Muhammed och gnosticism IV

Den fjärde delen i serien om likheter mellan gnosticism och Islam blir en kort en.

En av Profetens följeslagare, Yazîds son Mu´âwiyah, bar en silverring i vilket följande stod ingraverat: "Världen är inget annat än ett bedrägeri."

Då flera ahadith tar upp att följeslagarna brukade fråga Muhammed om råd rörande sina ringar och vad som skulle stå i dem är det inte så långsökt att misstänka att han stod bakom denna synnerlign gnostiska text.

Ett något längre stycke av vår käre Rumi tycks även det behandla ämnet gnosticism, och deras idétradition om alltets illusoriska natur:

"Little by little, wean yourself. This is the gist of what I have to say. From an embryo, whose nourishment comes in the blood, move to an infant drinking milk, to a child on solid food, to a searcher after wisdom, to a hunter of more invisible game.

Think how it is to have a conversation with an embryo. You might say, "The world outside is vast and intricate. There are wheatfields and mountain passes, and orchards in bloom. At night there are millions of galaxies, and in sunlight the beauty of friends dancing at a wedding."

You ask the embryo why he, or she, stays cooped up in the dark with eyes closed. Listen to the answer.

There is no "other world." I only know what I've experienced. You must be hallucinating."

Golden Dawn och transpersonell psykologi

Jag har tidigare skrivit om transpersonell psykologi och lovade i den artikeln att ta upp ämnet igen vid ett senare tillfälle. Nu har detta tillfälle kommit, och jag tar upp ämnet igen. Fast denna gång är det inte uteslutande transpersonell psykologi, utan jag jämför två transpersonella system med ett esoterisk system. Inledningsvis kan man säga att syftet var att se hur nära dessa beteendevetenskapliga system var det esoteriska. Det finns nog många som menar att transpersonell psykologi är ett modernt fenomen, men jag menar ju att själva kärnan är av tidlös traditionell karaktär. Och att det är därför denna jämförelse låter sig göras. Det kan som sagt verka långsökt att jämföra nutida beteendevetenskap med ett magiskt/esoteriskt system som är mer än hundra år gammalt – och brukar tekniker och teorier som är betydligt äldre än så.

Fast det handlar om så till synes skilda teorier kan man jämföra dem med varandra. Inte direkt för att se hur teoretiskt sett lika de är varandra, utan för att åstadkomma en sk semantisk chock. Jag tog upp detta fenomen i en tidigare artikel som behandlade förståelse, och huruvida den var möjlig eller ej vid studiet av esoteriska teorier. Och här har vi en jämförelse som skapar en semantisk chock. Men jag menade även i den artikeln att man måste låta jämförelsen vara likadan, dvs. man måste jämföra samma teori med varandra. Och även om det inte finns samma namn på fenomenet i en viss teori, så bör man döpa den till det. Dvs. man bör kalla de teorier som är liknande för samma sak rakt genom

Här använder jag mig av fyra referenspunkter för att låta min jämförelse vara funktionell. Det är tal om hur de tre olika systemen ser på vissa psykologiska fenomen och hur de beskriver att de fungerar. Medvetande, självet, delpersonligheter och utvecklingsprocess är de fyra olika beröringspunkter jag valt som har likheter med varandra. Jag skulle naturligtvis kunna väja helt andra namn och helt andra fenomen/teorier såsom t ex synen på kärlek etc. men eftersom det är beteendevetenskapliga system med en terapeutisk vinkel det är tal om, och där det esoteriska systemet har samma funktion, så fann jag det viktigare att fokusera på hur vi utvecklas psykologiskt, och vad det är som utvecklas. Dvs. det är ju medvetandet, självet och delpersonligheterna vårt psykologiska vara består av och det är dem som ska utvecklas enligt den transpersonella psykologin och esoterismen.

Jag kommer att börja varje del med en kort förklaring på vad det är för system och sen går jag igenom systemets syn på medvetandet, självet, delpersonligheterna och utvecklingsprocessen. Efter att jag tagit upp de tre olika systemen avslutar jag med en sammanfattande analys i syfte att frambringa den sk semantiska chocken. Dvs. det är då trådarna knyts samman och den nya förståelsen uppträder.

Vad är psykosyntes?

Psykosyntes är en metod för psykologisk utveckling och självförverkligande för dem som vägrar att bli slavar åt sina inre spöken eller yttre påverkan, för dem som vägrar att passivt ge efter för det psykologiska spel som pågår inom dem, utan istället är beslutna att bli herrar över sina egna liv.

Psykosytesen är inte något lättdefinierbart psykologiskt system, utan har flera syften och delar. Den kan används för så skilda saker som psykologisk och andlig utveckling, men kan även användas som en metod för att integrera utbildning med elever, organisationssyfte med organisation och medarbetare, en tolkningsram inom konststudier, etc. Därför är det svårt att se det som ett slutet system där allt görs enligt en färdig mall. I sin helhet ses det mer som en livsfilosofi, ett förhållningssätt eller en attityd.

Psykosyntesen skapades emellertid av en italienare vid namn Roberto Assagioli (1888 – 1974) som var medicine doktor och psykiater. Han var ursprungligen en anhängare av Freud och den freudianska psykoanalysen, men bröt med denne eftersom han ansåg att psykosyntesen fokuserade alltför mycket på psykets problem, och mindre, eller inte alls, på de delar av oss som var av positiv, utvecklande och andlig karaktär. Hans psykosyntes är ett resultat av dels psykoanalys, men även av religiösa mystiska och esoteriska teorier.

Medvetandet

Psykosyntesen förklarar sin modell över medvetandet med det sk ovaldiagrammet. Detta är en modell som delar upp medvetandet i tre huvudsakliga delar: det lägre (det förgångna), det normala (det aktuella) och det högre (det framtida). Både det lägre och det högre tenderar oftast att vara omedvetet. Det lägre är begärens, det primitivas och det patologiskas hemvist, medan det högre är tillhållet för den högre inspirationen, extas, kärlek, godhet och något som är större än den enskilda personligheten. Det högre inbegriper även en föreställning om en inre guide. Det normala medvetandet, liksom det högre medvetandet, styrs av ett själv - det lägre självet i det normala och det högre i det högre.

Självet

Psykosyntesen anser att alla människor har ett själv. Detta själv kan vara antingen ett högre eller ett lägre själv. Att vara medveten om sig själv, att äga självmedvetandet – och på så sätt veta vad man gör när man gör det – är det personliga, eller lägre självet. Det högre självet är ett mer transcendent tillstånd som karakteriseras av en egoupplöst känsla, att vara en del av andra människors själv, universum och även det gudomliga. Detta själv är ren tystnad, ett klart genomskinligt medvetande. Det enda sätt på vilket människan kan närma sig psykosyntes är genom att förverkliga medvetandet om det högre självet. Detta högre själv, liksom det lägre, finns alltid i centrum av medvetandet.

Delpersonligheter

Psykosyntesen beskriver våra personlighetsdrag som delpersonligheter. Vi är alla en person, men vi har många olika delar av denna personlighet. Det kan finnas hur många sådana som helst. Dessa delpersonligheter kan upplevas som både negativa och positiva, men ses som neutrala från ett större perspektiv. Oavsett deras karaktär styr dessa oss, oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej. Orsaken till att vi har delpersonligheter kan bero på att vi tidigare skapat olika sätt att agera på, men sedan, när dessa situationer försvunnit, glömt bort dem. Dessa personligheter lever emellertid kvar. Kunskapen om delpersonligheterna leder i slutändan till en upptäckt av självet, det som finns kvar när allt annat försvunnit. Man måste arbeta med att medvetandegöra dessa för att skapa en helhet.

Utvecklingsprocess

Psykosyntesens utvecklingsprocess inkluderar ett personligt och ett transpersonellt tillvägagångssätt. Det personliga måste föregå det transpersonella. Man måste här bli medveten om vad som styr personligheten; både omedvetet och medvetet, även om fokus förläggs till det omedvetna. Först då kan vi kontrollera dem och avidentifiera oss med dem. Detta leder till upptäckten av det sanna självet var man ser vad man egentligen är. Först efter denna upplevelse kan skapandet och återbyggandet av en ny, bättre, personlighet åstadkommas. Detta kan genomföras antingen genom att följa en högre, gudomlig vilja, ”The Spirit within or by the will of God.”, eller genom att skapa ett idealsjälv som skall vara vägledande för skapandet av den nya personligheten. Men det är endast genom att arbeta man kan närma sig detta högre själv.

Integralpsykologi

Jag har redan skrivit en hel del om transpersonell psykologi och dess huvudideolog Ken Wilber, så jag kommer bara att kortfattat återbeskriva det här. Integralpsykologin strävar efter att sammanfoga den mångfasetterade verkligheten i en enkel modell. Wilber tar avstamp från spektrummodellens hierarkiska utvecklingsnivåer och försöker finna motsvarigheter i övriga utvecklingsteorier världen över. Dessa behöver inte vara andliga, utan inkluderar etablerad utvecklingspsykologi såsom den företrädas av Piaget, Eriksson och Kohlberg. Integralpsykologin försöker skapa ett förståeligt universum där människans individuella medvetande ses som delaktig, och inte endast som yttre fysiska fenomen. Även historiska och evolutionära utvecklingsmodeller har inkorporerats i den integralpsyklogiska modellen. Medvetandet sammankopplas i modellen med hjärnan, men även med bl.a. kultur, sociala system, neurobiologi och astronomi.

Integralpsykologi är en term som dess grundare Ken Wilber flitigt använder sig av. Det är en term som kommit at bli i stort sett synonymt med honom själv och spridit sig över jorden tillsammans med Wilbers övriga teorier. Ken Wilber är en amerikansk transpersonell teoretiker som påbörjade sin transpersonella bana samtidigt som han avbröt sina doktorandstudier för att skriva boken The Spectrum of Consciousness. Denna, Wilbers mest kända bok, ligger till grund för Wilbers övriga teorier, och därför även för integralpsykologin. Wilber har fått en enorm berömmelse och även blivit erbjuden fina akademiska titlar och tjänster, men alltid tackat nej eftersom han anser att detta kan korrumpera hans egen världsbild. Han har skrivit mer än ett dussin böcker och hundratals artiklar. Han har kallats medvetandets Einstein.

Medvetandet

Integralpsykologin beskriver medvetandet genom spektrummodellen (1). Denna modell delas in i tre delar. Det är det förpersonliga, det personliga och det transpersonliga, eller det lägre, det normala och det högre. Dessa är indelade i kronologisk ordning, där det lägre föregår det högre. De förpersonliga delarna är outvecklade delar och kan uttryckas genom narcissism, neuros och rasism. De personliga delarna är det mogna självmedvetande som de flesta människor uppnår i vuxen ålder. Den transpersonliga delen går bortom detta vardagliga och innefattar ett större och djupare medvetande där kroppen och dess egenskaper inte längre är det som styr. Denna del tar även del i något som beskrivs som ett gudomligt medvetande och ett universellt synsätt.

Självet

Integralpsykologin ser självet som, om inte fristående från medvetandenivåerna, så åtminstone tillfälligt integrerad i dessa. Självet är det som rör sig genom dessa. Men självet är beroende av dessa nivåer eftersom det uttrycker dem. Primärt är självet människans centrala uppfattning om sig själv, den essentiella identiteten. Självet har olika karaktärer. Det är tal om: navigation, varthän självet skall röra sig; metabolism, att smälta och assimilera upplevelser; vilja, att uttrycka den relevanta nivån; försvar, att beskydda identiteten.

Delpersonligheter

Eftersom vissa delar av utvecklingen kan bli patologiserade betyder det även att vissa delar av medvetandet antingen går helt förlorade eller stannar kvar vid en lägre nivå. Men självet klättrar ändå vidare, trots denna förlust av potential. Dessa delar stannar kvar vid den nivå som självet lämnade dem vid. Dessa små delar av självets helhet blir små personligheter med egen vilja och uttryckssätt.

Man har alltså dessa små »barbarerna« som springer omkring i källaren med sina impulser som kräver att de ska bli omhändertagna, att de ska vara universums medelpunkt, och de kan bli riktigt otrevliga om man inte tar hand om dem. De skriker och tjuter och klöser, och eftersom man medvetet inte ens vet om att de finns där, tolkar man det här inre tumultet som depression, tvångstankar, ångest eller några andra neurotiska symptom som kan bli hur egendomliga som helst.

Det är dessa små delar av personligheten som saboterar vidare utveckling. Många delar av vårt medvetande är fastlåsta i vårt undermedvetna, och eftersom vi var en helhet vid födseln, åtminstone vad gäller potential, hindrar dessa oss från att åter bli en helhet. För att åter kunna växa måste man återknyta bekantskapen med dessa bortträngda delar och göra dem bättre. Först då kan självet åter bli en helhet som kan sträva efter att inkludera ytterligare en helhet.

Utvecklingsprocess

Integralpsykologin ser utvecklingsprocessen som ett resultat av självets väg uppför medvetandets olika nivåer. Från det prepersonella till de transpersonella. För att kunna utvecklas måste självet ha identifierat sig med, och assimilerat, varje nivå den befinner sig på. Först efter att ha utfört detta kan självet börja strävan mot något nytt, att differentierar sig från de föregående strukturerna. Sedan möts självet av en ny nivå, och samma procedur måste upprepas. (2) Problem kan uppstå om någon assimilering inte lyckas eftersom dessa äldre strukturer då kommer att stanna kvar och hindra identifiering med den nya strukturen. Utvecklingen går från de lägsta och mest narcissistiska utvecklingsnivåerna, till de mest transcendenta och egoupplösta motsvarigheterna. Majoriteten av människorna kommer emellertid inte längre än till de normalt vuxna nivåerna. För att kunna utvecklas ytterligare krävs meditation eller annan mystisk/esoterisk praktik. Utvecklingen går genom helheter till helheter, där de lägre helheterna inkorporeras i de högre för att slutligen, vid de högsta nivåerna, vara många helheters helhet.

Golden Dawn

För att förstå bakgrunden till en orden som The Hermetic Order of the Golden Dawn, eller den Gyllene Gryningens Hermetiska Orden, krävs det att man har någorlunda kunskaper om den s.k. västerländska esoteriska traditionen. Denna traditions historia sträcker sig från antiken fram till idag, men blev inte enhetlig förrän vid början av renässansen. Även om dess filosofi och läror innefattar vad som vid en ytlig blick kan tyckas vara så olika traditioner som alkemi, gnosticism, teosofi, teurgi, kristen mystik, hermetism och kabbalah så ska man förstå att samtliga dessa andliga discipliner delar samma existentiella uppfattning.

Denna uppfattning karakteriseras av en tro att sann kunskap om människan, universum och Gud endast kan uppnås genom personliga andliga upplevelser. Denna kunskap om tillvarons innersta väsen brukar oftast beskrivas med det grekiska ordet Gnosis, vilket betyder kunskap. Detta skall ses som uttryck för, vad religionspsykologerna Allport & Ross benämnde intrinsikal religiositet och skall ses i motpol till den extrinsikala motsvarigheten vilken karakteriseras av dogmatisk tro.

Golden Dawn gjorde sitt första framträdande på den engelska ockulta scenen 1888. Men redan då hade orden varit operativ ett år, och medlemskapet uppgick till ca 60 initierade. Grundarna var alla höga frimurare med intresse för det esoteriska. Deras namn var Samuell Lidell MacGregor Mathers, William Robert Woodman och William Wynn Westcott. Woodman utnämndes till deras ledare, kanske främst pga. sin ålder, och efterträddes efter sin snara död av Mathers, den verklige arkitekten bakom orden.

Golden Dawn växte sig strax kraftig nog att attrahera flera prominenta personligheter, bl.a. nobelpristagaren i litteratur W B Yeats, societetsdamen Annie Horniman, skådespelerskan Florence Farr (Yeats och G B Shaws älskarinna), Arthur Edward Waite (författare) och Aleister Crowley (poet, författare, ”världens ondaste man” och profet).

Efter några år av lugn tillväxt uppmärksammades orden offentligt genom att ett par, Theo och Laura Horos, nästlat in sig genom att ge sken av att inneha de högsta graderna. Paret Horos roade sig nämligen med att initiera unga kvinnor på det högst osedliga sätt, något som det viktorianska London inte såg med blida ögon på. Det blev en rättegång där Golden Dawns namn skrapades i smutsen och ordensmaterialet blev offentliggjort i domstol. Något som naturligtvis skakade om orden i dess grunder.

Den slutgiltiga splittringen kom emellertid inte förrän senare, i och med att Aleister Crowley gjorde raketkarriär till övriga medlemmars förtret. Både fallet Horos och Crowley hade skapat ett missnöje som låg och pyrde, och i samband med en misstro mot ordens ursprungliga materials autencitet, krävde vissa medlemmar ett nytt ledarskap. Detta material ansågs vara ett resultat av det bedrägeri som startade orden, nämligen en uppenbart påhittad korrespondens med tyska hemliga mästare och upphittade chiffermanuskript som möjligtvis var förfalskade. Detta material satt Mathers hårt på och vägrade lämna ut, varför Londontemplet gjorde revolt och avsatte Mathers, som satt säkert i Paris med sitt eget tempel. Crowley blev bemyndigad av Mathers att ta ledarskapet och ordna in de upproriska engelsmännen i ledet. Detta misslyckades och splittringen blev definitiv. Som om inte detta räckte blev Crowley övermodig och krävde materialet och ledarskapet av Mathers som i sin tur vägrade och uteslöt Crowley. Därpå avslöjade Crowley flera av ordens ritualer och ceremonier i sin egen tidskrift Equinox.

Mathers dog 1918 varefter ledarskapet övertogs av hans hustru Moina (filosofen Henri Bergsons dotter). Därefter levde orden vidare i England under Waite under namnet Stella Matituna ytterligare några år tills medlemmen Israel Regardie slog sista spiken i kistan genom att publicera allt material han kunde komma över. Flera olika ordenssällskap emanerade från Golden Dawn, bl.a. Builders of the Adytum, The Society of the Inner Light och A.’.A.’..

Golden Dawn bestod av tre delar där Golden Dawn egentligen endast var en yttre orden. Efter att medlemmarna genomgått den yttre gradens fyra, eller fem, gradinitiationer kunde de bli insläppta i den inre orden, R.R. et A.C (Roseae Rubeae et Aureae Crucis), var det egentliga praktiska esoteriska arbetet utfördes. Bortom denna inre orden fann även, i teorin, ytterligare en orden, S. S., eller A.’.A.’., men den sågs som omöjlig för dödliga att erhålla tillträde till. Orden, som helhet, hämtade inspiration till sin lära och struktur från bl.a. äldre rosenkreutziska ordnar och läror, såsom Gold- und Rosenkreutz, Asiatiska bröderna och Societas Rosicruciana in Anglia, men även från kabbalah, alkemi och kristen mystik.

Medvetandet

Golden Dawns modell över medvetandet, kallat förnimmelsesfären, är indelad i tre huvudsakliga delar. Dessa delar kallas Nephesch, Ruach och Neschamah; dvs. det lägre, det vardagliga och det högre medvetandet. Nephesch beskrivs som begärens, passionernas och det ondskefullas grund. Neschamah innefattar transcendenta aspirationer, högre vilja och högre själv. Det beskrivs som en del av något som är större än oss själv; som den del som vidrör, och är del av, deras uppfattning av Gud. Ruach är deras beteckning på det vardagliga medvetandet, dvs, människans normala upplevelse om sig själv och sin omvärld.

Självet

Golden Dawn använder sig sällan om termen själv, utan mer frekvent termen Genius. I medvetandet finns, som ovan sagts, olika delar av medvetandet. I Ruach finner vi självmedvetandet och i Neschamah det högre självet, personens Genius. Golden Dawn använder sig av ett religiöst språkbruk, där det gudomliga, och omskrivningar för detta, skall tolkas symbolisk eller allegoriskt för delar av personen själv (3). Därför är skildringarna av det högsta gudomliga även beskrivningar av det högre självet. Ritualistisk sett ger Golden Dawn uttryck för en syn på självet som ett centrum inom förnimmelsesfären. Detta centrum kan röra sig i fyra riktningar: mot transcendens, mot degeneration; mot analys och mot assimilation. Alla dessa delar är del av självet.

Delpersonligheter

Golden Dawn använder sig inte av termen delpersonligheter, men är av uppfattningen att vår förnimmelsesfär består av flera olika delar. Dessa delar kan vara mer eller mindre medvetandegjorda, men utövar oavsett detta ändå sitt inflytande. Dessa delar kan vara av två karaktärer, dels uttryck för mer universella principer i form av gudar, element, zodiaktecken, planeter och sefirot, och dels i form av lägre demoniska motsvarigheter. I varje fall finns en tillhörande ängla- eller demonhierarki. Dessa delar, eller dessa gudar etc., ansågs inte som fristående autonoma väsen, utan som ett resultat av människans ideal (4). Samtliga är en del av förnimmelsesfären och initianden bör sträva efter att medvetandegöra dess inflytande för att på så sätt skapa en helhet. Först då denna medvetna helhet förverkligas kan delarnas inflytande förhindras.

Utvecklingsprocess

Golden Dawn använder sig av två modeller för att förklara utvecklingsprocessen. Det är dels en modell som grundar sig på en esoterisk psykologi, och dels en som grundar sig i gradernas symbolik. Men egentligen hör dessa två modeller ihop och den förra är en mer övergripande förklaring på den senare. Golden Dawn hänvisar till olika gudomligheter och deras attribut, såsom element etc., men menar att dessa skall ses som externa symboler för inre personliga principer. Människan är kontrollerad av dessa, särskilt de lägre, men utan att vara medveten om det. För att kunna närma sig transcendens måste deras influenser medvetandegöras. Detta medvetande om det lägre bidrar till att dessa krafter kommer att kontrolleras och användas i utvecklingsprocessen. Man bör istället fokusera på de högre aspekterna, snarare än de lägre, och låta dessa vara vägvisande. Genom de olika graderna arbetar man med principer som korresponderar med en specifik utvecklingsnivå. Det är först då dessa medvetandegjorts som vidare utveckling kan ske. Detta innebär att de tidigare gradernas innehåll inte försvinner, ur förnimmelsesfären, efter att en grad har passerats, utan de blir en del av en ständigt expanderande helhet.

Sammanfattning

Medvetandet

Psykosyntesen, integralpsykologin och Golden Dawn kategoriserar samtliga medvetandet i tre huvudsakliga kategorier: det finns ett lägre, ett vardagligt och ett högre medvetande. De beskriver det lägre medvetandets innehåll med snarlik terminologi. Det handlar om begär, det ondskefulla och det patologiska. Integralpsykologin är den enda som här talar om outvecklade medvetandenivåer även om alla tre menar att denna del tillhör det förgångna. De högre aspekterna av medvetandet beskrivs även de likartat. Framför allt talas det om aspirationer mot de högre tillstånden som karakteriseras av positiva föreställningar såsom kärlek och godhet. De beskriver även att det högre är en del av något större än den enskilda människan, något gudomligt. Detta blir särskilt tydligt i ljuset av Golden Dawn som menar att de högre nivåerna vidrör Gud och de lägre det demoniska. Det vardagliga medvetandet beskrivs även som något som vi alla lever i varje dag, men som kan styras av antingen det lägre, eller det högre. Jag menar att det är ett uttryck för en syn som speglar människans splittring mellan å ena sidan längtan efter självförverkligande och att göra vad som är gott, och å andra sidan degeneration, att följa minsta motståndets lag, att avlägsna de mentala spärrar vi har. Golden Dawn uttrycker det som att antingen välja att låta sig styras av det högre självets vilja, dvs. Guds vilja, eller att låta sig kontrolleras av ondskans makter, vilket på ett träffande sätt förklarar även de transpersonella teoriernas grunduppfattning.

Självet

Samtliga teorier innefattar en tanke om ett själv. Alla talar även om att detta själv kan vara av olika karaktär, antingen ett lägre eller ett högre själv. Integralpsykologin säger inte detta rent ut, utan menar att det är medvetandenivåerna som styr – är det lägre sådana, så styr det lägre. Men, som ovan beskrivits, torde det handla om en liknande sak. Psykosyntesens beskrivning av självet har mer gemensamt med integralpsykologins och Golden Dawns högre nivåer än vad dessa senare har gemensamt med psykosyntesen. Psykosyntesen ser självet som mer fristående, medan de andra anser att självet styrs av nivåerna. Psykosyntesen, i sin beskrivning om självet är lik Golden Dawns redogörelse för det gudomliga och Neschamas innehåll. Både integralpsykologin och Golden Dawn anser att självet har olika inneboende karaktärer, såsom assimilisering, analys, transcendens och degeneration. Självet befinner sig i centrum och kan välja riktning beroende på vilken nivå det befinner sig på. Om det styrs av Nepheshs (det förpersonliga) eller Neschamas vilja (det transpersonliga) bestäms dess möjligheter för uttryck.

Delpersonligheter

Psykosyntesen använder sig av termen delpersonligheter, vilket inte integralpsykologin eller Golden Dawn gör. Alla tre anser däremot att det finns olika delar av oss, och att dessa, mer eller mindre, kan styra vår verklighetsuppfattning. Både psykosyntesen och integralpsykologin för fram tanken på att dessa kan vara delar av vår tidigare verklighetsuppfattning som blir kvar på en lägre, eller mindre utvecklad, nivå. Dessa lägre delar kallas uttryckligen demoner av Golden Dawn, och barbarer, metaforiskt sett, av integralpsykologin. Men psykosyntesen och Golden Dawn anser att delarna av vår personlighet inte alltid behöver vara av lägre kvalitet, utan kan vara delar av oss själv som är friska, men bör medvetandegöras för att kunna utvecklas. Alla är dock av uppfattningen att våra olika delar kan, och bör, utvecklas. Annars är risken stor för att de lägre delarna skall ta kontrollen över oss och hindra ett självförverkligande. Endast Golden Dawn strukturerar dessa delar i kategorier som element, zodiaker, planeter och sefirot/kelipot, medan psykosyntesen och integralpsykologin inte anser att de kan struktureras. Golden Dawn anser förvisso att ovanstående kategorier endast är dessa föreställningars essentiella princip, det kan finnas många olika uttryck för dessa principer. Integralpsykologins strukturering sträcker sig endast till nivåerna, som förvisso kan vara av fyra olika karaktärer.

Utvecklingsprocess

Samtliga tre system talar om att utvecklingsprocessen går från det lägre till det högre. Alla säger även att det endast är genom att arbeta praktiskt en utveckling kan ske. Denna praktik skiljer sig inte närmare, men psykosyntesen verkar premiera ett psykologiskt tillvägagångssätt, medan integralpsykologin och Golden Dawn föredrar mystiska/esoteriska tekniker. Alla tre omtalar även att en vidare utveckling inte kan ske om tidigare nivåer lämnats orörda, eller halvfärdiga. Psykosyntesen och Golden Dawn menar att man kan använda sig av idealmodeller som vägvisare för transcendensen, medan integralpsykologin inte nämner något sådant. Golden Dawns idealmodeller är emellertid mer strukturerade och fasspecifika än psykosyntesens. Samtliga tre omtalar att den alternativa metoden, att låta det högre, eller det gudomliga, vara vägvisande, även är en effektiv metod. Det måste emellertid realiseras för att fungera. Golden Dawn och integralpsykologin hävdar att varje steg inte endast passeras, utan snarare inkorporeras till en större helhet. Detta är något som psykosyntesen inte verkar mena. De menar dock att vi skall gå från delar till en helhet och att alla delar är del av en helhet, vilket förvisso liknar övriga teoriers uppfattning.

Slutord

Bortsett från resultatet av jämförelsen mellan dessa fyra olika beröringspunkter finns det något annat man kan säga om de två transpersonella teorierna, som kanske inte är helt och hållet uppenbart för de som söker terapi eller inspiration hos dem. Det jag vill säga är att både psykosyntesen och integralpsykologin i grunden är både esoteriska och religiösa system – trots deras förklädnad i en beteendevetenskaplig skrud. Så likheten med Golden Dawn, och egentligen vilket traditionellt esoteriskt system som helst, eller holistisk religion, är uppenbar och definitiv.

Det är esoteriska system: Det esoteriska präglar varje nivå av dessa former varför jag måste säga att de faktiskt är esoteriska system. Och som esoteriska system förstås de lättare i en esoterisk kontext snarare än i en mer etablerad, och allmänt accepterad, beteendevetenskaplig sådan. De psykologiska delarna ska egentligen inte ses som övergripande, utan mer som förklaringsmodeller. Det finns alltså ingen egentlig skillnad mellan de psykologiska teorierna och de esoteriska, förutom rörande deras namn.

Det är religiösa system: Den redovisade teorin baserad på att de transpersonella systemen alltid strävar mot något som kan jämföras med det gudomliga. Allt beteende skall riktas mot detta mål. Vidare måste alla delar av människan även inspireras från detta gudomliga. Därför måste jag säga att det nästan är system som producerar en dyrkande mentalitet. Det är självklart inget negativt utan visar mest på religionens betydelse trots att de inte menar sig vara religiösa.

Dessutom kan jag säga att de transpersonella teoriernas praktiska tillämpningar delar de relevanta beteendevetenskapliga uppfattningarna. Men innebär detta då att de faktiskt vilar på beteendevetenskaplig grund? Jag skulle inte vilja säga det, utan snarare vilja säga att de vilar på religiös och esoterisk grund. Men de kan förvisso ses som delaktiga i en beteendevetenskap, men på samma sätt kan även beteendevetenskapen sägas vila på religiös och esoterisk grund. Jag skulle egentligen även vilja ifrågasätta beteendevetenskapens beteendevetenskapliga grund eftersom, som jag visat, den korresponderar i alla relevanta delar till Golden Dawns uppfattningar i frågan. Golden Dawn är dock inte unik i detta, utan den esoteriska utvecklings- och organisationsmodellen kan spåras tillbaka till skriftspråket begynnelse – som jag även låtit er läsare ana i mina slutkommentarer. Och det finns mycket mer att hämta för den vetgirige som inte låter sin drift att skapa unika idéer styra.

Detta kan leda till frågan om beteendevetenskapen inte förlorat mycket genom att ignorera äldre läror, esoteriska eller inte. Men jag har mina misstankar om att deras, beteendevetarnas, uppenbara arrogans i frågan beror på religionsförakt och misstankar mot esoteriska/mystiska system. Samtidigt får man inte glömma bort dagens enorma bildningsförakt, där det ses som viktigare att ”hitta på” praktiska tillämpningar för att uppnå status som teoribildare än att undersöka tidlösa modeller och sammanfoga dessa med den moderna världens insikter.

Jag är av uppfattningen att dagens beteendevetenskap kan lära sig väldigt mycket genom att undersöka dessa äldre modeller, men då måste dessa forskare naturligtvis glömma bort sin vidskeplighet och arrogans, och faktiskt komma till insikt om att visdom kan inhämtas på de mest underliga ställen. Ingenting är egentligen nytt och unikt, det mesta är endast bortglömt.

Slutligen skulle jag återigen vilja accentuera betydelsen av beteendevetenskapens egentliga ursprung. Det är en tämligen utbredd uppfattning att dagens stora teoretiker ses som uppfinnare av stora ting, men eftersom dessa endast, omedvetet och ignorant, upprepar vad tidigare människor sagt, så måste man ifrågasätta deras resultats betydelse. Jag är av uppfattningen att mänskligheten i stort kan lära sig väldigt mycket genom att, i större utsträckning, återgå till, och undersöka, tidigare teorier angående det mänskliga livet, både sociologiskt och psykologiskt. Om man kunde återknyta till äldre visdom, genom att låta den moderna vetenskapen vara det hermeneutiska verktyget, skulle helt visst en större förståelse åstadkommas. Det blir förvisso inga nobelpris, för man kommer inte på något nytt, men mänsklighetens tacksamhet torde vara pris nog. Min sista uppmaning till läsaren blir då: sluta förakta bildning och tillåt den moderna världens delar att bli en helhet tillsammans med den förgångna tidlösa visdomen!

Fotnoter

(1) Wilber anser att medvetandets spektrum, dvs. hur medvetandet kan transcendera, är allmängiltigt, och oberoende av mystisk/esoterisk praktik. Religionsfenomenologin Rawlinson har dock utfört en vidsträckt undersökning av en väldigt stor del av världens mystiska/esoteriska traditioner och kommit till en annorlunda slutsats. Han menar att dessa traditioner kan, i sin soteriologi, ses som allt annat än enhetliga och delar upp fältet i fyra delar, delade av två axlar. Den vertikala axeln graderar struktur, där det vänstra är det stillsamma. Den horisontella axeln graderar struktur, höger är mest strukturerad. Wilbers spektrummodell kan placeras i det lägre högra hörnet och är således stillsam och strukturerad. Vilket inte är så konstigt eftersom Zen, Wilbers favoritmystik, även tillhör denna kategori enligt Rawlinson (Wilber själv anser sig tillhöra ostrukturerade stillsamma delar, trots problemet med sin redovisning av ett stillsamt strukturerat system. Övre högre hörnet är strukturerad och explosiv. Magi, alkemi och tantra lever här. Voodoo och shamanism tillhör den vänstra övre delen och är därför explosiv och ostrukturerad, medan den lägre vänstra delen, den ostrukturerade stillsamma varianten är hemvist för mer stillsam mystik.

(2) En kollega till Wilber, Dan Brown, beskriver detta snarlik i sin undersökning The Stages of Meditation in Cross-Cultural Perspective. Även Brown beskriver processen med en modell på tre steg. A-B-C. Vid nivå A avbryts den varande strukturen och vid B observeras den nya nivån. Vid C sker en omorganisation. Att både Wilbers och Browns modeller klart liknar Kuhns paradigmmodell omtalas inte, inte heller finns Kuhn med i någon litteraturlista. Men ett försvar kan naturligtvis vara att dessa trestegsmodeller omtalas även i tidigare mystiska traditioner. Brown hänvisar t.ex. till Mahamudra, en kommentar till meditationsstadier från den Buddhistiska Mahayanatraditionen. Förövrigt kan även Lewin anses vara en del av denna tripp-trapp-trull-princip vid utveckling. Hans tre berömda stadier Unfreeze, Moving och Refreeze har påtagliga paralleller med ovanstående.

(3) Detta betyder inte att de ansåg att allt var ett resultat av människans egna tankemödor och fantasi, det fanns tillfällen då de ansåg övernaturliga fenomen som verkliga. Vid ett tillfälle hade en medlem konstruerat en ritual för att bota sin fru från influensa, och rapporterade att sjukdomen manifesterades framför honom som ”…a most foul shape, between a bloated big-bellied toad and a malicious ape.” Efter att ha förintat denna manifestation och lämnat rummet såg han flera svävande eldbollar kring sig, men misstänkte hallucinationer. Mathers gav följande besked angående bollarnas illusoriska natur: ”No.”

(4) Att Gud har skapat människan och människan gudarna är inte någon unik idé för Golden Dawn. Det omtalade redan vid vår tideräknings begynnelse. Den Valentinska skriften Filippusevangeliet, som hittades vid Nag Hammadi 1945, beskriver förhållandet på samma sätt: ”…in the beginning god created man and woman. Now they create god. In the world humans make gods and worship their creation. It would be better if the gods worshiped them.”

(5) Som jag har beskrivit så ansåg inte Golden Dawn att dessa övernaturliga föreställningar skulle tolkas som fristående autonoma väsen, utan främst som delar av dem själva. Detta är inte heller en unik idé för Golden Dawn, utan har beskrivits tidigare. Tydligast är kanske Greven av Gabalis förklaring: ”…a sage governs himself by the interior Stars, and the Stars of exterior Heaven serve only to give him a more certain Knowledge of the Aspects of the Stars of the Interior Heaven, which is in each Creature”.

Gnosticism hos Muhammed III

Nu har vi kommit till den tredje delen i serien om gnosticism inom islam. Och vi kan fråga oss hur många fler essäer der kommer att bli. Men även om det är sant eller inte, om inspirationerna är direkta eller bara undermedvetna, eller rent av gudomliga … så är det roligt och stimulerande att skriva sådana jämförelser. Man lär sig väldigt mycket om båda fenomen och man behandlar de på ett djupare sätt än om man bara hade studerat en enda del. Komparativ religionshistoria är alltså en bildande aspekt av studiet av religioner. Ja, vi kan i alla fall hoppas …

Profeten Muhammed och Ängeln Gabriel

I islam talas det främst om tre former av tro, dvs. Islam, Iman, och Ihsan. Dessa tre ord härstammar i detta förhållande från Gabrielhadithen, där ängeln Gabriel bemödade sig om att nedstiga till våra profana nejder för att förklara hur den religiösa utvecklingen ser ut. Det första ordet, islam, karakteriseras av att tron är en bokstavstro, där de troende inte är förmögen att se bortom textens ibland rent huvudlösa påståenden. Som t ex i Sahih Bukhari 4.54.516 där Muhammed menar att Satan sover över i näsans övre delar om natten. Den islam-troende tolkar detta bokstavligt och anser att Satan faktiskt rumsterar omkring i näsan om natten. Det kan verka lustigt i sådana här fall, men om vi tänker oss att det finns ganska våldsamma och hemska hadither och verser också så ser vi att denna form av tro inte är något som är så mycket att skratta åt. Islam här handlar om att bekänna att man tror, och uppfylla sina religiösa plikter. Ingen eftertänksamhet eller djupare tro omtalas. Det är som sagt en väldigt basic, eller barnslig, tro det handlar om. Det är att följa en tro för att det ska vara så.

Det andra steget i tron, för det är steg det handlar om, steg i en utvecklingsprocess där det första är simplast och det sista mest avancerat och subtilt, kallas Iman. Här fördjupas det första stegets bokstavstro till att komma att rymma nyanser, där de olika delarna av tron uppenbarar sig för den troende. Det är att tro på Gud, och inte enbart uttala en trosbekännelse, det är även att gå vidare till att tro på saker ögonen inte kan registrera såsom änglarna, och deras gärningar (vilka bl a är att övervaka och nedteckna våra handlingar och tankar i livet). Men det innebär också att ytterligare fördjupa sin tro till att omfatta profeterna, inte bara profeten Muhammed som i första steget, utan på alla de onämnda profeter vår historia varit full av – från Muhammed till Jesus och övriga monoteistiska religioners förkunnare. Här kan nämnas att många muslimska teologer och mystiker menat att dessa profeter funnits i fler delar av välden än de områden där de abrahamitiska religionerna uppkommit. De menar att även hinduismens kända och okända förkunnare varit profeter – och att Buddha även varit en sådan. Och det är inte bara profeterna som ska inlemmas i tron, utan även deras nedtecknade verk, dvs ”böckerna” etc. Detta innebär att religionen börjar bli perennialistisk på detta mellansteg.

Det sista steget kallas Ihsan, vilket innebär att se sig som om man i varje handling och tanke stod framför Gud. Det kanske kan verka något strängt, men bara om man tänker på det från ett islam-perspektiv. Om vi istället tänker på det från ett Ihsan-perspektiv så ser vi att det som menas är att muslimen ska befinna sig i Guds närvaro. Det är naturligtvis tal om ett steg i den troendes utveckling som direkt kan relateras till gnosis. Och det är inte särskilt ovanligt bland sufier t ex att dra dessa paralleller. Och att befinna sig i Guds närhet är ju att transcendera den tidigare förståelsen av det gudomliga, från att ha varit en tro baserad på skrifter och aningar, till att veta att de befinner sig i Guds närhet oavsett vad de gör. De har alltså fått en kunskap om Gud, och att gnosis betyder kunskap vet ni ju … Om religionen började bli perennialistisk i Imam-steget kan man, i och med att man här skall se Gud överallt, verkligen tala om en sann perennialism.

Det går naturligtvis även att jämföra detta med gnosticismens tre former av tro de med. Och som vi tidigare sett finns det viss anledning att se en viss gnostisk påverkan på islam eller att det visar att Muhammed verkar ha varit bekant med gnostiska tankegångar. I denna värld behövs det strama tyglar tycks Muhammed ha menat och svarade därför på gnostikernas första kategori med sitt islam-steg. Som den koiska naturen visar så kan man säga att Muhammed först skapade ett regelverk människor med haltande förmåga att ta till sig andligt sett djupare tankar och levnadssätt kunde anpassa sig till. Dvs att följa en fast struktur, där man inte behövde tänka till . Muhammeds, eller Gabriels, riktlinjer kan ses som en naturlig konsekvens av kunskapen om människans tredelade natur, såsom gnostikerna uttryckte det.

Nästan-biskopen-av-Rom Valentinus

Gnosticismen, och särskilt den valentinska gnosticismen, avslöjar för oss att de delade upp mänskligheten i tre kategorier, vilka kallades de koiska, psykiska och pneumatiska kategorierna. Men eftersom gnostikerna inte hade en fix idé om mänskligheten kan man även säga att dessa tre kategorier även visar tecken på en andlig utvecklingsprocess. Dvs valentinarna hade ingen hopplös syn på oss, utan insåg att även den mest materialistiske av oss kunde förändra sig och ta till sig mer andliga principer.

Demiourgos

Den koiska människan lever i en mardröm, där inget styrs på egen hand utan allt verkar vara styrt av något annat. Det må vara kroppsliga eller andiga impulser. Som Filippusevangeliet uttrycket det så gör man vad man inte vill göra, och gör inte vad man vill göra. Koranen yttrar även den samma sak: ”Varför säger ni ett och gör ett annat?” (61:2)

Men precis som hos muslimerna pekar valentinarnas andra kategori, de psykiska, på en djupare och mer nyanserad tro, där tron mer kommit att likna förståelse. Men där de koiska inte var medvetande om vilken väg de följde, den goda eller den onda, så har de psykiska fått detta medvetande. Men eftersom de mörka krafterna fortfarande agerar inom dem pågår det en strid inom dem, en strid vars slutgiltiga resultat är långt ifrån färdigt. Detta är en strid som kommer att fortsätta ända tills sufin totalt kan hänge sig åt godheten, dvs hänge sig åt Gud. Och inte förrän han upptagits i den tredje kategorin, bland de pneumatiska, kan han finna frid.

De pneumatiska, den tredje och sista kategorin. Här inträffar den återfödelse som är nödvändig för att erhålla gnos. Gnostikern dör och återföds på nytt som en upplyst person som inte längre är fjättrad av mardrömmens illusoriska tillvaro, utan är sitt eget ödes herre. Här lever han i enhet med Gud, före alla manifestationer Demiurgen kan åstadkomma. Dvs han lever i protonoia (förtanken) och har därför möjlighet att aktivt välja vilka tankar som ska realiseras och vilka som ska förkastas. Därför kan han nu skapa sin egen verklighet utan inblandning av slumpvisa uttryck från ondskans och villfarelsens domäner. Muhammed talar även han om att man måste dö innan man dör, och att man vaknar när man dör. Naturligtvis är det ingen död i den fysiska bemärkelsen utan en andlig död där egot, dvs nafs, dör.

En annan muslimsk uppdelning visar även den hur nära det är gnosticismen, men detta är senare sufiska tolkningar så det handlar inte om Muhammed: men jag tar med det för att genom dem lättare kunna beskriva hur lik Muhammeds Gabrielvision är i jämförelse med valentinarnas kategorier över mänskligheten och deras andliga utveckling. Det är uppdelningar i olika världar, från det materiella till det gudomliga. Den första världen är Al an-Nasut, mänsklighetens värld, som vi uppfattar genom de fysiska sinnena, den andra är Alam al-Makakut, suveränitetens värld, uppfattas genom andlig insikt och förmågor. Den tredje, Alam al-Jabarut, är den värld i vilken sufin deltar genom att bli en del av Gud. Följaktligen är det också här Guds 99 namn finns. Den fjärde är Alam al-Lahut, Guds värld, men denna uppfattas inte eftersom det är tidlös enhet.

Dessa fyra världar har även dem en påtaglig likhet med gnostikernas kategoriserande. Början är det fysiska, där man endast får förhålla sig till det andliga genom lagar och förordningar och vad det fysiska kan uppfatta, dvs man får hålla sig till Sharia. Det är således islam-steget i islam, och de koiska i valentianismen. Sen kommer utvecklingen från detta till en större och mer nyanserad andlighet och allt slutar med Gnosis, eller i detta fall, Fana – utslocknande i Gud, dvs att fullständigt bli delaktig i Gud, att bli Gud som vissa gamla sufier uttryckte det. Detta är ju stegen genom valentinarnas psykiska och Gabrielhadithens iman till de pneumatiska respektive ihsan.

Svensk esoterism

Det är kanske inte alltför bekant att Gustav III pysslade ganska mycket med allehanda magi och alkemi. Han var bl a den sista härskaren i Europa som avlönande en alkemist på heltid. Denne var Nordenskjöld och experimenterade i ett annex till Drottingholm. Inga resultat redovisades dock. Även Gustav själv brukade nattetid klä ut sig "uti ett hiskeligt utseende" och med svärd uppmana demoner och änglar i Drottningholms trädgård. Förutom detta så roade han sig med att omge sig med allsköns märkliga figurer som påstod sig ha magiska krafter. Detta är ett referat av kockare Ekelunds spionage på konungens magiska upptåg - berättat för prästen Hedin. Ganska kul i alla fall.

År 1782 befann sig Ekelund på Drottningholm en morgon och kom in i kyrkan. Där hittade han ett glasrör med en röd vätska på golvet. Denna tog han och stoppade in i sina linbyxor. Och rädd för att bli upptäckt sprang han snabbt iväg och hoppade över en gärdsgård. När han hoppade över så krossades glasröret varvid innehållet antändes - liksom linbyxorna. Så Ekelund fick hoppa ner i brunnen för att släcka eldsvådan. Bränd och blöt rapporterade han till prästen Hedin som meddelade att innehållet sannolikt var fosfor, och fick uppmaningen att hålla utkik efter den som lagt ner röret i kyrkan. Så i början av augusti märkte Ekelund att en ny "hemelig samkomst" var på väg att inträffa, så han gömde sig i en bekväm plats i tornet och väntade. På aftonen kom Björnram (charlatan vid hovet) med sina medhjälpare. De tog fram allehanda saker som Ekelund inte kunde urskilja. De hängde även upp vita masker med tunna linor i kyrkan. Sedan kom konungen in med bl a hovstallmästare Munck och andra prominenta herrar. Rökpulvret på marken antändes och församlingen drog sina värjor. Sedan började Björnram, som hade ett "hemlighetsfullt utseende" att mässa och korsade sig, samt frammumlade "mystiska ord". Efter denna dramatiska inledning började hans medhjälpare att hissa upp och ner de vita maskerna med särkar omkring sig i röken. Masken föreställde Gustav Adolphs ansikte. Konungen blev mäkta imponerad av detta spektakel. Sedan antändes ytterligare ett ämne, förmodligen lycopodium, som blixtrade med ett blekt sken. Slutligen avlutades seansen och alla avlägsnade sig.

Här har vi dessutom ett brev jag hittat i UB:s arkiv som belyser Gustavs ”stora” magiska talanger. Som ni ser hade hans närmaste inte särskilt höga tankar om det … Annat var det med hans bror hertig Carl, senare Carl XIII, som var den som i stort sett skapade den svenska riten – dvs. det svenska frimurarsystemet. Han förde in avancerade alkemiska, gnostiska och magiska teorier och läror. Ett brev vilket som kanske ni tror, men det är nämligen lite mer intressant än så. Det är nämligen det brev som är hertig Carls förfrågan om medlemskap i självaste Sincerus Renatus rosenkreutziska orden Gold- und Rosenkreutz, en av europas allra mest inflytelserika esoteriska ordnar. Men mer om dessa vid ett senare tillfälle.

Arvid Stenbock 31 maj 1771 el. 87. Avskrift av Oxenstierna.

”Det har gådt med kungens arbete som jag spådde, det blef ingenting af. Annoncen har han hördt, men ingenting har han fått se. Kungen har fått ett bref från den gubben som han råkade på en resa till Spa, som är ganska remerquabelt. Björnram har fått låna det och visat mig detsamma, med förbehåll att låta dig och Gref Gyldenstolpe få det däraf, men under största hemlighet. Det innehåller 5 frågor, som är

1. Hvad är Ordens rätta och egentliga ändamål.
2. Hvilka medel och utvägar är de bästa att vinna detsamma.
3. Hvilka orsaker hafva förmått honom att söka införlifva sig uti Orden.
4. Hvilka böcker han har läst om den äkta Natur-kunnigheten, om den därpå grundade högre Chymien, den Gudomliga och Naturliga Magien, och hvad dömmer han därav.
5. Har han nånsin förehaft Chymiska och Magiska praktiska arbeten utan med eld och med hvad nytta.

Uppå dessa frågor begäres af den gubben Superieurer att Cathegorisert [?]hvar och sådant som man inför Gud vill förvara, hvarelst hjärtats ofvertygelse skall vara innan han får begynna dess insetion [?]. Han yrkar för öfrigt mycket uppå att med dygd och egen försakelse gagna sig och sina med-menniskor, samt en ren och oskrymtad gudsfrugtan, menniskokärlek, och lydaktighet för Orden och dess Superieurer, och förbehåller sig att intet privat politiskt må inflyta uti svaren, recommenderar att noga pröfva sig själf om dess värkeliga länkes att instämma och sinnelag instämmer med hvad på papperet skrifves, kungen har på intet sätt varit missnöjd med Björnrams och min resa utan tvärtom visat honom mycket grace.”

Gnosticism hos Muhammed II

Jesus verkliga kropp

För att fortsätta på min följetong om gnostisk påverkan på islam så redovisar jag nu del två: Gnosticism hos Muhammed II.

Som jag menade i förra inlägget i ämnet så kan det finnas viss anledning att misstänka att Muhammed kommit över vissa texter som cirkulerade i området vid den tidpunkten. Dessutom var det ju bara på andra sidan Röda havet Nag Hammadibiblioteket begravdes och glömdes bort.

Vi har ju alla blivit undervisade idén om Jesu död och återuppståndelse, antingen i skolan eller vid påskhelgens urusla filmer om Jesu liv och död. Det har varit en tanke som i stort sett varit oemotsagd (oavsett om man betraktat den som fakta eller myt) under nästan 2000 år. Men alla har emellertid inte delat denna syn; alltsedan 600-talet har muslimerna protesterat och menat att Jesus inte alls dog och återföddes på ett kors, utan var en ”vanlig man.”Dock en "vanlig man" som var av Guds Ande (inte Helige Ande ...)

Det finns i alla fall en likhet mellan två av Nag Hammadibibliotekets texter och Koranen. Det rör sig om skrifterna Petrusapokalypsen och Den stora Seths andra traktat. Åtminstone den första författades innan Nya testamentets innehåll fixerats, vilket kan förmodas då tom den stora heresiologen Irenaeus (död kring 200-talet) hänvisar till den …

Men för att återgå till ämnet, frågan om det finns gnostiska paralleller i Koranen, så beskriver dessa två texter att det inte var Jesus som blev korsfäst, att det inte var Jesus som plågades och att det inte var Jesus som återuppstod på tredje dagen. De menar istället att det var Jesu kroppsliga del, inte Jesu verkliga essens, som blev pinad och korsfäst. Jesus, från Petrusapokalypsen, säger: ”Han som du ser på korset, glad och skrattande, det är den levande Jesus. Men denna, i vilken de kör spik i är hans köttsliga del, vilken är substitutet som blir skambelagd, den som kom till i hans likhet. Men se på honom och mig.”

Dvs. det Jesus menar är att lärjungen ska jämföra de två bilderna av Jesus han ser. Lärjungen fortsätter sedan, efter att han blivit medveten om Jesu verkliga kropp, med att förfasa sig över att ingen har sett detta: ”Herre, ingen ser dig, låt oss fly detta ställe!”

Ingen ser Jesu död

Samma sak som menas här står även att finna i Koranen, även om den inte är riktigt lika tydlig. 4.:157: ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så.” Dvs. här ser vi samma sak som i Petrusapokalypsen – att åskådarna inte såg vad det var som skedde, att de bara uppmärksammade vad deras ögon hade att berätta.

Jesus på väg mot himlen

Seths traktat är av samma uppfattning: ”För min död, som de tror skedde, hände för dem i deras dumhet och blindhet, eftersom de naglade fast en man till sin död. För deras Ennoia [dvs. deras tankar, intentioner] uppfattade mig inte, för de var döva och blinda.” Och än mer tydligt: ”Det var inte jag.”

Även efter denna “död” är gnostikerna och Koranen samstämmiga i vad som skedde. Dvs. att Jesus inte blev dödad utan upphöjd. Koranen 4:158: ”Nej, Gud upphöjde honom till Sin härlighet …” Seths traktat: ”Men jag fröjdades i höjden ovan arkonternas välde och deras felaktigheters släkte, ovan deras tomma ära.”

Jesu upplysning

De gnostiska skrifterna är emellertid lite mer raka i sitt budskap till de ignoranta, dvs. de som gnostikerna inte menade hade insett hur det i själva verket stod till: ”Därför skrattar han åt deras avsaknad av perception, medveten om att de är födda blinda.” ”Jag sa åt dig! Lämna de blinda åt sig själva.” ”Och jag [Jesus] skrattade åt deras ignorans.”

Jesus roar sig åt pöbelns idioti

Men att folket var splittrade är både Koranen och gnostikerna ense om. Sets traktat förtäljer att ”de är splittrade bland dem själva.” Dvs. de som inte håller med om hur Jesu död gick till. Och Koranen 4:157 ”De som är av annan mening är inte säkra på sin sak; de har ingen verklig kunskap om detta utan stödjer sig på antaganden”

Men med dessa nu för er tidigare okända fakta presenterade blir åtminstone några av Dan Browns (Författaren av DaVincikoden) teser mer sannolika. Dvs rörande två saker framför allt. Dels hans citat från Filippusevangeliet där Jesus kysste Maria Magdalena och dels att Jesus inte alls dog - eller åtmonstone att hans död endast var en skendöd och föllföljde sitt uppdrag på jorden som avatar. Och Brown påpekade dessutom att Jesus och Maria gifte sig och blev anfäder åt en mer eller mindre helig släkt, vilket knappast var Browns originella idé utan dessa tankar har cirkulerat sedan mycket långt tillbaka i tiden.

Som vi ovan sett så dog inte Jesus, och det höll alltså gnostikerna likväl som muslimerna med om. Men Filippusevangeliet är ju korrumperat av tidens obarmhärtiga tand sedan länge vilket innebär att alla meningar och ord inte längre är läsbara eller helt enkelt borta. Den aktuella versen från Filippus, såsom: Jesus älskade Maria Magdalena mer än alla de andra lärjungarna och kysste henne ofta på munnen. Om vi kombinerar detta med Muhammeds yttrande om att man måste dö innan man dör, med de gnostiska och muslimska raderna om att Jesus inte dog som en vanlig människa dör, med tanken på att de levde som man och kvinna, dvs som gifta (på den tiden ansågs man som gift om man levde tillsammans i kärlek). Nå, om vi kombinerar detta så är det knappast osannolikt att de fick barn.

Jesus med sin älskade hustru Maria Magdalena

Att Jesus inte dog på korset utan att händelseförloppet bara var en allegori för Jesu upplysning. Upplysning beskrivs ofta som en död, där de delar av ens psyke och biologi som hade kontrollen över en besegras av de högre, gudomliga, delarna av en själv. Varje upplysningsförsök, varje meditation, djuppsykologisk terapi, alkemisk operation, magisk ritual, initiation etc kan således ses som en revolution. Andliga människor är sålunda revolutionärer, rebeller, eller, som Muhammed sa: mujahedin - dvs. heliga krigarare inblandade i Jihad al-Nafs, det Heliga kriget, kriget mot de lägre begären.

Heliga krigare: dvs. mujahedin ...

Men, jag tänker inte ägna mer utrymme åt dylika mer eller mindre huvudlösa spekulationer. Huvudmeningen med artikeln ligger i jämförelsen mellan gnostiska och muslimska beskrivningar om Jesu död och återuppståndelse. Men lite kul får man ju ha emellanåt ...

Gnosticism hos Muhammed?

Det är kanske inte ett alltför kontroversiellt påpekande att mena att det finns vissa tecken inom Islam som tyder på ett visst samband med gnosis, särskilt inte om vi talar om Islam från sufismens perspektiv. Men det finns likheter även annars. Bl.a. finns det termer som har liknande betydelse som det grekiska gnosis, dvs. det arabiska Marifah (vilka båda betyder kunskap, men en översinnlig sådan, en kunskap om det gudomliga). Mer sällan ser vi likheter mellan de gamla gnostiska skrifterna och Koranen eller Muhammeds yttranden.

Om vi bortser från legenden om Muhammeds analfabetism så cirkulerade alla möjliga teologiska och filosofiska texter i området vid just den tidsperioden, dessutom befolkades öknarna av eremiter; naturligtvis kunniga i en del av dåtidens teologiska spörsmål. Det är alltså inte helt osannolikt att Muhammed hade funnit en del olika sådana texter under sina handelsresor som han sedan studerade, samt träffat på både mystiker och teologer i städer och öknar som han idkade dialog med.

Så märk min förvåning då jag läste Imam an-Nawawi’s 40 hadither. I den samlingen, närmare bestämt hadith 40, där Abdullah bin Omar berättar om sitt möte med Profeten, står följande att läsa: ”The messenger of Allah took me by the shoulder and said: ’Be in the world as though you were a stranger or a wayfarer."

Om vi jämför detta med Thomasevangeliets logion 42: ”Jesus said, ’Be passers-by." (Två andra översättningar redovisar följande: ”… Become wanderers.” och ”Come into being as you pass by.”) så ser vi ganska omedelbart hur likt Muhammeds yttrande är Jesu motsvarighet i Thomasevangeliet, oavsett översättning. Det är förvisso inte tal om någon bokstavlig likhet dem emellan, men samtidigt är det väldigt långt från att bara vara en symbolisk likhet.

Just denna fras, ”Be passers-by” anses av forskare vara ett autentiskt Jesusord, ett Jesusord som dessutom inte har en motsvarighet i de texter som är samlade i Nya testamentet. Vilket då, teologiskt sett, kan vara ett tecken på att thomasevangeliet är inspirerat av, eller kanske rent utav är det i Koranen omtalade, Injil (arabiska för evangelium), dvs. Jesus egen heliga bok som han enligt Koranen mottog av Gud. Eller hade kanske bara Muhammed tillgång till en korrumperad version av Thomasevangeliet och därför menade att Injil var försvunnen. Ty så borde det ju vara för honom om han bara hade tillgång till fragment. Förmodligen, om man ska lägga någon vikt vid min tolkning, hade han då också läst inledningen till Thomasevangeliet, dvs.: ”These are the secret sayings that the living Jesus spoke and Didymos Judas Thomas recorded.”

Fragment från Nag Hammadibiblioteket

I vilket fall som helst skapar denna jämförelse en grogrund för en större förståelse för respektive rader. Ty om vi tar den franska filosofen Paul Ricoeurs tankar om den s.k. semantiska chocken i åtanke (dvs. genom att ställa två till synes skilda element mot varandra - för att på så sätt lösgöra sinnets förförståelse från de olika objekten - kan man låta en ny, och större, förståelse träda fram), så ser vi att vi plötsligt förstår lite mer vad både Jesus och Muhammed menade.

Den förståelse jag menar att vi finner här (eller den gnosis/marifah vi kan erfara här - för att använda oss av en korrektare terminologi,) redovisas härnäst. Både Muhammed och Jesus börjar med att berätta om ”varat”, dvs. ens själva existens eller hur man ska vara, eller rättare sagt hur man ska bli. Först efter att ha klargjort utgångspunkten talar de om vad de menar att man ska bli: vandrare, förbipasserare, främlingar och ”i tillblivelse.” Det är alltså inget statiskt tillstånd de rekommenderar. Det innebär att man bara kan ”vara” om man låter världen passera förbi utan att fästa någon större notis vid den, att vara som en främling, dvs. att se sig som en främling och att vi därför måste vara såsom förbipasserare, dvs. att låta världens förgänglighet vara som den är medan vi i oss själva, i gemenskap med Gud, är själva navet i förgänglighetens virvelvind, källan i den Heraklitiska floden, sanningen i illusionernas Maya och Nirvana i naturens Samsara. Ty det är där det egentliga varat är, inte i lidandets periferiska skentillvaro.