Ett skepp kommer lastat ...

Det finns nog inte många som inte hört Imperiets hjärtskärande version av Evert Taubes Balladen om Briggen Blue Bird, där båten går under med en fastsurrad rorsman på julafton 1872. Men färre är det nog som funderat över just varför skutan ifråga gick i kvav. Om man betänker att Taube faktiskt hade stor sjövana och kom från en likaledes sjövan familj så är det inte omöjligt att det finns viss sanning i historien, dvs. att det fanns en Blue Bird som gått under utanför Bohusläns klippiga kust kring den perioden.

Och visst fanns det mycket riktigt en båt vid namn Blue Bird som råkade i sjönöd 1872, fast inte vid Hållö som visan säger utan utanför Tryggö. Och dessutom inte vid julafton utan under augusti månad. Det var visst stormigt väder och minst fyra skepp fick problem. Men varför just Blue Bird kan man fråga sig? Då det var ett skepp som hade vana vid atlantseglingar (seglade mellan Riga och Boston) så torde ju besättningen vara van vid kraftigt oväder kan man tycka, så då får man väl spekulera vidare i vad det hade i lasten.

Och där kommer vi kanske till gåtans lösning. Det visade sig nämligen att det hade inget mindre än hampa, dvs. hasch i lasten! Tydligen hade besättningen tagit för sig rejält av lasten redan efter båtens avgång så de var rejält påtända när de väl rundat Skanör/Falsterbo och satte kursen mot Kattegatt … Så visans ord: "...han kan dreja en spak." var väl motsvarigheten till dagens "Han kan mecka en holk." Dessutom visar den hur desperata de blir när de märker att båten inte kommer att klara sig, så de måste röka på för fullt en sista gång: "...vi får blossa för här är det slut!"

eller jaja, historien blir ju onekligen lite lustigare så här, och dessutom, till skillnad mot visans tragiska utgång, rapporterades inga drunknade sjömän ty både skeppet och besättningen bärgades och kunde slutligen fortsätta sin färd mot Nordamerika. Men visst har jag fantastisk slutledningsförmåga. :)

Tidlös visdom

Mycket viktigare än det som är nytt just nu
är det som aldrig någonsin blir gammalt

- Thoreau

Ja, dessa ord sammanfattar på ett väldigt träffande sätt just varför jag intresserar mig för de ämnen jag här skriver om. Dvs det är tidlös visdom det handlar om. Och varför känner jag sån dragning till det? Jo, det är närmast ett religiöst kall, och här förklarar Lagerlöf hur det kan kännas att vara utsatt för en sådan dragningskraft:

Vems är handen som slungade spjutet,
vem är spjutkastaren?
Någon måste ha kastat det
och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand.
Vem är han som slungar sin andes spjutspets genom mörkret,
vem är spjutkastaren?
Det är jag, den genomborrade, som frågar.

Poesi

Två dikter som jag älskar, två dikter som egentligen är jag. Två dikter som följt mig från tonårten tills nu. Två dikter som jag aldrig kan glömma: Död amazon av Hjalmar Gullberg och Spelmannen av Dan Andersson. Död amazon handlar om hela tre saker - dels Karin Boyes självmord, dels nazisternas anfall på Grekland (genom samma ställe som persernas Konungarnas Kung Xerxes multikulturella miljonmanhär anföll spartanerna för 2500 år sedan, och dels det berömda Slaget vid Thermopyle, senast filmatiserat i Frank Millers 300. Spelmannen tonsattes av Staffan Hellstrand, och nådde på så sätt en bredare publik.

Hjalmar Gullberg

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T.
nått Thermopyle, Greklands lås
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt, när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man. 

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag.
Hyllningkören skall evigt handla
om Leonidas' nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Dan Andersson

Spelmannen

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära dans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång -
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.