Pisk, inte fisk ...

"Pisk ska det vara, inte fisk ...!" "Pisk!" Ja, det var på det sättet en före detta Auschwitz-fånge som var min vårdtagare då jag jobbade i hemtjänsten försökte förmedla sina upplevelser till mig en gång. Hon hade inte haft det lätt där, som man naturligtvis kan gissa sig till. Och det har satt sina spår även i hennes nuvarande liv, där hon t ex inte kan sova. Hon kan inte sova eftersom det var på natten lägervakterna kom för att våldta henne, och de andra flickorna får man förmoda. Dessutom var det en speciell veckodag, så den dagen i veckan stod denna tant och bakade hela natten för att slippa låta tankarna fladdra iväg till -40-talet. Antingen var det våldtäktsdagen, eller så var det p-pillerdagen. Båda är emmellertid intimt förknippade med varandra. Ytterligare en konsekvens av våldtäkterna var att hon vägrade att idka samlag mer än två gånger i sitt liv som gift kvinna. Dvs. båda gångerna var för att få barn. Det är rent fantastiskt hur hennes man egentligen stödde henne i hela sitt liv, utan att få någon sex ...

När Röda Arméns horder väl lyckats massakrera östtysklands och Berlins motstånd samt en stor del av dess civila befolkning (som de öven massvåldtog) och Tyskland kapitulerade; då, när kriget var slut, skeppades hon över till Sverige. Här försattes hon inte på fri fot som man kan tänka sig, utan hamnade i ett nytt läger, ett läger med öppen insyn så förbipasserande nyfikna skulle ha en chans att se hur en jude såg ut och levde. Det var tydligen en populär syssla för det samlades alltid stora folkskaror och tittade, förmodligen på de tjusiga flickorna såklart. Bland dessa pilska pojkar stod huvudpersonens framtida fästman, och sedemera äkta man. Han såg på henne och hon såg på honom, och gifta blev det. Jag vet inte vem som konverterade, men någon bör ha gjort det.

Angående titeln på detta inlägg, denna lilla essä, så syftar det till en dag då tanten satt och berättade för mig hur det vardagliga livet på koncentrationslägret såg ut. "Det var bara pisk, pisk och pisk. pisk varenda dag!" Sedan tystnade hon och tänkte efter coh sa snabbt "pisk!, pisk ska det vara, inte fisk. Vi fick pisk varenda dag, inte fisk varenda dag."

Pisk och fisk hörs ju snarlikt så hon misstänkt förmodligen att hon sagt att hon led så hemskt av att få fisk varenda dag, bara fisk, fisk och åter igen fisk. Nåväl, som tur så har jag ett hyfsat bra pokerface, så jag tackade för mig och sa att jag var tvungen att ge mig iväg till nästa tant som jag var sen till ... Men jag hann inte mer än ut i trappan förrän jag brast i dånskratt ... Tänk om jag hade skrattat precis när hon berättat det ...Undrar hur hon hade reagerat? Just att skratta åt sådana förbjudna saker, gör ju att man bara skrattar ännu värre. Samtidigt som man skäms så bubblar den ena efter den andra skrattattacken upp genom strupen, och tycks aldrig ta slut.

"This great evil. Where does it come from? How'd it steal into the world? What seed, what root did it grow from? Who's doin' this? Who's killin' us? Robbing us of life and light. Mockin' us with the sight of what we might've known. Does our ruin benefit the earth? Does it help the grass to grow, the sun to shine? Is this darkness in you, too? Have you passed through this night?"

De enskilda Kelipot - Fortsättning på Kabbalahserien

Det är svårt att sluta läsa vidare och fundera vidare på det ämne röranda Kabbalah jag så många gånger tidigare tagit upp, så jag har suttit och spånat på något mer att säga om det. Liksom allt annat går ju även detta att analysera samman i ännu mindre delar, att gå från den föregående storheten till någon av de mindre vägar man kan finna som kan leda till det. Jag tycker ju att genom att ytterligare definiera något så erhåller man en allt större förståelse. Och jag tänker särskilt gå in på de olika delarna av Sitra Ahra, dvs. de Kelipot jag tidigare talade om.

Det finns framför allt två versioner av hur Kelipots existens kan redovisas i förhållande till Sefirot. De härstammar från de neoplatonska och gnostiska paradigmen inom Kabbalah som varit de tydligaste och tidigaste inriktningarna inom Kabbalans esoteriska kosmologi. Det är två ganska olikartade modeller eftersom den ena är mer vertikal och den andra närmast imploderande horisontell. Den första versionen är egentligen ganska häpnadsväckande eftersom den verkligen andas uråldrighet. Det är lätt att tänka sig hur den gamla urmänniskan för kanske mer än 100000 år sedan spekulerade om väderfenomenen kring ett åskoväder och fann det väldigt symboliskt tilltalande. Ett sätt för naturen att bekräfta deras inre visioner kanske? Den andra versionen är betydligt mer sofistikerad, och det går inte att omedelbart dra några paralleller till några faktiskt förekommande natur- eller fenomen – även om varje Sefirot och Kelipot i sig själv har sådana korrespondenter – precis som många andra olika religiösa namn och fenomen inom religioner världen och tider över har då vi närmar oss deras kärna.

Kelipot, trots att deras funktion är att fungera som instrument för ondska, har inte endast en uppenbart ond sida, de kan även verka beskyddande. Det är särskilt dessa Hesekiels Kelipot som har den funktionen. De söker sig till heligheten och dväljs därför i Shechinans närhet där de döljer samt beskyddar henne. En orsak till det är att hindra ’pöbeln’ från att förnimma det gudomliga. Endast den rättfärdiga tillåts nalkas detta. Detta förhållande kan liknas vid en nöts struktur på så vis att den inre kärnan (det gudomliga) beskyddas av det yttre skalet (Kelipot):

”This holy spirit (the Shechina) is made in the body so that it may include within itself another spirit, exalted, fine, and resplendent. And so all is embraced and contained, one in the other, and interwoven one with the other, so that they are embraced within the world, which is the last, outmost, shell. The hard shell (of ”the other side”) is inside the shell of this world, like a nut whose outer shell is not hard, but whose inner shell is hard.”

Kelipots närhet till Shechinan, utan någon uppdelning mellan dem, passar särskilt bra in i synen att Sitra Ahra är ett system av skal. Denna idé återges i flera skrifter, inte minst i Zohar och har sitt ursprung i en mystisk tolkning av Hesekiels vision:

”Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det. Och mitt i det, mitt i elden, syntes något som var som glänsande malm.”

Arrangemanget av dessa skal, från det yttre till det inre är: en stormvind, ett stort moln, en flammande eld och ett sken. Eller, från andra hållet: en glänsande mittpunkt med flammor som kringgärdar det. Ett mörkt moln döljer ljuset och från molnet utgår en kraftig vind. Dessa är arrangerade i lager på lager på ett sätt liknande lökens. Stormvinden är det yttre och tjockaste lagret medan skenet är det innersta skalet, vilket vidrör, och är sammankopplat med, det gudomliga.

Som tidigare nämnts så liknas de olika skeendena i visionen vid en nöts olika skal. ”Och jag fick se en stormvind komma norrifrån”. Detta liknas vid nötens yttersta gröna skal, vilket även kallas för avfallsprodukt, och vad det associeras vid har vi ju läst i mina tidigare artiklar i ämnet. ”Ett stort moln”; detta är det andra skalet, ett vitt tomrum. ”Flammande eld”; det tredje skalet förknippas med mörker. ”Och ett sken omgav det.”; detta är det fjärde skalet hos nöten, ett skal som vidrör själva kärnan. ”Och mitt i det, mitt i elden, syntes något som var som glänsande malm.”; detta är själva nötens kärna. Shechinans sken omger det fjärde Kelipot, skenets skal, och skänker helighet är det:

”And a brightness around it’; even though all this (i.e., the darkness of the outer shells) exists there (i.e., in ’the other side’), there is a brightness around it. Hence we learn that, even though this side is nothing but the side of uncleanness, there is a brightness around it, and man does not have to drive it away. Why is this? Because there is brightness around it; the side of the holiness of faith exists there; and there is no need to treat it with disdain. Therefore one should give it a portion on the side of holiness of faith.”

Det heliga ljuset i ”skenet” dämpar Geburahs hårdhet i Sitra Ahra. Denna fjärde Kelipot kallas för Kelipah Nogah och representerar en Luciferiansk värld. Den tillhör som bekant den onda världen, men den sefirotiska världens utstrålningar skiner genom den. På det sättet verkar de goda och onda sfärerna sammanblandade på ett högst häpnadsväckande sett.


De gnostiska Kelipot

I motsats till de Kelipot som Hesekiel varseblev i sin vision är de gnostiska Kelipot tämligen dualistiska till sin natur; åtminstone om man ser till deras förhållande till de heliga sefirot – deras heliga sida. Det är inte endast deras struktur som är annorlunda, hela deras essens är till sin natur annorlunda. Det mytologiska elementet är även det mera närvarande än hos Hesekiels Kelipot. Han beskrev ett sken såsom varandes sina Kelipots högsta makt, men utan några större mytologiska omskrivningar eller hänvisningar till demoniska krafter; denna Kelipha Nogah, anses ju vara en mix av både ont och gott. De gnostiska Kelipot är helt och hållet demoniska till sin natur.

Dessa Kelipot kan ses som antingen ett slags motpol till sefirot, averserade sefirot, eller som ett demonisk ordenssällskap. Då de ses som averserade sefirot refererar de till de negativa, eller destruktiva, motpolerna till de heliga sefirot. Men om de beskrivs som ett demoniskt ordenssällskap refererar de till Kelipot tillhörande den lägsta kabbalistiska världen Assiah. Dessa averserade sefirot har även varsin ärkedemon som härskare. Dessa demoner har hämtats från olika traditioner där vissa varit gudar (Astarte, Baal och Moloch) och förmodligen blivit demoniserade eftersom de ansågs som konkurrenter till den hebreiska Jehova. Ibland är dessa ärkedemoner nattdemoner eller monster från gammal tro i mellanöstern (Lilith, Nehema, Asmodeus, Satan, Lucifuge och Belfegor). Några få är människor, vilka blivit omtalade i gamla testamentet (Adrammelech, Tubal Kain och Namaah).

Jag kommer här att beskriva dessa Kelipot, och deras demonhärskare, i rakt nedstigande följd, från Keters demoniska motsvarighet till Malkuths.

1. Thamiel, Guds dualitet. Då Keter representerar enhet representerar Thamiel dualitet. Därför är Thamiel uppdelningen av det som endast är perfekt endast i enhet. Demoniskt sett kallades Thamiel Thmiel innan ondskans revolt. Genom att lägga till ett Alef, dvs. bokstaven A i det hebreiska alfabetet (märk likheten med det grekiska alfabetets motsvarigheter, alfa beta, som här är alef bet) i deras namn sökte de erhålla mer makt. Då blev de Thamiel. I deras lägsta stadium kallas de Tmaal, Guds förgiftning. Thamiels yttre form kallas Cathariel, Guds skräckinjagande ljus. Thamiel har, till skillnad från de övriga Kelipot två demonhärskare: Satan och Moloch, motståndare respektive konung. Att det är just två demoner som blivit satt att härska över Thamiel beror på att man velat betona dess dualistiska natur.

2. Chaigidel, Guds makts förvirring. Denna makt är förvirringen av den kraft, vilken utflödar i begynnelsen för att ge skapelseprocessen livskraft. Dess yttre aspekt är Chaigidel, de som nalkas platsen var Gud ej är. Denna Kelipots härskare är Beelzebub eller, enligt andra källor, Adam Belial, den onda ursprungliga mannen.

3. Sathariel, Guds fördoldhet. Dess sefirotiska motsats, Binah, uppvisar det absolutas struktur medan Sathariel döljer den. Dess yttre form kallas Sheireil, Guds hårresande utsände. Lucifuge, den som flyr ljuset, är dess härskare.

4. Gamchicoth, uppslukarna. Dessa är de som söker bortkasta tanken och innehållet av skapelsen. Den yttre formen är Azariel, de bindande hos Gud. Dess demonhärskare är Astaroth, en av flocken. Denne härstammar mytologiskt sett från gudinnan Astarte.

5. Golab, brinnande kroppar. Golab förgör allt genom att bränna ner det, även de själva. Usiel, Guds ruiner, är dess yttre form. Asmodeus, den förgörande guden, är demonhärskaren. Namnet kan även betyda ’den som är utsmyckad med eld’.

6. Togaririm, de som vrålar ut sorg och tårar. Togaririms sefirotiska motsvarighet, Tifaret, står för skönhet och fröjd, men dessa Togaririm skapar fulhet och jämmer kring det. Den yttre aspekten heter Zomiel, Guds revolt. Demonhärskaren Belphegor, Herren över de döda, styr över denna Kelipot.

7. Harab Serapel, korparna kring Guds eld. Dessa är dödens korpar vilka stöter bort alla, t.o.m. sina egna. Detta ska ses i motsats till den sefirotiska motsvarigheten Netzach, som står för den naturliga kärlekens öppenhet. Theumiel, Guds stinkande substans, är den yttre aspekten. Baal, Herre, eller Tubal Kain, skaparen av skarpa vapen, är demonhärskaren över denna Kelipot. Tubal Kain var en släkting till Kain och fick barn tillsammans med sin syster Naamah. Barnet var demonen Asmodeus.

8. Samael, Guds ödeläggelse, eller vänstra hand. Samael representerar den fallna och misslyckade skapelsens ofruktbara ödeläggelse. Den yttre formen är Theuniel, Guds smutsiga och klagande avskräde. Samaels demonhärskare är Adrammelech, kraftfull kung.

9. Gamaliel, Guds besudlare. Då Yesod, den sefirotiska motsvarigheten, är det sista steget i emanationsprocessen innan utstrålningarna tar materiell form i Malkuth, verkar Gamaliel för att producera missvisande och förorenade resultat. Ogiel, de som flyr från Gud, är dess yttre form. Denna Kelipot har en kvinnlig demonhärskare: den ökända Lilith.

10. Nehemot (eller Lilith, nattspöke), viskarna. Dessa är ansvariga för underliga ställens skräckinjagande ljud. De eggar upp sinnet och orsakar underliga begär. Nehema, jämraren, är här demoninnan som blivit dess demonhärskare. Det anses som troligt att det är ett annat namn för Namaah. Nehema kan även vara den judiska motsvarigheten till den egyptiska Neftys.

Så det var två ganska olikartade modeller som jag skrev i inledningen. Som sagt, som sagt … Men även om de är så olika är det ändå inte svårt att med hjälp av denna modell se hur varje enskild sk gnostisk Kelipot ter sig i förhållande till sin Sefirot. Dvs. om man vill. Men samtidigt är det något man endast med största svårighet kan göra eftersom de gnostiska Kelipot inte ses som omgärdande sin Sefirot, utan är helt fristående, även om den har en motpol. Många kabbalister verkar också ha haft svårt med detta, och har använt sig av båda modeller för att förklara fenomenet, och eftersom detta rör sig om religion så finns det inget som säger att det måste vara rationellt. De gamla grekerna var allt annat än rationella i sin religiösa irrationalitet, så varför skulle de senare kabbalisterna vara annorlunda på något sätt?

Det är nog många som läser här som inte har någon aning om vad Kabbalah är får något, så jag tror nog att jag skriver in en liten förklaring vad det är i nästa avsnitt, istället för att fortsätta arbeta mig in på djupet i den Kabbalistiska snårskogen …

Fast nu när jag ändå är inne på det så går det inte att komma bort från det faktum att det finns många nutida figurer inom den sk nyandliga världen som funnit en annan förklaring på Hesekiels vision. Och här är det främst inom en mer kvasireligiös nyandlig gren dessa förklaringar står att finna. Nämigen hos UFO-älskarna. Men det är egentligen inte så konstigt att de tycker att Esekiels vision påminner dem om ett UFO eftersom man lätt kan likna det vid ett sådant om man jämför de med varandra. För det var ju ett skinande metallobjekt som sprutade eld och rök ur sig. Och vad jag inte redovisat var att Esekiel även beskrev hur metallobjektet inuti såg ut. Och det var en vagn med en figur i den – skinande av ljus. Så det kan förvisso tolkas som ett UFO, men för den som är bekant med litteratur om andliga visioner, och forskningen inom religionspsykologi och transpersonell psykologi är UFO-förklaringen inte särskilt intressant. Men man ska aldrig säga aldrig sägs det. Jag väljer emellertid att satsa på det andliga alternativet.

Sitra Ahra - ondskan inom kabbalah

För att fortsätta min behandling av ämnet ondska inom kabbalah så tänker jag här skriva om den skillnad som finns mellan livets olika extremer. Och med tanke på att det är ondska jag skriver om här så är det dualismen mellan det goda och det onda som kommer att tas up. Men än mer specifikt så är det tom tal om att det finns en dualism även inom dessa olika sidor, dvs. att det finns en dualistisk natur inom ondskan.

Det jag ska skriva om är inte något okänt, särskilt inte inom den nutida mörka delen av nyandligheten. Vanligtvis brukar dessa kallas för, och kalla sig själv, för tillhörande the Left Hand Path , vänstra sidans väg. Men även där är det inte så jättevanligt med några längre redogörelser för just Sitra Ahra, och om det finns så är de mer inriktade på en modern tolkning utifrån deras eget perspektiv. Här kommer jag, föga förvånande, endast att beskriva fenomenet från det traditionella kabbalistiska perspektivet, och det utan att vare sig hylla eller kritisera. Oftast anses detta vara ett ämne där värderingar är ständigt närvarande, men jag ska förhålla mig neutral tänkte jag.

Det är alltså tal om en dualism och den finns inte endast mellan det goda och onda utan även inom varje extrem i sig. Huvudsakligen kan de ses utifrån sitt genus, eftersom en sådan uppdelning tydligen exemplifierar det på ett förståeligt sätt. Så uppdelningen mellan de feminina och de maskulina elementen inom ondskan, och det goda, är ett vanligt fenomen inom kabbalan. Existensen är delad mellan höger och vänster, vilket motsvarar manligt och kvinnligt, ljus och mörker samt Chesed och Geburah. Ljuset kan ytterligare delas upp i inre och yttre ljus. I den vänstra sidan finns den kvinnliga världen inom mörkret, vilket i sin tur är uppdelat till ett yttre, samt ett inre mörker. Från detta yttre mörker härstammar de orena krafterna, ohyran, krälande ting samt de onda andarna. Från det inre mörkret skapades världens nationer. Ibland har de olika sidorna samarbetat. Där arbetade det yttre ljuset tillsammans med det inre mörkrets feminina sida:

"For He who decrees, the Holy One, blessed be He, has decreed that the inner darkness, which is the aspect of harsh judgment, will enter a union with the aspect of mercy in the entire act of creating man".

Termen Sitra Ahra dyker först upp i Moses de Leons magnum opus, Sefer ha-Zohar och påvisar en synnerligen dualistisk syn på förhållandet mellan det goda och det onda. Här dras precisa paralleller mellan de orena krafterna och de krafter som hör hemma i det heliga. Denna, den ’andra sidan’, är konstruerat på det sefirotiska systemet. Men här kallas motsvarigheterna för de, i det sefirotiska systemet, högre kronorna samt nivåerna, helt enkelt för lägre motsvarigheter:

"The summation of all: just as there are ten crowns of faith above, so there are ten crowns of sorcery of uncleanness below; and whatever exist in the earth is attached partly on this side [of holiness], and partly on ’the other side".

Dessa tio orena sefirot porträtteras som tio monster vilka döljer sig i tio floder och korresponderar till de tio uttalanden som skapade världen.




Precis som de sju lägre sefirot på Livets Träd (Malkuth till Chesed) upprätthåller skapelsen och ger riktning, vidmakthåller de sju nedre orena sefirot all förgörelse på Jorden. Det finns även en exakt motpol till Livets Träds triader. På samma sätt är ’den andra sidan’ grupperade, fast de kallas här knutar. I dessa knutar blir de olika orena krafterna enade.

Livets Träd kan ses som en symbol för den mikrokosmiska mannen och den ursprungliga, perfekta mannen kallas för Adam Kadmon. Men Sitra Ahras motbild kallas för den värdelösa mannen och har det demoniska namnet Adam Belial. Detta är dock inte härskarna över respektive sfär utan det existerar både en kung och en präst i varje värld. Den goda sidans kung och präst hör hemma i sefirorna Chesed och Binah, och titlarna har förärats Shechina och ärkeängeln Michael. På ett liknade sätt finns det även en kung och en präst i den andra sidan.

Zohar visar även att de ’Vagnar’ och ’Palats’ som står att finna i den heliga sidan av ’trädet’ även har motsvarigheter i Sitra Ahra:

"Come and see. The left has chariots in the mystery of ’the other side,’ and the right has chariots in the upper mysteries of holiness, and they match one another, those of Mercy and those of Judgment".

Det är inuti dessa ’Vagnar’ och ’Palats’ som de krafter existerar vilka går ut i världen och blir aktiva. Detta sker på kommando av den styrande kraften inom respektive sida. På den heliga sidan rycker änglar och änglaskaror ut enligt Guds påbud, men djävlar och demoner lystrar till Sitra Ahras befallningar. Den parallell som finns mellan dessa två motpoler är så definitiv att det går att kontemplera över den oheliga sidans sefirot och därigenom uppnå förståelse angående den heliga sidans gudomliga system. Något som var särskilt vanligt inom Shabbatianismens och Habadchassidismens mer extrema falanger.

Sitra Ahras krafter är synnerligen aktiva och har stort inflytande över världens gång. Sådana händelser såsom förstörelse och död som sker i världen, anses inte av Zohar ha gudomligt ursprung utan ska ses som ett resultat av de onda makternas arbete:

"Destruction comes in to the world only from the side of the hard shell. The sefirot of Tifaret and Malkut are the powers of remembering and visitation for good purposes, but remembering and visitation for evil purposes are the work of male and female on ”the other side.” Remembering and visitation for good, these are known levels, the mystery of faith, male and female, one mystery, remembering and visitation, and these are for good. Remembering and visitation for evil, these are the mystery of the side that stands in the mystery of other gods, male and female together, remembering on this side, visitation on that, and all these always stand in readiness for evil. They are parallel to one another. From one side emerge all the secrets of faith, and all the supernal holiness…and from the other side emerge all the types of evil [powers], and every kind of death…in the world, and they have explained it, and one is the opposite of the other".

Den som styr över världens nationer, och är dess konung, är Sitra Ahra. Nationerna är alla satta under dess styre, och erhåller därifrån ett ständigt flöde av välsignelser. Enligt vissa passager i Zohar styr Sitra Ahra över samtliga nationer utom Israel sex dagar i veckan. Under dessa dagar flyr Shechina, Guds förnimmelsebara del, från världen och Sitra Ahra äger då all makt. Det finns dock andra passager som förtäljer att världen konstant är under ’den andra sidans’ styre. Detta anses vara orsaken till att de rättfärdiga faller, och de onda lever i överflöd. Den andra sidan kläs här i en gnostisk skrud då det påstås att det onda är världens enda härskare. Andra passager menar dock att de vänstra emanationerna styr världen tillsammans med de högra.

Eftersom världen har utrymme för både Shechina och Sitra Ahra ses den som en krigsskådeplats mellan två kombattanter. Dessa två makter är inbegripna i en maktkamp som inte kan få någon rättvis utgång. Om den ena sidan vinner, är det på den andra sidans bekostnad. Detta krig mellan helighet och orenhet påbörjades redan innan världen var skapad. Sitra Ahras huvud, det stora monstret, låg i tidernas begynnelse över den stora avgrunden, varför det gudomligas strålar inte var förmögna att penetrera detta mörker, eller ens att påbörja skapelseprocessen. Det var först efter det att monstrets huvud blivit sårat och dess kvinnliga sida dödad, som skapelseakten kunde ta sin början. Detta skakade dock inte ’den andra sidan’ nämnvärt. Den försöker konstant att återinträda i det gudomliga och där underkasta Shechina. Det onda får här god hjälp från mänskligheten då varje synd som begås bidrar till att stärka Sitra Ahras makt. I denna konflikt är det människan som har möjligheten att hålla balansen.

När väl Sitra Ahras makt blivit större än den heliga sidans, så måste Shechina ge vika. Detta betyder då att Shechina blir berövat ljuset från de översta tre sefirot. Shechina, som är de kanaler som överför influenserna från den översta triaden ner till de lägre världarna, kan inte längre fungera korrekt eftersom hon blir blockerad. Därför överförs Shechinas krafter till Sitra Ahra och ger den således ytterligare styrka. Man kan säga att Sitra Ahras influenser sträcker sig likt en barriär mellan Gud och människan och borttar bandet mellan dessa. Härnäst följer en text vilken behandlar Sitra Ahras seger över Shechinan:

"A monster below, on the left side, swims in all those rivers (1). He comes with his mighty scales, each one as strong as iron, and he arrives [there] in order to draw water and defile the place. All the lights are darkened before him, his mouth and his tounge flame with fire, his tounge is as sharp as a mighty sword, until he gets as far as entering the sanctuary within the sea (2), and then he defiles the sanctuary, and the lights are darkened, and the supernal lights disappear from the sea. Then the waters of the sea divide on the left side, and the sea is congealed, and its barriers do not flow".

Sitra Ahras makt är emellertid så stor att någon förhoppning om en seger över den i strid är tämligen meningslös. Därför anses det vara bättre att muta den med gåvor för att undvika direkt konfrontation. Flertalet religiösa påbud förklaras vara mutor ämnade åt Sitra Ahra. Några exempel är bl.a. offrandet av geten åt ökendemonen Azazel samt tvagandet av händerna efter intagandet av en måltid. Just offrandet av geten till Azazel beror på att man vill få bort Sitra Ahras uppmärksamhet från en andra get som tillbereds åt Gud. Meningen är att ’den andra sidan’ ska bli så pass belåten över offret, vilket är direkt riktat åt ondskans sida, så att den inte blir besvärad över det ’sanna’ offret. Andra gåvor som ges till Sitra Ahra är bekännelse av synder. Om sedan syndaren syndar på nytt, och på så sätt tar tillbaka den offrade synden, väcker detta ’den vänstra sidans’ vrede och syndaren får en bestraffning.

Ett rökoffer enligt gammeltestamenteliga seder

De offer man ger innehåller alla en viss del som har ett bestämt ändamål, nämligen att de är ämnade åt Sitra Ahra. Även om personen som bereder offret endast har de högre sefirot i åtanke så tar Sitra Ahra hand om det mesta. De portioner som ges i sin helhet till Sitra Ahra är följande: levern och de andra särskilt feta delarna av djuret. Även röken från offret anses tillhöra ’den andra sidan’.

I motsats till ovanstående närmast gnostiska dualism så fanns det även sådant som visade på en restriktiv dualism, eller något som åtminstone avgränsade den något. Det är särskilt parallellen mellan ondskans makter och de gudomliga som åsyftas. Men dessa två system kan även ses som liknande endast i sin struktur. Man anser här att det onda endast är en blek skugga av de gudomliga emanationerna. Sitra Ahra är för sefirot vad apan är gentemot människan.

I denna restriktiva syn på dualismen mellan det goda och det onda försöker man minska den tidigare avgrunden mellan dessa båda krafter. Här talas om att alla världarna, från de tidigaste stadierna i emanationsprocessen till existensens lägra avsatser, består av lager på lager av kärna och skal (3). Varje lager är ett skal på så sätt att det existerar sfärer ovanför det, och en kärna på så sätt att det existerar sfärer inuti, eller under, det. På följande sätt beskrivs förloppet i Zohar:

"It was necessary for the Holy One, blessed be He, to create everything in the world, and to order the world therewith. All consists of an inner kernel, with several shells covering the kernel; and the whole world [is constructed] according to this patter, above and below: from the mysterious beginning of the highest point down to the lowest of all levels, it is all one within the other, and one within the other, so we find that one [level] is the shell of another, and this other the shell of another".

Då man ser på det på detta sätt blir Sitra Ahra såsom ett skal vilket omgärdar och beskyddar den inre frukten. Detta kan ses som en annan roll för Sitra Ahra, nämligen som beskyddare av det gudomliga. Det onda har här fått förtroendet att driva tillbaka de onda människorna och förhindra dem att nå de gudomliga sfärerna. Det är endast Gud som kan visa vägen till sitt rike och den vägen avslöjar han endast för sina vänner; nämligen änglar och rättfärdiga människor. Detta visar att det onda inte agerar oberoende, utan är underkastat de heliga makterna. Dvs., allt som sker i världen som kan sägas vara en manifestation av det onda, är egentligen endast ett påbud från Gud, som här handlar genom Sitra Ahra. De som utför dessa befallningar är förgörelsens änglar vilka samtliga tillhör Gud, och deras hejdukar har sin hemvist hos Samael, Sitra Ahras överhuvud. Dessa änglar utför gruvliga dåd, men deras egentliga mål, som blivit statsfäst av Gud, är att bevara världen genom att aktivera en rädsla för synd bland de levandes skara.

’Den andra sidan’ är inte förmögen att handla utan att först ha erhållit auktoritet från Gud. Denna auktoritet ges endast ut då Gud uppdagar att världens sammanlagda synd blivit för stor. Först då ges full auktoritet åt förgörelsens änglar:

"Come and see. Whenever man goes toward the right, the protection of the Holy One, blessed be He, is always with him, and ’the other side’ can have no power over him. This evil is humiliated before him and cannot dominate him. But when the protection of the Holy One, blessed be He, passas from him, because of his attachment to evil, then this evil, seeing that he is without protection, immediately takes control over him, and comes to destroy him. Then authority is given to him, and he takes away his soul".

Dock har dessa änglar inte fullmakt att döma hela världen, utan endast individer på grundval av deras individuella synder. Detta för att de inte ska bli för nitiska i sitt ämbetsutövande och råka förgöra hela världen.

I motsats mot det tidigare beskrivna dualistiska perspektivet har Sitra Ahra här blivit degraderade till att endast agera som Guds trogna budbärare. Trots detta så pågår fortfarande en kamp mellan det högsta heliga och det lägsta onda. Men även om ’den andra sidan’ ständigt anklagar och ställer sig i polemik mot Guds vilja, vilket på ytan kan ses som fientliga handlingar, så agerar Sitra Ahra helt enkelt endast som en av Guds utsände och alltid på hans befallning. Om det inte hade funnits någon anklagare så hade det inte funnits något sätt för den rättfärdige mannen att ärva de gudomliga skatterna som ska tilldelas honom i den påföljande världen. Sålunda har i själva verket all ond aktivitet i världen endast goda intentioner och är samstämmiga med Guds vilja. Även dess kamp mot det goda är endast en teatralisk akt, vilken syftar till att pröva människan, så hon kan bli belönad med liv i nästa värld.

Denna reinkarnationstanke har dock flera aspekter. De som gör ont blir, enligt Sitra Ahras domstols påbud, endast inkarnerade tre gånger. Om de ändå inte blivit rättfärdiga människor blir de återbördade till damm, men först efter hårda bestraffningar. De förbrytare vars ondska inte varit så stor kan bli inkarnerade upp till tusen gånger, men tillåts inte äntra Edens lustgård förrän de gjort ordentligt bot.

(1) Floden som det är tal om ska ses som Shechinas emanationer.
(2) Sjön är Shechina.
(3) Hebreisk översättning av skal blir Kelipot.

Ondskans utveckling inom Kabbalah

Verkligen dags att släppa skrivkrampen som haft mig i ett hårt grepp det senaste halvåret. Så därför klämmer jag till med en text om hur den kabbalistiska synen på ondskan i världen ser ut. Helt enkelt en rak och vanlig text utan några större krumbukter. Och eftersom det var länge sedan jag skrev så får jag ursäkta om den är något trist …

Många lärda genom tiderna har försökt förstå sig på ondskans problem, dess aktivitet samt natur. Särskilt problematiskt har det varit då man försökt bilda sig en uppfattning om ämnet inom en religiös kontext – där tro är baserad på Gudskonceptet, som på alla sätt är perfekt. Hur kunde ett universum styrt av en allsmäktig och absolut god Gud innehålla ondska, och hur kunde ondskan vidmakthålla sin makt i denna världen? De religiösa filosoferna har framfört flera förklaringar angående detta, men det finns i huvudsak två idéer. Dessa idéer angriper problemet från olika utgångspunkter. Dessa benämns på följande sätt: den optimistiska, respektive den pessimistiska utgångspunkten.

Den optimistiska synen baseras på en neoplatonsk teori angående ondskans natur och ursprung. De menade att det gudomliga ljuset emanerade neråt för att i olika steg etablera olika världar, världar som i nedstigande led blev mörkare och mörkare. När dessa utstrålningar nått det slutgiltiga steget i processen slocknade ljuset fullständigt och blev till materia. Det är denna materia som de neoplatonska filosoferna identifierade med ondska. Dock ansågs det ej att detta onda var ett steg i den gudomliga emanationen utan helt enkelt frånvaro av ljus, och således icke-existerande, eller ett icke-vara. Det finns ingen diskrepans mellan påståendet att världen var helt igenom god, eftersom ondskan inte hamnade i någon existerande kategori. Detta anses vara en monoteistisk teori.

Den pessimistiska synen var hemmahörande framför allt hos gnostikerna och uttrycktes i deras doktrin angående de två motsatta krafterna. Här ansågs ondskan vara en verklig, och verkligt destruktiv, kraft vilken var fundamentalt motsatt till den himmelska gode gudens vilja och varande. Därför ansåg gnostikerna att universum var uppdelat i två skilda delar, vilka ständigt låg i fejd med varandra. Vår världs Gud och skapare, Demiurgos, ansågs vara ond och det var den rättfärdige mannens uppgift att befria sin heliga själ från den onda gudens herravälde. Detta skulle ske med hjälp av den gode guden. Detta är en väldigt dualistisk syn eftersom den separerar varje del av ondskan från den goda sfären.

Dessa två syner på problemet med ondskan var dock ej de enda, och det fanns inget som hindrade filosoferna från att kritisera båda synpunkter.

Den traditionella judendomens monoteistiska synpunkt, som den uttrycks i både Torah och Talmud, opponerade kraftigt mot den pessimistiska gnostiska dualismen eftersom den motsade den judiska uppfattningen om en enda Gud. Men samtidigt var den även motståndare till den optimistiska neoplatonska läran. Framförallt eftersom Judendomen erkände ondskans existens samt dess verkningar. Judendomen åberopar istället en mellanväg där Gud, medelst sin egen vilja, skapade ondskan som ett instrument för sitt syfte. Universum anses vara gott eftersom det är ett verk av en enda och god Gud, men ondskan finns där för människan; så att denne skall kunna utöva sin fria vilja. De onda krafter som leder människan bort från Gud, de anklagande änglar som finns och de förgörande änglar som mördar och lemlästar, de är alla skapade av Gud och agerar samtliga enligt hans instruktion. Därför är detta ett instrumentalistiskt synsätt som förvisso erkänner ondskan men ej dess autonomi. Ondskan ses endast såsom varandes föremål för Guds vilja.

Under medeltiden kom uppfattningen angående ondskan att förändras aningen. Nu ansågs inte längre den neoplatonska läran vara så felaktig och det går att uppfatta ett närmande mot detta synsätt. Man anser inte längre att ondskan har någon verklig, oberoende existens, samtidigt som man attackerar den pessimistiska uppfattningen att det finns fler onda ting i denna värld än goda. Ondskans inflytande degraderas till att endast ha en relativ natur och man fråntar den dess gudomliga samhörighet. Detta eftersom Gud endast ansågs producera existens, och all existens var god. Ondskan var ju av en negativ karaktär och därför kunde ej handling tillskrivas den. Bevis på att alla existens var god fann man i följande bibelcitat:

"Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott".

De tidiga kabbalisterna syn på ondskans aktivitet skilde sig inte nämnvärt från den traditionella judiska synen. Men de anpassade det till deras kabbalistiska doktrin angående emanationerna samt det sefirotiska systemet. Godhetens och ondskans ursprung spårade de till de två sefirot Chesed och Geburah; godheten emanerade från Chesed och ondskan från Geburah. Det är människans onda dåd som drar till sig uppmärksamheten från sefiran Geburah. Detta eftersom vi är uppbyggda enligt den sefirotiska modellen (livets träd). De onda gärningar vi utför drar till sig uppmärksamheten från domens sefira Geburah och detta resulterar i att Gud blir medveten om dådet. Denna medvetenhet bidrar till en gudomligt sanktionerad hämndaktion vilken utlöser handlingar såsom förgörelse och mord. Rabbi Ezra beskriver händelseförloppet i en kommentar till Höga visan på detta sätt:

"For man comprises all the spiritual matters (the sefirot), and when man pursues a good path an attribute of good is emanated upon him (an emanation from Hesed), and this is called ’a good angel.’ But when he pursues an evil path an atribute of evil is emanated upon him (an emanation from Gevurah), and this is called ’the angel of death".

Men då det gällde frågan om ondskans natur och existens följde kabbalisterna den filosofiska uppfattningen och särskilt då den neoplatonska. De menade att ondskan i själva verket inte var ond, utan hemmahörande i de gudomliga regionerna, och därför existerade inte heller ondskan i praktiken. De attackerade även den gnostiska dualistiska uppfattningen och påstod att ondska inte är något annat än frånvaro av Gud. Till och med ondskan visste hur den skulle följa godhetens väg. Dessa tidiga kabbalister sammanflätade judisk tro med den neoplatonska, tillsammans med sina egna kabbalistiska läror.

Den kabbalistiska Sefer ha-Zohar framförde en annan lära. Denna var mer likt den gnostiska dualistiska doktrinen. Samtidigt presenterade den ondskan som en strömning av mäktiga krafter, som hade destruktivt inflytande på både de övre och undre världarna. Relationen mellan det gudomliga och det onda beskrivs som präglat av hätsk fientlighet. Detta är ett klart närmande mot den gnostiska synen. Termen Sitra Ahra (1) i sig självt påvisar denna starka dualism då det ju handlar om en sida vilken är i opposition gentemot en andra sida. Sitra Ahra är den sida var det gudomligas fiender står att finna – nämligen demoner, djävlar och Satan själv. Dessa entiteter kallas även för ’andra gudar’ och dyrkan av sådana är uttryckligen förbjudet i Torahn. Förutom dessa finner man även ormen som har nästlats sig in i människans hjärta; men även kroppen anses tillhöra denna sfär. Själen däremot tillhör den heliga sidan och det gudomliga.

Men författaren till Zohar hade ej för avsikt att helt bryta från den traditionella, mer neoplatonska uppfattningen. Därför drog han sig för att presentera mer extremt dualistiska slutsatser. Zohar är därför en stundtals motsägelsefull bok där ondskan ibland beskrivs som en autonom entitet med egen vilja och liv, och ibland som något som endast är utsänd av Gud i enlighet med hans vilja.
(1) Sitra Ahra är hebreiska för ’den andra sidan’. Dess motsvarighet ’den heliga sidan’ är Sitra de-Kadushah.

Lilith och Samael

Man borde kanske börja året med att blogga om något ljust och trevligt, men det tänker jag inte göra. Istället kommer jag att skriva om två judiska demoner … De flesta känner säkert till en del om dem, men det mesta som står att finna om dem på nätet verkar vara ganska löst strukturerat. Jag menar inte att mina texter är bättre, men jag kommer här att försöka att sätta dem i ett religionshistoriskt ramverk. Men det är naturligtvis figurer som fortfarande idag påverkar oss med tanke på hur populära de faktiskt är. Lilith tillhör nog allmänbildningen, och de flesta känner åtminstone till namnet Samael – och förknippar båda med religionernas onda sidor. Det är alltså Lilith och Samael jag tänker skriva om. Så håll till godo. Dessutom ska jag passa på att önska er alla ett gott nytt år.

Lilith

Lilith som ormen i Edens lustgård på Notre dame

Lilith är tveklöst den demoninna som blivit mest känd, och ökänd, genom historien och ingen demon har haft en sån framgångsrik karriär som hon. Lilith startade bland de lägsta av det lägsta, misslyckades som Adams fru, blev de liderliga demonernas älskarinna, reste sig upp ur detta träsk och blev Samaels, härskaren över alla demoner, brud, styrde som drottning över Sheba och uppnådde slutligen status som själva Guds maka.

Den tidigaste beskrivningen av en kvinnlig demon med namn liknande Liliths härstammar från den Sumeriska kungalistan från ca 2400 f.Kr. Hon beskrevs som en skön ungmö, men ansågs även vara hora och vampyr som, då hon valde ut en älskare, aldrig lät sina älskare lämna henne. Dock tillfredsställde hon dem inte heller. Hon beskrevs som en kvinna som inte kunde föda barn eller få någon mjölk i sina bröst. Lilith porträtterades som en slank, välskapt, vacker och naken kvinna, med vingar och uggleklor. Just vingbeklädda demoner var ett vanligt inslag hos de gamla hebreiska och västsemitiska folken.

Under den Talmudiska eran är informationen om Lilith mager. Om hennes utseende säg bara att hon hade vingar samt långt hår. Hennes utseende påminde om Kerubernas. Dock var beskrivningarna om henne vanligare bland folket. De var vanligt under denna tid att rista in inkantationstexter i skålar. Dessa skulle då få en beskyddande eller välsignande förmåga. Flera av dessa magiska skålar hade Liliths namn inristade. Dessa inskriptioner talade oftast om att nattstrypare (dvs. Lilith) inte var välkomna i hemmet. Berättelserna talar om Lilith som männens spöklika älskarinna. Men hon var även farlig för kvinnorna, särskilt i samband med defloration, menstruation och barnafödande. Hon beskrivs här som en naken kvinna med långt löst hår, pekande bröst, väl utvecklade genitalier och kedjade anklar. Men hon hade nu inga vingar. Liliths grymhet sträckte sig till att hata äkta barn, och hon attackerade och plågade dem, sög deras blod och ströp dem.

Det var först de spanska kabbalisterna som etablerade relationen mellan Lilith och det gudomliga. De beskrev även hennes mytologiska liv i större detalj än tidigare. Det finns flera versioner av hennes födelse: hon skapades före Adam (under den femte dagen); hon skapades på samma sätt som Adam men med avskräde istället för ren jord; hon skapades inuti Adam; och hon skapades spontant ur sefiran Geburah.

Så snart Lilith var född började hon längta efter manligt sällskap. Hon började därför flyga omkring tills hon nådde Keruberna vilka kringgärdade Guds tron. Vid dessa fäste hon sig och smälta samman med dem. Men Gud var sträng och kastade ner Lilith till havets djup var hon blev kvar tills Adam syndade med Eva.

Därefter spenderade Lilith en stor del av sitt liv med att förföra män och mörda barn. Hon kom till männen under natten i deras drömmar och tog på sig skepnaden av, antingen en mogen kvinna, eller en ung mö. Resultatet av dessa sexuella sammankomster blev att onda andar föddes.

Under sin tid på jorden hann hon med att skaffa sig några kompanjoner. Bl.a. Namaah, en demoninna med oerhörd och oemotståndlig skönhet. Hon var så vacker att hon kunde förleda både änglar och de fulaste demoner, men Namaah undvek noggrant de senare ... Namaah hade liknande uppgifter som Lilith. Tillsammans med Lilith tog hon mänsklig skepnad och de nalkades kung Salomon utklädda till skökor. En mer känd kompanjon var ärkedemonen Samael. Namaah var även tillsammans med Lilith och demoninnorna Agrat och Mahalath de fyra demoniska mödarna.

Under 1300-talet delade kabbalister upp Lilith i två delar: en äldre Lilith och en yngre. Den äldre Lilith var Samaels maka. Den äldre Lilith ansågs även vara en symbolisk stege på vilken mystikern kunde kliva upp för att erhålla profetians gåva. Lilith hjälper alltså de som hon gillar, eller de som betvingar henne, till att uppnå högre mystiska stadier. Den yngre Lilith var Asmodeus brud. Hur hon såg ut förtäljer följande citat ur en kabbalistisk skrift angående den vänstra sidans emanationer:

“She is in the form of a beautiful woman from her head to her waist. But from the waist dawn she is burning fire – like mother like daughter. “

Den yngre Lilith eggade dock upp sin äldre motsvarighets make, varpå konstant gräl mellan den äldre och yngre Lilith, resulterade. Även svartsjuka mellan Samael och Asmodeus uppstod.

Lilith uppnådde sin största triumf då templet i Jerusalem störtades. Då sände hon ut sin förförelseande till Gud. Detta medförde att Gud tvingades att acceptera Lilith som hans brud istället för Shechinan. Detta äktenskap kommer endast att hålla tills messias anländer. Då kommer denne att sätta stopp för Liliths makt och Gud äktar åter igen sin Shechina. Lilith, och de övriga symbolerna för ondskan, kommer då att möta sitt slut.

Inom kabbalistisk astrologi korresponderar Lilith till planeten Saturnus, och alla som är drabbade av melankoli, och känner en dragning åt svart humor, anses vara hennes söner.

Samael

Jaldabout

Liksom Lilith har Samael även han blivit en judisk megakändis. Hans namn blev den mest framträdande omskrivningen av Satan inom post-Zoharisk litteratur och folktro. Bruket av det begränsades ej till endast esoterisk kabbalistisk teori, utan blev en del av det vardagliga språket. Namnet nådde sådana höjder att det likställdes med det heliga tetragrammaton, på så sätt att uttalet av namnet i fråga förbjöds. Samaels första två bokstäver, Samech och Mem, var de enda som uttalades för att inte riskera att åkalla honom och på så sätt sätta uttalaren i fara.

I den judiska traditionen kan utvecklingen av Samael-konceptet delas upp i flera stadier. De tidigaste beskrivningarna var av psudoepigrafisk karaktär och emanerade rund det andra templets period. Därefter integrerades det till midrashisk litteratur och Merkabahmysticismen. Namnet Samael dyker först upp i samband med beskrivningen av änglarnas fall i den Etiopiska Hanoksboken. Här rangordnas han som en av ledarna i upproret mot Gud. Här porträtterades han även som den dominanta onda figuren i historien om Edens lustgård. Han blir även beskylld för att vara upphovsmannen till det s.k. Kunskapens träd.

Samael blir vid denna period även benämnd i det apokalyptiska Jesaijas himlafärd, i textens beskrivning av det första himlavalvet, där hans namn likställs med Satan och Beliar.

Det andra stadiet av utvecklingen av Samael hittas bland den judiska gnostiska litteraturen. Här är han del av en lista som beskriver hebreiska namn som associeras med gnostikernas onde skapare, Jaldabaoth. Samael porträtteras här som en blind gud som är ledare för de onda makterna. I vissa gnostiska verk omtalas även en demon vid namn Gamaliel, på vilken Samael red då han förledde Adam att synda.

Demiourgos - Jaldabout - samael

Samaels tredje utvecklingsstadium äger rum under talmudisk tid, från dess början till dess senare period. Dock refereras det sällan till honom under den tidiga perioden. Men med tiden växer Samaels inflytande så att han, vid 5-600-talet anses vara den mest inflytelserika figuren i den demoniska panteonen. Förutom att vara en helt igenom ond figur spelar han nu även en positiv roll; och då i samband med myten om delandet av Röda havet. Här bidrar han med sin kraft och skjuter tillbaka de förföljande Egyptiernas vagnshjul. Enligt Gematrian har Samael även en koppling till det hebreiska ordet för hjul, ofan.

Vid denna tid identifierade Samael som det onda Roms prins, fienden och åklagaren till Merkavahmystikerna. Men hans roll är ändå given som en medlem av det himmelska hovet eftersom han söker forma de gudomliga befallningarna samt alltid utföra dem. Hans auktoritet hämtas enbart från Gud, men som det onda imperiets förkroppsligade person är han fylld av trots och illvilja mot Judendomen. Förutom att vara Roms prins är han även dödens ängel och frestarnas överhuvud.

Kabbalistiskt sett omtalas han först i Sefer ha-Bahir. Men där äger ej någon meningsfull utveckling av konceptet rum; uppfattningen av honom skiljer sig inte nämnvärt från tidigare källor. Efterföljande kabbalistiska skrifter avstår även de från att spekulera kring Samael på en mytologisk nivå. Det var först efteråt som Samael kom att uppfattas som en himmelsk princip som var herre över allt som hörde samman med krig, blodspillan och förstörelse. Det är just ifrån denna himmelska domän som hans krafter nedstrålar till jorden. Detta resulterar i att allt ont som världens människor gör, gör de eftersom de är föremål för hans inflytande.

Astrologiskt sett tillhör Samael planeten mars. Men han identifieras inte med planeten som sådan utan med dess spirituella energi, sfärens själ, och dess inneboende spirituella drivkraft. Från denna sfär emanerar endast lidande och besvär.

(1) Gamaliel anses etymologiskt sett härstamma från hebreiskans Gamal, vilket betyder kamel. Denna kamels ben avkapades av Gud då den var delaktig i projektet att få Adam att synda. Utan ben blev kamelen en orm.

(2) Gematria är, tillsammans med Temurah och Notarikon, Judisk siffer- och nummermystik. Det anses att ord som har samma numerologiska värde, har djupare kopplingar än vad en ytlig betraktelse kan ge.

(3) Bahir var även den allra första kabbalistiska skriften som trycktes. Den skrevs troligen runt 1185.