Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg

söndag 27 september 2009

Kärlek helt enkelt




Jag har i min presentation på denna blogg beskrivit att dess innehåll icke allena ska innefatta mitt vanliga orerande, utan även innehålla citat från skrifter jag finner läsvärda. Det var ett tag sedan jag redovisade några sådana citat så nu har turen kommit till Nya Testamentet, närmare bestämt Paulus första Korintierbrev (13:1-13) som jag idag läste och blev inspirerad av. Tolka varför jag redovisar det som ni vill, jag vet knappt själv. Bara att sann kärlek är svår att finna, och ännu svårare att behålla. ”The hardest truths don’t have a why: often true love will just die, and leave a grief to haunt the lonely nights and days.” som den svenskättade musikern Nils Lofgren sjunger i sin låt Black Books.

I Traditionella samhällen var människan väldigt uppfylld av kärleken, de drömde om den redan från barnsben. Att den höll för det mesta var kanske inte så underligt om man kontemplerar det faktum att de levde i små samhällen, där alla var måna om varandras lycka. Om något par grälade för ofta, fanns alltid de närmaste medmänniskorna där till hands för att ge råd, vara en medmänniska för den som behövde samt försöka reda ut det, och för att visa dem vad kärleken var och hur den kunde hållas vid liv.

Idag lever vi inte så i vårt individualistiska samhälle. Här är vi hemsökta och förförda av vårt eget ego, och dess minsta nycker. Och som bekant tål aldrig ett ego någon form av kränkning. Sedan är det naturligtvis upp till var och en hur mycket man kan låta sitt ego styra. Svartsjuka, ilska, eller bara dåligt humör kan blåsa bort fort för många, men för andra stannar det kvar och besmittar hela det emotionella livet som en gång gav upphov till den kärlek, de känslor som en gång grodde.

Och detta är bara vi själv och våra egon. Våra sk medmänniskor lever ju ävenledes enligt liknande preferenser och ger sina förhoppningsvis välmenande råd utifrån sina egna erfarenheter. Så hur kan den forna Traditionella kärleken och sammanhållningen egentligen överleva idag utan gemenskapens stöd? Särskilt när de behövandes råd ges av människor som är i lika stort behov av råd, som i lika hög grad styrs av sina egna egons plötsliga infall och nycker? I nöd och lust, heter det i äktenskapsceremonin, men har vi inte glömt bort nöden också? Har vi fullständigt kommit att ignorera att allt går i cirkulära rörelser. Där ena stunden är ett lyckorus för att sedan, ibland, bytas ut mot elände och vrede? Är det inte just då särskilt viktigt att försöka hålla kvar vid vad som en gång sammanfogade en, istället för att leta efter någon som för stunden är mer charmerande, lustigare eller attraktivare? För även dessa har ju sina negativa sidor, som förr eller senare helt visst kommer att visa sig. Ska man då byta partner så fort ett oväder bryter ut, istället för att kura ihop under stormen och veta att efter regn kommer solsken – så som det alltid varit och alltid kommer att vara?

När allt annat, som Paulus skriver, är färgängligt, då är det bara kärleken som lever för evigt, ty kärleken förgås aldrig som han skriver. Egentligen inte ens efter den sk tagit slut. För visst tänker vi tillbaka med kärlek till de som varit våra i det förgångna; visst finns det fortfarande kärlek i våra hjärtan för dem – trots att vi kanske för stunden valt att ge det mesta av den till en annan?

Varför då inte leva i den, försöka iaf att leva i den och ge den en chans? Vad kan någonsin ett plötsligt infall, en köttslig attraktion, eller bara en fis på tvären betyda jämfört med detta? Jag tror att vi är så vana vid att byta allt hela tiden, från TV-apparater, datorer, kläder, bilar etc, så att även människor vi bär med oss i våra hjärtan även de kan bytas ut så snart vi ser något som har några för stunden mer uppmärksammade bättre egenskaper. Kärlek är emellertid blind och, för att parafraseras gruppen U2, så vill man egentligen inte se verkligheten när man är berusad av den (låten Love is Blindness.). Därför är det så lätt att se en ny människa som ett föremål för ens åtrå, ens kärlek och så lätt glömma bort den tidigare. Men denna blindhet, denna ovilja att se bortom det ytliga, kan ju aldrig skänka någon varaktig lycka, endast ett evigt ekorrhjul av ombyte och förnyelse av något som man ser som trasigt. Men det trasiga är ju sällan föremålet i sig, utan det trasiga är ens egen uppfattning av kärleken.

På något sätt har vi kommit att förändra uppfattningen av kärlek från kärlek till ren lust, till en sexuell eller rent praktiskt attraktion. Men kärlek är ju så mycket mer än så, och det är inte endast vi människor som förmår uppleva och utleva den. Många djur lever i monogama förhållanden livet ut och dör av sorg när sin partner försvinner. Vem av oss gör så idag? Jag tvivlar på att ens någon av oss idag känner en sådan saknad efter en förlorad partner, kanske mer och större en saknad efter en ny partner istället för den gamle försvunne. Visst, vi ska väl inte sörja för evigt, men att börja tänka på en ny partner så snart den förra försvann är kanske att ta i lite grand, och dessutom att helt förminska och förringa betydelsen av kärleken. Frågan är om ens en äkta kärlek då egentligen funnits? Visst jag är ju en obotlig romantiker, men ändå …

Att kunna hålla fast vid denna första attraktion, denna första gnista, den upptända eld i ens bröst och minnas den och den stunden även vid senare sk prövningar; är inte det just det som kärlek, den sanna kärleken, går ut på? För hur kan man kalla kärlek för kärlek om man byter ut föremålet för den mot en ny så snart man väl känner lust till det? Är det egentligen kärlek då? Är det egentligen inte bara lust då?

Detta är inte riktat mot någon särskild, så om du tar åt dig, du som läser detta och har haft erfarenheter av mig, så tänk inte så. Detta är ett rent allmänt inlägg om hur lite människor idag värderar kärleken till varandra, det egentligen mest värdefulla man kan dela med varandra. Dessutom är det så många idag som lämnar varandra för minsta lilla sak, som hur lätt som helst hade kunnat repareras.

Ja, så nu är det dags för själva citatet, trots att jag lovade att ni skulle slippa mitt vanliga orerande. Men man är som man är: så här står jag, och kan inget annat, som Luther en gång sa.

Paulus:

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn

Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

fredag 17 april 2009

er en egen DJ i nattimman ...

Viss musik fastnar på en förmodligen hela livet, även om man inte minns mer än melodin efter en längre dig (nu är jag alltså inte lastgammal ... men ni förstår varför). Detta kommer inte att vara något politiskt statement, utan bara ett uttryck för musik jag alltid kommer att älska. Och två låtar som betydde så mycket för mig under mina mellanstadieår.
Första är Debbie Gibson och låten Foolish Beat, som hon skrev som 16-åring eller nåt. Tyvärr det ingen vanligt video, utan nåt montage, men ljudet är bäst på denna version jag hittade ...



Den andra låten är betydligt kändare. Där har vi ena delen av den tvetydliga popgruppen Wham!, men låten är iaf skriven av en kille som också var 16 år, eller nåt. Låten heter iallafall Careless whisper. Hans polare i Wham! skrev visst lite till den också. Får man gissa att det består av nåt hummande eller så i bakgrunden? ... iaf med tanke på hans senare musikaliska utveckling




Finns det egentligen två lika bra sk tryckare?

Men om vi nu tvunget ska gå in i något mer traditionalistiskt så finns det, trots alla dessa religioners förbud mot musik, trots allt en sak de glömmer: inga religiösa urkunder talar om musik som något annat än något som används för att hylla Gud. Och som dessutom är Gud. För musik är (kan) vara skönhet, perfekt skönhet. I många olika former och för många olika smaker såklart, men finns det någon religion som inte påstår att skönhet inte är av Gud? Islam menar ju tom att skönhet är ett av Hans attribut - o märkligt nog gapar många av dess salafitiska nollor mest om musikförbud. Men för fan - tom Muhammed älskade både musik OCH dans. Denna dans var förmodligen väldigt lik våra dagars magdans, så vad ska man säga. Ja, jag ska inte gå inte bli ilsken på dessa trångsinta typer nåt mer, för jag vet att det finns sådana inom varje religion, och inom varje politiskt parti och inom varje företag ...

tisdag 7 april 2009

Enmansbandet Theocracy


Skrivkrampen håller åter mig i ett fast grepp, så därför kommer detta bara att bli ett kortare inlägg följt av en youtubelåt ni kan lyssna på. Artisten ifråga heter Matt Smith och är allt-i-allo-musikant i bandet Theocracy. Det är en musikstil han själv definerar som episk och progressiv metal. Som ni sett så är det ett enmansband, och så var det ända tills skivan skrivits färdig och det mesta spelats in. Matt gjorde allt innan detta, han skrev låtarna, spelade både lead- ackustisk- och rytmgitarr, bas, keyborad och skötte programmering till trummorna (det är trummaskin fast det egentligen inte hörs att det är en sådan) och orkestration. Han lade körsången själv osv osv. Det enda han inte gjorde själv var skivomslaget, men även där hade han grundidén i huvudet.

Orsaken till att jag skriver om detta band här beror inte endast på att jag är imponerad av hans enorma talang, eller ens att jag finner hans låtar mycket bra. Nej, framför allt beror det på vad det är han vill förmedla. Matt skriver om religiösa saker, och det på ett sätt som är så långt från de ytliga och klämkäcka motsvarigheterna bland de flesta andra religiösa motsvarigheterna inom Christian Contemporary Music-facket. Och mycket riktigt så har han valt att ge ut sin skiva på ett sekulärt bolag och har inte ett enda kristet band som förebild bland sina största influenser och förebilder. Där finner vi istället Metallica, Iron Maiden (inte så konstigt efter ni hört det), Queensrych etc.

Men han är religiös, och kristen därtill. Han följer inte de uppkörda spåren bland de andra amerikanska predikanterna i deras musikaliska titta-lyckligt-mot-himlen-etablissemang, utan visar prov på mogen förståelse av sin religion. Han varken predikar, agiterar eller menar att han är bättre eftersom han är frälst. Men jag misstänker att han är en sk Born Again Christian, vilket jag tycker kommer till uttryck i hans texter, hans Väldigt Bra komponerade texter får jag väl säga ... För dessa är väldigt bra skrivna. De är ofta i berättande form och ackompanjerar musiken i stort sett som en film gör. När vissa dramatiska partier dyker upp följer musiken med. Och det är inte vers -refräng, vers - refräng-stuket det handlar om, utan låtarna kan vara upp mot tio minuter långa med många skiften - som sig bör inom denna genre såklart.

Men han predikar som sagt inte, utan menar bara att detta är hans tro och därför han skriver om det. Man kanske tror att det leder till att låtarna blir jobbiga att lyssna på med massa guds- och jesusreferenser var och varannanstans. Men så ser det inte ut. Visst finns det referenser, men aldrig så det blir jobbigt utan allt har sin plats i den texten, eller den berättelse, han förmedlar. Låtarna är berättande som sagt, och passar förträffligt med denna musik Men det är uppenbart att han verkligen menar allvar med sin tro, att han faktiskt älskar den och använder den för att förbättre sitt liv, för att utveckla sig både andligt och världsligt.

Min favoritlåt, både musikaliskt och textmässigt, får jag nog säga är låten Absolution Day. Den handlar om mötet mellan syndaren och den Allsmäktige och beskriver hur inbunden i synd han är, och helt utan förhoppning om förlåtelse. Det enda som väntar är det ultimata straffet - dödsstraffet! Och den anklagade står ensam där, utan någon som talar för honom - för vi är ju alla själv ansvariga för vad vi gjort och gör. Men då kommer en försvarare in och ryter stopp etc, och tar på sig allt. Vem det är är väl inte så knepigt att komma fram till? Tja, temat är ju att man kan gå från livets mörker till en ljusare tillvaro, och att det egentligen inte är så svårt att lämna den gamla kappsäcken bakom sig och känna det nya livet i en istället för utom en, om man funnit en personlig upplevelse av hur det gudomliga arbetar inom oss.

Bound in chains
I owed a dept that I could not pay
standing guilty in everyway
when grace and mercy brought absolution
Adonai, I raise my hands to the sky in praise
for you have taken my sins away Behold, today is my absolution day.



Läs gärna denna länk med texten när ni lyssnar på videon längst ner. För texten är tillräckligt bra för att lyssnas på ordentligt.

Ovan citerade jag refrängen och ger er en länk till var hela den låtens text kan finnas. Som ni ser använder han sig av namnet Adonai (som betyder Herre), och på liknande sätt gör han ofta. "The great I AM!" kommer fram vid en annan passage (ni vet ju att detta var "namnet" Gud gav Moses då han framträdde för honom i den brinnande busken.) t ex och new Jerusalem som en metafor för himlen (Har alltså inget att göra med den moderna politiska situationen i Palestina/Israel.).Det är naturligtvis ett tecken på att han är väl förtrogen med sin bibel och dess plats i historia och miljö - jag tycker det är ett mycket trevligt alternativ istället för att hela tiden få de vanliga titlarna/namnen såsom Christ, Lord och God nedtryckta i oss i var och varannan mening som sagt. Han är också medveten om att det är ett högst personligt förhållande med det religiösa man måste vara medveten om, att man inte behöver medlare eller de olika sakramenten för att finna vägen till Gud. Och det är ju något som visar att han är tillräckligt mogen i sin andlighet för att förstå att det bara är inom sig själv någon verklig och varaktig förändring kan äga rum:

No priest can say I'm worthy
no sacrament or holy law can take my sins away
no church can wach my spirit clean
(...)
No blessed holy water can sanctify me in the eyes of God.


En annan positiv sak med hans texter är att de är så nära den symboliska, mer djupbottnande och mångfascetterade grunden i biblarna, både GT och NT, att det blir möjligt att även se den esoteriska sidan av det. Huruvuda Matt själv är medveten om detta vet jag inte, men det spelar mindre roll eftersom han inte håller sig till den vanliga ytliga amerikanska kristendomen, utan står för en välbildad form av andlighet, vilket hans öppenhet i sitt liv i övrigt också verkar vittnar om och uttrycktes bl a genom hans val att ge ut skivan på mainstreambolag samt naturligtvis hans kärlek till sekulär metal. Han ser religionen som en privatsak som vi i Sverige nog lätt kan ta till oss, oavsett det religiösa budskapet i låtarna. Även om titeln på skivan översätts till teokrati ... ;-) Så eftersom jag gillar teokrati så är det väl inte så konstigt att jag gillar skivan också.
Om jag ska sätta betyg på den så kan jag inte göra annat än vad den i stort sett eniga kritikerkåren gjort, nämligen ge den högst betyg! Killen är ett musikaliskt geni, och en god textförfattare. Eftersom detta är hans första skiva så kan man misstänka att fler stordåd kan komma från honom i framtiden också. Det hoppas jag i allafall och önskar honom lycka till!


tisdag 24 mars 2009

Pisk, inte fisk ...

"Pisk ska det vara, inte fisk ...!" "Pisk!" Ja, det var på det sättet en före detta Auschwitz-fånge som var min vårdtagare då jag jobbade i hemtjänsten försökte förmedla sina upplevelser till mig en gång. Hon hade inte haft det lätt där, som man naturligtvis kan gissa sig till. Och det har satt sina spår även i hennes nuvarande liv, där hon t ex inte kan sova. Hon kan inte sova eftersom det var på natten lägervakterna kom för att våldta henne, och de andra flickorna får man förmoda. Dessutom var det en speciell veckodag, så den dagen i veckan stod denna tant och bakade hela natten för att slippa låta tankarna fladdra iväg till -40-talet. Antingen var det våldtäktsdagen, eller så var det p-pillerdagen. Båda är emmellertid intimt förknippade med varandra. Ytterligare en konsekvens av våldtäkterna var att hon vägrade att idka samlag mer än två gånger i sitt liv som gift kvinna. Dvs. båda gångerna var för att få barn. Det är rent fantastiskt hur hennes man egentligen stödde henne i hela sitt liv, utan att få någon sex ...

När Röda Arméns horder väl lyckats massakrera östtysklands och Berlins motstånd samt en stor del av dess civila befolkning (som de öven massvåldtog) och Tyskland kapitulerade; då, när kriget var slut, skeppades hon över till Sverige. Här försattes hon inte på fri fot som man kan tänka sig, utan hamnade i ett nytt läger, ett läger med öppen insyn så förbipasserande nyfikna skulle ha en chans att se hur en jude såg ut och levde. Det var tydligen en populär syssla för det samlades alltid stora folkskaror och tittade, förmodligen på de tjusiga flickorna såklart. Bland dessa pilska pojkar stod huvudpersonens framtida fästman, och sedemera äkta man. Han såg på henne och hon såg på honom, och gifta blev det. Jag vet inte vem som konverterade, men någon bör ha gjort det.

Angående titeln på detta inlägg, denna lilla essä, så syftar det till en dag då tanten satt och berättade för mig hur det vardagliga livet på koncentrationslägret såg ut. "Det var bara pisk, pisk och pisk. pisk varenda dag!" Sedan tystnade hon och tänkte efter coh sa snabbt "pisk!, pisk ska det vara, inte fisk. Vi fick pisk varenda dag, inte fisk varenda dag."

Pisk och fisk hörs ju snarlikt så hon misstänkt förmodligen att hon sagt att hon led så hemskt av att få fisk varenda dag, bara fisk, fisk och åter igen fisk. Nåväl, som tur så har jag ett hyfsat bra pokerface, så jag tackade för mig och sa att jag var tvungen att ge mig iväg till nästa tant som jag var sen till ... Men jag hann inte mer än ut i trappan förrän jag brast i dånskratt ... Tänk om jag hade skrattat precis när hon berättat det ...Undrar hur hon hade reagerat? Just att skratta åt sådana förbjudna saker, gör ju att man bara skrattar ännu värre. Samtidigt som man skäms så bubblar den ena efter den andra skrattattacken upp genom strupen, och tycks aldrig ta slut.



"This great evil. Where does it come from? How'd it steal into the world? What seed, what root did it grow from? Who's doin' this? Who's killin' us? Robbing us of life and light. Mockin' us with the sight of what we might've known. Does our ruin benefit the earth? Does it help the grass to grow, the sun to shine? Is this darkness in you, too? Have you passed through this night?"

onsdag 21 januari 2009

Grupptryck

Jag fann ett slags återkommande uppmaning bland bloggare härförleden och fick fick en viss lust att tönta till min blogg genom att faktiskt bli delaktig. Instruktionerna för hur man skulle gå till väga följer här nedan:

* Grab the nearest book.
* Open the book to page 56.

* Find the fifth sentence.
* Post the text of the sentence in your journal along with these instructions.
* Don't dig for your favorite book, the cool book, or the intellectual one: pick the CLOSEST.

Svar:

"Journal of Near Eastern Studies 37 (1978), pp. 204-15."

Boken raden hämtades ur var The History of Islamic Political Thought: From the Prophet to the Present. Faktiskt en av de bästa om Islams historia. Väldigt amerikanskt pedagogiskt upplagd med tydliga kapitel och underkapitel. Alltså ingen av alla dessa tråkiga böcker som försöker klämma ihop allt under så knepiga kapitelrubriker som helst - och med så mycket och rörigt innehåll som helst. Vad tycks om följande kapitelrubriker t ex:

Part II Religion and State Power(din wa dawla): Sunni Doctrine and the State c. 1000 - 1220
7. The Theory of the Caliphate
Sunni political theology; the leadership (imana) or Caliphate (khilafa);al-Mawardi on the Caliphate and political power
8 The Order of the Realms
Nizam al-Mulk and the Saljuk regime; Nizam's political theory; the middle way
9 Al-Ghazali's Balance
Religious knowledge ('ilm) and politics; the origin and justification of the state; Caliph and Sultan; the 'Ulama; the Book anbd the Balance
10 The Ethics of Power: Advice -to-Kings (nasiat al-mimluk)
The religio-political legacy of the Saljuks; the Advice genre; 'The Sea of Precious Virtue'; justice and the circle of power; 'The Wisdom of Royal Glory' and the Turkish political culture
11 Philosophy Goes West
Religious politivs and philosophy in Spain; Ibn Rushd (Averroes): philosophy and religious knowledge; his political writings; the origin and justification of the state; contemporary observations; Fakhr al-Din RAzi in Khwarazm and the circle of power
12 The Politics Goes West
Kai Kawus and Najm al-Din RAzi on the dignity of work; an attempt to restore the Caliph as political leader

Det finns väldigt få lika bra böcker om ämnet, som är upplagda på lika perfekta uppslagsboksmässiga sätt. Men följande är också bra, fast den behandlar teologiska historien istället för den politiska (även om det inom Islam finns mån galikheter dem emellan): The History of Islamic Theology from Muhammad to the Present av Hilman Nagel (Nagel Hilman?). Dessvärre är den svinsnordyr. Men kolla på rubriklistan http://www.amazon.com/gp/reader/1558762035/ref=sib_dp_pop_toc?ie=UTF8&p=S007#reader-link



Ja, som synes var jag en verkligt tråkig person som endast hade facklitteratur liggande på golvet i min närhet. Men som tur fanns det verkligen ord på den femte raden - men det var den sista raden på den sidan ...

Usch, nu när jag hoppat på dylika trender känner jag mig som en skändad åttaårig flicka :(

tisdag 20 januari 2009

Förfädersdyrkan


Mormor of morfar




Gammelmormor och gammelmorfar


Gammelgammelmormor och Gammelgammelmorfar

lördag 13 december 2008

Allahu Akbar

Idag vill jag bara tacka den Allsmäktige, och göra det på Traditionellt vis:

Bismillah, al-Rahman, al-Rahmin

Alhamdulillah, i djup Salat, Tashbi och Muraqaba och i närheten av ditt ansikte som den stora al-Wadud, ger jag mig åt idag.

Subhanallah!

Amin

fredag 28 november 2008

Sommarkatter



Det kan kanske vara ett något underligt val av rubrik, men om ni tittar på filmklippet så ser ni hur långt en katts minne sträcker sig, och hur de längtar efter sina "familjemedlemmar." Naturligtvis är jag tvungen att skriva familjemedlemmar inom citationstecken eftersom hoi polloi endast ser djur som objekt.

Förvildade katter ser vi många av både i stan och på landet, men en katt som på vintern sitter på trappan till en sommarstuga ensam mitt i vintern är inget annat än en katt som varje dag återvänder hem i hopp om att dess familj ska vara där för att
ge den mat, värme och samma trygghet om den en gång fått som kattunge.

Det finns andra lika förfärliga exempel. Vad säg s om följande från Sundsvalls tidning: "Skräckexemplet var när en granne till en fastighet på Alnö som en förvinterdag ringde. Han misstänkte att de låg en död katt på bron till ett hus. Det visade sig vara en sommarkatt som lämnats vind för våg och utsvulten frös fast och dog i väntan på att husse och matte skulle komma tillbaka."

Det har hänt att jag sett sådana katter när jag var scout i min ungdom och var ute på hajk i skogen, och även en fastfrusen katt har jag sett. Men då mitt i stan så den var nog sjuk eller hade blivit misshandlad av tuffa ungar (ja, de roar sig med sånt! Det finns exempel på polisrapporter där döda katter hittats uppeldade, med avknäckta ben, avklippt svans. pinnar uppstuckna i anus och vagina. ögon utpetade etc. Men vad kan ett litet barn göra åt saken? Det mest humana hade väl varit att istället bli medlem i ett Barn-som-skjuter-djur-sällskap. Men sådana är ju ratade av den så otroligt moraliskt medvetna och självgoda västerländska mänskligheten. Då är det bättre att bara släppa ut kattfan i skogen - "den klarar ju sig fint själv!"

Och visst kan en katt klara sig själv genom att äta insekter, fåglar, paddor och annat smått och gott, men behöver vi inte lite mer än mat? Särskilt om vi vuxit upp i en miljö som var överbelamrad med omtanke, lek, kärlek, värme, mat i överflöd och spännande saker varje dag. För er som har nåtot hum om bildning fanns det en herre som hette Abraham Maslow. Han beskrev den mänskliga utvecklingen (som jag här applicerar även på djur) med en modell han kallade behovspyramiden, eller - hierarkin. Lägst på denna, dvs. det mest basala av våra behov fanns givetvis mat. Och katten som blivit utslängd får ju som sagt mat emellanåt.

Men då vi stiger högre upp bland pyramidens nivåer ser vi att trygghet kommer härnäst. Den tryggheten försvann den dag katten såg familjebilens bakre stänkskydd snabbt försvinna runt en landsvägskurva. Möjligtvis hade den ögonkontakt med ett tårögt barn i bilens bakruta också och kände empati och ville hoppa upp i dess famn och trösta - för så gör katter faktiskt.

Högre delar av pyramiden inkluderar att vara medlem av en grupp/flock (som försvann när familjen körde iväg); att känna uppskattning (att få bli klappad, busad med, kelad etc); och slutligen, enligt Maslow, att förverkliga vår personlighet (en katt som mår bra kan bli mycket intelligent och t ex spela fotboll med oss - som min bortgångne Kosmos brukade göra med mig).

Ett tips som är ännu bättre än att skapa ett Barn-som-skjuter-djur-sällskap hade givetvis varit att starta upp ett Tortera-föräldrar-som-släpper-ut-djur-i-skogen-sällskap! Samfundet för föräldrar i behov av tortyr hade det kunna heta.

Själv har jag ganska dåliga ledarskapsegenskaper, men finns det någon som vill söka tjänsten så kan jag, som beteendevetare och rekryteringsutbildad ställa upp med både rekryteringen och urvalet av rätt person. Så se detta som en platsannons. Och ja, själva tortyren kan jag naturligtvis själv också ställa upp med, även om jag tycker att vi borde ha ett rullande schema.

Och just ja, kattplågare ska givetvis också finnas med i vår förenings målgrupp.

måndag 8 september 2008

Fantasin får vingar

Det finns vissa namn på länder, samhällen och landskap som är av sådan karaktär att de får min fantasi att lägga i en extra växel. Det är ibland nästan som att bli berusad bara av att läsa namnet. Och även fast jag aldrig sett dessa ställen på riktigt är det ändå som om jag har en inre knytpunkt till dem, som om en navelsträng, eller flera egentligen, är fäst vi dem. Därför tänker jag roa mig själv, och möjligtvis er - om ni delar min glädje av det fantasieggande, genom att redovisa några namn på dessa ställen och sätta några bilder under dem. Det behöver inte nödvändigtvis vara fotografier, utan kan även vara konstverk av mer eller mindre klass. Men även om de naturligtvis inte kan göra namnt och min fantasi rätvisa är det åtminstone något. Det finns ingen egentlig rangordning mellan namnen, utan de kommer som de gör. Men jag slutar iallafall med det namn jag attraheras absolut mest av ... Nåja, nu börjar resan bland bokstavskombinationernas fantasieggande karaktär.


Söderhavet








Casablanca












Schwatzwald












Isfahan








Marrakech










Taklamakan












torsdag 21 augusti 2008

Värktabletters verkningstid

Jag lider för närvarande av tandvärk och har kommit på att Treo varar ungefär exakt 3 timmar och 45 minuter ... Det går i stort sett att ställa klockan efter dem. Jävla tråkigt, dessutom är det koffein i fanskapet så jag har inte kunnat sova något i natt. Jag får prova någon annan sort idag och ta tiden på t ex paracetamol och ibumetin. :)

Gå till tandläkaren?? Visst, betalar du så ...

*uppdatering 25/8*

Det visade sig visst att Ibumetin varade lite längre än Treon. Ca två timmar längre, men samtidigt var återkomsten till smärtan försiktigare och utdragnare än på Treon - där smärtan i stort sett omedelbart kom tillbaka. Paracetamolen har jag inte kontrollerat, men får ta och jämföra en annan gång, och då finns det väl annat också såsom Diklofenak o.dyl.

onsdag 20 augusti 2008

Polisen skjuter skarpt

Eftersom jag tydligen skrivit i min titel att jag skulle rapportera något emellanåt om mitt privatliv känner jag mig nödgad att så också göra. Denna gång ska det handla om min närhet till en sk dramatisk händelse. För några dagar sedan på jobbet när jag nyss var på väg för att köpa mig lite snask i en godisaffär vid möllan hörde jag buller och bång från andra sidan av gatan och upptäckte att flera människor samlats för att beskåda ett spektakel där - vid fiskaretorget närmare bestämt. Så jag vände mig om.

Där förföljde flera poliser en halvnaken halvtjock kille med stor kniv svingandes ovanför sig. Polisen riktade sina pistoler mot honom och uppmanade väl honom att lägga ner sin kniv och avbryta sin lilla promenad. För det var inte mer än så, även fast tidningarna skrev att han betedde sig synnerligen farligt. Men framför, det håll han promenerade mot, fanns inga människor, bara en bänk.

Men det sket en av poliserna i och avfyrade sin pistol mot honom där han lugnt gick med sin kniv ovanför huvudet. Det blev en ordentlig smäll och publiken tog skydd, även de som stod bredvid mig på andra sidan gatan blev nervösa. Själv hann jag inte tänka så mycket på det så jag stod stilla. Mannen föll i alla fall rätt ner i gatan och blev snabbt omgärdad av polisuppbådet och hans eget blod som flöt ut runt hans ben. Fler polisbilar anlände. Varför vet jag inte? De hade väl tråkigt och ville vara med om en skjutning? Vad vet jag? Nödvändigt var det i alla fall inte eftersom mannen låg stilla och blev både omplåstrad och påtagen handfängsel. Sen gick jag vidare in i godisaffären och köpte mig några sk syrliga patroner – tyckte det verkade passande för tillfället ifråga … Bilden nedan visar kortet jag tog med min mobilkamera när polisen nyss skjutit, dvs. det är den som riktar sin pickadolla mot den nu liggande storskurken ...

torsdag 7 augusti 2008

Muslimer som hatar muslimer

Jag tänkte skriva ett litet inlägg riktat till folk som tycks tro att de har monopol på sin egen tro. Det är egentligen inget inlägg utan bara jag som redovisar två citat, där det första kommer från Koranen och det andra från en av Islams främsta teologer. Men naturligtvis är det omöjligt för mig att sluta skriva när jag väl kommit någon vart ...

Denna artikeln blev uppdaterad den 15:e januari 2011. Jag skrev till det om talibaners sufism och bin Ladins och han anhängares hat gentemot dem. Jag ändrade även titel från "Konfessionsexklusivitet på sophögen!" till "Muslimer som hatar muslimer", då de nya titeln tycks mig mycket mer passande med tanke på innehållet.

I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!
Säg: "Ni som förnekar sanningen!
Jag dyrkar inte vad ni dyrkar.
Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar!
Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar,
och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar.
Ni har er tro - och jag har min tro!"
- Koranen sura 109

O ovise! Du kallar mig ogudaktig.
Jag har en tro som är starkare än din.
Ty ingen har en tro orubbligare än min.
Om jag är gudlös, vem förmår då kalla sig muslim?
- Ibn Sina

Slutligen kan jag säga att de som främst förstört Islam mest är inte terrorister i stil med Al-Qaida etc, utan salafister och wahhabister. Och tråkigt nog är det dessa som ropar högst om att de sitter inne med sanningen. Men det är väl oftast så att de som har ett behov av att ropa högre än alla andra är de som inte själv litar till sin egen tro. Dessutom är salafister och wahhabister överrepresenterade bland terroristerna ... något som tål att tänkas på lite grand. Och synnerligen intressant här är att den bland västerlänningar så hatade muslimen Ayatollah Khomeini kallade wahhabisterna för en mindre och avskyvärd saudisk sekt. Men samtidigt är det omöjligt att dra alla över en kam. Givetvis finns det både wahhabister och salafister som är lika godhjärtade som vem som helst kan vara, och även bland sufier finns det fruktansvärda dödsmaskiner; talibanernas andlige ledare, Mulla Mohammed Omar (fd statsöverhuvud för det talibanstyrda Afghanistan), var t ex initierad i Naqshbandi-orden, en av de mest välkända sufiordnarna som finns.

Men rörande Mulla Omar och Naqshbandi-orden så är det iaf inte omtvistat huruvida han växte upp såsom initierad i denna sufi-orden, men det omtvistade är om han omfamnade wahhabismen senare i sitt liv. De torde isåfall ha skett under den period talibanerna, ganska motvilligt faktiskt, lät bin Ladin och hans anhängare få fristad i landet. bin Ladin hade ju blivit persona non grata i samtliga andra muslimska länder han tidigare levt i och sökt asyl i (t.o.m. Saudiarabien ville inte längre ha med honom att göra.) pga sitt aggressiva leverne, arroganta religiösa övertygelse, allmänt separatistiska drag (hans sätt att bo med sina anhängare i egna tältläger med tillhörande privat arabisk/wahhabistisk milisbevakning och -träning gav lätt funderingar kring han egentliga motiv med sitt liv i länderna ifråga han sökte tillflykt till av ländernas säkerhetspolis och politiska makthavare) och, otacksamt nog, försök att bland sig i inrikes- och utrikespolitiken hos de länder som gav honom uppehållstillstånd och beskydd - vilket även det ökade makthavarnas misstankar kring hans egentliga intentioner - ty att beblanda sig med t ex de lokala afghanerna och deras kultur var han verkligen inte särdeles angelägen om.

Istället såg han ner på dem och deras kultur, religiösa seder och allmänna livsföring. Inte bara i Afghanistan betedde han sig så, utan även i t ex Sudan - även om han hjälpt dem med viktiga vägbyggen så kunde han aldrig hålla sig från att ständigt fastna med sitt skägg i brevlådan (brevlådan i detta fall ska ses som en symbol för de aktuella staternas politiska affärer.) Dessutom var hans anställda huvudarbetare aldrig sudaneser själv utan just saudier som delade hans wahhabistiska "rättrogna" värderingar. Det var t ex inte heller ovanligt att han försökte få just de som beskyddade honom att omvända sig från de hädiska muslimsk inriktningar som inte var just saudisk hårdför wahhabism, alternativt att de arabiska wahahbisterna tyckte så illa om t ex afghanernas omfattande samröre och historiska och genomgripande länk med sufism, att de ansåg det vara nödvändigt att föra fram en bild av Mulla Omars eventuella konvertering till "den rätta vägen” - dvs. saudisk wahhabism.

Afghanistan är traditionellt sett ett land där sufism, särskilt de av Deobandi accepterade formerna, och ordnarna, Naqshbandi, Chisti, Qadiri och Suhrawardi har en synnerligen stor och levande förankring bland de breda folklagren, och har dessutom fostrat några av sufismens största namn.

Även bland talibanerna spelar sufism en stor roll. Så visst kan Mulla Omar ha varit sufi, men blivit förhärdad under kriget mot Sovjetunionen, och sedan desillusionerad under det efterföljande inbördeskriget mellan olika muslimska fraktioner. Men att han gått från att vara sufi, med de erfarenheter och upplevelser av Guds levande natur och närvaro det skänker, till att vara bokstavstrogen wahhabist ter sig synnerligen motsägelsefullt och osannolikt. Min teori är som sagt att bin Ladin och hans kumpaner använt honom, och han påstådda konvertering från att vara "avgudadyrkande sufi" till att komma att tillhöra de "rättfärdigas" skaror, i rent propagandasyfte för att dra dit fler saudiska wahhabister till Afghanistan med längtan efter jihad i sina hjärtan.

Men alla wahhabister och salafister är som sagt inte uteslutande ondskan personifierad. Personligt sett har jag två bekanta salafister som är otroligt sympatiska, varma och tillmötesgående. Men överlag är det motsatta förhållandet rådande. Dvs. sufismen kallas inte kärlekens religion för inget, och det är inte så underligt med tanke på att de strävar efter att öppna sina hjärtan och polera det från alla lägre begär som hindrar dem från att leva ett liv i fullkomlig frihet och utan att ha några hinder som hindrar dem från att erfara Guds egenskaper rent personligt.

Salafister och wahhabister å andra sidan strävar nästan bara efter att utfärda förbud. Om ni inte tror på mig, ta och läs på vilken salafihemsida som helst och se att de i stort sett uteslutande redovisar artiklar och svar titl frågor om sådant som är förbjudet och väcker något de anser vara Guds vrede. Det de glömmer är att Gud börjar varje vers med sina namn ar-Rahman och ar-Rahim, dvs den barmhärtige och nådfulle. Inte någonstans i Koranen eller bland de 99 Guds namn kallas han hat - nej, han kallas al-Wadud (kärlek), al-Jamil (skönhet), al-Muizz (den oövervinnelige), al-Jalil (den majestätiske) och an-Noor (Ljuset) etc etc.

Så var finns Guds stöd eller ens plats för salafisternas hat och rädsla (Saudiska wahhabister eller andra salafister, t.o.m. västerländska sådana med västerlandets skolsystem (Dvs. inkluderande läskunnighet, tolkningsförmåga och annat som behövs för att kunna läsa och ta till sig även muntligt förmedlat material, till skillnad och som apologi för u-länders analfabetiska och omvärldsokunniga barn utan adekvat skolgång)? Det går ju därför inte att skylla på att de inte kan bättre. Och i detta fall är det av särskilt intresse att förstå att de muslimska grupperingar de hatar mer än något annat är just sufier (Vilket bara det också år underligt eftersom sufier r muslimer och vilken muslim kan med stöd från Koranen hitta något försvar för just deta ha mot just trosfränder?). Inte för att de kritiserar deras praktik eller tolkningar, utan för att de misstolkat deras praktik och tolkningar. Istället för att gå till sufiernas egna källor (som finns publicerade var som helst) så lyssnar de hellre på en salafist eller wahhabist som spyr sin egen egoistiskt influerade galla över sufierna. Så vad är de rädda för? är de rädda för kärlek? Är de så egoistiska att de vill känna att de minsann tillhört de utvaldas skara eftersom de levt så extremt efter de regler som av wahhabiter/salafister satts upp?. Det är ju inget annat än som Jehovas vittnen isåfall ...

Rumi skrev ett poem som nog kan tänkas ge er läsare upphov till några tankar om vad dessa hatande och egoistiska halv-människors handlingar nog kan skänka för konsekvenser.

If thou wilt be observant and vigilant,
thou wilt see at every moment the response to thy action.
Be observant if thou wouldst have a pure heart,
for something is born to thee in consequence of every action.
- Rumi

Kanske borde dessa hatande ursäkter till muslimer börja dagen med att inkludera denna dikt av Rumi i sin morgonbön? ja, det blev en till dikt av honom, men Rumi går ju inte att avstå från i vilket fall som helst, och särskilt inte när jag ju här också skriver om just Afghanistan. Rumi föddes visserligen i Afghanistan och det är kanske där hans största inflytande finns kvar idag, men han begravdes i den turkiska ”sufistaden” Konya, var även bl a den berömde spanska sufin Ibn Arabi, den indiska Shah Jalal och persern Iraqi levde perioder av sina liv.

Dikten, som kan ses som vara i bönform, handlar om att bli förmögen att avstå från att tänka på sådant som får oss att fjärma oss från Gud och istället be om att få slippa allt det som hindrar vår uppmärksamhet inåt. Det handlar givetvis om mer än just det jag skrivit om ovanstående, om hur muslimer hatar muslimer och för krig mot varandra - och mot andra - utan handlar även om att vi bör göra allt för att finna den kärlek till, och från, Gud som strålar från vårt hjärta, och låta det lysa genom allt vi gör. Att då upptäcka hur denna kärlek så självklart kommer hindra oss från att uppleva dess motpart - hat! För visst vill vi väl ändå alla vi normalt mentalt och emotionellt begåvade människor leva ett liv genomsyrat av kärlek istället för hat, rädsla eller avund t ex ...

Oh Beloved,
take me.
Liberate my soul.
Fill me with your love and
release me from the two worlds.
If I set my heart on anything but you
let fire burn me from inside.
Oh Beloved,
take away what I want.
Take away what I do.
Take away what I need.
Take away everything
that takes me from you.
- Rumi

måndag 28 juli 2008

Magra mogna kvinnor

Hehe, jag såg nyss på min statcounter att någon hade sökt på orden "magra mogna kvinnor" och hamnat på min blogg. Tydligen hamnar jag på länk nr 6 på google. :)

fredag 18 juli 2008

Jag är för jävla pretto för att skriva vad jag verkligen tycker och känner ibland - förutom till just den vederbörande (som vägrar svara ...) - så detta blir bara att kort inlägg med följande två talande ord:

2: Förlåt!

1. Fuck you!

Ja, ordningen är omvänd ... det ska vara så för mina tankar varierar ... tyvärr har jag ingen absinth, men hade jag varit Strindberg när han inspirerades till min favvobok Inferno vid Café des flores i Paris så jävlar i det. Men då hade väl dåtidens studenter varit efter mig med spön liksom han, eller bränder i caféets skorsten som placerade sotflagor i glaset etc..

Begravning imorgon Jag saknar min mormor ... Hennes rabarberpaj var oemotståndlig. Och nu blir det bråk om arvet :/ Varför ska det alltid vara så vid dödsfall ...

Sonja Löfgren 1919 - 2008

En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

När vi har blivit gamla
och vårt hår har blivit grått
när livet börjar mörkna
och dagarna har gått
när våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden
Den börjar bara om
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga

tisdag 22 januari 2008

Tidlös visdom

Mycket viktigare än det som är nytt just nu
är det som aldrig någonsin blir gammalt

- Thoreau

Ja, dessa ord sammanfattar på ett väldigt träffande sätt just varför jag intresserar mig för de ämnen jag här skriver om. Dvs det är tidlös visdom det handlar om. Och varför känner jag sån dragning till det? Jo, det är närmast ett religiöst kall, och här förklarar Lagerlöf hur det kan kännas att vara utsatt för en sådan dragningskraft:

Vems är handen som slungade spjutet,
vem är spjutkastaren?
Någon måste ha kastat det
och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand.
Vem är han som slungar sin andes spjutspets genom mörkret,
vem är spjutkastaren?
Det är jag, den genomborrade, som frågar.

lördag 8 september 2007

Ingen titel

"Gaska upp dig!" är det sista man vill höra när man mår dåligt. Den enda reaktionen man då tänker på är att slå vederbörande sönder och samman istället för att just gaska upp sig. Kan folk aldrig hålla käften istället? Eller åtminstone låtsas som det snöar ...

måndag 27 augusti 2007

Oväntade hyllningar

Ett av de förmodligen allra otacksammaste arbeten som finns är förmodligen hemtjänsten. Där får man ta emot ovett nästan varje dag från alla håll. Vårdtagare, deras anhöriga, våra chefer och massmedia skäller ut en nästan varje dag. Dessutom är det inte heller ovanligt att höra på stan eller bussen etc. hur okända sitter och nedvärderar de som arbetar inom hemtjänsten. Så därför tänkte jag att det kunde vara bra att redovisa lite positiva åsikter om hemtjänsten. Och detta från ett ställe man kanske inte direkt kunde tänka sig skulle ha medlemmar som hyser positiva uppfattningar om just hemtjänsten. Dvs. nedanstående citat är från Flashback. Som vårdbiträde kan jag inte göra annat än att erkänna att jag blev varm om hjärtat när jag ursprungligen läste det, och jag hoppas fler vårdbiträden och undersköterskor läser det och förstår att det trots allt inte bara finns elaka och otacksamma människor därute.

All heder åt er som jobbar med att ta hand om våra gamla och sjuka.

- lockbot

TACK tilll alla som jobbar inom äldreomsorgen hoppas det finns folk som vill torka mitt slem,bajs,kiss och mina spyor när den dagen kommer

- Slaskmon

De som jobbar inom äldreomsorgen borde ha dubbel lön

- Chillionaire

All heder åt er som jobbar inom äldreomsorgen! NI borde ha en löneökning på 4000:- mer i månaden istället för alla gruvgubbarna här i Norrland.

Galet land vi lever i...

- Lupus Timidus

Samtidigt så undrar jag vad ni är för människor som orkar med att jobba där? Hur står ni ut egentligen ? Respect!

- MidgetHumper

Det har sagts förr i denna tråd, men tål att sägas igen. RESPEKT åt er som arbetar inom vården!! Att ta hand om andra människor är det viktigaste jobbet man kan ha i mina ögon. Skamligt nog är jag alldeles för mycket kärring för att klara av det själv. Är alldeles skakad efter att ha läst era inlägg.

- Prozacbitch

Håller med dig till fullo. Det är absurt att ett av de mest obehagliga jobben är ett av de mest olönade, vad jag har förstått det som. Många äldre blir ju våldsamma också, tänk att gå till jobbet och veta "Idag kommer jag blir slagen av en man och sedan vara tvungen att plocka upp hans exkrementer" och det hör till mitt jobb.

- Mansig

Helt sjuka saker ni måste stå ut med som jobbar inom äldrevårdsomsorgen. Hatten av för er.

- em krej

En stor fet jävla props går ut till er som pallar jobba med detta. Ni är fan inget mindre än hjältar.

- LiquidSwords

Det glädje mig att så många Fb:er tycker samma sak som mig och det är att ni som jobbar inom äldresjukvåren är äkta hero's. Tack för allt ni gör.

- wigwaggle

Håller med vad många här säger: "heder åt de som gör detta arbete!", Kom bara ihåg den ruttna lönen.

- dildodagger

Creeds till ni som jobbar där!

- jasen

Eloge till er som gör detta, får även en blå borgare som mig att bli varm.

- Ssraeshza

Är ju helt sjukt hur det kan bli, verkligen all creds till er som jobbar inom äldre/sjukvården.

- PeeWee Poison