska kvalifikationer och maxantal studenter för en lärare. Dessa begränsningar vidhölls framtill ett stort antal kabbalistiska skrifter blivit offentliggjorda. Dock fanns det inom vissa läror fortfarande lika strikta regelsystem.

Förutom att kabbalan har mystisk prägel har den även en teosofisk och en teurgisk sida. De system som kan klassas som teosofiska är det eftersom de är uppförda kring de tio sefirots struktur samt en spekulation angående Guds inre liv. De system som är teurgiska är det eftersom de är baserade på den uppfattningen att all mänsklig handling återspeglas i sefirots värld, och på det sättet influerar det gudomliga livet. På detta sätt kan man även mena att kabbalan även har hermetiska, eller hermeticistiska, drag.

I motsats till filosofin är kabbalah väl distanserad från den intellektuella och rationella behandlingen av religion. Men trots detta har det funnits kabbalister som ansett att religion var ett ämne som huvudsakligen var ämnat för rationell undersökning. Och å andra sidan så blev intellektet självt också föremål för mystisk tolkning.

Kabbalan hade även tidigt, i sin esoterism, likheter med gnosticismen. Detta på så sätt att de inte endast lärde ut mystiska metoder utan även magi, ängelologi och kosmologi. Det var inte förrän kabbalisterna kom i kontakt med den medeltida Judiska filosofin som det blev en verkligt Judisk mystik. Detta medförde en separation mellan de mystiska, spekulativa lärorna och de rent ockulta. Dock fanns det flera kabbalah-cirklar som behöll båda element i sin hemliga tradition. Tillgång till dessa kunde man få genom initiation eller t.o.m. uppenbarelse.

Historia

Den judiska mystiken ursprung står att finna i de esoteriska och teosofiska strömningarna bland de judiska Palestinierna och Egyptierna kring den kristna tideräkningens början. Förutom Hellenistiska och Persiska influenserna fanns även inhemsk produktion av material som var av mystisk karaktär. Detta material producerades av både företrädare från den rabbinska judendomen likväl som av anhängare till mer oetablerade strömningar.

Det är de s.k. tronmysterierna, Merkavahmystiken, som är den första mystiska strömmingen inom Judendomen. Dessa mystiker strävade efter att varsebli fenomenet Hesekiel beskriver i sin vision i Gamla Testamentet. Särskilt då tronen och den som sitter på den. Även Hanokböckerna var en källa för visionär inspiration då även denna beskrev Tronvärlden och det sätt på vilket mystikerna reste till denna. Man tolkade även den första Moseboken på ett mystiskt sätt. Mischna och Talmud beskriver även starka mystiska strömningar vid denna tid, vilket påvisar att den tidiga Judendomen hade en esoterisk aspekt.

Sekter runt den rabbinska Judendomen uppvisade klara gnostiska tendenser, bl.a. de s.k. Ofiterna. Detta ledde till att även den rabbinska Judendomen anammade visst sådant material.

Spekulationer kring Genesis var upphov till ett inflytelserikt mystiskt verk: Sefer Yetzirah, skapelsens bok. Denna skrift anses ursprungligen ha skrivits ner runt 3-600-talet. Boken har två versioner vilka lätt skiljer sig från varandra: en kortare och en längre. Sefer Yetzirah behandlar på ett klart mystiskt sätt kosmologi och kosmogoni. Skriften är länkad till den Judiska spekulationen kring gudomlig visdom då den deklarerar att Gud skapade världen medelst ’Visdomens 32 hemliga stigar’. Dessa 32 stigar är sefirot samt det hebreiska alfabetets 22 bokstäver. Men egentligen är det förbindelserna mellan sefirot som kallas stigar.

Från att endast ha varit en mystisk strömning i mellanöstern anlände denna så småningom till Europa under medeltiden. Det var nu som kabbalan först emanerade, och då i södra Frankrike, i Provence. Från början var denna stark influerad av Merkavahmystiken samt Judiska gnostiska traditioner. Den första kabbalistiska skriften Sefer ha-Bahir, Klarhetens Bok, fick här sitt ursprung. Denna bok beskriver med ett målande språk de tio sefirot, som Guds ’ljus’, eller inre attribut. Dessa tio sefirot har blivit basen för det mesta senare kabbalistiska material.

Under början av 1200-talet spreds kabbalan till Spanien från Provence. Här uppstod viktiga centrum, vilka spred vidare lärorna till övriga landet. Det tidigaste centrat uppstod i Gerona, varifrån det spreds vidare till Kastilien som var ett centrum för i huvudsak gnostiska kabbalister. I detta kabbalistiska klimat framträdde även den första uttalade kabbalistiska messiasfiguren: Abraham Abulafia (som jag ju behandlat i detalj i tre föregående artiklar här).

Trots kabbalans uppenbara esoterism började man nu aktivt trycka böcker som spred läran till vidare cirklar. Kabbalan fick även större spridning då samtidens största religiösa och juridiska auktoritet, Nahmanides, var en ivrig anhängare sedan sin ungdom. I flera av hans kommentarer till Toran inlemmar han kabbalistiska doktriner. Kabbalans nyvunna popularitet ledde till att även ’vanligt folk’ fick tillgång till dess hemligheter, och även författade egna mystiska skrifter.

Det viktigaste kabbalistiska verket som producerades vid denna tid var Moses de Leons monumentala Sefer ha-Zohar, strålglansens Bok. Denna bok är en sammanfattning av författarens uppfattning om den traditionella Judendomen, men iklädd kabbalistisk skrud. Han hämtar sin kabbalistiska inspiration från både Gerona-kabbalisterna och de gnostiska Kastilianska motsvarigheterna. Boken har i huvudsak två poler, varav den ena kretsar kring Guds mystiska sefirotiska värld och den andra kring Judarnas situation, deras öde i världen och i deras själsliv.

Skapelseprocessen och sefirot

Enligt traditionen fanns det i begynnelsen endast Gud. Kabbalan benämner denne ursprungliga entitet med termer som Ain och Ain Sof, gräns respektive utan gräns. Tillsammans med dess strålglans, Ain Sof Aur, det gränslösa ljuset, befinner sig dessa utanför det geometriska sefirotiska systemet, Livets Träd. Om denne entitet kan inget sägas eftersom den är bortom all förnimmelse. Denne entitet, Gud, närde en önskan om att skåda Gud, och på det sättet bli känd.

Symboliskt sett kan denna process beskrivas på följande sätt: ifrån det gränslösa emanerade tio stadier, från det oändliga till det ändliga. Dessa emanationer definierade så småningom de tio sefirot, vilka tillsammans formar bilden av det manifesta gudomliga. Dessa sefirot är instrument vilka styr all existens. Den första manifestationen kallas Atziluth (emanationens värld) och är evighetens perfekta och oföränderliga sfär. Denna värld, som ständigt är på väg att bli (dvs, ständig potential), utstrålade ur den första sefiran Keter, Kronan. Keter är ursprungets punkt och de påföljande sefirot är dess aktiva och passiva motbalans. Dessa kallas Chokmah och Binah, Visdom samt Förståelse. Tillsammans med Keter bildar dessa tre sefirot den himmelska triaden. Här finns principerna equilibrium, expansion och kontraktion samlade. Nedanför denna triad finns en icke-sefira vid namn Daath, Kunskap. Denna liknas vid en slöja som döljer det gudomliga.

De nästföljande sefirot är Chesed, Geburah och Tifaret, Nåd, Styrka samt Skönhet. Dessa bildar tillsammans den andra triaden och verkar som Guds expansiva, kontrollerande och enande princip. Nästa sefirotiska par är Netzach och Hod, Seger samt Prakt. De är ansvariga för de tre lägre världarnas emanationer. Det sista paret innefattar Yesod och Malkuth och agerar som den gudomliga processens fundament och bestämdhet. Eftersom de heter Fundament respektive Kungadöme innehåller de allt som blivit nedfört från den översta Kronan. Yesod kan ses som det ställe var Gud äntligen kan skåda sig själv och Malkuth som mottagaren av denne. Dock är det sefirotiska systemet ännu mer komplext, då det anses som brukligt att även integrera de s.k. stigar som löper mellan de olika sefirot, och sammanbinder dem med varandra.

Från den ursprungliga världen Atziluth emanerade den andra: Briah, Skapelsen Värld. Denna uppkommer i mitten av Atziluth och på det sättet att Briahs övre värld är dold. På detta sätt interagerar de olika världarna med varandra – de övriga två världarna fungerar på samma sätt. Denna värld har sin Keter i Atziluths Tifaret och symboliserar tidens och rymdens början. Detta är en grövre värld och ett steg närmare manifestation. Den tredje världen Yetzirah, Utformandets Värld, har sin Keter i Briahs Tifaret samtidigt som Atziluths Malkuth. Här möts de tre övre världarna. Yetzira är medlaren mellan det fysiska och det gudomliga, och den gudomliga viljan börjar här ta form. Den lägsta världen kallas Assiah, den Materiella Världen och här manifesteras allt som varit potential i de övre världarna. Det är i den världen som vi lever. Men dessa fyra världar har även en mikrokosmisk aspekt på så vis att Atziluth är det rena medvetandet, Briah det intellektuella och Yetzira det emotionella. De är även hem för diverse entiteter. T ex. så hör Gud hemma i Atziluth, ärkeänglar i Briah, änglar i Yetzirah och elementarandar, människor och demoner i Assiah.

Kabbalah är onekligen ett intressant ämne och det från flera perspektiv. Bla eftersom det varit ett kärl som fört Traditionen från det gåtfulla och vaga förflutna till det mer komplexa och överskådliga tryckta ordet. För att ta ett exempel så använder sig kabbalan av likadana meditationstekniker som de tidigaste skrivna dokumenten i världen exponerade. Här tänker jag på den meditationsteknik kung Gilgamesh använde sig av i Gilgamesheposet, en sumerisk berättelse som har åtminstone 4000 år på nacken. Denna historia har skriftligt och muntligt förts vidare genom århundradena i den delen av världen, så det är som sagt ett underbart exempel på levande Tradition. Judendomen blir sen heller inte sämre, eller mindre Traditionalistisk, när kabbalan utvecklas, eftersom det bara fullbordar helheten varje Traditionell religion måste ha, där mystiken tätt sammanslingras med rationaliteten, precis som inom Islam där tassawuf, dvs sufism, går hand i hand med fiqh och sharia.

Men jag slutar denna artikel med några lättillgängliga och breda lästips för den som vill fördjupa sig lite mer. Scholem anses som den främste auktoriteten inom området, och han var förutom akademiker även praktiserande kabbalist. Geels är religionspsykolog och skriver från det perspektivet. Dan är religionshistoriker, liksom Fine och hans artikelförfattare. Kaplan är praktiserande kabbalist med stora kunskaper inom området. Yetzira och Bahir är texter som bör läsas, och finns på nätet, men Kaplan har skrivit utförliga kommentarer till dem så dessa versioner passar inte illa i bokhyllan.

Gershom Scholem – Kabbalah

Gershom Scholem – Den judiska mystiken

Antoon Geels – Judisk mystik

Joseph Dan – The Early Kabbalah

Sefer Yetzirah

Sefer ha-Bahir

Arye Kaplan – Meditation and Kabbalah

Lawrence Fine et al – Essential Papers on Kabbalah

De enskilda Kelipot - Fortsättning på Kabbalahserien

Det är svårt att sluta läsa vidare och fundera vidare på det ämne röranda Kabbalah jag så många gånger tidigare tagit upp, så jag har suttit och spånat på något mer att säga om det. Liksom allt annat går ju även detta att analysera samman i ännu mindre delar, att gå från den föregående storheten till någon av de mindre vägar man kan finna som kan leda till det. Jag tycker ju att genom att ytterligare definiera något så erhåller man en allt större förståelse. Och jag tänker särskilt gå in på de olika delarna av Sitra Ahra, dvs. de Kelipot jag tidigare talade om.

Det finns framför allt två versioner av hur Kelipots existens kan redovisas i förhållande till Sefirot. De härstammar från de neoplatonska och gnostiska paradigmen inom Kabbalah som varit de tydligaste och tidigaste inriktningarna inom Kabbalans esoteriska kosmologi. Det är två ganska olikartade modeller eftersom den ena är mer vertikal och den andra närmast imploderande horisontell. Den första versionen är egentligen ganska häpnadsväckande eftersom den verkligen andas uråldrighet. Det är lätt att tänka sig hur den gamla urmänniskan för kanske mer än 100000 år sedan spekulerade om väderfenomenen kring ett åskoväder och fann det väldigt symboliskt tilltalande. Ett sätt för naturen att bekräfta deras inre visioner kanske? Den andra versionen är betydligt mer sofistikerad, och det går inte att omedelbart dra några paralleller till några faktiskt förekommande natur- eller fenomen – även om varje Sefirot och Kelipot i sig själv har sådana korrespondenter – precis som många andra olika religiösa namn och fenomen inom religioner världen och tider över har då vi närmar oss deras kärna.

Kelipot, trots att deras funktion är att fungera som instrument för ondska, har inte endast en uppenbart ond sida, de kan även verka beskyddande. Det är särskilt dessa Hesekiels Kelipot som har den funktionen. De söker sig till heligheten och dväljs därför i Shechinans närhet där de döljer samt beskyddar henne. En orsak till det är att hindra ’pöbeln’ från att förnimma det gudomliga. Endast den rättfärdiga tillåts nalkas detta. Detta förhållande kan liknas vid en nöts struktur på så vis att den inre kärnan (det gudomliga) beskyddas av det yttre skalet (Kelipot):

”This holy spirit (the Shechina) is made in the body so that it may include within itself another spirit, exalted, fine, and resplendent. And so all is embraced and contained, one in the other, and interwoven one with the other, so that they are embraced within the world, which is the last, outmost, shell. The hard shell (of ”the other side”) is inside the shell of this world, like a nut whose outer shell is not hard, but whose inner shell is hard.”

Kelipots närhet till Shechinan, utan någon uppdelning mellan dem, passar särskilt bra in i synen att Sitra Ahra är ett system av skal. Denna idé återges i flera skrifter, inte minst i Zohar och har sitt ursprung i en mystisk tolkning av Hesekiels vision:

”Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det. Och mitt i det, mitt i elden, syntes något som var som glänsande malm.”

Arrangemanget av dessa skal, från det yttre till det inre är: en stormvind, ett stort moln, en flammande eld och ett sken. Eller, från andra hållet: en glänsande mittpunkt med flammor som kringgärdar det. Ett mörkt moln döljer ljuset och från molnet utgår en kraftig vind. Dessa är arrangerade i lager på lager på ett sätt liknande lökens. Stormvinden är det yttre och tjockaste lagret medan skenet är det innersta skalet, vilket vidrör, och är sammankopplat med, det gudomliga.

Som tidigare nämnts så liknas de olika skeendena i visionen vid en nöts olika skal. ”Och jag fick se en stormvind komma norrifrån”. Detta liknas vid nötens yttersta gröna skal, vilket även kallas för avfallsprodukt, och vad det associeras vid har vi ju läst i mina tidigare artiklar i ämnet. ”Ett stort moln”; detta är det andra skalet, ett vitt tomrum. ”Flammande eld”; det tredje skalet förknippas med mörker. ”Och ett sken omgav det.”; detta är det fjärde skalet hos nöten, ett skal som vidrör själva kärnan. ”Och mitt i det, mitt i elden, syntes något som var som glänsande malm.”; detta är själva nötens kärna. Shechinans sken omger det fjärde Kelipot, skenets skal, och skänker helighet är det:

”And a brightness around it’; even though all this (i.e., the darkness of the outer shells) exists there (i.e., in ’the other side’), there is a brightness around it. Hence we learn that, even though this side is nothing but the side of uncleanness, there is a brightness around it, and man does not have to drive it away. Why is this? Because there is brightness around it; the side of the holiness of faith exists there; and there is no need to treat it with disdain. Therefore one should give it a portion on the side of holiness of faith.”

Det heliga ljuset i ”skenet” dämpar Geburahs hårdhet i Sitra Ahra. Denna fjärde Kelipot kallas för Kelipah Nogah och representerar en Luciferiansk värld. Den tillhör som bekant den onda världen, men den sefirotiska världens utstrålningar skiner genom den. På det sättet verkar de goda och onda sfärerna sammanblandade på ett högst häpnadsväckande sett.


De gnostiska Kelipot

I motsats till de Kelipot som Hesekiel varseblev i sin vision är de gnostiska Kelipot tämligen dualistiska till sin natur; åtminstone om man ser till deras förhållande till de heliga sefirot – deras heliga sida. Det är inte endast deras struktur som är annorlunda, hela deras essens är till sin natur annorlunda. Det mytologiska elementet är även det mera närvarande än hos Hesekiels Kelipot. Han beskrev ett sken såsom varandes sina Kelipots högsta makt, men utan några större mytologiska omskrivningar eller hänvisningar till demoniska krafter; denna Kelipha Nogah, anses ju vara en mix av både ont och gott. De gnostiska Kelipot är helt och hållet demoniska till sin natur.

Dessa Kelipot kan ses som antingen ett slags motpol till sefirot, averserade sefirot, eller som ett demonisk ordenssällskap. Då de ses som averserade sefirot refererar de till de negativa, eller destruktiva, motpolerna till de heliga sefirot. Men om de beskrivs som ett demoniskt ordenssällskap refererar de till Kelipot tillhörande den lägsta kabbalistiska världen Assiah. Dessa averserade sefirot har även varsin ärkedemon som härskare. Dessa demoner har hämtats från olika traditioner där vissa varit gudar (Astarte, Baal och Moloch) och förmodligen blivit demoniserade eftersom de ansågs som konkurrenter till den hebreiska Jehova. Ibland är dessa ärkedemoner nattdemoner eller monster från gammal tro i mellanöstern (Lilith, Nehema, Asmodeus, Satan, Lucifuge och Belfegor). Några få är människor, vilka blivit omtalade i gamla testamentet (Adrammelech, Tubal Kain och Namaah).

Jag kommer här att beskriva dessa Kelipot, och deras demonhärskare, i rakt nedstigande följd, från Keters demoniska motsvarighet till Malkuths.

1. Thamiel, Guds dualitet. Då Keter representerar enhet representerar Thamiel dualitet. Därför är Thamiel uppdelningen av det som endast är perfekt endast i enhet. Demoniskt sett kallades Thamiel Thmiel innan ondskans revolt. Genom att lägga till ett Alef, dvs. bokstaven A i det hebreiska alfabetet (märk likheten med det grekiska alfabetets motsvarigheter, alfa beta, som här är alef bet) i deras namn sökte de erhålla mer makt. Då blev de Thamiel. I deras lägsta stadium kallas de Tmaal, Guds förgiftning. Thamiels yttre form kallas Cathariel, Guds skräckinjagande ljus. Thamiel har, till skillnad från de övriga Kelipot två demonhärskare: Satan och Moloch, motståndare respektive konung. Att det är just två demoner som blivit satt att härska över Thamiel beror på att man velat betona dess dualistiska natur.

2. Chaigidel, Guds makts förvirring. Denna makt är förvirringen av den kraft, vilken utflödar i begynnelsen för att ge skapelseprocessen livskraft. Dess yttre aspekt är Chaigidel, de som nalkas platsen var Gud ej är. Denna Kelipots härskare är Beelzebub eller, enligt andra källor, Adam Belial, den onda ursprungliga mannen.

3. Sathariel, Guds fördoldhet. Dess sefirotiska motsats, Binah, uppvisar det absolutas struktur medan Sathariel döljer den. Dess yttre form kallas Sheireil, Guds hårresande utsände. Lucifuge, den som flyr ljuset, är dess härskare.

4. Gamchicoth, uppslukarna. Dessa är de som söker bortkasta tanken och innehållet av skapelsen. Den yttre formen är Azariel, de bindande hos Gud. Dess demonhärskare är Astaroth, en av flocken. Denne härstammar mytologiskt sett från gudinnan Astarte.

5. Golab, brinnande kroppar. Golab förgör allt genom att bränna ner det, även de själva. Usiel, Guds ruiner, är dess yttre form. Asmodeus, den förgörande guden, är demonhärskaren. Namnet kan även betyda ’den som är utsmyckad med eld’.

6. Togaririm, de som vrålar ut sorg och tårar. Togaririms sefirotiska motsvarighet, Tifaret, står för skönhet och fröjd, men dessa Togaririm skapar fulhet och jämmer kring det. Den yttre aspekten heter Zomiel, Guds revolt. Demonhärskaren Belphegor, Herren över de döda, styr över denna Kelipot.

7. Harab Serapel, korparna kring Guds eld. Dessa är dödens korpar vilka stöter bort alla, t.o.m. sina egna. Detta ska ses i motsats till den sefirotiska motsvarigheten Netzach, som står för den naturliga kärlekens öppenhet. Theumiel, Guds stinkande substans, är den yttre aspekten. Baal, Herre, eller Tubal Kain, skaparen av skarpa vapen, är demonhärskaren över denna Kelipot. Tubal Kain var en släkting till Kain och fick barn tillsammans med sin syster Naamah. Barnet var demonen Asmodeus.

8. Samael, Guds ödeläggelse, eller vänstra hand. Samael representerar den fallna och misslyckade skapelsens ofruktbara ödeläggelse. Den yttre formen är Theuniel, Guds smutsiga och klagande avskräde. Samaels demonhärskare är Adrammelech, kraftfull kung.

9. Gamaliel, Guds besudlare. Då Yesod, den sefirotiska motsvarigheten, är det sista steget i emanationsprocessen innan utstrålningarna tar materiell form i Malkuth, verkar Gamaliel för att producera missvisande och förorenade resultat. Ogiel, de som flyr från Gud, är dess yttre form. Denna Kelipot har en kvinnlig demonhärskare: den ökända Lilith.

10. Nehemot (eller Lilith, nattspöke), viskarna. Dessa är ansvariga för underliga ställens skräckinjagande ljud. De eggar upp sinnet och orsakar underliga begär. Nehema, jämraren, är här demoninnan som blivit dess demonhärskare. Det anses som troligt att det är ett annat namn för Namaah. Nehema kan även vara den judiska motsvarigheten till den egyptiska Neftys.

Så det var två ganska olikartade modeller som jag skrev i inledningen. Som sagt, som sagt … Men även om de är så olika är det ändå inte svårt att med hjälp av denna modell se hur varje enskild sk gnostisk Kelipot ter sig i förhållande till sin Sefirot. Dvs. om man vill. Men samtidigt är det något man endast med största svårighet kan göra eftersom de gnostiska Kelipot inte ses som omgärdande sin Sefirot, utan är helt fristående, även om den har en motpol. Många kabbalister verkar också ha haft svårt med detta, och har använt sig av båda modeller för att förklara fenomenet, och eftersom detta rör sig om religion så finns det inget som säger att det måste vara rationellt. De gamla grekerna var allt annat än rationella i sin religiösa irrationalitet, så varför skulle de senare kabbalisterna vara annorlunda på något sätt?

Det är nog många som läser här som inte har någon aning om vad Kabbalah är får något, så jag tror nog att jag skriver in en liten förklaring vad det är i nästa avsnitt, istället för att fortsätta arbeta mig in på djupet i den Kabbalistiska snårskogen …

Fast nu när jag ändå är inne på det så går det inte att komma bort från det faktum att det finns många nutida figurer inom den sk nyandliga världen som funnit en annan förklaring på Hesekiels vision. Och här är det främst inom en mer kvasireligiös nyandlig gren dessa förklaringar står att finna. Nämigen hos UFO-älskarna. Men det är egentligen inte så konstigt att de tycker att Esekiels vision påminner dem om ett UFO eftersom man lätt kan likna det vid ett sådant om man jämför de med varandra. För det var ju ett skinande metallobjekt som sprutade eld och rök ur sig. Och vad jag inte redovisat var att Esekiel även beskrev hur metallobjektet inuti såg ut. Och det var en vagn med en figur i den – skinande av ljus. Så det kan förvisso tolkas som ett UFO, men för den som är bekant med litteratur om andliga visioner, och forskningen inom religionspsykologi och transpersonell psykologi är UFO-förklaringen inte särskilt intressant. Men man ska aldrig säga aldrig sägs det. Jag väljer emellertid att satsa på det andliga alternativet.

Kabbalah fortsättning

Efter att ha behandlat Sitra Ahra från ett större perspektiv där dess helhet varit i fokus, kan det nu finnas anledning att gå in på dess beståndsdelar. För precis som varat består av olika sfärer, eller aspekter av varat/Gud enligt kabbalah (sefirot) så finns det exakta motsvarigheter till sefirot i Sitra Ahra. Men precis som de flesta moderna och inte så moderna kabbalister väljer att antingen bara beskriva ämnet i flykten, eller inte alls valde även de första kabbalisterna att undgå ämnet. Det var bara vissa som gav det större eller tom heltäckande utrymme. Och särskilt känsligt var det när det kom in på detaljer såsom Kelipot eftersom det kunde användas till tillämpad trollkonst. Det fanns emellertid vissa cirklar som ägnade sig åt kelipotisk magi, och vid senare transgressiv praktik i Sabbatai Zevis kölvatten var det närmast en norm. Vissa Chabad-chassider ägnade sig t ex helt uteslutande åt kelipotisk magi i syfte att genom att blidka det onda komma runt det och nå Gud.

Kelipot, som betyder skal, ska ses som Sitra Ahras inre och aktiva beståndsdelar. Även om de kan kategoriseras in i mindre delar så har de både en mikro- och makrokosmisk aspekt. Förutom att det existerar en dualism mellan Sitra Ahra och Sitra de-Kadushah så finns det även en dualism inuti Sitra Ahra. Denna dualism består av det ondas arketypiska maskulinitet och Femininitet. Det existerar även en dualism mellan Sitra Ahras högsta makter, som ’personligen’ vidrör det gudomliga, och dess lägre makter.

Det är i avgrundens mörker som ’den andra sidans’ makter har sin hemvist, och deras specifika boning kallas för det stora djupets skreva. Det var ifrån denna skreva som Liliths rytande kunde höras vid Adams (1) skapelse, då hon ville idka samlag med honom. Det var även härifrån som Kelipot trädde fram. Deras avsikt var att sköta sitt arbete i både de övre och de nedre världarna, och det är till detta djup som de återvänder då deras arbete är slutfört. Mellan det heligas krafter, och det oheligas krafter, finns en omätbar distans och det är endast då Sitra Ahras makter är i uppstigandes som de kan närma sig den gudomliga sfären.

Kelipots maskulinitet och femininitet.

Den onda maktens första punkt, vilken hade sitt ursprung i röken från Geburahs raseri, var mörk och fördold. Då detta mörka dunkel utsträckte sig självt, formades skepnaden av en man inuti Sitra Ahra. Nämligen ärkedemonen Samael (Adam Belial, den värdelösa mannen) och vid hans sida växte skepnaden av en kvinna fram: den fruktansvärde Lilith. Mannen kallades för ’Skuggan’ och kvinnan för ’Döden’ och när de sammansmälter kallas de för ’Dödens Skugga’. När dessa två ondskans makter först framföddes var de hoplänkade med varandra, som en man och en kvinna tillsammans, likt Tifaret och Malkuth bland de gudomliga sefirot.

Precis som det i den heliga sefirotiska sidan existerar man och kvinna, så ock i ’den andra sidan’. Men mannen anses vara mer spirituell än kvinnan och opererar följaktligen på en högre nivå. Kvinnan utför sitt arbete i världen, men under Samaels styre. Deras förhållande är av en synnerligen sexuell natur och deras styrka är beroende av deras samlag. Endast då de är sammankopplade med varandra kan de agera framgångsrikt. Kvinnan, Lilith, är den förföriska ormen som frestar och förleder och hon uppenbarar sig för världens män såsom en slående vacker, och sensuellt klädd, sköka. Som sådan är hon alltid redo att fånga in männen i sitt garn. Men så snart de blivit förförda förråder hon dem och förvandlar sig till Dödens ängel. Det är genom samlag mellan man och kvinna som lidandet kommer in i världen:

“This is he (i.e., the male) who brings suffering upon the world, for when he is joined to the other level, and embraces the female, all the sufferings, miseries, and sorrows descends upon the world, for one cannot rule without the other. The levels have all been given to the female to rule, that she might mislead the world, but if one did not ride upon the other, and was not joined to the other, they would not be able to rule…Therefore one provodes the power, and the other does its work in the world, but one cannot rule without the other. “

I människan själ anses Samaels och Liliths arketypiska maskulinitet respektive femininitet vara udda och främmande gudar. Det är de som uppväcker vrede och får de att hänge sig åt blodsutgjutelse och andra grymma dåd. Det är Samael som eggar människan döda i stundens ingivelse, men Lilith upptänder hat och orsakar krig.

Denna maskulinitet och femininitet är ej endast aktiva i de nedre världarna utan även i de övre sfärerna. Zohar talar om förförelse och död även ovan, och matchar detta med arvsynd, med alla dess konsekvenser i världen nedanför:

“On the second day of creation, when Gehinnom (2) was created, a body was made in the mystic symbol of man, and the limbs were officers (i.e., angels), who drew near to the fire and died, and returned as at the beginning. And this because they drew near to the snake. And it is Adam who was seduced in the snake’s abode and so died, and the snake brought death upon him [because] he had approached it. In every place man is male and female, but man (among the sefirot), who is the supernal holy one, rules over all; he gives food and life to all. “

Tills skillnad från denna syn hämtad ur Zohar så hade de gnostiska kabbalisterna en annorlunda uppfattning. De beskrev tydligt att precis som Samael och Lilith lurade Adam och Eva till att ha sexuellt umgänge med dem, så existerade sexuell aktivitet även i de övre sfärerna. Det feminina elementet i det högsta gudomliga, Malkuth, hade samlag med Samael, och den himmelska mannen Tifaret hade samlag med Lilith. Detta förklarade även varför månen hade olika faser:

“You must know that it was not Adam and Eve alone who sinned and stumbled because of the primordial serpent…But the mystery of this matter is profound in all truth. Even the luminaries (i.e., Tiferet and Malkhut, symbolised by the sun and the moon) suffered because of them. Know that their sin caused the diminution of the moon.”

Zohar påvisar, då det gäller arvsynden, att människans synder leder till sexuell aktivitet, mellan det gudomligas manliga och kvinnliga, samt mellan ’den andra sidans’ Lilith och Samael.

Kelipotisk mytologi

Kelipot, de orena sefirot, är till sin natur helt skilda från de heliga sefirot. Inte endast till naturen utan även i deras särskilda karaktär, vilket ger dem en anmärkningsvärd mytologisk kvalitet. De termer man brukar för att beskriva sefirots kvaliteter handlar om abstrakta idéer såsom spirituella krafter, emotionella attribut eller upphöjelse. Även i deras mer påtagliga symbolik, som t.ex. beskrivningen av den ursprungliga människan, maskuliniteten och femininiteten, handlar det om generella arketyper och inte om specifika individer. De två sefirot Chokmah och Binah, vilka är Modern och Fadern, anses vara den unika perfektionen av faderskap och moderskap. På samma sätt beskrivs det gudomligas maskulinitet och femininitet som essensen av manlighet och kvinnlighet. Om Shekinan sägs det att alla kvinnor i världen dväljs i hennes mysterium, dvs. hon är den eviga kvinnlighetens gudomliga arketyp.

Då det handlar om Sitra Ahras motsvarigheter Kelipot så är det annorlunda. Deras existens är kraftigt individuell och de agerar och lever såsom definitiva, specifika karaktärer. Zohar beskriver särskilt två av dessa karaktärer: Samael och Lilith (5). Dessa är som bekant Mannen och Kvinnan vilka innefattar och speglar hela det Kelipotiska systemet. Ibland beskrivs de Kelipotiska makterna som onda änglar, och ibland som mänskliga karaktärer. Det kan även hända att de blir iklädda djurskrud. Det ondas Manliga och Kvinnliga blir då beskrivna såsom oxe respektive åsna, och resultatet av deras union är en ond kraft som tar skepnaden av en hund.

Det Kelipotiska monstret

Det finns i huvudsak två djur som används för att beskriva Sitra Ahras makter: ormen och monstret. Detta monstrum, ett sjöodjur, spelar även en viktig roll i flera antika religioners mytologi. Monstret blir ofta omtalat som en mörkrets och ondskans konung. Både gudomliga och mänskliga hjältetyper strider mot detta monster och visar sin tapperhet då de besegrar detta. I flera legender tidsbestäms denna strid till perioden strax innan skapelsen, varpå kosmogoniska skeenden emanerade. En känd sådan legend är den babyloniska myten angående striden mellan Bel och Tiamat, avgrundens monstrum.

Beskrivningarna av monstret i Zohar börjar med en hänvisning till Hesekiel 29:3:

”Tala och säg: Så säger Herren, Herren: Se, jag ska komma över dig Farao (3), du Egyptens kung, du stora drake (4),som ligger där i dina strömmar och säger: ”Min Nilflod är min, själv har jag gjort den.”

Här tolkas det, i Zohar, som att symbolisera Sitra Ahras huvud, som i framtiden ska bli besegrat och sedan försvinna från världen. Detta stora monster ligger i sin egen flod; en flod han kan förflyta sig från och simma till flera andra floder där andra monster, hans tjänare och hjälpare, har sina hem. Zohar beskriver att det existerar tio sådana floder, vilka samtliga behärskas av ett monster. Detta korresponderar med de tio Kelipot, baksidan till Livets Träd, och till de tio Guds uttalanden vid skapelsen. Alla de övriga flodernas monster är underkastade det stora monstrets vilja, och de får makten att utföra sitt ämbete från denne:

“The other monsters of which we have spoken existed and did not exist. Why? Because their power was weakened so that they should not confuse the world more than once every seventy years. They gain their strength from the power of the great monster. It is he alone that [gives them power] to prevail.”

Då detta stora monster samlat styrka från floderna påbörjar han sitt krig mot det heligas makter och penetrerar Shechinans sjö för att besudla den och föra iväg dess vatten. Han betvingar henne varefter det gudomliga ljuset mörknar framför honom.

Den Kelipotiska Ormen

Det Kelipotiska monstret är inte den enda mytologiska beskrivningen av Sitra Ahras makter. Ännu mera frekvent förekommande är symbolen av den Kelipotiska ormen. Det är snarare så att det är ormen som är det mest ryktbara mytologiska djuret, både inom de gamla religionerna och i folktron. Hela dess uppenbarelse har ständigt fört med sig en känsla av beundran, men samtidigt fruktan. Både för dess utseende men även för dess natur. Inom Zohar är denne den mest populära representanten för ondskans makter.

Den bibliska historien angående Adam och Evas synd, framträder ormen som en förförare och förledare. Det är på grundval av denna historia som Satan blir beskriven, i Judisk legend, som den ursprungliga ormen. Även Zohar följer detta synsätt och porträtterar ormen som en representant för Sitra Ahras ursprung. Ormen som så anses även ibland stå för Sitra Ahra i dess helhet, utan hänsyn till ’den andra sidans’ manlighet och kvinnlighet.

Den Kelipotiska ormen blir stundtals beskriven som Sitra Ahras kvinnliga sida, Lilith, på vilken hennes partner Samael red då han förförde Eva:

“Come and see. When Adam was in the Garden of Eden engaged in the service of his Maker, Samael came down with all his levels, riding upon the evil snake, in order to mislead them, because the snake that was under him was cunning enough to mislead mankind and seduce them, as it is written, ’For the lips of a strange woman drop honey, and her mouth is smoother than oil.”

Denna orm är den sköka vilken leder människan till tygellösa utsvävningar. Men så snart förförelsen ägt rum tar hon med sig syndaren till hennes sju palats där hon straffar denne. Dessa sju palats korresponderar med Shechinans sju palats. För att undvika risken att råka bli föremål för ormens uppmärksamhet råder Zohar människan till att hålla ett ständigt vakande öga öppet, för ormen kan dyka upp på de mest oanade ställen:

“Here there are seven palaces, the dwelling of the unclean side, on the side of the snake. Happy is he who is saved from her and from her spell, who has not been bitten by her, and has not been spattered with poison that causes death. One must beware of her on all sides, above and below. He who is saved from the head is not saved from her tail, for when she turns her head away she raises her tail, striking and slaying.”

Dock bör det nämnas att ormen ibland är av manligt kön, och ibland att både Mannen och Kvinnan är ormar. Men ormar av olika slag. Oavsett om ormen är manlig eller kvinnlig så symboliserar den en stark demonisk sexualitet. I dess feminina roll uppväcker den en onaturlig flamma i männens hjärtan, både då de är vakna och då de drömmer. Men då ormen beskrivs som en maskulin kraft anses den endast vara Shechinans erövrare.

En annorlunda beskrivning av ormen talar om att dess huvud faktiskt är Shechinan, men dess svans Sitra Ahra. Detta innebär då att ormen innehåller både det heliga och det orena. Men svansen, och de krafter denne symboliserar, är endast aktiva då Shechinan är i exil. På detta sätt är Shechina sammanlänkad med Sitra Ahra, och den senare är underkastad den förras vilja samt är beroende av denne för att bibehålla sin makt. Slutligen finns det även en beskrivning av ormen som talar om att godhet och ondska i själva verket är två olika ormar. Från dessa två ormar emanerar människans benägenhet att hemfalla är antingen onda eller goda dåd.

I likhet med det Kelipotiska monstret har även ormen en uppsjö andra ormar som står till förfogande. Då ormarna går ut i världen för att utföra sitt arbete, följer en eftertrupp ständigt dessa trupper. Dessa kallas för mindre ormar. De Kelipotiska ormen har representanter både på jorden och i de gudomliga sfärerna. Den himmelska ormen kallas himlavalvets orm och samtliga stjärnor är förbundna med denne. På jorden representeras ormen av de världsliga ormarna vilka samtliga agerar som huvudormens emissarie. Den ursprungliga ormen är källan till all trollkonst och trollkonstnärerna allierar sig med denne genom de världsliga ormarna. De lägre, världsliga ormarna samarbetar med de övre himmelska motsvarigheterna och reagerar då över människan synder. Vid utbrott av synden förtal, ömsar ormarna sitt skinn. Detta provocerar de övre ormarna till fientlighet och får dessa ormar att även de ömsa sitt skinn. Detta får till synes stor verkan på mänskligheten:

“Come and see. Even though there is a set time for all the snakes in the world to shed their skins, they shed them only when they are aroused by slander in the lower world. Then that evil snake is aroused in the world above, and he sheds his skin and his scales…And when the snakes that are below are rid of that skin, each one of them utters a cry, and arouses a number of snakes that stand in the place called ’bor’ (a pit), where there are several snakes, and they all spread slander in order to arouse the great snake so that he might slander the world; and all because of the arousal provoked by slander.”

Denna orm representerar även Guds kreativa makt. Men den förlorade sin goda status då den förledde Adam till att synda. Därefter sökte han penetrera det gudomliga. Han tillskansade sig en position som inte passade honom och det var detta tilltag som gjorde honom till ondskans sataniska bärare av den demiurgiska arrogansen. Detta anses även vara förklaringen till varför ormen tog sig in i paradiset, var han inte hade skäl att vara.

(1) Adam representerar kabbalistiskt sett den mänskliga viljan och hans synd är perversionen av den mänskliga viljan.

(2) Helvetet, eller mer specifikt skärselden.

(3) Kabbalistiskt sett anses Farao vara den världsliga symbolen för Kelipot .

(4) Bibel 2000 har översatt detta till krokodil istället för drake.

(5) Jag har tidigare beskrivt Samael och Lilith i detalj i en artikel här i min blogg.